Coffee and Cigarettes (2003)

3 april, 2018 2 kommentarer

Påsken är slut men Jim Jarmusch-temat fortsätter ett litet tag till. Det verkar som att Jarmusch är ett fan av episodfilmen. Dagens film, Coffee and Cigarettes, är en sådan och sen har vi även Mystery Train och taxi-filmen Night on Earth. Texten om kaffe- och cigarettfilmen skrevs i juli 2004. Sa jag att Jarmusch har en skön stil?

Jim Jarmusch har tagit sina gamla kortfilmer Coffee and Cigarettes (med bl a Roberto Benigni, Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits) och slagit ihop dem med ett antal nygjorda kortisar med bl a Cate Blanchett, Bill Murray, Alfred Molina och Steve Coogan. Det hela har blivit en långfilm där ett gäng personer möts över en eller fler koppar kaffe och en cigg.

Ja, jag gillade den här filmen. Jarmusch har en egen och speciell stil på sina rullar. Oftast med en skön tillbakalutad känsla och det hela ger ett ganska slött intryck. På nåt sätt känns det som Jarmusch bara låtit kameran rulla och sen inte gjort så mycket mer än att klippa ihop det efteråt. Resultatet blir skönt. Alla episoder håller inte samma klass. Genomgående tycker jag de nygjorda är klart bättre. Kul är att många av skådisarna spelar, och driver med, sig själva. Bäst är nog antingen episoden med Bill Motherfucking Murray tillsammans med GZA och RZA (från Wu-Tang Clan) eller Molina och Coogans möte som också det är mycket roligt. Blanchett får också visa att hon är en väldigt duktig skådis (en av mina favvisar) i en episod där hon spelar två roller som två kusiner.

Det positiva med att filmen består av ett gäng kortfilmer är att de som är dåliga snart tar slut och förhoppningsvis är den som kommer sen bättre. Nackdelen är förstås att de som är bra också tar slut ganska fort, men det känns som ett mindre problem. Förmodligen skulle de som är bra vara sämre om de hade varit längre. Hehe, jag hoppas ni har förstått. Hur som helst, klart sevärd och roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Innan filmen började visades förfilmen Tempo med Jonas Karlsson och Tova Magnusson-Norling. Rolig, och ganska tänkvärd dessutom. Rekommenderas om ni råkar få chansen att se den.

Min kommentar: kul grej det där med att man innan huvudfilmen stoppar in en kortfilm. Den får ju givetvis inte vara för lång (över 20 minuter eller så) men i det här fallet var den bara fyra minuter.

Filed under Antologifilm, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Northern Soul (2014)

15 november, 2014 5 kommentarer

sff_logoFörsta filmen under förra lördagens filmspanardag var Northern Soul, en film jag inte visste någonting om. Jag fick precis innan filmen av Henke veta att Steve Coogan skulle vara med. Jag tror jag även att hade förstått att det var en brittisk film.

Så filmen börjar och… jag förstår inte vad skådisarna säger. Aha, det är brittisk film som utspelas i norra England, därav titeln, där det är rotvälska som gäller. Inte riktigt i klass med det ”språk” som pratas i Skottland. Jag minns när jag på en tidigare festival såg Ken Loachs Sweet Sixteen som utspelas i Glasgow. I princip det enda jag förstod då var ”for fuck’s sake!”, vilket i och för sig yttrades ganska ofta.

Jag lutade mig över till Jessica som satt bredvid mig och viskade ”det är otextat!”. Hon skrattade till och skakade på huvudet. Japp, vi skulle ha vissa problem med att hänga med, helt klart. Nu ska sägas att det inte var så mycket till handling att hänga med i direkt…

En ung mobbad kille, John (Elliot James Langridge), hittar sin plats i tillvaron när han upptäcker soulmusik, dans, att vara DJ och samla skivor. Musikgenren kallas Northern soul eftersom den var populär i norra England under slutet av 60- och början av 70-talet. Musiken i sig är ju svart soul från USA. Lite udda att döpa en genre efter var den är populär snarare än var den kommer ifrån.

En europeisk Bruce Lee?

En europeisk Bruce Lee?

Jag gillar svart musik från 70-talet. Faktum är att mina husgudar är Parliament/Funkadelic, men det handlar mer om funk än soul. Northern soul-musik visade sig vara helt ok men jag vet inte om det var ljudet under visningen eller musiken i sig. Det svängde i alla fall aldrig till riktigt rejält. Jag tror nog det delvis hade med ljudet att göra. Till skillnad från musiken i en film som jag såg några dagar senare så var det här inget riktigt tryck i salongen.

Handling i Northern Soul är väldigt simpel. Egentligen har inget ändrats när filmen slutar. Jo, eller det kanske det har. John har vuxit upp vilket inte är så konstigt eftersom filmen är en klassisk coming of age-historia. Samtidigt är det även en klassisk uppgång och fall-historia. John kämpar i början, får framgång, får ligga, börja droga, allt kollapsar och sen börjar han om igen.

Nja, lite tråkig. Roliga kläder dock!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Northern Soul: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Om visningen: En mysig lunchvisning på Park. Jobbiga säten som vanligt men värre skulle det bli, men det visste vi inte då… Den stora snackisen efteråt, både på Twitter och i verkliga livet, var hur många procent av dialogen man förstod. Vissa hävdade att de förstod 13% men det toppades av Fiffi som påstod att hon bara förstod 3%.

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Philomena (2013)

17 maj, 2014 10 kommentarer

PhilomenaVarför blev jag inte berörd av Philomena? Och då menar jag berörd så där inpå livet då man känner att det börjar rycka i hjärtat. Philomena är ändå en välgjord, välspelad film och bygger på en fantastisk historia. Är Steve Coogan för mysig att lyssna och se på? Missförstå mig rätt, jag gillade Coogan och tycker det är kul att han gör en sån här typ av roll. Jag kanske även hade lite svårt att se att en person kan vara så snäll, så oskyldig och så förlåtande som den kvinna som spelas av underbara Dame Judi Dench. När jag kollade upp om Dench var faktiskt adlad såg jag på Wikipedia att hon började sin karriär med teater… år 1957. Nästan lika galet som att Max von Sydow ska vara med i de kommande Star Wars-filmerna.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Trip

9 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: The Trip
Regi: Michael Winterbottom
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Trip fick ganska bra betyg (kanske framförallt i gammelmedia) när den var aktuell i somras men det pratades ändå inte så mycket om den. Jag har inte sett en enda recension på de filmbloggar jag följer. Filmmakare är samma gäng — Steve Coogan, Rob Brydon och regissör Michael Winterbottom) — som ligger bakom den ganska märkliga filmen Tristram Shandy.

Coogan och Brydon spelar sig själva. Det må vara skruvade versioner av sig själva men det mesta känns som det är baserat på deras egna liv. I alla fall är det det intryck man får eftersom de liksom är sig själva. Oh well, jag hoppas ni förstår trots mitt svammel.

Coogan ska göra nån sorts matreportageresa i norra England. En betald resa men exakt vad det hela ska utmynna i förstår jag aldrig riktigt. Ska det bli en tv-serie eller en artikel i en tidning? Från början är det tänkt att Coogan ska göra resan med sin flickvän men hon beslutar sig för att deras förhållande behöver ett break och åker till USA istället. Det blir Rob som blir hennes stand-in.

De två åker från restaurang till restaurang, äter mat, retas med varandra, och har roligt ihop ibland. De två är ganska olika. Rob är en easygoing snubbe som nöjer sig med att sitta med i paneler på radioshower. Han är folkligt rolig helt enkelt. Coogan däremot ser sig själv som sofistikerad, ett missförstått geni. Egentligen vill han ju bara bli uppmärksammad. Han drömmer om det stora genombrottet.

Precis som Tristram Shandy är det här en märklig film. Det är självklart att det inte är en dokumentär men eftersom Steve och Rob gör versioner av sig själva och eftersom det är baserat på deras egna liv så blir det en udda film.

Filmen är rolig. Rob och Steve har en del ganska underbara diskussioner och repliker när de sitter antingen på en restaurang och äter pilgrimsmusslor eller i bilen på väg till nästa ställe. Rob och Steve tävlar i att göra imitationer. Rob är riktigt bra. Michael Caine görs ett antal gånger, precis som Sean Connery och Al Pacino. Bitvis sjukt kul. De kan liksom inte sluta.

Alltså sjukt kul, och jag vet egentligen inte varför, men när de åker med bilen genom ett vackert nordengelskt landskap med hedar och berg tycker Steve att platsen skulle passa utmärkt för ett kostymdrama. Han drar igång med tänkta repliker ur filmen: ”Gentlemen, to bed! For we rise at daybreak!”. Rob hakar på och sen håller de på i fem minuter. Hysteriskt.

Det roliga är att Steve säger till Rob att det där med att hålla på med imitationer och roliga röster, det är ju bara trams egentligen. Ändå kan han inte låta bli att framför badrumsspegeln på kvällen försöka sig på Robs favoritröst Small Man Trapped in a Box. En rörande sen.

Under allt det roliga och tramsiga finns en mer allvarlig och melankolisk botten. Steve har precis separerat med sin flickvän. Rob han är lyckligt gift med en nyfödd bebis. Steve är ensam och hoppar i säng med servitriser under resan. Han ringer hem från en äng vid en sjö dit han gått för att hitta ett ställe med mobiltäckning. Han har fått order av ex-frun att prata med sin son som festat och druckit alkohol en vardagskväll.

Filmen börjar lite långsamt och man undrar lite om det verkligen kommer att bli bra. Men det är en mysig, rolig, märklig, udda film som är lite svårt att få grepp om. Vackra landskap och jag blev sugen på att besöka norra England med sina vackra berg och hedar. Bl a besöks en häftig kalkstensklippa (där man dessutom spelade in den Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1, ni vet när de tältade uppe på en klippa). Jag kan inte låta bli att ge The Trip en fyra även om den är svag.

4-/5

Filed under Betyg 4, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Tristram Shandy

8 januari, 2012 5 kommentarer


Titel: Tristram Shandy (A Cock and Bull Story)
Regi: Michael Winterbottom
År: 2005
IMDb | Filmtipset

The Life and opinions of Tristram Shandy, Gentleman är tydligen ett av den brittiska litteraturens stora mästerverk och anses också, tydligen, ofilmbar. Därför är det här en film om ett filmteam som försöker filma romanen. Jag vet inte om jag skulle kalla det en fejkdokumentär som vissa gör, det känns mer som en påhittad version av Lost in La Mancha (dokumentären om Terry Gilliams katastrofprojekt om Don Quixote). Jag skulle kalla Tristram Shandy för en komedi/metafilm om ett filmteam som försöker spela in en film, helt enkelt. Steve Coogan spelar en något skruvad version av sig själv, liksom många andra av skådisarna som är med i filmen i filmen.

Det här kändes som en film med en typisk brittisk humor. Den påminde mig i tonen om den ändå annorlunda, och nyligen aktuella, Wallace och Gromit-filmen. Tristram Shandy är ofta rolig då den nog ganska träffande driver med filmbranschen, filmnördar, skådisar, den interna rangordningen mellan skådisar och hur det går till på filminspelningar. Steve Coogan, som jag faktiskt aldrig tidigare skådat på riktigt allvar, varken på silverskärmen eller vita duken, är härligt dryg och rolig på ett väldigt brittiskt sätt.

Roligast i filmen är två scener i början och slutet där Coogan och hans kollega Rob Brydon smågnabbas med underbar komisk timing. Bl a försöker de visa hur bra de är på att härma andra skådisar (främst Al Pacino) och det är väldigt roligt. Sen var det ju allt lite roligt när de driver lite med (oss) filmnördar. Här är det en tjej som jobbar i teamet som är riktigt insnöad på Fassbinder och annat. Kul också när Brydon inser att han ska få spela mot Gillian Anderson (agent Scully från Arkiv X) och när Coogan har en mardröm om det.

I övrigt puttrar den väl på, men jag tycker inte den når några astronomiska komiska höjder som vissa recensenter vill hävda. Den är smårolig (riktigt rolig ibland) men känns lite intern ibland om ni förstår vad jag menar. På nåt sätt förstår jag varför just filmrecensenter gillar den här filmen. Av mig får den en stark trea (och jag recenserar ju trots allt ganska mycket film).

3+/5

PS. Eh, kanske inte så konstigt att humorn känns brittisk eftersom det är en brittisk film. 😉

Filed under Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: