John Wick: Chapter 4 (2023)

22 mars, 2024 6 kommentarer

Nedan följer en tankeströmsrecension av det fjärde kapitlet i filmerna om John Wick. Det är en osannolikt lång film det här och ska jag vara ärlig så tog det mig hela tre sittningar att ta mig igenom den.

Som vanligt är John Wick excommunicado och Det Höga Bordet är efter honom.

Larry Fishburne har en bisarr monolog i inledningen och ger John en kostym och senare i öknen dödar John en Äldste.

Scener staplas på varandra i glassiga miljöer. Alla får i uppdrag att döda Wick. Det känns som en AI-film. Med Bill Skarsgård är det åtminstone lite roligt.

Det följer en helt bisarr (igen) scen i Berlin där alla dansar på ett party utan en tanke på vad som sker runt omkring dem för att sen plötsligt få panik när situationen egentligen är över.

Efter det bjuds vi på ett märkligt möte vid Eiffeltornet helt utan andra besökare eller turister.

Jag gillar att radiostationen heter WUXIA.

Cgi-blodet känns dåligt om nu stuntsten ska vara på riktigt. Men filmmakarna måste liksom vissa vem som blir skjuten i virrvarret under de förvirrade masscenerna när Wick slaktar över 100 motståndare.

Nej, det blir fånigt, eller snarare tråkigt. Jag påminns om The Raid 2. Overkill. Kevlarkostymerna är bara löjliga. Nej, John Wick: Chapter 4 är en svulstig och meningslös film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Så här har jag tyckt om de tidigare tre filmerna i serien. Det började bra i alla fall.

John Wick 3,5/5
John Wick: Chapter 2 4/5
John Wick: Chapter 3 – Parabellum 2/5

Slutligen. Vila i frid, Lance Reddick aka Cedric Daniels i The Wire (yay!)

Arkiverad under Action, Betyg 1, Brott, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ip Man 3 (2015)

10 maj, 2023 Lämna en kommentar

Tyson vs Yen

I söndags skrev jag om Ip Man 2, uppföljaren till den första Donnie Yen-filmen om den kinesiske folkhjälten Ip Man. Idag blir det en kort tankeströmsrecension av den tredje filmen i serien. På fredag kommer förhoppningsvis en text om den fjärde och sista filmen.

Jaha, Bruce Lee dyker upp i filmen för att få träning. Man ska väl tycka att det är lite coolt. Nu fick han ju faktiskt träning av Ip Man på riktigt så, ok då. Lite udda träning är det när han ska sparka på cigaretter. Och så Lees grej med näsan. Det är tydligen ett känt manér.

Filmen är smörig och sentimental. Herr Ip är snäll, men cool.

Hahahahaha, Mike Tyson! Helt galet! Tyson spelar en gangsterboss. Han är en usel skådis givetvis och pratar nästan bättre kantonesiska än engelska.

Filmens kvinnosynen är patetisk. Kvinnor ska endast beskyddas, bli sjuka, vara sköra, diska, laga mat och bli sura för att mannen är borta på kvällen. Britter är djävulen, de utländska djävlarna.

Fajten som börjar i hissen mot killen i den turkosa pyjamasen är nog den bästa. Tänk om filmmakarna lagt lika mycket krut på manus som man har gjort på fajtingscenerna. Det hade varit nåt det. Som det är nu så känns filmen otroligt gammaldags, rasistisk och nedlåtande mot kvinnor.

Att blanda in fruns sjukdom passar inte alls in i resten av filmen, som är ganska tramsig. Fel tonalitet som Fripps filmrevyer-Henke skulle ha sagt.

Det är lite lustigt att det i eftertexterna står att likheter med verkliga händelser och personer är en slump. Det är ju faktiskt en biografifilm. Eller inte då, tydligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ip Man 2 (2010)

7 maj, 2023 Lämna en kommentar

Uppföljaren till Ip Man tar oss från Foshan till Hongkong dit Ip Man (Donnie Yen) flytt med sin familj. Det är knapert för Ip Man. Ingen vill gå med i hans martial arts-klubb. I den första filmen var det japanerna som var skurkarna. I Ip Man 2 är det, eftersom vi befinner oss i Hongkong, förstås britterna som är filmens ”nazister”. Det är alltid något av en ögonöppnare att se västerlänningar (som inte är nazister) framställda som stereotypa och superonda skurkar. Historien är den vanliga. Ip Man lär ut självförsvar, att man inte ska slåss, men så slutar det förstås med att han… slåss. Det var kul att se Sammo Hung som en lokal martial arts-konkurrent till Ip Man. Kvinnorollerna? Underkänt! Ip Mans fru är gravid (lämpligt) och kan inte ens hämta vatten från pumpen själv enligt herr Ip. Avslutas filmen med en stor fajt där Ip Man möter en gigantisk brittisk boxare med svart tandskydd à la Ivan Drago? Ja, påven har en lustig hatt. Alla filmens vita skådisar är för övrigt usla men det är nästan så att man vant sig vid det och därmed felaktigt bortser från det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Puteri gunung ledang (2004)

21 januari, 2022 2 kommentarer

Ibland drar man nitlotter och dagens film Puteri gunung ledang (eller A Legendary Love alternativt The Princess of Mount Ledang) är väl just en sån nitlott. Filmen känns väl kanske som ett misslyckat försök att göra en ny Crouching Tiger, Hidden Dragon. Jag såg den under Stockholm Filmfestival 2004 och det årets festival var tydligen ingen höjdare för egen del. Om jag minns rätt så hade jag efter tiden på Ericsson och en lång ”ledighet” just fått nytt jobb som konsult på Teleca (som det hette på den tiden) och dessutom precis fått mitt första uppdrag för en kund. Då kan man vara rätt trött i skallen efter jobbet så det blev bara filmer på helgerna den här festivalen.

För mig blev festivalen något av ett fiasko. För mycket jobb och diverse annat gjorde att det bara blev fyra filmer. Första filmen blev detta malaysiska historiska drama med två rätt ok fajtingscener men i övrigt teatrala monologer och dialoger i form av pinsam poesi. Det hela var otroligt seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee… …eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeegt och betyget blir en svag tvåa. Lite kul var männens huvudbonader som såg ut som… ja, som nåt som fick en etta i betyg på den där servettvikarkursen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Fantasy, Film, Martial arts, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , ,

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

28 november, 2021 6 kommentarer

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings visade sig vara en MCU-film som passade mig nästan som handen i handsken. Det är en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasy-drama med drakar och demoner.

Filmens ”skurk”, Xu Wenwu, spelas av den gamle WKW-hjälten Tony Leung. Han är ägaren av filmtitelns tio ringar som ger honom evigt liv och stora krafter. Efter att ha levt i över tusen år träffar vår skurk en kvinna som visar sig vinna både hans hjärta och i en fajt mot honom. De blir kära, Wenwu lägger järnringarna på hyllan, de gifter sig och får barn. Men Wenwus förflutna kommer ikapp honom som man brukar säga…

Efter inledningen hoppar filmen till dagens San Francisco och filmens hjälte Shang-Chi, ja, eller Shaun som han kallar sig som amerikan. Det visar sig att verkligheten och hans förflutna även kommer ikapp honom. Familjebestyr gör att han måste resa till Macao och sen vidare därifrån. Med sig på resan får han sin vän Katy (spelad av Awkwafina, kvinnan med den härliga sandpappersrösten).

Jag gillade inledningens mytiska och episka känsla av legender. Mandarin är ett härligt språk och en njutning att lyssna på även om jag inte förstår ett ord. De delar av filmen som utspelar sig i San Francisco var kanske filmens bästa delar. Jag tyckte man presenterade Shaun och Katy på ett mysigt och roligt sätt. Dessutom var bussfajten mycket bra. Den var innovativ och utvecklade dessutom rollfigurerna på samma gång. Shaun och Katy lär känna andra sidor av varandra om man säger så. Speciellt får väl Katy veta mer om Shaun.

En orsak till att jag gillade filmen lite extra stavas David Chen. David är en av värdarna i filmpodcasten The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast). Han, och även Devindra Hardawar (en av de andra värdarna), brukar alltid påpeka hur viktigt det är med representation. Det brukar vara en av de första saker de lyfter om en film. Hur bra det var med en mångfaldig cast och hur det gör filmen bättre.

Visst är det positivt med filmer med skådisar från flera olika bakgrunder och kulturer och det är förstås viktigt med representation som Dave och Devindra påpekar. Men för mig är det sällan att det lyfter en film. Ofta kan det snarare kännas lite krystat med en asiat, en vit, en svart, en mexikan en etc… Det blir liksom ett mångfaldsbingo av det hela. Men det kan funka smidigt, som t ex i The Old Guard där rollbesättningen av nån anledning kändes naturlig.

Men det som Dave & Co har gjort är att de har lyft upp den här frågan så att den finns i mitt medvetande när jag ser en film. Och vad gäller Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så var det som att saker och ting föll på plats. Det är så här man ska göra. Filmen innehåller nästan enbart skådisar med asiatisk bakgrund. Det pratas antingen mandarin eller engelska och allt känns naturligt. Man får en inblick i en kultur istället för att filmen innehåller fem rollfigurer med olika bakgrund, bara för att visa upp ett mångfaldstänk. Mina tankar går även till den underbara Pixar-filmen Coco som också den arbetar och fungerar på samma sätt som Shang-Chi.

Jag nämnde att bussfajten inte bara var en cool fajt utan även utvecklade rollfigurerna. Det förekom ett antal såna här fajter i filmen. Det är inte bara en fajt för fajtens skull. Vi har en kärleksfajt i inledningen där Wenwu träffar Shauns mamma. Vi har en utbildande fajt där Shauns moster lär Shaun hur man fajtas mjukt och på ett helt annat sätt än Shauns pappa. Och så har vi en avslutning där Shaun och hans pappa möts och… försonas?

The Mandarin från Iron Man 3 gör comeback i den här filmen. Haha, helt underbart med Ben Kingsley som skådisen Trevor Slattery. Tillsammans med gosedjuret Morris och Awkwafina utgör han filmens komiska element. Jag kollade precis nu upp hur gammal Ben Kingsley är. Han är född 1943. Ni kan räkna själva. Här kändes han fräsch och pigg och visar kanske att ålder bara är en siffra.

Ja, slutfajten är för lång och för cgi-tung men den var samtidigt snygg rent visuellt och hade en vacker kinesisk drake så jag kan inte underkänna den.

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings får inte 4/5 men det är nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Come Drink with Me (1966)

23 juni, 2021 4 kommentarer

För ett tag sen skrev jag om Good Bye, Dragon Inn som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Titeln på den filmen är en referens till 60-tals-filmen Dragon Inn, en martial arts-rulle i regi av King Hu. Samme Hu gjorde året innan Dragon Inn den Shaw Brothers-producerade Come Drink with Me och när 2003 års festival visade den tog jag chansen att se den. Apropå martial arts så körde jag för några år sen ett tema, Martial arts-måndag, där jag betade av en radda kampartsfilmer.

Jag blev lite besviken på den här filmen även om jag gillade den en del. Det var kul att se Cheng Pei-pei från Crouching Tiger, Hidden Dragon (min kommentar: där hon spelar skurken Jaderäven) när hon var riktigt ung (20 år). Filmen har en skön charm som gör att den får godkänt. Men jag vet inte, själva historien och skådisarna var inga höjdare. Kanske är det genren i sig. Det fanns faktiskt vad man nästan skulle kunna räkna som ”flygsekvenser” redan här. För er som har sett den så tänker jag på när Drunken Cat och Abboten gör upp på slutet vid den druckna kattens stuga. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Brott, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Blade: Trinity (2004)

27 december, 2020 2 kommentarer

I trailern till Blade: Trinity säger en djup basröst med ödesmättad stämma: ”First he faced their gods. Then he battled their demons. But all that was ony the beginning”.

Så vad ska manusförfattaren David S. Goyer (som skrivit manus till alla tre filmer) hitta på den här gången? Vilken vampyrfiende återstår? Hmm, ja, det är ju nästan så att man kunde gissa det. Det är väl dags för… vampyrernas vampyr: Dracula. Eller Drake som han kallar sig här.

Filmen inleds i den syriska öknen där en grupp ”forskare” försöker hitta något (eller någon? muahahaha) i ett uråldrigt gravtempel. Jag fick Indiana Jones-vibbar och tänkte att det här blir annorlunda.

Nej, det blev inte annorlunda. När väl Dracula har hittats i graven (ja, det var Dracula, spoiler!) så återvänder vi till storstan. Och just det, de där ”forskarna” var förstås vampyrer. De vill använda urvampyren Dracula för att bli av med sina svagheter solljus, vitlök och silver.

För att Blade inte ska lägga sig i deras förehavanden så lurar de Blade att döda en alldeles vanlig människa och sen skickar de FBI på honom. Blade hamnar i finkan men får sen hjälp från oväntat håll. Till hans räddning kommer vampyrjägargänget The Nighstalkers featuring bl a Abigail Whistler (Jessica Biel) och Hannibal King (Ryan Reynolds).

(Klubben för värdelöst vetande noterar att det här var den första Blade-filmen som inleds med den klassiska Marvel-vinjetten med de bläddrande serietidningssidorna.)

Precis som i tvåan så får alltså Blade ett gäng att hänga med, motvilligt förstås som sig bör. Förutom stentrista Biel och krystat roliga Reynolds så har vi några medlemmar till som dock inte följer med på uppdrag ute i fält utan stannar kvar på kontoret för att klura.

Reynolds kör på i full fart i Deadpool-stil här. Jag tror inte han säger en enda replik som inte är ett skämt av nåt slag, oftast av metakaraktär. Han sticker minst sagt ut i filmen, speciellt om man jämför med Biel som inte har kemi med vare sig Reynolds, sig själv eller nån annan.

Biels rollfigur heter Abigail Whistler… och ja, ni gissade rätt, det är Whistlers dotter. Whistler själv (Kris Kristofferson) försvann tyvärr ganska snabbt ur handlingen. Whistlers dotter förresten. Undrar om det är en referens till den berömda målningen Whistler’s Mother som ju Mr Bean lyckas förstöra i filmen Bean.

(Klubben för värdelöst undrar vilken film det är med William Shatner som Reynolds tittar på när han har hamnat i sjuksängen efter en skada? Svar: en esperanto-språkig film från 1966 med titlen Incubus. Tydligen pratas det även en del esperanto i Blade: Trinity men det missade jag.)

Skurkarna? Well, de leds av en kvinnlig vampyr spelad av Parker Posey, som inte var speciellt bra. De övriga i skurkgänget, Dracula inkluderad, var inte heller nåt speciellt att ha. De var elaka vampyrer utan lager. De förflyttar sig för övrigt endast medelst slowmotion-gång i samlad tropp. Detsamma gäller även The Nightstalkers.

Musiken var bra. Jag fick Wu-Tang Clan-vibbar… och mycket riktigt visade det sig att det var RZA (med flera) som stod bakom soundtracket.

Inte oväntat blev avslutningen rätt så seg med en alldeles för lång fajt. Men det är ju nästan sen gammalt att blir så. Allt som allt, så är nog detta den sämsta filmen i Blade-trilogin. Utan tvekan bäst är film nummer två eftersom jag blev klart mest underhållen av den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade: Trinity.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Blade II (2002)

25 december, 2020 4 kommentarer

Varning för spoilers för Blade II utfärdas härmed.

I uppföljaren Blade II är det en inte helt okänd regissör som tagit över spakarna, nämligen mexikanen Guillermo del Toro. Jag kände direkt del Toros inflytande och även att kvalitetsnivån hade höjts jämfört med den första filmen. Inledningen presenterar en ny form av supervampyrer där jag kände igen del Toros monsterdesign. Han gillar sina monster del Toro och han är bra på att gestalta dem, det måste jag säga.

Det var till och med så att en ganska lång expositionssekvens, där Wesley Snipes egna berättarröst återger vad som hänt i den första filmen, funkade utmärkt. Den fyllde sitt syfte på samma sätt som en ”Previously on random tv series”-vinjett gör och det utan att bli tråkig.

Kanske har jag vant mig vid Snipes stil nu redan efter en film. Eller så är det del Toro-effekten som gör att han funkar bättre. Känslan är att del Toro har skruvat upp allting till elva och att filmen, inklusive Blade, inte tar sig själv på lika stort allvar. Det är betydligt mer humor här än i den första filmen.

Snipes fajtingstil är lustig. Det är som att han slåss i staccato. Det är inget vidare flyt utan tydliga start och stopp i hans rörelser. Kanske lite som Bruce Lee med tydliga karate-markeringar av rörelser, slag och sparkar.

Ett exempel på att kvalitetsnivån hade höjts noterade jag under en tidig fajt där Blade slåss mot några vampyrer på motorcyklar. Blade har en röd cape och han påminner om en matador när han elegant viker undan från den framrusande motorcykeln när den likt en tjur försöker stånga honom. Det är bara en liten detalj men den bidrar till intrycket av en genomarbetad film.

En annan positiv aspekt är att Blade får ett gäng att hänga och gnabbas med. Gänget kallas The Blood Pack och är vampyrer som tränats för att jaga Blade men supervampyrernas (a.k.a. Reapers) existens gör att de tvingas samarbeta med sin svorna fiende Blade. De är inte så glada för det, precis som Blade själv. Upplagt för konflikter. Några skådespelarfavoriter bland Blodgänget: Ron Perlman och Donnie Yen.

Whistler (Kris Kristoffersson) är tillbaka! Det trodde jag inte med tanke på hur ettan slutade. Här får han motvilligt samarbeta med en ny förmåga som Blade värvat under Whistlers frånvaro: Scud spelad av Norman Reedus, en favorit från The Walking Dead där han spelar Darryl. Scud är alltså Blades nya vapentillverkare och även nån form av datorexpert. Nu är det annat ljud i skällan i vapenverkstaden. Bort med Creedence Clearwater Revival och in med mer modern musik. Whistler, kallad ”Honky tonk” av Ron Perlman, är inte road. Jag gillade konkurrensen mellan Scud och Whistler och hur de båda ville vara duktigast.

Slutet kanske är lite väl utdraget men det hindrar inte att jag hade roligt under hela titten. Det är en härlig film som funkade (nästan) perfekt. Det är precis rätt nivå på humorn med trevligt gnabb mellan rollfigurerna, snygga fajter plus lite lagom med twister under upplösningen. Och allt är over the top på precis rätt nivå för mig. Guillermo del Toro-effekten gör att det blir en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade II. Kolla in vad hon tyckte här.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Blade (1998)

23 december, 2020 8 kommentarer

När Henke hos Fripps filmrevyer tog sig en titt på Marvel-filmen Blade med Wesley Snipes som vampyrjägare klädd i svart läderrock och med ett samurajsvärd av silver så insåg jag att jag inte hade sett nån av filmerna i den här trilogin. Jag tänkte som Jan Malmsjö att vår bästa tid är nu och bestämde mig för att kolla in dem.

Först ut är alltså Blade från 1998. Snipes spelar Blade som är en s.k. daywalker, ett tillstånd (eller vad man nu ska kalla det) som uppstått eftersom Blades mor blev biten av en vampyr strax innan hon skulle föda den lille Blade-bebisen. Resultatet blev att Blade fick alla de superkrafter som vampyrer har men samtidigt har Blade inga problem med varken solljus, vitlök eller silver. Dock har han en törst efter blod vilken han dämpar genom att ta nån form av motgift.

Stephen Dorff spelar Deacon Frost, en blodsugare på väg uppåt i vampyrhierarkin. Den stökige Frost ställer till oreda bland mer konservativa vampyrerna (en spelad av härliga Udo Kier) som föredrar att leva i det dolda. Frost har ett problem, eller en brist, och det är att han är ett halvblod, dvs han föddes inte som vampyr utan blev biten och sen förvandlad. Av de andra ”äkta” vampyrerna betraktas han som en andra klassens vampyr. Det är väl därför han är så upprorisk.

Frost har snokat reda på en gammal profetia från de gamla vampyrtexterna om nån form av oövervinnlig vampyrgud som kan frammanas genom en mystisk rit. En av ingredienserna som krävs är blod från en… wait for it… daywalker.

Spelet, eller snarare slagsmålen, kan börja.

Filmen inleds inte speciellt bra. Det är för hetsigt och för mycket action. Tanken är väl att man ska introducera Blade som figur genom att visa hur duktig han är på att fajtas och hur cool han är. Jag vet inte, det funkar inte riktigt. Snipes har inte rätt känsla på sitt skådespeleri. Han behöver skruva lite på det. Han är hård men det känns krystat snarare än coolt.

Jag drar en parallell till The Matrix där Trinity introduceras på ett liknande sätt, med en superhäfig fajt. Där funkade det klockrent och vi visste och kände direkt att Trinity var cool. I Blade blev det mest tröttsamt med ett vampyr-rave och en efterföljande fajt där Blade förvandlar vampyrer till cgi-aska på löpande band.

För övrigt så är Blade något av en föregångare till The Matrix. Mycket av estetiken – svarta läderkläder, coola solbrillor, martial arts-action – är likartad. Vi får även se den klassiska superhjältelandningen som ju Trinity gör i inledningen av The Matrix. Nu kanske inte The Matrix förfinade just den landningen men den förfinade allt annat.

Det var skönt när det hela lugnade ner sig en aning då Blades låtsaspappa Whistler introducerades. Whistler spelas av svenskättlingen Kris Kristofferson och han visade sig vara en badass. Kristofferson var oväntad för mig i rollen av nån anledning. Han är både mentor och badass med en svallande grå hårman och en härligt sträv röst. Jag gillade honom skarpt och var under hela filmen rädd att han skulle stryka med.

Dorff då som skurken då? Nja, han kändes mest som en jobbig snorunge eller mobbare som trodde han var cool. Vad har hänt med Dorff förresten? Har han varit med i nåt speciellt efter det här. Jag kan bara påminna mig en film av Sofia Coppola som jag inte har sett, och så var han den femte Beatlen med det var nog innan Blade.

Slutbetyget blir till slut en stark tvåa. Jag var inne på en trea ett tag men efter att ha sett tvåan i serien så vill jag göra kvalitetsskillnaden mellan filmerna mer tydlig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke tyckte här. Även Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hero (2002)

30 oktober, 2020 13 kommentarer

Ibland ställer höga förväntningar till det. Innan jag såg Hero hade jag sett och älskat Crouching Tiger, Hidden Dragon och jag hoppades på en film i samma klass. Hero levde tyvärr inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar. En detalj som en del tydligen störde sig på i CTHD var att rollfigurerna kunde flyga. Därav mina kommentarer om just detta i min gamla text som skrevs i mars 2003.

Om ni kollar in vad jag skrivit här (min kommentar: länk till ett inlägg om förväntningar som jag skrev på ett filmforum i samband med att jag såg Hero) och ser det som en inledning till vad jag ska skriva om Hero så förstår ni vad det handlar om här och jag kanske inte behöver skriva så mycket egentligen. Men för att ändå skriva lite om själva filmen så var det så att jag i Hero aldrig kände speciellt mycket för karaktärerna. Även om Hero och CTHD egentligen är rätt så olika så är det svårt att inte jämföra dem ändå. De har ju trots allt rätt många likheter också. Och i CTHD fanns en helt annan mänsklighet tyckte jag. Jag kände för karaktärerna och var intresserad av hur det gick för dem. I Hero var det mer politik och karaktärerna kändes mest som brickor i ett spel.

Fightingscenerna tyckte jag dessutom var bättre i CTHD. Kanske beror det på att jag såg denna film först, vad vet jag? Scenen när Michelle Yeoh och Zhang Ziyi slåss då Michelle byter vapen hela tiden är ju helt underbar och även Ziyi inne i restaurangen är helt makalös. Flygning är inget jag har problem med. Det lär man sig efter fem år med munkar i ett tempel i Tibet. Men det visste ni, va? Inget konstigt med det. Jag tyckte väl i och för sig att de flög minst lika mycket i Hero.

En sekvens som jag inte gillade speciellt var när kalligrafiskolan anfölls med pilar och Namnlös och Yrsnö sedan stod utanför och motade pilar i vad som kändes som en evighet.

<spoiler>
En detalj som däremot var lite lustig var att Brutna Svärdet blev huggen av Yrsnö inte mindre än fyra gånger (var det väl?). Två (?) av gångerna inträffade det väl egentligen aldrig. Men ändå… han hade ingen större lycka.
</spoiler>

Nu kanske det låter som jag inte gillade filmen alls men så är ju inte fallet. Den var underbart vacker och med sanslösa fightingscener. Men jag tycker inte den matchar CTHD som för mig är en 5/5-film. Hero får av mig en mycket stark 3:a av 5 möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg