Pixar: Monsters University (2013)

Men se där! En Pixar-prequel. Jag undrar om det är den enda bland alla av Pixars filmer. Vi får väl se när temat fortsätter under våren.

Under filmens inledning blev jag lite orolig då det verkade vara min icke-favorit Mike från den första filmen som skulle vara i fokus. Men Mike är en helt annan person i den här filmen, först ett mobbat skolbarn med tandställning och sen en nörd som anländer till universitetet för att utbilda sig till en superskrämmare. Jag kände sympati för den enögde grönbollen på ett helt annat sätt jämfört med hur det var i ettan.

Det är ett klassiskt upplägg som taget ur en vilken collegefilm som helst. Vi har en nörd som bara vill plugga. Festa? Nej! Här ska pluggas! Efter ett tag dyker Sulley upp och han är givetvis Mikes totala motpol. Sulley är en jock som får det mesta gratis på grund av sitt efternamn och sitt mäktiga vrål.

Men saker och ting går inte som det ska, varken för Mike eller Sulley och efter jullovet finner de sig utkastade ur den prestigefyllda skrämmarkursen och får istället studera design av skrikbehållare. Jag såg framför mig hur jag nån gång i januari 1991 sitter på Teknikum på en lektion i hållfasthetslära med lektor Sten Herlitz. Förresten, var det Philip Seymour Hoffman som spelade den trötte läraren i skrikbehållardesign?

En bit in i filmen står det klart för mig att huvudhandlingen har att göra med en tävling, The Scare Games, en sorts Mästarnas mästare för monster. Mike vill få revansch och beslutar sig för att delta. Problemet är bara att han måste få ihop ett lag. De enda som ställer upp är Oozma Kappa… och till slut även Sulley för att göra laget komplett.

The Scare Games påminde mig lite om Harry Potter-filmen The Goblet of Fire där ett antal trollkarlsskolar tävlade i magi.

Om nu Mike är nörd så är snubbarna i Oozma Kappa supernördar, eller övervintrade studenter, som fastnat i livet. Jag gillade det här gänget. Riktiga förlorare som hittar peppen i livet.

Filmen fick mig att minnas tillbaka på min studenttid i Uppsala. Just det här med att hitta nya vänner och uppleva nya miljöer på universitetet. Det är nåt speciellt.

Ett superminus med att se Pixar-filmer på Disney+ är de svenska texterna som används i animeringen, alltså inte undertexterna utan texter inne i själva filmen. Det är galet irriterande att se dessa på svenska när jag har valt engelska för både tal och undertexter. Det stör mig så pass mycket att jag funderar på att se filmerna via andra tjänster i fortsättningen. Det är ett satans otyg det där. Och sen är dessutom vissa texter fortfarande på engelska, där man missat att ändra. Helt horribelt.

Jag gillar Monsters University. Den är bättre än ettan! Jag får mer av mysig teamkänsla här. Dessutom tyckte jag den var riktigt underhållande. Jag skrattade högt ett antal gånger. Nu kan mitt gillandet även bero på att animeringen är så pass mycket bättre här. Som vanligt är det miljöerna som sticker ut som väldigt välgjorda vilket ger en filmfilm-känsla. Bra funky musik också bitvis. Och så var Mike betydligt mer sympatisk här. Klart godkänt till MU.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Två filmreferenser som jag tyckte mig se: Carrie (Oozma Kappa blir dränkta med färg under vad de tror är deras finaste stund) och Gökboet (Oozma Kappa åker på field trip och Sully är Chief). Förmodligen är den sista referensen nåt som bara jag tycker är en referens.

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tycker om den här prequelen. Får den godkänt eller blir det omtenta?

Avslutande anektod: Apropå omtentor så hade jag i slutet av min studenttid i Uppsala klarat ALLA kurser… utom en. Vektoranalys. Jag fick en chans till revansch i form av en muntlig omtenta i början på sommaren den sista terminen. Muntlig omtenta. Huga! Jag gick in i lektionssalen där läraren stod framför den svarta tavlan. De vita kritorna lockade inte direkt. Jag undrade hur det här skulle gå till. Vilken mystery box. Efter en konstpaus sa läraren: ”Bevisa flödesekvationen. Du får 10 minuter på dig. Jag går ut under tiden.”

Hur det gick? Haha, ja, jag vet inte hur det gick till men det blev godkänt i alla fall. De där 15 minuterna är som ett töcken idag, ett flödande töcken.

Pixar: Monsters, Inc. (2001)

Monsters, Inc. är den första Pixar-filmen i regi av Pete Docter. Detta faktum gjorde mig extra nyfiken eftersom jag såg och älskade Inside Out under Malmö Filmdagar för några år sen, och den filmen regisserades av just Docter.

Vad är Monsters, Inc, för typ av film? Ja, jag skulle kunna beskriva den som en animerad och mer familjevänlig version av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunets De förlorade barnens stad. Istället för att stjäla drömmar är det barnens skrik man är ute efter här. Skriken är nämligen den energikälla som driver hela Monstropolis.

På nätterna använder monstren en magisk dörr för att ta sig in i barnens sovrum och skrämma vettet ur dem och buteljera upp skriken. En dag händer det som inte får hända: ett barn (huga!) tar sig igenom garderobsdörren och in i Monstropolis. Barnet, den lilla flickan Boo, hamnar i knät på Sulley och Mike och nu gäller det för de två vännerna att få tillbaka Boo till hennes egen värld innan nån upptäcker vad som hänt och katastrofen är ett faktum.

Filmens inledande förtexter var lite lustiga då det var klassisk animation som (väl?) ska föra tankarna till tecknade filmer från 60-talet. Men det är ju datoranimation som ska vara grejen här! Fast nu har det ju gått sex år sen Toy Story så det kanske dags att vara lite nostalgisk igen ett tag.

Är det Docters grej att skildra en parallell värld som existerar utan att vi människor vet om det? Så är det i Inside Out, Soul och även här. Men det är troligen mer av en Pixar-grej än en specifik Docter-grej.

Monstren är alltså som mest rädda för de barn de ska skrämma vilket ju var något av en paradox. Barnen får absolut inte få reda på vad som pågår, att det finns en monstervärld med helt vanliga knegande monster. Det kändes ändå lite oklart varför de är så rädda för barnen. Men visst, om barnen förstår vad som försigår så kanske de inte blir rädda längre och då försvinner monstrens främsta energikälla. Jag hade ändå svårt att förstå paniken. Den kändes omotiverad, irrationell och överdriven.

Om man mot förmodan råkar släppa in ett barn så kan riskerar man att bli förvisad från Monstropolis. Vart blir man förvisad? Jo, till männsikornas värld förstås. Lämpligen till Tibet, där den förskräcklige Snömannen redan finns.

Precis som i vissa delar av A Bug’s Life så är det alldeles för högt tempo i filmen. Det blir information overload i min stackars gamla hjärna. Dessutom förekommer det en actionsekvens bland hängande dörrar på löpande band som var alldeles för lång och tråkig. I och för sig var grejen med att fly via magiska dörrar ganska bra och påminde mig om en film som jag nu bara inte kan komma på vilken det är… Ah, vänta, det är nog portalerna i Doctor Strange jag tänker på. Skönt att jag kom på det. 🙂

Jag tycker inte manuset är speciellt bra. Det är alldeles för förutsägbart. Exempelvis hintas det tidigt om att barnens skratt är en ännu större kraftkälla än deras skrik. Sen när Sulley i slutet inser det så framställs det som en twist och dessutom avhandlas det för snabbt. Trots att både vi tittare och Sulley själv vetat om det länge. Nej, jag tyckte man slarvade bort hela den aspekten och upptäckten.

Den lilla flickan Boo är gullig. Hon är en orädd tvååring som gillar sina monster. Ja, förutom kameleontelakingen Randall då, som nästan är läbbig på riktigt.

En detalj som jag saknade var den där gruppkänslan som finns i Toy Story-filmerna. Här är det bara Sulley och Mike det handlar om. Själv hade jag svårt för Mike då jag mest tyckte att han gnällde på allt och alla samtidigt som han själv var slarvig och spydig. En riktigt jobbig rollfigur som dessutom hade en av huvudrollerna. Då är det svårt att gilla en film fullt ut. Faktum är att jag tyckte att A Bug’s Life är den snäppet bättre filmen, mycket på grund av den gruppkänsla som finns där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om monstren efter sin omtitt. Buuuu eller bä?

The Princess Bride (1987)

Ok, är det dags att ducka för de ruttna tomaterna nu, eller? Men faktum är ju att jag ändå ger The Princess Bride 3/5, klart godkänt. Problemet är väl att jag är ganska oengagerad och tycker att den mest puttrar på i matinétempo utan att skapa några större avtryck samtidigt som jag vet att många andra tycker att den är helt underbar. Min preblogg-text om Bleka dödens minut skrevs i augusti 2004.

Lajvare är vi allihopa!

En morfar berättar en saga för sitt sjuka barnbarn, som till en början är måttligt road av historien. ”Is this a kissing book?”. Efter ett tag dras han ändå in i historien om vackra prinssesor, svärdfäktning, jättar och en elak prins.

Jag tyckte det här var en bra film men inte mer. Den känns lite för lättviktig för min smak även om den bitvis är rolig, speciellt dialogen är rolig. Jag gillade den där lilla snubben i början som hela tiden sa ”Inconceivable!”. Jag förstår dock inte riktigt fascinationen över denna film. Men, nåja, den är lite småmysig och en ganska skön matiné. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga mer om den, men jag tycker i alla fall att regissören Rob Reiners Stand By Me (1986) är klart bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: A Bug’s Life (1998)

Efter att ha sett och gillat (men inte älskat) Toy Story-filmerna är det nu dags att hoppa tillbaka i tiden till Pixars andra långfilm, nämligen insektsfilmen A Bug’s Life. Just det, det är alltså A Bug’s Life som är Pixar-filmen och Antz är DreamWorks version på samma tema. Kanske är detta det mest klockrena exemplet på tvillingfilmer där Armageddon och Deep Impact är ett annat.

Ja, jag kände direkt att det handlade om ett rejält tidshopp bakåt när filmen började. Animeringen ser helt annorlunda ut jämfört med Toy Story 4 som jag hade i färskt minne. Det ser mer ut som ett datorspel. Ja, eller vänta, idag ser datorspel förmodligen ut som Toy Story 4 men grejen är att jag inte är nån gamer så jag vet inte.

En gång i tiden var jag… kanske inte nån gamer men jag spelade i alla fall Doom (”idbehold A”). Känslan jag fick av inledningen, speciellt naturmiljöerna, gjorde att jag tänkte på det gamla spelet Myst (ja, det var läääänge sen jag spelade datorspel). Det var nåt med ytorna som gav samma vibbar.

Lite udda var kanske att jag även ett tag trodde att det var en animerad version av Sagan om ringen jag skulle få se. Naturmiljöerna och musiken tog mig tillbaka till Fylke och inledningen av den första filmen. Undrar om det är samma kompositör?

Huvudperson i filmen är en arbetsmyra som heter Flik (Dave Foley) och han är ganska jobbig, i alla fall till att börja med. Han är en typisk strulpelle som vill väl men pga dåligt självförtroende och otur så ställer han ändå till det. Det kändes lite förutsägbart hela det här upplägget. Alla som ser filmen vet att han kommer att lyckas i slutändan och vinna prinsessans hjärta. Prinsessan i det här fallet heter Atta (Julia Louis-Dreyfus).

Myrornas onda motståndare är gräshopporna ledda av Hopper (Kevin Spacey), den störste och elakaste gräshoppan av dem alla. När grässhopporna anfaller så blir filmen en andra världskriget-film med nattliga flygbombningar av en stad. Det förekommer även många blinkningar till helikopterscener i Vietnam-filmer som Valkyriornas ritt i Apocalypse Now.

Efter ett tag inser jag att A Bug’s Life, precis som ”Sanctuary” (avsnitt fyra av säsong ett av The Mandalorian), är en remake av/homage till De sju samurajerna. Istället för bönder har vi myror, istället för banditer har vi gräshoppor, och istället för samurajer har vi – wait for it – cirkusartiser.

Det blir Fliks uppgift att i ”storstaden” hitta hjälp mot gräshopporna och det visar sig alltså bli en grupp cirkusartister.

Hela den här sekvensen när Flik var i stan var relativt olidlig. Det är för högt och farsartat tempo. Jag höll på att bli tokig. Jag tänkte: låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen…

Fem minuter senare: cirkusclownerna är nu huvudpersoner och kommer så att förbli i resten av filmen. LOL.

Men som tur var så blev det faktiskt bättre när Flik och hans nyfunna vänner kom tillbaka till myrstacken. Jag fick mer känsla för vilka de var: en udda familj som inte sviker varandra utan kämpar vidare ihop. Här gick mina tankar även till Ingmar Bergmans Gycklarnas afton. Cirkus och revy för folket: den lägsta av konstformer. Jag undrar det var nåt som filmmakarna också hade i tankarna.

Som vanligt i den här typen av filmer med pratande djur i rollerna så börjar man fundera på de antropomorfistiska (är det ett ord?) aspekterna. Vem äter vem, och vilka kan prata? Varför är just gräshopporna ett skurkgäng? Nåja, några måste ju vara det annars blir det ju ingen film.

Under eftertexterna noterar jag att greppet med outtakes introducerades här. Dock önskar jag att det faktiskt hade varit bloopers under själva röstinspelningen som man sen animerade, och inte tvärtom. Men det är ett kul grepp oavsett.

Jag delar ut en stark tvåa till A Bug’s Life. Den är snäppet sämre än den sämsta av Toy Story-filmerna men samtidigt nästan något av en positiv överraskning. Det som sänkte den var de hektiska scenerna när Flik letar efter hjälp i den stora stack… staden. Plus att filmen avslutas med en slow clap-scen. Kom igen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Toy Story 4 (2019)

Den fjärde och sista (?) Toy Story-filmen inleds precis som vanligt med en rafflande actionsekvens. Den här gången är det dock inte nån av Andys (eller Bonnies) lekar vi får se spelas upp. Istället är det leksakerna själva som försöker rädda en av sina kollegor som fastnat i en vattenränna och är på väg att svepas bort under en regnstorm. Det hela är en flashback-sekvens som utspelar sig nio år tidigare när våra leksaksvänner fortfarande var hos Andy.

Allt ser ut att ha ordna sig. Leksaksbilen är räddad. Men så ställs allt på ända när Woodys flamma Bo Peep plötsligt ska skänkas bort till ett annat barn. Woody känner sig lockad att haka på till en ny ägare för att vara tillsammans med Bo.

Nyckelordet, tillika Henkes favoritord, är lojalitet. ”No one is left behind!”. Det handlar om lojalitet både mot sina leksakkollegor men även mot sin ägare, vilket i Woodys fall är Andy och senare Bonnie. I valet mellan Bo och Andy väljer Woody i flashback-scenen att stanna hos sin ägare. Jag skulle säga att hela filmseriens tema är just lojaliteten mot sina vänner och samtidigt ansvaret mot sina ägare.

I Toy Story 4 får vi se nåt nytt och väldigt intressant: en leksak som skapas av sin egen ägare! Han heter Forky och konstrueras av Bonnie när hon är på förskolan. Senare presenterar Woody Forky för de andra leksakerna och Forky liksom föds som en leksak ur Bonnies ryggsäck. ”Problemet” med Forky är att han är gjord av skräp och instinktivt vill han tillbaka till papperskorgen. Han kan inte greppa att han nu är en leksak. From trash to toy.

En sak som Sofia gnällt lite på i de tidigare filmerna är att de kvinnliga leksakerna får för lite att göra. Jag kan till viss del köpa det även om det inte är nåt jag fokuserer eller stör mig på när jag tittar på filmerna. Här tycker jag dock inte man kan komma med samma klagomål. Bo Peep har förvandlats till en självständig badass och är en av huvudpersonerna och Woody spelar ofta andrafiolen. Dessutom är huvudskurken en kvinnlig docka, Gabby Gabby, som vill stjäla Woodys inre röst eftersom hennes egen är trasig.

Eftersom Gabby Gabby aldrig haft nån ägare utan spenderat sitt liv på ett antikvariat så känner Woody förstås, lojal som han är, att han måste ställa upp på att donera sin inre röst.

Förutom det här med lojalitet så kände jag att det fanns en hel del barn/föräldrar-tematik här. Leksakerna är ”föräldrar” och deras ”barn” är deras ägare, dvs barn. Tiden går, barnen växer upp (barnen flyger ut ur bot) och leksakerna förlorar då sin mening tycks filmen säga. Så om man aldrig i det verkliga livet haft barn (eller haft en ägare i Toy Story-världen) så har man aldrig haft nån mening? (Nå, att sitta inspärrad på ett museum eller ett antikvariat verkar ju onekligen ganska meningslöst.)

Det här nyanseras dock när det visar sig att Bo lever helt självständigt utan ägare och att Woody i slutet beslutar sig för att leva samma liv tillsammans med henne. Däremot jobbar de båda som nån form av adoptionsbyrå och ser till att leksaker som längtar faktiskt får en ägare.

Här kom jag lite att tänka på Lady och Lufsen där det handlade om att som hund antingen leva fritt eller vara bunden till en ägare. Jag tycker Toy Story 4 gjorde ett bättre jobb med den här tematiken.

Animeringen? Den är för bra! Jag kan tycka att miljöerna nästan är för fotorealistiskt återgivna. Det behövs liksom inte när figurerna, främst människorna, inte är det.

I Toy Story 4 är det Woody som är i fokus. Buzz, och de andra leksakerna, har helt klart mindre att göra. Det är väl främst Bo som tagit fokus från Buzz. Men Buzz inre röst var dock väldigt rolig och väldigt smart. Den hade ju för fasiken rätt varje gång. Helt otroligt! Man kanske skulle lyssna mer till sin egen inre röst?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag skrattade högt när kvinnan i slutet upptäcker buktalardockan i barnvagnen. Jag var tvungen att se om den scenen tre gånger. Härligt.

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 4 efter sin omtitt.

Robin Hood (2010)

Hur många versioner av Robin Hood har det egentligen gjorts? Det måste ju vara hundratals. 2010 kom Ridley Scotts försök och som jag minns det så blev det inte direkt hyllad. Själv är jag mer positiv i den här preblogg-texten som skrevs i juni 2010. För övrigt är Oscar Isaak med som prins John och det här var ju innan han blev Oscar Isaac.

För mig kan välgjorda historiska äventyrsdramer med matinékänsla nästan aldrig gå fel. Ridley Scotts Robin Hood är mycket riktigt en mysig matinérulle. Det är en sorts omstart (eller reboot som det kallas i Sverige) av Robin Hood, ungefär som Batman Begins precis som Plox nämnde. Jag gillar Crowe och Blanchett i sina roller. De verkar trivas och ser ut att ha ganska roligt. Filmen innehåller en del smårolig humor, lite mer än vanligt kanske. Blanchett bidrar med välbehövlig kvinnlig kraft även om det kanske kändes krystat när hon dök upp med barnen på stranden i slutet. Kanske inte att just hon dök upp men att barnen nödvändigtvis skulle vara med. Max von Sydow bidrar med pondus som skådis. När han talar så lyssnar man. Jag tror nästan han är min favorit i filmen. Två andra positiva saker: man fick höra franska vilket var uppfriskande (i motsats till engelska med fransk brytning som annars ju brukar vara standard) och så var manus var lite annorlunda med en kung Rikard som inte var nån modig ädel sagokung direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Var det bara jag som tyckte att Cate Blanchett såg väldigt smal ut?

Pixar: Toy Story 3 (2010)

Fredag och Pixar-dags igen!

Toy Story 3 inleds på samma sätt som tvåan, dvs med en actionsekvens regisserad av Andy själv. Jag tycker det är en rätt så kul idé det här med att vi får se det som barnen leker som en liten film i filmen. Det uppstår en parallellvärld där leksakerna är huvudpersoner i sin egen film. Här kan man också börja skönja en förklaring till varför det för leksakerna finns ett egenvärde i att bli lekt med, och varför de flesta faktiskt uppskattar det. Det är roligt helt enkelt.

Den inledande acctionsekvensen var en fartfyllt blandning av western och science fiction (Cowboys & Aliens, någon?). Allt kan hända och leksaker och tidseror blandas huller om buller. Jag fick vibbar av Tillbaka till framtiden 2 och 3.

En sak som dock störde mig var att det ute i öknen på en skylt stod följande: ”Gränsstation 2 km, Fredlösa välkomna”.

Hallå, Disney+! Jag har faktiskt valt att se filmen på engelska med engelskt tal och engelska undertexter. Då vill jag inte plötsligt se svenska texter inne i själva animeringen. Det är otroligt störande och jag kastas nästan ut ur filmen. Obs! Det här har varit nåt jag stört mig på genomgående och inte bara i trean.

Efter inledningen hoppar vi framåt i tiden rejält, vilket inte minst märks på hunden Buster (som för övrigt leksakerna av nån anledning kan prata med). Andy ska iväg till college likt Mason i Boyhood. För leksakerna betyder det tre saker: Haka på till college (inte troligt), förvaras på vinden för framtida barn (kanske) eller åka ut med soporna (troligt). Ja, det visar sig faktiskt finnas ett fjärde alternativ också: att skänkas till förskolan Sunnyside och det är givetvis det som händer pga… förvecklingar.

Efter en trevlig första tid på Sunnyside där vi bl a får träffa den mysige rosa nallebjörnen Lotso (och Barbiedockan Ken) så förvandlas plötsligt filmen till både en maffiafilm och en fängelseflyktfilm. Mina tankar gick till gangsterrullar av Martin Scorsese och Stephen King-filmatiseringen, tillika mästerverket, The Shawshank Redemption.

Det blir även en sorts heistfilm under själva flykten och jag fick vibbar av svenska och gamla Jönssonligan.

Förutom den obligatoriska Star Wars-blinkningen när Big Baby kastar Lotso ner i soplådan så noterar jag bl a följande filmreferenser: Sagan om konungens återkomst (”Just push it!”), Melancholia/Deep Impact (när de håller hand innan eldinfernot) och The Matrix (The Claw to the rescue). Ja, Melancholia kom ju ut efter Toy Story 3 så det är snarare Melancholia som refererar till Toy Story 3.

Som jag var inne på tidigare så kom jag att tänka på Boyhood. Andys mamma har en scen som liknar den bästa scenen i hela Boyhood när Patricia Arquette inser att Mason åkt iväg och hon är ensam kvar i ett tom hus utan några egentliga mål kvar i livet (så upplever hon det i alla fall).

Slutet försöker trycka på mina känslomässiga knappar och lyckas nog göra det lite dammigt i rummet men jag upplevde att det trycktes lite väl hårt på de där knapparna. Jag hade inte riktigt lika kul och mysigt under den här filmen som jag hade under tvåan så nu är vi tillbaka på samma nivå som ettan. Toy Story 3 är en bra film. Jag undrar om det faktum att det handlar om leksaker gör att jag inte fullt ut berörs av deras öde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 3 efter sin omtitt.

The Searchers (1956)

Tidigare i veckan skrev jag om västern-rullen News of the World och jag drog en uppenbar parallell till John Ford-filmen The Searchers (eller Förföljaren på svenska). Som Henke påpekade i en kommentar så hänger de bägge filmerna samman tematiskt men inte när det gäller den direkta handlingen. Men att dra den parallellen var ofrånkomligt. När jag nu läser igenom min korta preblogg-text om The Searchers, som skrevs i augusti 2003, så blir jag nästan chockad över hur mycket jag ogillade filmen. Jag menar, man måste ju ta hänsyn till vilken tidsera filmen gjordes i. Eller hur? Att fokusera på fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn gör ju att man inte ser filmens verkliga kärna, vad den egentligen handlar om? Ska man verkligen underkänna en film på såna grunder? Oklart.

Jag har sett Förföljaren (The Searchers, 1956) regisserad av John Ford med John Wayne i huvudrollen som indianhataren Ethan som är på jakt efter det indiangäng som dödat hans familj (bror med fru och barn) och tillfångatagit en systerdotter.

Jag orkar inte berätta mer om handlingen för faktum är att jag tyckte det här var en rent ut sagt usel film. För det första tycker jag skådisarna (t.o.m. John Wayne) mest hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (*kräk*). För det andra är den full med fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn så att det blir jobbigt. Nån förklaring till varför indianerna gjort som de gjort ges inte. De är bara vildar och framställs inte som riktiga människor. De har i princip inga repliker överhuvudtaget.

Kvinnorna gör ingenting i filmen, förutom att bli tillfångatagna, duka bordet, bjuda på kaffe, läsa brev, eller stå utanför dörren på ranchen för att antingen ta farväl eller välkomna sina stora starka cowboysare. För det sista och det viktigast när det gäller betyget som filmen får: den är helt och absolut ospännande. Betyget blir alltså 1+/5. Pluset är för Natalie Wood, som den kidnappade systerdottern, och de vackra naturbilderna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Toy Story 2 (1999)

Pixar-fredag igen, och leksaksdags igen. Det känns helt rätt att se Toy Story-filmerna i ett svep istället för att se de andra filmerna mellan. Bra förslag, Henke. När det gäller just Toy Story 2 så hade det kanske inte blivit nån större skillnad då endast en annan Pixar-film (Ant… eh A Bug’s Life) kom ut mellan Toy Story 1 och 2. Men för Toy Story 3 och 4 är det nog bra att köra det här upplägget.

Man kan säga att handlingen i den här uppföljaren är inverterad jämfört med ettan. I den första filmen är det Buzz som är både är desillusionerad och behöver räddas. I Toy Story 2 är det Woody som råkar illa ut och dessutom funderar på meningen med livet. Nu är det upp till Buzz och de andra leksakerna att genomföra en räddningsaktion, både en mental och praktisk sådan kan man säga.

Nu börjar jag lära känna leksakerna och deras olika tropes. Rex som vill besegra den onde Zurg och tar till alla medel för det. Mr Potato Head som när han inte vill lyssna på Rex helt sonika tar av sig öronen. Mrs Potato Head vars röst jag tror görs av George Costanzas mamma (ja, Estelle Harris!). Spargrisen Hamm som droppar cyniska eller ironiska oneliners i ett. Etc, etc.

Filmen går i nostalgins tecken. Woody upptäcker att han tillhör en gammal familj av, numera dyrbara, cowboy-leksaker. En Ond Man, vars röst görs av Newman!, hittar Woody på en loppis och då är hans samling komplett och ska säljas till Japan. (Newman! Från Seinfeld och måste sägas med ett utropstecken!) Woody får reda på att han i fornstora dagar var mäkta populär och hade t.o.m. en egen tv-serie (som alltid avslutades med en cliffhanger). Serien avslutades nån gång på 50-talet. Varför? För att det var rymden (Buzz!) som gällde förstås. Inte nån torr och dammig western-leksak.

Nostalgi och en svunnen barndom, det är vad Toy Story handlar om. Just hur man gestaltar detta genom leksakernas ögon. Leksaker som en gång var populära men säljs på en yard sale eller ställs ut på museum istället för att lekas med. Apropå att bli såld på loppis så fällde Andys mamma följande kommentar när hon inte ville sälja Woody till Den Onde Mannen: ”It’s not for sale. It’s an old family toy”. Hmm, jag undrar om det är så att den tillhört henne själv eller nån ännu äldre släkting?

Referenserna då? Haha, ja, de kryllar av dem som vanligt. Jag tyckte inledningen var lite väl övertydliga med sin Star Wars-inledning. Likaså tyckte jag inte ”I Am Your Father”-scenen mellan Zurg och Buzz funkade. Det kändes som att slå in öppna dörrar. En sak jag gillar är dock att filmerna inte tar ställning mellan Star Wars och Star Trek. Alla får påsar. Man kan faktiskt gilla bägge!

En referens som jag gillade var scenen med The Cleaner som bara måste vara en referens till Harvey Keitels The Wolf i Pulp Fiction. Ja, i alla fall inledningen, hur det var panik och att The Cleaner verkligen behövdes, kändes som tagen ur Pulp Fiction. Men jag gillade även själva rengörningsscenen där Woody skulle piffas till inför resan till Japan.

Animationen? Jag noterade att vi fick fler scener där vi faktiskt får se människor, både Andy, Andys mamma och Den Onde Mannen. Uncanny valley-känslan var borta. Jag tror det kan bero på att animeringen blivit bättre men kanske främst att man inte försöker göra verkliga människor. T ex Den Onde Mannen har överdrivna drag som en karikatyr. Det gäller även The Cleaners gigantiska näsa.

Jag kanske har några fler saker att säga men tror jag hoppar över dem alternativt väntar med dem till senare Toy Story-inlägg. Toy Story 2 var en mysig titt och betyget blir snäppet bättre jämfört med ettan. Om det fortsätter så här så kommer Toy Story 4 få ett riktigt högt betyg. Vi får väl se…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 2 efter sin omtitt.

News of the World (2020)

I denna västern som jag fick tips om från Henke spelar Tom Hanks en nyhetsuppläsare som åker runt från den ena hålan till den andra i 1870-talets Texas. Nyhetsuppläsare? Ja, han läser helt enkelt upp ett urval av nyheter från tidningar för folk i respektive hålas samlingssal. Den tidens CNN.

En bit in i filmen hamnar en ung flicka, Johanna/Cicada, i knät på Hanks. Hon är vit men klädd som om hon vore en infödd amerikan. Det visar sig att hon kidnappats som bebis från sina tyska nybyggarföräldrar och vuxit upp hos ursprungsbefolkningen, närmare bestämt hos stammen Kiowa. Det faller på en motvillig Hanks att föra tillbaka Johanna till sina överlevande släktingar.

Ja, här finns det ju en tydlig koppling till den mycket kända västern-klassikern The Searchers. Där är det John Wayne som ska för tillbaka Natalie Wood till ”civilisationen”. En skillnad jämfört med den är att ursprungsbefolkningen knappt förekommer i News of the World. De syns då och då i periferin, långt borta i bakgrunden. Däremot så förekommer de ju indirekt, så att säga, dels i form av Johannas språk och dels i form av de illdåd de har begått.

Jag kommer även att tänka på Coen-brödernas True Grit (ja, även där finns ju en John Wayne-förlaga) och även X-Men-filmen Logan. Både True Grit och Logan är dock klart bättre än News of the World.

Jag tycker är News of the World en bra film. Den blåste mig dock inte av banan. Relationen mellan Hanks och Johanna är intressant. Det finns ofta nåt roande och rörande när en grumpy old man får ett flickebarn på halsen och sakta men säkert mjuknar. Både Hanks och Johanna har sin beskärda del av tragik i sitt liv. Skillnaden är väl att Hanks kommer ihåg tragiken tydligt (och förtränger den) medan Johanna är en rotlös person utan att hon själv kanske är medveten om varför, eller åtminstone helt utan egen förskyllan.

Hela tiden i för- eller bakgrunden så blir vi påminda om konflikten mellan nord- och sydstaterna i USA, och Hanks är en gammal sydsstatssoldat. Det här utspelar sig ju efter inbördeskriget men sydstaterna är på intet sätt nöjda med att deras land patrulleras av yankees.

Det förekommer en del spänningsinslag, bl a en bra filmad shootout när Hanks och Johanna är jagade av tre punks som vill sälja Johanna som slav. Hanks visar prov på gamla soldattakter. Och regissören Paul Greengrass visade prov på hur man effektivt skapar en bra intensitet. Jag var förresten, av nån anledning, överraskad över att det var Greengrass som var filmens regissör. Jag har inte kopplat Greengrass med västern-genren tidigare.

Allt som allt, en bra film med ett slut som väl nånstans var oundvikligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tyckte om filmen. Goda eller dåliga nyheter?

%d bloggare gillar detta: