Tokyo Noise (2002)

Känner ni till Lucky People Center? Det är (var?) en löst sammansatt grupp av svenska musiker och konstnärer som gjorde (elektronisk) musik och film under 90-talet. Det hela började som en svartklubb i Göteborg med samma namn och på den klubben tror jag funkgruppen Stonefunkers hängde eftersom de döpte en av sina tidiga singlar till just det. Några av medlemmarna i LPC (Johan Söderqvist och Jan Röed) gjorde 2002 dokumentärfilmen Tokyo Noise tillsammans med regissören Kristian Petri och min preblogg-text om den filmen skrevs i september 2003.

Det här är en svensk dokumentär om Tokyo och dess invånare. Ett antal personer, alla japaner, intervjuas och berättar om Tokyo och japaner, om deras oförmåga att visa känslor och deras kärlek till maskiner bl a. Det är en ganska annorlunda dokumentär där intervjuerna blandas ihop till ett collage av bilder, röster, musik och ljud. Vi får bl a möta en shinto-präst, två fotografer, en robottillverkare och en datorspelsutvecklare. Den ene fotografen är med i en klubb för fotografer som bara tar bilder på det heliga berget Fuji och den andra tar bara bilder på himlen efter det att hans fru har dött (eftersom hon finns där uppe). Vi får höra om en ”självmordsskog”, en skog där ca 70 människor om året tar livet av sig. I skogen har myndigheterna satt upp skyltar där man uppmanar blivande självmördare att tänka om. Märkligt.

Det är inte ofta jag ser dokumentärer men när jag gör det så blir jag oftast inte missnöjd. Tokyo Noise får godkänt men inte mer. Jag ville veta mer om den vanlige japanen kanske. Nu blev det lite väl extrema saker och ibland kändes det som en lång musikvideo. I Tokyo Noise saknade jag också nån, kanske en svensk, som liksom förhöll sig till det som vi såg och upplevde. För rätt länge sen gick det en serie på SVT som jag gillade mycket. Den hette Jorden runt och i den åkte Janne Forssell runt jorden och skildrade främmande länder på ett intressant och personligt sätt (min kommentar: och fotade gjorde Lasse Westman). Eftersom denne ”berättare” saknades kändes Tokyo Noise lite tråkig ibland. Men betyget blir ändå 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Surplus


Titel: Surplus: Terrorized Into Being Consumers
Regi: Erik Gandini
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Efter den hypnotiserande Koyaanisqatsi blev det svenska Surplus som fick fylla mitt plötsliga behov av att se dokumentärfilm. Surplus är en sorts lightversion av Koyaanisqatsi. Det är snygga bilder och snygg musik. I Surplus är kritiken mot dagens konsumtionssamhälle inte subtil utan tydlig, vilket möjligen gör den till en sämre film än Godfrey Reggios första qatsi-film. Klippningen i Surplus är bitvis skön och rolig. Gänget bakom Read My Lips har bidragit med en del underbara klipp. Microsofts CEO Steve Balmer gör några helt sjukt roliga (skrämmande?) uppträdanden. Producent och regissör av filmen är Erik Gandini som ju även ligger bakom t ex Videocracy. Och så kan upplysa jag upplysa min bloggkollega Martin, och alla andra, att vissa delar av musiken ibland påminner lite grann om Daft Punk.

3+/5

%d bloggare gillar detta: