Wild Rose (2018)

Har ni koll på Mary Steenburgen? Jag känner igen henne från främst Parenthood (där hon spelar Steve Martins fru), Back to the Future Part III och Curb You Enthusiasm (där hon är ihop med Ted Danson, vilket hon är i verkliga livet också).

Vad jag inte hade koll på är att Steenburgen för drygt tio år sen när hon vaknade upp efter en ganska enkel operation, som dock krävde anesti (narkos på vardagssvenska), började höra musik i sitt huvud. Hon hörde musik hela tiden och kunde inte sluta höra den. Hon kunde inte fokusera på att jobba som skådis, att läsa manus, lära sig repliker osv. Hennes hjärna hade på något sätt förändrats och allt som hon upplevde gjordes om till musik i hennes huvud.

Till slut, för att få nån sorts ordning på sitt liv började hon ta musiklektioner för att kunna skriva ner de sånger hon hörde. Jag tror t.o.m. hon och Ted flyttade till Nashville (de har åtminstone en bostad där) för att hon skulle kunna jobba med sin låtskrivarkarriär. Country verkar vara hennes genre. Vid det här laget har hon credits på över 50 utgivna låtar. Vilken otrolig, och även på ett sätt skrämmande, historia. Det visar väl också att det aldrig är för sent att byta karriär, och göra nåt annat med sitt liv. Just Steenburgen var ju så illa tvungen men ändå.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att jag nyss har sett filmen Wild Rose där en av Steenburgens låtar är själva ledmotivet.

Wild Rose handlar om Rose-Lynn som precis blivit frigiven från fängelset efter en dom för ett knarkrelaterat brott. Rose har en karta över USA och ett vykort från Nashville i sin cell och orden ”Three chords and the truth” tatuerade på sin arm. Japp, hon drömmer med andra ord om att åka till Nashville och göra karriär countryartist.

Det är ju bra att ha drömmar. Problemet är bara att Rose är en riktig slarvmaja som ständigt ställer det för sig själv och dessutom för sina barn. Under tiden i fängelset bor barnen hos hennes mamma (spelad av mysiga Julie Walters). Jag misstänker att Rose hoppas på ett liknande upplägg när hon drar till Nashville. Kan man sympatisera med en sån rollfigur? Rose är ett typexempel på vad jag skulle säga en osympatisk rollfigur. Man vill bara skaka om henne och skrika ”skärp dig för i helvete!”.

Men.

Sen börjar hon sjunga. Och då kan jag inte låta bli att smälta. Rose spelas av Jessie Buckley som jag förstås kände igen från den strålande (ehe) tv-serien Chernobyl. Det visade sig att Buckley har en mäktig och rörande sångröst fylld med känsla och äkthet. Precis vad som behövs för en countrylåt.

Filmens manus är kanske lite förenklat med osannolika saker som sätter käppar i hjulet för Rose samt att hon beter sig osannolikt korkat och därmed sabbar för sig själv.

Jag kan avslöja (spoiler!) att Rose till slut åker till Nashville. Vad jag däremot inte ska avslöja är vad som händer där och hur filmen avslutas. Men jag kan säga att jag gillade det. Det var en lite annorlunda avslutning där det mer handlade om att hitta sig själv och hur man ska leva sitt liv än om att nå framgång. Fast det kanske är samma sak?

Jag skulle beskriva Wild Rose som en blandning av en Mike Leigh-dramakomedi och Jills veranda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jessie Buckley sjunger ledmotivet ”Glasgow” på BAFTA-galan i februari 2020 (pre-pandemi)

Beast (2017)

Beast är en film som faktiskt har växt en del efter visningen. Direkt efteråt var jag lite förvirrad och undrade varför huvudpersonen hade betett sig som hon gjorde i slutet. Jag förstod inte poängen med filmen, och det gör jag kanske inte fortfarande men den har snurrat en del i mitt huvud, vilket är positivt.

Beast är regisserad av den brittiske långfilmsdebutanten Michael Pearce och handlar om Moll (Jessie Buckley), en ung kvinna med nån typ av psykiska problem. Exakt vad vet vi inte men hon trivs inte direkt med livet och det hintas även om en mörk historia från hennes förflutna. Nåt om att hon försökte hugga en klasskamrat med en sax.

Under sin egen födelsedagsfest så försöker hon hålla fasaden uppe men när hennes syster Polly, förstås både söt och ordentlig, låter annonsera att hon väntar tvillingar tillsammans med sin perfekte pojkvän så faller korthuset ihop. Hon uppvisar självskadebeteende och flyr sen iväg för supa skallen i bitar och dansa på en nattklubb.

Hon spenderar natten på stranden tillsammans med en snubbe som under morgonen blir lite väl närgången. Då dyker bohemen Pascal upp med ett gevär i näven och skrämmer bort Molls plågoande. Pascal erbjuder sen Moll skjuts hem och man kan säga att det är kärlek vid första ögonkasten.

Problemet är bara att Pascal är misstänkt för att ligga bakom ett antal mord på unga kvinnor som ägt rum under den senaste tiden. Samma morgon som Pascal och Moll träffas hittas ytterligare en kropp.

Beast är en brittisk film och det känns som en brittisk film. Det är nåt med den råa stämningen och den bistra personligheten hos folket som ger en brittisk känsla. Miljön är kanalön Jersey där även regissören är född. Det förekommer många fina bilder på havet, klippor och stranden. Maffigt, och filmens produktionsvärde överraskar mig en del. Den är snyggt gjord med en vad det verkar hyfsat hög budget.

Ju längre filmen lider desto mer förvirrad blir Moll. Hon ser syner där hon antingen själv blir utsatt för våld eller så är det hon själv som agerar exekutor. Vad är Moll egentligen för typ av tjej? En mobbad tjej som till slut fick nog i plugget och använde en sax i självförsvar? Eller finns det nåt sinistert hos henne under den tafatta ytan? Ja, det är frågor jag ställer mig dagarna efter att jag sett filmen, och svaret är fortfarande oklart. Där har filmen lyckats.

Rollbesättningen är riktigt bra. Molls mamma spelas av den superstrikta Geraldine James som är perfekt som mamman from hell. Molls docksyster Polly är också perfekt gestaltad av Shannon Tarbet. Slutligen funkar Johnny Flynn (från tv-serien med den härliga titeln Scrotal Recall) som den udda driftern Pascal som inte har nåt fast jobb men jobbar med händerna.

Mmm, nu har det gått några dagar sen jag såg filmen som jag skulle beskriva som en psykologisk skräckis om psykisk ohälsa. Det var en slow burn under visningen och även efteråt. Den ligger och skvalpar fortfarande. Men jag lägger ganska stor vikt på den initiala upplevelsen av en film och då hamnar jag till slut på en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Beast på Stockholm Filmfestival. När får den vanlig svensk biopremiär? Ja, troligen aldrig skulle jag säga. Men man vet aldrig.

Om Stockholm Filmfestival har en bra lösning för när man vill köpa sin medlemsbiobiljett på plats direkt på biografen? Svar: Nej.

PS. Scrotal Recall har sedemera bytt titel till Lovesick. Vad tråkigt. DS

%d bloggare gillar detta: