The Florida Project (2017)

26 november, 2017 4 kommentarer

Den sista söndagen varje festival är det tradition att jag får besök av min bror och vi brukar se oftast tre filmer under dagen. Det här året blev det ”bara” två då jag inte fick ihop ett program med tre filmer som jag var nöjd med. Jag saknade exempelvis några lämpliga asiatiska alternativ. Men jag kanske inte letade tillräckligt bra.

Hur som helst, efter att ha kollat in den både lättsamma och rörande Band Aid hade vi gott om tid att ta oss från Saga till Grand. Och tur var väl det. När vi kom fram till Grand (efter en kort fika, inköp av skosnören och en långsam promenad) så var det nämligen kö ända ut till gatan. Rackarns. Fast det löste sig rätt bra ändå. Vi fick inte plats på den bästa raden, den med en kilometers benutrymme, men vi norpade helt ok mittenplatser en bit bak.

Jag förstår att det var kö ut till gatan. Dels har Grand en foajé som mer påminner om min hall än om en biograffoajé och dels var filmen vi skulle se en av de mest hajpade inför festivalen.

För mig var definitivt The Florida Project den mest emotsedda filmen. Regissören Sean Bakers förra film Tangerine, om två prostituerade transvestiter i Los Angeles på julafton, var en unik och fin film. Den hamnade t.o.m. på min topplista över 2015 års bästa filmer.

I skuggan av Disney World utanför Orlando i Florida får vi följa med sexåriga Moonee (flickmonstret Brooklynn Prince) och hennes kompisar på deras dagliga äventyr när de äter glass, utforskar övergivna villor, stänger av strömmen på sitt motell, spottar på bilar, eller bara hänger med varandra – och äter glass.

Det här låter ju som en ganska skön film. Och det är en skön film på många sätt. Samtidigt är det så att barnen i princip är hemlösa. De bor tillsammans med oftast bara en förälder på slitna och nedgångna motell; motell som tidigare varit till för Disney World-turister men som nu förfallit och omvandlats till temporära boenden för fattiga och hemlösa familjer.

Det motell som huvuddelen av filmen utspelar sig på heter The Magic Castle och där chefar Bobby, spelad av Willem Dafoe. En bit in i filmen tänker jag inte riktigt på att det är Willem Dafoe. Han är omgiven av, som jag förstått det, mestadels amatörer och förstagångsskådisar (förutom Caleb Landry Jones och Macon Blair i små roller) . Det är skickligt av Baker och Dafoe att få detta faktum att inte lysa igenom. Bobby är en sympatisk men i filmen maktlös person som gör så gott han kan. Han agerar motvilligt pappa åt både Moonee och Moonees ansvarslösa mamma, men när socialen dyker upp så måste han förbli passiv (och det är väl just därför han motvilligt tar på sig en papparoll).

Det som jag tyckte var speciellt med filmen är att den är skildrad nästan helt ur barnens perspektiv, och särskilt då Moonees. Barnen mår till synes bra och har kul. De får löpa fritt. Det dåliga och jobbiga som pågår får vi som filmtittare oftast inte se och barnen vet heller inget om det, eller kanske snarare så förstår de inte. Det förekommer en återkommande scen där Moonee sitter i badkaret som jag först inte förstod varför den återkom hela tiden, fram tills att jag förstod varför.

Fotot i filmen är härligt. Det är färger och färger och färger. Det är varmt i Florida. Blå himmel, vita moln, purpurfärgade motell och grönt gräs. Filmen poppar fram ur duken.

Trots mina positiva intryck av filmen så kände jag mig under visningen hela tiden en aning besviken. Jag blev inte riktigt lika indragen och gripen av filmen som jag blev av Tangerine. Varför? Ja, kanske för att jag hade en något irriterande tandvärk under visningen. Jag vet inte vad det var för nåt men den har i alla fall försvunnit nu. Sen hade jag kanske lite svårt att följa med i dialogen då filmen visades otextad. Slutligen är det en film som är berättad utan en ordentlig story. Det är mest en serie scener staplade på varandra och detta kan ibland skapa en viss distans.

Men de härliga barnen, Willem Dafoe, fotot och de MAGISKA gåshudsgivande slutscenerna (som jag misstänker har gerillafilmats) gör att jag ändå måste dela ut en fyra. Vid en omtitt så kan det hända att fyran känns mer stabil men jag har svårt att tro att betyget kommer att höjas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Florida Project blev alltså den sista filmen jag såg under årets Stockholm Filmfestival och det var en värdig avslutning. På måndag är det återigen Viggo som pryder bloggens header.

Visste ni förresten att The Florida Project var det interna projektnamn som Disney använde när man jobbade fram Disney World som öppnade 1971?

Vanlig svensk biopremiär för The Florida Project blir det 9 februari 2018.

 

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Band Aid (2017)

24 november, 2017 Lämna en kommentar

Filmfestivalens sista dag inleddes på den stora salongen med det lilla benutrymmet (Saga alltså) med en quirky och mysig indie-komedi, vilket kändes perfekt för en lunchvisning på en söndag. Band Aid, som filmen heter, handlar om ett par som kommer på den briljanta idén att lappa ihop sitt förhållande genom att starta ett band och skriva låtar om sina gräl. Anna (Zoe Lister-Jones) spelar bas, Ben spelar gitarr (Adam Pally), båda två sjunger och som trummis anlitar de sin något märklige granne Dave (Fred Armisen).

Det finns egentligen inget att inte gilla med den här filmen. Multitalangen Zoe Lister-Jones, som även skrivit och regisserat, och Adam Pally har en bra kemi, även när de grälar, och känns som ett riktigt par. De känns helt enkelt bekväma med varandra.

De går till en parterapeut som på ett roligt sätt förklarar hur saker och ting fungerar i ett förhållande men sen ledsnar på dem och flyttar till Kanada. De går på barnkalas och stortrivs inte direkt då de själva inte har barn, vilket Bens mor (spelad av Susie Essman från Curb Your Enthusiasm, yay!) inte är sen att påminna Ben om. De får besök av sin granne Dave när de håller att repa i garaget. Dave har nåt märkligt, minst sagt, över sig men han kan ju spela trummor. Det är småroliga scener mest hela tiden.

Band Aid (en perfekt filmtitel får man lov att säga) är en komedi men den ryggar inte för mer mörka aspekter av livet och därför blev den bättre som helhet. Musiken som Anna och Michael spelar är kanske inte världens bästa men scenerna när de jammar fram eller spelar låtar är mysiga och har nåt rörande över sig. Jag tror det är den mänskliga sång som gör det. Det blir utlämnande.

Vad vill filmen säga? Ja, jag tror att den vill säga att det är bra att skriva låtar om sina gräl som en form av terapi. Men för att en relation ska fungera behöver man även skriva egna låtar, eller rita egna teckningar, eller vad man nu gör för sin egen skull och som man tycker är roligt och kreativt.

Som jag skrev i början så finns det inget att inte gilla med filmen. Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, är att det kanske inte heller finns nåt att verkligen tokälska. Nåt som sticker ut, slår en i magen, ger en käftsmäll, knockar en totalt. Ja, välj vilken metafor ni vill. Men en mysig och smårolig film är det. En perfekt film att se en söndagseftermiddag med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså Band Aid på Stockholm Filmfestival och vill du se den själv, vilket jag rekommenderar, så finns den att se på alla möjliga ställen. Kolla in på Vodeville och välj den tjänst som passar dig!

På söndag kommer min recension av The Florida Project, den mest framemotsedda filmen och även den sista jag såg under festivalen.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Lovers (2017)

22 november, 2017 5 kommentarer

The Lovers handlar om Mary och Michael, ett gift par som glidit ifrån varandra totalt. De lever ihop, typ, men båda har älskare vid sidan om och det vet förmodligen bägge om. Mary och Michael kanske inte hatar varandra men de har noll känslor för varandra när vi möter dem i filmen. Det har gått så långt att om de har sex med varandra så är det som att de båda vänsterprasslar och bedrar sina respektive älskare. Hehe, ett något lustigt upplägg får man säga.

Nu ska deras son komma på besök med sin flickvän och frågan är om nån nyhet ska droppas av Mary och Michael, som t ex att de ska skiljas. Så är i alla fall planen, men när de börjar känna känslor för varandra igen (att bedra sina älskare med sig själva funkar tydligen bra som krydda) så ställs allt på sin spets.

The Lovers var en film som var lustig att se för mig ur skådespelarperspektiv. Jag visste ingenting om filmen, jag visste inte vilka som skulle vara med. När sen filmen rullade igång så kände jag direkt igen en, och endast en, av skådisar i de fyra största rollerna, nämligen Aidan Gillen (borgmästare Carcetti i The Wire, yay!). Gillen har lustigt spjuveraktigt sätt att forma läpparna när han pratar eller ler.

Sen efter kanske en halvtimme så började jag undra om inte hon som spelade den kvinnliga huvudrollen som Mary inte kunde vara Debra Winger. Visst var det Debra Winger? Från An Officer and a Gentleman och som jag hade en crush på. Ja, visst var det hon!

Efter ytterligare ett tag insåg jag att jag kände igen hon spelade Michaels älskarinna Lucy. Är inte det hon som fick ihop det (typ) med John C. Reilly i Magnolia? Vad var det hon hette? Melora nånting? Melora Walters! Ja, visst är det hon.

Den enda jag inte kände igen var han som spelade Michael, men jag tyckte han var riktigt bra. Av nån anledning fick jag intrycket av att han inte var en ”riktig” skådis. Jag vet inte riktigt vad det var men vissa rörelser han gjorde kändes väldigt egna och bara kopierade från hans egen personlighet. Som t ex när han liksom gungade fram och tillbaka när han verkade tveka mellan att säga nåt eller bara säga hejdå och gå iväg. Manér brukar man prata om. Men det är kanske det skådespeleri handlar om: att ta nåt inom, eller utom, sig själv och applicera på en rollfigur.

När sen eftertexterna rullade så ser jag namnet Tracy Letts. Haha, det är ju pjäs- och manusförfattaren som bl a skrivit manus till Killer Joe och August: Osage County, två riktigt bra filmer. Kul att gubben kan skådespela också, och sjunga och spela piano vilket han visar i slutet av The Lovers (i en kanske ostig scen?).

The Lovers är en annorlunda romantisk dramakomedi (tragedi?) som tar vägar man inte riktigt väntar sig. Som bäst var filmen i scenerna mellan Mary och Michael medan scenerna med deras respektive älskare kändes mer tråkiga. Som helhet en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg The Lovers på Stockholm Filmfestival under den stora filmspanardagen och här hittar ni fler recensioner:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Endless (2017)

19 november, 2017 10 kommentarer

Henke från Fripps filmrevyer ville ha sällskap när han skulle se The Endless på filmfestivalen, och det var tur det eftersom det gjorde att jag faktiskt kom iväg på festivalen. Av nån anledning så har jag inte känt samma sug som förr om åren.

Eftersom The Endless inte skulle visas förrän vid åtta hann jag dessutom med att se en annan film tidigare på kvällen, nämligen Beast som jag redan skrivit om. Det blev en trevlig fredagskväll med två festivalfilmer!

The Endless handlar om två bröder som flytt från en märklig sekt. Tio år senare lever de ett tråkigt liv och verkar inte riktigt ha kommit tillbaka in i samhället, i alla fall inte socialt.

En dag anländer ett paket till bröderna. Innehållet visar sig vara en videoinspelning med en tjej från sekten. Hon pratar om nån typ av ascension och att man inte ska vara orolig om de är försvunna. Efter detta vill den yngre brodern Aaron åka tillbaka till sekten, eller Camp Arcadia som de själva kallar sig. Aaron känner fortfarande att de som bor i lägret är typ de enda vänner de har haft.

Den äldre brodern Justin som känner ett ansvar för Aaron och var den som tog initiativet att lämna Camp Arcadia är skeptiskt. Han är övertygad om det är en självmordssekt. Men till slut låter han sig övertygas om att besöka lägret ett dygn. Bara ett dygn.

De ger sig av till Camp Arcadia. Frågan är vad de kommer att hitta där?

Jag är glad att jag hakade på den här filmen. Det visade sig bli en sån där skön festivalupptäckt. Jag visste ingenting om vare sig filmen eller de två snubbarna som regisserat och dessutom spelar bröderna i filmen. Tydligen är de hyfsat kända i indiefilmvärlden. Justin Benson och Aaron Moorhead heter de.

I grunden är det ett drama om relationen mellan två bröder (ett bra och mot slutet rörande drama) och det är berättat i form av en science fiction/mysterie-film. Science fiction-elementet har att göra med vilket typ av plats som lägret egentligen är och mer specifikt hur tid fungerar där. En film som man osökt kommer att tänka på är en annan indie-rulle, nämligen Primer. Fast The Endless är ganska olika då det här egentligen inte handlar om att grotta ner sig i detaljer, analysera fram och tillbaka och klura ut vad som pågår och vem som är vem och när.

I The Endless handlar det mer om hur man skulle reagera om man hamnar i en sån situation som rollfigurerna i filmen har hamnat i. Egentligen finns inget mysterium att lösa. Saker är helt enkelt som de är.

Å andra sidan så är man som tittare förvirrad till en början och man försöker förstå vad som händer. Men när man väl har förstått det, eftersom filmen gör det väldigt tydligt, så handlar det mindre om att lösa ett mysterium och mer om att analysera mänskligt beteende.

Filmens budget är förmodligen väldigt låg, relativt sett, men jag tycker man har utnyttjat de resurser man har haft på bästa sätt. Fotot var speciellt. Det var lite för ljust, lite suddigt eller nåt, och kameran rörde sig på ett sätt som gav en obehaglig stämning. Inledningsvis var jag lite störd av stilen men efter ett tag tyckte jag bara det var snyggt. En sekvens i slowmotion där Justin tar en joggingtur i lägret och springer förbi olika pågående aktiviteter i lägret var väldigt effektiv.

De tidsparadoxer som filmen presenterar ger scener med en rejäl obehagsfaktor. Varför ser vi hela tiden en ilsken man komma gående i full fart med nedböjt huvud som en oxe? Varför finns det tre månar? Hur kan man hitta en film på sig själv i en låda på botten av sjö? Fast egentligen är det inte paradoxer, snarare tidsfaktum, tidsbubblor.

Det förekommer en hel del visuella effekter och med tanke på filmens budget så har man gjort ett väldigt bra jobb. Det finns dock ett undantag som involverade eld. Det hade man kanske kunnat lösa på ett annat sätt, i kameran med riktig eld istället för cgi-eld i efterhand. Men det var enda gången som jag störde mig på effekterna.

Justin Benson och Aaron Moorhead är ena riktiga eldsjälar (inte cgi-eldsjälar) vad det verkar. De jobbar inom indie-skräck-genren har jag förstått. Baserat på The Endless så handlar det om idébaserade filmer som utforskar ett tema, snarare än Paranormal Activity. Det gillar jag, och jag gillade The Endless så pass mycket att jag delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså The Endless på Stockholm Filmfestival och visningen tog faktiskt slut trots filmtiteln. När får den vanlig svensk biopremiär? Ja, troligen aldrig skulle jag säga. Men man vet aldrig.

Kolla nu in vad Movies – Noir-Christian (som trevligt nog dök upp på visningen) och Henke tyckte om filmen.

<brasklapp> Jag har inte sett Paranormal Activity så jag kanske inte ska använda den som exempel. </brasklapp>

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

God’s Own Country (2017)

17 november, 2017 4 kommentarer

En lerig, bister, rörande och fin version av Brokeback Mountain som utspelar sig på det skotska höglandet. Så lyder en perfekt minisynopsis av God’s Own Country som man skulle kunna hitta i Stockholms Filmfestivals program.

Filmen har faktiskt lite samma tema som den erbarmliga svenska lerfilmen Korparna. Dessutom såg jag den på visningen innan Korparna under Malmö Filmdagar. Bägge filmerna handlar om press och ansvar att ta över en gård efter sina föräldrar. Men God’s Own Country är förstås såååå mycket bättre.

Johnny (Josh O’Connor), som bor kvar och jobbar på familjens gård i Skottland, håller alla på armlängds avstånd. Det är hans ohållbara sätt att hantera att han är gay och att han känner press att ta över gården från sin pappa. Han dränker sina problem i princip varje kväll på krogen och kommer oftast hem helt redlös. Han har opersonlig sex med en snubbe i en boskapsvagn. När killen senare frågar om de kanske kunde ta en öl och snacka får han svaret: ”There is no we”. Taggarna ut.

En bit in i filmen anländer en rumänsk gästarbetare vid namn Gheorghe (Alec Secareanu) för att hjälpa till på gården under den mest hektiska perioden. Johnny kör samma hårda stil som vanligt. Han kallar honom gipsy och försöker förnedra honom med alla medel, kanske för att han i själva verket känner sig dragen till honom. Gheorghe är dock en person med integritet och pondus och visar Johnny hur man agerar mänskligt. Han försöker leder honom rätt och få honom att öppna sig.

Hur olika Johnny och Gheorghe är som personer gestaltas ganska bra av två totalt olika sexscener. Först när Johnny helt enkelt ”attackerar” Gheorghe på typ det enda sättet han kan, och sedan när Gheorghe kör en betydligt mjukare stil som Johnny inte är van vid och nästan blir chockad av.

En bit in i filmen råkar fadern ut för en hjärnblödning och behöver ständig hjälp. Johnny blir då mer ansvarstagande och vi får ett par väldigt rörande scener här. Dessutom är det väldigt bra spelat av Ian Hart som gör pappan. Starkt.

Mot slutet av filmen så ska det bevisas om Johnny verkligen har förändrats och faktiskt klarar av att gå hela vägen med Gheorghe. Att de två helt enkelt ska bli ett par, där ute på den fördomsfulla skotska landsbygden, och jobba på gården tillsammans. Det sker givetvis nån typ av brytning och Johnny stöter bort Gheorghe. Eller kan han öppna sig och lämna ut sig själv? Jag tyckte slutet var hoppfullt och fint och det blev t.o.m. lite dammig i salongen. Det blir ofta det när jag ser filmer där en person har begått misstag, svikit någon, men sen blir förlåten.

Hur står sig då God’s Own Country jämfört med Brokeback Mountain? Jag tyckte kanske lite förvånande att den var snäppet bättre!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

God’s Own Countrys sista visning under Stockholm Filmfestival är imorgon lördag i den stora salongen på Grand men just nu är det fullbokat (välförtjänt!). Jag hoppas du har en biljett redan eller så får du hoppas på återbud.

Om du missar den festivalen får du istället ta chansen att se den när den får vanlig svensk biopremiär 24 november.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Beast (2017)

16 november, 2017 Lämna en kommentar

Beast är en film som faktiskt har växt en del efter visningen. Direkt efteråt var jag lite förvirrad och undrade varför huvudpersonen hade betett sig som hon gjorde i slutet. Jag förstod inte poängen med filmen, och det gör jag kanske inte fortfarande men den har snurrat en del i mitt huvud, vilket är positivt.

Beast är regisserad av den brittiske långfilmsdebutanten Michael Pearce och handlar om Moll (Jessie Buckley), en ung kvinna med nån typ av psykiska problem. Exakt vad vet vi inte men hon trivs inte direkt med livet och det hintas även om en mörk historia från hennes förflutna. Nåt om att hon försökte hugga en klasskamrat med en sax.

Under sin egen födelsedagsfest så försöker hon hålla fasaden uppe men när hennes syster Polly, förstås både söt och ordentlig, låter annonsera att hon väntar tvillingar tillsammans med sin perfekte pojkvän så faller korthuset ihop. Hon uppvisar självskadebeteende och flyr sen iväg för supa skallen i bitar och dansa på en nattklubb.

Hon spenderar natten på stranden tillsammans med en snubbe som under morgonen blir lite väl närgången. Då dyker bohemen Pascal upp med ett gevär i näven och skrämmer bort Molls plågoande. Pascal erbjuder sen Moll skjuts hem och man kan säga att det är kärlek vid första ögonkasten.

Problemet är bara att Pascal är misstänkt för att ligga bakom ett antal mord på unga kvinnor som ägt rum under den senaste tiden. Samma morgon som Pascal och Moll träffas hittas ytterligare en kropp.

Beast är en brittisk film och det känns som en brittisk film. Det är nåt med den råa stämningen och den bistra personligheten hos folket som ger en brittisk känsla. Miljön är kanalön Jersey där även regissören är född. Det förekommer många fina bilder på havet, klippor och stranden. Maffigt, och filmens produktionsvärde överraskar mig en del. Den är snyggt gjord med en vad det verkar hyfsat hög budget.

Ju längre filmen lider desto mer förvirrad blir Moll. Hon ser syner där hon antingen själv blir utsatt för våld eller så är det hon själv som agerar exekutor. Vad är Moll egentligen för typ av tjej? En mobbad tjej som till slut fick nog i plugget och använde en sax i självförsvar? Eller finns det nåt sinistert hos henne under den tafatta ytan? Ja, det är frågor jag ställer mig dagarna efter att jag sett filmen, och svaret är fortfarande oklart. Där har filmen lyckats.

Rollbesättningen är riktigt bra. Molls mamma spelas av den superstrikta Geraldine James som är perfekt som mamman from hell. Molls docksyster Polly är också perfekt gestaltad av Shannon Tarbet. Slutligen funkar Johnny Flynn (från tv-serien med den härliga titeln Scrotal Recall) som den udda driftern Pascal som inte har nåt fast jobb men jobbar med händerna.

Mmm, nu har det gått några dagar sen jag såg filmen som jag skulle beskriva som en psykologisk skräckis om psykisk ohälsa. Det var en slow burn under visningen och även efteråt. Den ligger och skvalpar fortfarande. Men jag lägger ganska stor vikt på den initiala upplevelsen av en film och då hamnar jag till slut på en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Beast på Stockholm Filmfestival. När får den vanlig svensk biopremiär? Ja, troligen aldrig skulle jag säga. Men man vet aldrig.

Om Stockholm Filmfestival har en bra lösning för när man vill köpa sin medlemsbiobiljett på plats direkt på biografen? Svar: Nej.

PS. Scrotal Recall har sedemera bytt titel till Lovesick. Vad tråkigt. DS

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Downsizing (2017)

15 november, 2017 5 kommentarer

Downsizing är Alexander Paynes senaste alster med ett upplägg som jag direkt tyckte kändes intressant. I vår överbefolkade värld har nämligen en grupp norska forskare kommit på en lösning på trängsel- och resursproblemen. Lösningen? Ja, att krympa alla människor så de bara är en tvärhand hög. Planen är att jordens befolkning under en tvåhundraårsperiod ska konverteras till Micro-Me-versioner av sig själva.

Paul (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) beslutar sig för att krympa sig själva. Beslutet baserar sig främst på att de har ekonomiska problem och att skala ner skulle ge dem en möjlighet till en framtid i lyx i lilleputt-staden Leisureland. Problemet är bara att Audrey inte är helt säker på det hela trots att hon säger det till sin man.

Filmens science fiction-upplägg tyckte jag alltså var fascinerande. Vad skulle hända om den här tekniken faktiskt fanns? Hur skulle man bete sig? Jag fick lite sköna Charlie Kaufman-vibbar.

Inledningsvis är det riktigt bra det här. Filmen utforskar en del intressanta aspekter, t ex vilka konflikter som kan uppstå när vi har små och stora människor som lever i olika världar. Eller hur själva krympandet i sig blir en ny industri som ger människor jobb, jobb för både stora och små människor.

Som allra bäst var filmen när vi fick följa med Paul och Audrey när de ska genomgå förminskningsprocessen. Det var som vilken industri som helst men det som massproducerades var små människor. Lustiga detaljer var t ex att alla som skulle krympas måste ta ur alla lagningar i sina tänder eftersom bara organiskt material kan krympas. Själv skulle jag behöva operera ut några skruvar från mitt ben. Annars skulle min fot explodera när jag krymptes. Av nån anledning behövde även allt kroppshår rakas bort innan proceduren. Allt kroppshår.

När sen filmen och Paul anländer till Leisureland så är det som att den tappar fokus, byter riktning och blir nåt helt annat. Det fascinerande och spännande försvinner och ersätts med ett ganska simpelt och politiskt korrekt innehåll.

I den lilla världen visar det sig förstås att motsättningar och fattigdom inte försvinner. Det går liksom inte att lösa samhällsproblem (eller ändra den mänskliga naturen) genom nåt magiskt trick. Ja, visst är det så, men det visste vi redan.

Filmens slutdel blev en sorts hippie/sekt-fars. Paul och några av hans Leisureland-vänner, spelade av bl a Hong Chau och Christoph Waltz, åker till den norska ursprungskolonin för små människor. Här driver Rolf Lassgårds norska forskare en sektliknande sekt som förbereder sig för ragnarök och planerar att ta skydd under jord i vad man döpt till The Vault, en sorts Noaks ark för både människor och djur.

Filmens ställer väl frågan om vad man ska göra för att lösa problemen vi har. Ta tjuren vid hornen eller stoppa huvudet i sanden? Ja, visst, det är en fråga men det gjorde inte filmen bättre för det. För mig kändes scenerna i Norge som en lite småtråkig dokumentär om klimathoten. Predikande.

Och när det inte var en småtråkig dokumentär var det en fars som vore den regisserad av Stefan & Krister. Jag har sett på Twitter att vissa tyckte dessa farsartade scener var skämskuddevärdiga. Så långt vill jag inte gå men bra var de inte. Jag undrar hur amerikanska tittare uppfattar dessa scener, t ex de med den svenska skådisen Margareta Pettersson. Exotiskt och bra?

Trots en intressant idé så tappade filmen fokus helt efter halva speltiden och den tredje akten i Norge blev väldigt segdragen. Och vart tog Kristen Wiig vägen? Hon bara försvann och kändes därmed som en halv rollfigur. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här var den sista filmen som vi såg på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen: Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.

Downsizing får vanlig svensk biopremiär 19 januari.

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

13 november, 2017 2 kommentarer

Så här skrev jag på Twitter direkt efter visningen av den här filmen:

”Så kom då äntligen det där ögonblicket under Filmdagarna som jag väntat på. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är fullkomligt… *

* fyll i valfritt beröm.”

Och, ja, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var den klart bästa filmen under årets filmdagar i Malmö. Den lyfte upp filmdagarna till en toppnivå efter en lite tveksam inledning. Dessutom är Martin McDonaghs film årets hittills bästa.

Frances McDormand spelar Mildred, en mor som förlorat sin dotter i ett brutalt (finns det nån annan sort?) våldtäktsmord. Sju månader senare har ingen gripits och hon ledsnar på att den lokala polisen inte verkar göra nåt. Hon hyr tre övergivna reklamskyltar där hon sätter upp ett budskap till Ebbings polischef (spelad av en sympatisk Woody Harrelson) och undrar varför inget händer. Drama och svart humor à la Martin McDonagh tar vid.

Jag har faktiskt bara sett en film av Martin McDonagh och det är In Bruges (som är en toppfilm). Seven Psychopaths hoppade jag över efter att ha hört en del dålig kritik. Det skulle jag förmodligen inte ha gjort, och den kommer jag definitivt att se inom kort.

(Martin har en bror vid namn John Michael som också är manusförfattare och filmregissör. John Michaels irländska drama Calvary är en 2014 års bästa filmer.)

Samtliga skådisar i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är helt otroligt bra, även om jag kanske bara tycker att Frances McDormand är värd en Oscar. Sam Rockwell är bra men på nåt vis känner jag att han kan göra den där white trash-figuren i sömnen.

John Hawkes dyker upp i en liten biroll och är otäck. Han kan verkligen vara både och. Jämför t ex med hur han var i Me and You and Everyone We Know.

Det nästan roligaste för mig var att se Clarke Peters (a.k.a Lester Freamon from The Wire, yay!). Han kommer in och dominerar i slutet av filmen. Kul att se.

Den där jobbiga Steven (spelad av Caleb Landry Jones) från säsong tre av Twin Peaks lyckas faktiskt att inte vara jätteäcklig vilket han i alla fall var i Twin Peaks.

Trots det i grunden allvarliga så har filmen en stämning, främst pga den strålande naturkraften Frances, som gjorde att jag bara satt och njöt, skrattade och log. Jag kommer lite att tänka på Hell or High Water kanske. Den filmen har samma typ av välskrivna rollfigurer.

Filmen är ganska länge en sorts komisk och tragisk film noir, eller hur jag nu ska beskriva den. Men sen kunde det plötsligt bränna till i hjärtat också. Det brände exempelvis till när <spoiler>Woodys rollfigur hostade blod</spoiler> under förhöret med Mildred. Här insåg man att de trots deras till synes hårda jargong brydde sig om varandra. Det var filmens finaste scen.

Filmen är otroligt välskriven, genomtänkt. En annan film som poppar upp är Blue Ruin. Allt hänger ihop och finns med av en anledning. Inget extra som känns onödigt. Tiden flög fram. Jag hade gärna kunnat spendera en timme till i Ebbing.

Är det manuset som är filmens stora styrka? Är ett välskrivet manus underskattat rent generellt? Att man har nån (en person!) som tänkt igenom allt och präntat ner sig själv och sina personliga tankar, idéer och huvudpersoner? Att man inte har sex manusförfattare som kommer in för att göra rewrite på rewrite? Ja, jag tror det. Jag är ganska säker på det.

Om jag ska klaga på nåt så är det att Sam Rockwells rollfigurs omvändelse gick lite väl snabbt. Slutet i sig var fint men jag tyckte inte Rockwells rasistfigurs resa förklarades fullt ut. Men å andra sidan räckte måhända med att en person talade till honom och uttryckte sin tro på honom som en god människa.

Och dessutom: baptism by fire.

För mig är det väldigt nära högsta betyg. Snudd på en femma och därmed en uppdaterad bloggheader. Det är en filmfilm med en blandning av djupt tragiskt drama och humor som känns som en rar konstruktion. Martin McDonagh är tydligen en mästare på just detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri visas just nu på Stockholm Filmfestival och får ni chansen så är det bara att fixa biljetter pronto. Den visas ikväll och på tisdag.

Vanlig svensk biopremiär blir det inte förrän 11 januarii.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir, Fripps filmrevyer, Flmr, och Rörliga bilder och tryckta ord.

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Filmfilm, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: