Blade II (2002)

Varning för spoilers för Blade II utfärdas härmed.

I uppföljaren Blade II är det en inte helt okänd regissör som tagit över spakarna, nämligen mexikanen Guillermo del Toro. Jag kände direkt del Toros inflytande och även att kvalitetsnivån hade höjts jämfört med den första filmen. Inledningen presenterar en ny form av supervampyrer där jag kände igen del Toros monsterdesign. Han gillar sina monster del Toro och han är bra på att gestalta dem, det måste jag säga.

Det var till och med så att en ganska lång expositionssekvens, där Wesley Snipes egna berättarröst återger vad som hänt i den första filmen, funkade utmärkt. Den fyllde sitt syfte på samma sätt som en ”Previously on random tv series”-vinjett gör och det utan att bli tråkig.

Kanske har jag vant mig vid Snipes stil nu redan efter en film. Eller så är det del Toro-effekten som gör att han funkar bättre. Känslan är att del Toro har skruvat upp allting till elva och att filmen, inklusive Blade, inte tar sig själv på lika stort allvar. Det är betydligt mer humor här än i den första filmen.

Snipes fajtingstil är lustig. Det är som att han slåss i staccato. Det är inget vidare flyt utan tydliga start och stopp i hans rörelser. Kanske lite som Bruce Lee med tydliga karate-markeringar av rörelser, slag och sparkar.

Ett exempel på att kvalitetsnivån hade höjts noterade jag under en tidig fajt där Blade slåss mot några vampyrer på motorcyklar. Blade har en röd cape och han påminner om en matador när han elegant viker undan från den framrusande motorcykeln när den likt en tjur försöker stånga honom. Det är bara en liten detalj men den bidrar till intrycket av en genomarbetad film.

En annan positiv aspekt är att Blade får ett gäng att hänga och gnabbas med. Gänget kallas The Blood Pack och är vampyrer som tränats för att jaga Blade men supervampyrernas (a.k.a. Reapers) existens gör att de tvingas samarbeta med sin svorna fiende Blade. De är inte så glada för det, precis som Blade själv. Upplagt för konflikter. Några skådespelarfavoriter bland Blodgänget: Ron Perlman och Donnie Yen.

Whistler (Kris Kristoffersson) är tillbaka! Det trodde jag inte med tanke på hur ettan slutade. Här får han motvilligt samarbeta med en ny förmåga som Blade värvat under Whistlers frånvaro: Scud spelad av Norman Reedus, en favorit från The Walking Dead där han spelar Darryl. Scud är alltså Blades nya vapentillverkare och även nån form av datorexpert. Nu är det annat ljud i skällan i vapenverkstaden. Bort med Creedence Clearwater Revival och in med mer modern musik. Whistler, kallad ”Honky tonk” av Ron Perlman, är inte road. Jag gillade konkurrensen mellan Scud och Whistler och hur de båda ville vara duktigast.

Slutet kanske är lite väl utdraget men det hindrar inte att jag hade roligt under hela titten. Det är en härlig film som funkade (nästan) perfekt. Det är precis rätt nivå på humorn med trevligt gnabb mellan rollfigurerna, snygga fajter plus lite lagom med twister under upplösningen. Och allt är over the top på precis rätt nivå för mig. Guillermo del Toro-effekten gör att det blir en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade II. Kolla in vad hon tyckte här.

Ascension (2002)

Dags för en söndagskalkon i form av filmen Ascension som jag såg och skrev om under 2003 års Stockholm Filmfestival. Min text skrevs i form av ett inlägg på Filmsnack.se i tråden om det årets filmfestival. Jag fick ett mycket trevligt mothugg på min sågning och det försvarstalet för filmen kan ni läsa här. Det är intressant det här med hur en film kan uppfattas så olika. Eller snarare så kanske man ser filmen på samma sätt men det är bara att man tycker olika om vad den är.

Ascension är en riktig kalkon faktiskt. Inspirationen känns som den till stor del är hämtad från Tarkovskijs blytunga rulle Stalker men här blir det bara tråkigt och jobbigt. Tre kvinnor på väg upp för en trappa i en och en halv timme till tonerna av ett sövande brus. Njae, jeg liker det ikke (jag har varit i Norge nyligen, unskuld). Det finns några ljusglimtar. Den första är att jag älskar de miljöer som förekommer i filmen. Gamla, öde, övergivna och förfallna industrier är bland det bästa som finns. De utomhusbilder som visas är således vackra enligt mig. En andra ljuspunkt är när, helt oväntat, en låt med syntgruppen Ladytron (min kommentar: om jag minns rätt såg jag Ladytron på Arvikafestivalen 2003) får chansen att smeka våra öron. Men – filmen är alltså en kalkon. Handlingen känns genomkrystad. Replikerna och dess framförande är zombie-aktiga. Det är väldigt synd eftersom det här hade kunnat vara en väldigt bra film. Se istället SVT:s bortglömda men utmärkta serie De drabbade. Ett tips i senaste laget kanske men jag har nämnt det tidigare här på forumet. 1+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den Hans Rosenfeldt-skrivna tv-serien De drabbade finns övrigt att se på SVT:s Öppet arkiv.

Ladytron – ”Playgirl”

May (2002)

Oj, det var tider det! Midnight Movie Madness på biografen Sture. Det är minsann lite nostalgiskt att gräva fram såna här gamla texter ur gömmorna. I min preblogg-text om May, som lämpligt nog skrevs i maj 2003, så refererar jag till en Monty Python-sketch. Jag undrar om det kan vara den här jag syftar på?

Igår såg jag May (2002) på Midnight Movie Madness (som i Stockholm äger rum på biografen Sture). Obs! Spoilers om filmen förekommer i texten.

May är regisserad av en för mig helt okänd snubbe vid namn Lucky McKee. Filmen har fått etiketten skräckfilm men det är rätt så missvisande. Den är snarare ett drama om utanförskap med inslag av både humor och splatter som skildrar en tjejs väg mot galenskap skulle man kunna säga. Det handlar om May som arbetar på ett djursjukhus och har en docka i ett glasskåp som närmsta vän. Hon träffar Adam som hon blir kär i och i princip besatt av. Adam spelas för övrigt av samma skådis som spelar Nates flickväns psykotiska brorsa i Six Feet Under. Adam gillar det groteska och visar en kortfilm han har gjort där ett par på picknick börjar äta upp varandra (vilket påminde mig om en Monty Python-sketch, ni vet nog vilken). May tycker filmen är söt och utövar det hon sett i filmen även i verkligheten. Det blir för mycket för Adam…

Det är en märklig film detta. I början kändes det som en dramakomedi, i John Waters-stil fast ännu mer skruvad, om en tjej som söker kontakt. I slutet blir det en hel del splatter. Annorlunda minst sagt. Rätt så mycket och rätt så bra musik. Angela Bettis som spelar May är bra. Filmen är rolig ibland, bara konstig ibland, lite äcklig ibland, men aldrig läskig. Det är svårt att sätta betyg. Jag blev aldrig riktigt engagerad och jag pendlar mellan en stark 2:a och svag 3:a. Nä, det blir en stark 2/5. Sevärd men ändå inte helt lyckad.

Just det. Förutom sin ”romans” med Adam träffar May även en snubbe vid namn Blank. Det lustiga är att Blank spelas av James Duval… Va, vet ni inte vem James Duval är?! Ok då, det är Duval som döljer sig under kanindräkten i Donnie Darko. Just det. Donnie Darko-Frank! I May är han bara med i fem minuter. Sen får han en sax i huvudet…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hero (2002)

Ibland ställer höga förväntningar till det. Innan jag såg Hero hade jag sett och älskat Crouching Tiger, Hidden Dragon och jag hoppades på en film i samma klass. Hero levde tyvärr inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar. En detalj som en del tydligen störde sig på i CTHD var att rollfigurerna kunde flyga. Därav mina kommentarer om just detta i min gamla text som skrevs i mars 2003.

Om ni kollar in vad jag skrivit här (min kommentar: länk till ett inlägg om förväntningar som jag skrev på ett filmforum i samband med att jag såg Hero) och ser det som en inledning till vad jag ska skriva om Hero så förstår ni vad det handlar om här och jag kanske inte behöver skriva så mycket egentligen. Men för att ändå skriva lite om själva filmen så var det så att jag i Hero aldrig kände speciellt mycket för karaktärerna. Även om Hero och CTHD egentligen är rätt så olika så är det svårt att inte jämföra dem ändå. De har ju trots allt rätt många likheter också. Och i CTHD fanns en helt annan mänsklighet tyckte jag. Jag kände för karaktärerna och var intresserad av hur det gick för dem. I Hero var det mer politik och karaktärerna kändes mest som brickor i ett spel.

Fightingscenerna tyckte jag dessutom var bättre i CTHD. Kanske beror det på att jag såg denna film först, vad vet jag? Scenen när Michelle Yeoh och Zhang Ziyi slåss då Michelle byter vapen hela tiden är ju helt underbar och även Ziyi inne i restaurangen är helt makalös. Flygning är inget jag har problem med. Det lär man sig efter fem år med munkar i ett tempel i Tibet. Men det visste ni, va? Inget konstigt med det. Jag tyckte väl i och för sig att de flög minst lika mycket i Hero.

En sekvens som jag inte gillade speciellt var när kalligrafiskolan anfölls med pilar och Namnlös och Yrsnö sedan stod utanför och motade pilar i vad som kändes som en evighet.

<spoiler>
En detalj som däremot var lite lustig var att Brutna Svärdet blev huggen av Yrsnö inte mindre än fyra gånger (var det väl?). Två (?) av gångerna inträffade det väl egentligen aldrig. Men ändå… han hade ingen större lycka.
</spoiler>

Nu kanske det låter som jag inte gillade filmen alls men så är ju inte fallet. Den var underbart vacker och med sanslösa fightingscener. Men jag tycker inte den matchar CTHD som för mig är en 5/5-film. Hero får av mig en mycket stark 3:a av 5 möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dirty Pretty Things (2002)

Dirty Pretty Things är väl den filmen som gjorde stabile Chiwetel Ejiofor till något av en stjärna. Eller stjärna kanske är fel ord. Han känns mer som en karaktärsskådis. Men jag tror många fick upp ögonen för honom då. Jag fick det i alla fall. Audrey Tautou är med också! Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2003. Kolla in spoilersektionen i slutet för en rolig anekdot från visningen.

Stephen Frears (High Fidelity) heter regissören till den här engelska filmen som handlar om två personer på flykt i London. Dels den snälle nigerianen Okwe som kör taxi om dagarna och är portier på ett hotell på nätterna, och dels turkiska Senay som jobbar som städerska på samma hotell. Senay har asyl men får inte jobba under tiden som ansökningen behandlas och Okwe är i London helt illegalt. Hotellet där de jobbar är tillhåll för prostituerade och droghandel. När Okwe upptäcker nåt otäckt i ett hotellrum så inser han att det pågår betydligt värre saker också.

Mmm, jag tyckte det här var en ganska bra film. Den handlar om otäcka saker och om otäcka människor, och om snälla människor som kan bli otäcka pga situationer de hamnar i. Chiwetel Ejiofor som spelar Okwe är mycket bra. Audrey Tautou är också ok, även om det mera känns som att hon spelar en roll (kanske är det Amelie som spökar?) till skillnad från Ejiofor som verkligen är sin rollfigur. Filmen är en sorts dramathriller och det jag gillade främst var att det här är fokus på människorna och deras val. Även om det blir spännande och thriller-aktigt mot slutet så finns det t ex ingen obligatorisk biljakt eller nåt sånt. Det gör att det otäcka som filmen handlar om inte drunknar i effekter och dylikt. Betyget blir 4-/5. Kanske lite svagt slut som liksom rinner ut i sanden, fast å andra sidan passar det bra in i filmens stämning.

En rolig händelse inträffade under visningen, men det kräver att jag avslöjar lite för mycket av handlingen så det kommer nedan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
I en scen blir Senay hotat av en äldre och fet man som är chef på en klädfabrik där hon jobbar. Om hon inte suger av honom så kommer han att ringa immigrationsmyndigheten eftersom man inte får jobba under en asylansökan. Hon riskerar då att bli utkastad från England. Då skriker en kvinna i biosalongen: ”Åh, vilken jävla snuskgubbe. Fy fan!”. Senay går med på det hela och börjar. Då skriker samma kvinna igen: ”Bit av den för fan!”. Till allas förvåning så gör Senay just det. Trots den obehagliga scenen så uppstår en lite munter stämning i salongen. Hon biter alltså och flyr därifrån med några dyrbara kläder. Kvinnan skriker igen: ”Åh fan, hon gjorde det. Hehe, oj, oj då!”. Kul med folk som lever sig in i filmer. 😀
</spoiler>

Equilibrium (2002)

I söndags skrev jag om Christian Bale-rullen American Psycho. Två år efter den så kom science fiction-filmen det handlar om idag, en film som kanske lite red på framgångsvågen efter The Matrix. Min text om Equilibrium (som i Norden fick heta Cubic… but why?) skrevs i augusti 2003.

I ett framtida samhälle efter ett tredje världskrig har alla känslor förbjudits för att förhindra ett fjärde världskrig. Samhället styrs med järnhand av en ledare kallad Fader. Alla känslor (hat och avundsjuka likaväl som kärlek och medkänsla) förtrycks genom att människor tar en daglig dos av en medicin, Prozium. John Preston (Christian Bale) spelar en s.k. Cleric som är en sorts polis som söker upp och oftast förgör såna som bryter mot känsloförbudet, dvs så kallade Sense Offenders. Clerics är utbildade i en sorts pistol-kung fu, kallad Gun Kata, där Preston är den bästa och det tvekar han inte att visa. Preston tvekar inte heller att döda dessa känslobrottslingar t.o.m. om de är kollegor. En dag råkar Preston förstöra sin lilla glasbehållare med sin medicin och av olika anledningar ordnar han aldrig med nån ersättning. Detta får oanade följder.

Jag gillade känslan i den här filmen. Den är cool. Musiken i inledningen och den lilla prologen sätter rätt stämning direkt. Miljön i filmen är skön (kanske inte rätt ord men ändå). Vad jag menar är att det futuristiska samhället, den kala och enkla designen på byggnader, bostäder, kläder och frisyrer (kan ni säga ”bakåtslickat”) känns helt rätt. Gun Kata var en trevlig bekantskap. Lite nyskapande faktiskt tyckte jag. Actionscenerna är mycket bra. Inga datoranimerade Christian Bale här inte.

Bale gestaltar den känslolöse Clericen Preston på ett bra sätt. Likaså när Preston börjar erfara vad det innebär att ha känslor som flödar genom kroppen (som när han lyssnar på Beethoven första gången i sitt liv). Scenerna med Emily Watson tyckte jag var bra avbrott i actionen. Jag tyckte faktiskt hon hade kunnat vara med lite mer, precis som Sean Bean.

Preston, hjälten, är som vanligt helt osårbar. Det spelar ingen roll hur många soldater han har emot sig. Han dödar alla utan att få en skråma (nåja, lite blodig blev han faktiskt). Men, det som är lite kul är att filmen faktiskt försöker förklara denna otroliga överlägsenhet. Just det, Gun Kata innebär även att man kan förutse var ens motståndare kommer att skjuta och på så sätt kan man undvika att bli träffad.

Något jag kanske saknade var en likvärdig (nästan i alla fall) motståndare till Bale i filmen. Jag tyckte att ”skurkarna” inte var tillräckligt coola. Den där ledare (alltså inte Fader utan den andra) var nästan lite töntig tyckte jag. Sedan tyckte jag filmen ibland kändes lite ”liten” på nåt sätt. Hmmm, vad menar jag? Ja, det är mer av en känsla av att det var samma miljöer och personer som återkommer. Det var inte så att jag ledsnade, men ibland kände jag att jag ville ha lite vardag eller nåt avbrott på nåt sätt. (Min kommentar: Idag hade jag nog skrivit att jag velat att världen skulle kännas lite mer inbodd som i t ex Prospect) Men det var ju så det var i det samhället. Känslolöst och kallt. Det är nog den känslan som regissören Kurt Wimmer ville förmedla, hehe. Betyget till Equilibrium blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>Var det så att Prestons barn även de hade slutat ta sin medicin, så långt tillbaka som efter moderns död t.o.m.? De pratade lite kryptiskt inne i badrummet när sonen hade tagit Prestons medicin som var gömd bakom spegeln.</spoiler>

Guds stad (2002)

Idag skickar jag upp en riktigt gammal text, som skrevs i oktober 2003 (hugaligen!), om Fernando Meirelles och Kátia Lunds moderna brasilianska klassiker (?) Guds stad (eller Cidade de Deus som originaltiteln är). Jag minns att Guds stad var en sån där typiskt hajpad film som man absolut skulle se (och gilla!) om man var filmnörd.

Guds stad är en hyllad brasiliansk film som handlar om ett gäng ungdomar som växer upp i en kåkstad i Rio de Janeiro. Vi får följa dem under 60- och 70-talen. Huvudperson är Raketen som försöker ta sig ifrån våldet och vill bli fotograf. Alla i filmen, och förmodligen i hela Brasilien, har såna där smeknamn precis som brasilianska fotbollsspelare, typ Moroten, Fenan, Lillen, Tången, Kalufsen, Räkan, etc.

Filmen är en intensiv skildring av en miljö där våldet är en del av vardagen. Historien bygger på verkliga händelser om ett gangsterkrig som blossade upp i Rio. Här får vi se vad som ligger bakom. Det är knarklangning, rån, pistoler, korrumperade poliser och mord, men det finns också på nåt sätt en glädje i filmen. Jag tycker kanske inte det är så där väldigt nyskapande egentligen. Jag har för mig att vissa har kommit med såna kommentarer, Orvar bl a? (Min kommentar: Orvar Säfström, som ledde SVT:s Filmkrönikan vid den här tiden.)

Det finns tidshopp, häftiga bildlösningar, snygga intensiva bildsekvenser men det har vi sett förut. T ex greppet att börja med en händelse, en sorts prolog, och liksom frysa mitt i för att hoppa tillbaks och sen berätta hela historien som leder fram till det som hände i början. Eller att visa en händelse utan att visa riktigt allt och sen visa samma händelse igen och då visa vad som verkligen hände. Men att vi kanske sett det förut spelar i grunden ingen roll för det här är välgjort och spännande. En riktig bergochdalbane-tur som man nog bör se fler gånger och då uppskattar man den ännu mer tror jag. Det är nämligen en strid ström ljud och bilder som man nästan får en överdos av. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dark Water (2002)

Igår skrev jag om en filmfestival i miniformat som jag hade för länge sen när jag såg både Casino och Dark Water på bio samma kväll. Efter att ha avnjutit Cinematekets visning av Casino bar det av till biografen Sture för mörk och blöt J-horror. Där jag skulle möta min gamla tyska kollega Marco och medan jag väntade minns jag att jag slank in på Babs där jag till min förvåning hittade den utmärkta tequilan 1800 Añejo. Jag kunde inte motstå ett glas. Detta äventyr ägde rum, och mina intryck av filmen dokumenterades, i april 2003.

Dark Water handlar om en mamma som flyttar in med sin dotter i ”fel” lägenhet i ett nedslitet hyreshus. Det droppar vatten från taket. Någonting pågår i lägenheten ovanför även om ingen ska bo där. En mystisk flicka med gul (min kommentar: Gul! Aha!) regnrock visar sig. Det regnar mest hela tiden. Det hela blir underligare och underligare. Det är lite småläskigt ibland men inte riktigt skrämmande.

Hmm, ja, den var ju inte dålig. Det är helt klart en bra skräckis och bättre än exempelvis Terror på Elm Street som jag såg nyligen. Problemet med Dark Water är att jag inte blev skrämd riktigt ordentligt. Det är ju liksom det som är meningen. Efter att ha sett The Ring (remaken alltså) så bleknar det mesta. The Ring gjorde mig faktiskt rädd; jag tror det var den där filmen som är på videobandet som gjorde det. Om man jämför med Nakatas Ringu (1998) så tyckte jag den var snäppet bättre än Dark Water. The Ring är i sin tur snäppet bättre än Ringu (slå mig inte nu, alla ni som gillar originalet bättre). Betyget för Dark Water blir således 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Far from Heaven (2002)

Medan jag är på skidresa i de franska Alperna sköter bloggen sig själv och idag handlar det Far from Heaven. När jag såg Far from Heaven så tyckte jag att den kändes en systerfilm till The Hours fast aningen sämre. De kom ut ungefär samtidigt och båda har en strålande Julianne Moore, vars rollfigurer i bägge filmerna befinner sig i ungefär samma miljöer som Burt Lancaster simmar omkring i i The Swimmer. Min text skrevs i mars 2003.

Julianne Moore visar att hon är en av världens bästa skådisar. Hon gör en otrolig rollinsats som den perfekta 50-talshemmafrun med en man som har ”drabbats av sjukdomen homosexualitet” som man tyckte på den tiden. Själv umgås hon med sin färgade (min kommentar: *host*svarta heter det nog idag*host*) trädgårdsmästare vilket inte ses med blida ögon bland societetsdamerna i ”Pleasantville”. Efter ett tag känner man nästan att man håller på att spricka av de grälla färgerna, illusionen av den perfekta familjen, etc. Åtminstone känner nog vissa av karaktärerna i filmen så. Jag saknade kanske nån form av upplösning, slutord, efter allt som byggts upp, men det kom liksom aldrig. Betyget blir ändå 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Hours (2002)

Samma helg i april 2003 som jag såg 25th Hour och Kod okänd såg jag även dagens film på bio. The Hours regisserades av Stephen Daldry. Vad gjorde han efter framgången med The Hours frågar jag mig? Det känns inte som han blev känd för den breda publiken efter att ha peakat med The Hours. Jag kollar på IMDb och ser att han gjorde The Reader (vann inte Kate Winslet en Oscar för den?), Extremely Loud & Incredibly Close (Oscarsniminerad för bästa film) och så har han regisserat några avsnitt av The Crown. Då får man nog säga att det gått ganska bra ändå. Framöver kommer han göra en film om Oz-figuren den Elaka Häxan från Väst och… Untitled Star Wars/Obi-Wan Kenobi Project. Den sistnämnda måste ju vara en sån där Star Wars-spinoff-historia, typ Ben: A Star Wars Story.

Timmarna (min kommentar: ja, jag använde de svenska titlarna på den här tiden) påminner lite grann om Kod okänd i det att det är tre parallellhandlingar även här. Här utspelas dom dock varken under samma tid eller plats. Men ändå är de sammanlänkade.

Först har vi Virginia Woolf (Nicole Kidman) som på 20-talet har psykiska problem och försöker skriva sin roman Mrs Dalloway. På 50-talet hittar vi en kvinna (Julianne Moore) som har sina problem med att klara pressen att vara den perfekta hemmafrun, att klara livet egentligen. Slutligen, nutid där Meryl Streep spelar en kvinna som förbereder ett party, precis som Mrs Dalloway gör i Woolfs roman, för sin aidssjuke författarvän (Ed Harris).

Låter det bara svårt och konstigt? Well, faktum är att regissören Stephen Daldry (Billy Elliot) lyckats knyta ihop de tre historierna på ett sätt som funkar mycket bra. Samtliga historier är gripande och ingen egentligen sämre än nån annan. Skådisarna håller, inte helt oväntat, ruggigt hög klass. Även tårkanalerna får ett träningspass, och då pratar jag inte bara om skådisarna som gråter i var och varannan scen. Betyget blir en mycket stark 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apropå bra skådespel och starka scener så visades prov på detta i den högre skolan i kortfilmen Tystnadens röst som visades innan Timmarna drog igång. Lena Endre är så bra man kan vara då hon på 7 minuter lyckas förmedla mer känsla än Sandra Bullock nånsin kommer att göra sammanlagt under hela sin karriär (min kommentar: hehe, Sandra var tydligen inte en personlig favorit). I filmen ringer en kvinna hem till sin man för att berätta att hon måste läggas in på sjukhus pga ett livsfarligt åderbråck i hjärnan. Kortfilmen bygger på en novell av Majgull Axellson och är klart sevärd. 4/5.

%d bloggare gillar detta: