Fredag och Pixar-dags igen! Den här gången går resan till Irland… eller vänta, Skottland ska det vara. Anledningen till min förvirring kan vara att mina tankar under inledningen av Brave gick till de animerade filmerna av irländaren Tomm Moore, som t ex Song of the Sea. Även om animeringsstilarna är helt olika så är det sagokänsla och keltiska myter som sätter stämningen.
Jag tyckte även att de engelska dialekterna som röstskådisarna framförde var aningen svajiga. Men det kanske är jag som dålig på att snappa upp att det var skotsk engelska det handlade om. I vilket fall så bidrog det till att jag först trodde det hela utspelade sig på Irland. Men när det serverades haggis till middag och en blåmålad och kiltbärande pappa till en tänkt gemål till den unga och rödhåriga prinsessan Merida dök upp så föll den skotska poletten ner. Hmm, nu blev jag plötsligt sugen på pölsa med rödbetor…
Meridas far, kungen, är stor, dum och snäll. Mamma drottningen är strikt och vill uppfostra sin dotter till en proper prinsessa. Att rida på stora hästar och skjuta pilbåge är inget för en prinsessa. Och inga vapen på bordet! (Jag trodde det var nycklar?)
Mamma drottningen läser inkommande kommunikéer, sköter det administrativa, och lyssnar inte på vad dottern säger vid middagsbordet, ungefär som en frånvarande pappa som läser tidningen i en amerikansk ungdomsfilm. Pappa kungen äter kycklingklubbor och är en happy-go-lucky-figur som tar det mesta med en klackspark. De små trillingsönerna kommer givetvis undan med allt. Men Merida ska vara en lady, vilket hon absolut inte vill.
Vad är det för kroppshydda som pappan har?! Det ser ju helt bisarrt ut. Hur kan han vara så stor jämfört med andra. Ja, det gäller ju även en del av de andra skotska männen som anländer när prinsessan ska välja sin prins att gifta sig med. Det är som att det handlar om en helt annan djurart.
Vad är det som pågår? Alla, absolut alla, skotska män är ju fåntrattar av stora mått mätt. De är som förvuxna barn. Alla pratar dessutom som nån typ av överdriven version av Scotty från Star Trek. Drottningen är stel, strikt och ordentligt, och prinsessan är rebell. Nja, inget nytt här, va?
Äntligen händer så nåt oväntat! Drottningen förvandlas till en björn. Haha. Oväntat som sagt. Nu blev det faktiskt bra. Det var riktigt underhållande att se den strikta drottningen i sin björnkropp försöka göra sig förstådd och vara som en elefant i en glasbutik. Eller en björn i ett trångt rum i en skotsk borg.
Apropå dialekterna igen. Meridas röst görs av Kelly Macdonald, en tvättäkta skotsk kvinna född i Glasgow. Pappa kungens röst står Billy Connolly för. Även han är från Glasgow. Så det var nog bara jag som var förvirrad. Nu var det i och för sig inte bara jag som var förvirrad. I filmen förekommer det en del skämt om hur svårt det är förstå ”skotska”. Men, jag menar, det är ju alltså skottar som har svårt att förstå skottar och utbrister ”Jag vet, jag förstår ingenting”. Det lät mer som att det var en amerikan som inte förstod eller jag själv när jag såg Ken Loachs Sweet Sixteen på Cinemateket utan textning.
Andra filmer som gjorde sig påminda under titten är förstås de från Studio Ghibli. Här försöker man få till samma känsla med bl a de där små blå skogsandarna. Nja, det blev inte samma sak. Jag fick inte den där känslan av en inbodd värld. Sen tyckte jag även att animeringen för mycket försökte att återskapa mänskliga ansiktsuttryck och manér. Det är svårt att förklara men det kändes som att man tittat på vanliga spelfilmer och sen försökt efterlikna det skådespeleriet i tecknad form istället för att skapa nåt unikt mänskligt som exempelvis Isao Takahata gör i Eldflugornas grav. Henke beskriver just detta fint i sin recension av Eldflugornas grav.
Fråga: blev det ett lyft med en kvinnlig rollfigur i fokus? Njae. Inte direkt. Det är liksom inte det som gör att en film står eller faller. Och återigen kan jag inte låta bli att jämföra med Studio Ghiblis filmer. Ta bara Nausicaä. Hon liksom bara är. Jag känner att Brave försöker för mycket (återigen) att göra Merida till en så rebellisk och vild tjej att det nästan blir krystat.
I slutändan är Brave en helt ok matinérulle som påminner en del om Ronja rövardotter. Som tur är slipper man Birk.
Ha nu modet att hoppa över till Sofia och kolla in vad hon tycker om Brave.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
I söndags handlade det om den första Paddington-filmen och nu är det följaktligen dags för uppföljaren med den fantasifulla titeln Paddington 2. Vår favoritbjörn bor kvar hos den snälla familjen Brown, vill köpa en present till sin tant Lucy, och skaffar därför en radda jobb. Precis som i första filmen är det lite för snällt och politiskt korrekt med ett multikulturellt kvarter men där vi har en ond rasistisk person. Han är OND. Men det är ju en barnfilm, jag glömmer det hela tiden. Främst går filmen ut på att Paddington trasslar till det i form av visuella gags och hamnar till slut i fängelse. I finkan?! Really?! Lite The Grand Budapest Hotel-vibbar här (för övrigt Wes Andersons enda riktigt bra film). Alla fångar är snälla tjuvar, klädda i samma färgglada och randiga fångdräkter. Film nummer två är snäppet bättre än ettan. Det är mer karaktärsdrivet och inte lika många övertydliga poänger. Och ja, det blev dammigt i rummet när tant Lucy kom till London (spoiler!).
Under filmens första tio minuter hinner man vara så politiskt korrekt att det nästan blir löjligt. Vi hinner med skövling av regnskogen, båtflyktingar och tiggare. Det blir kanske inte övertydligt men för mycket på en gång. Jo, förresten, det blev övertydligt. 
Spike Lee har gjort en joint som heter 
Titel: Mamma Mia!
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?