Alien: Covenant (2017)

Den första filmen i Prometheus-serien som kom 2012 gillade jag så pass mycket att jag gav den en fyra. Visst, den hade sina korkade rollfigurer men snyggheten, stämningen och kopplingarna till en annan film-franchise gjorde att den höjde sig över det mediokra. Den hade nåt speciellt och jag minns att det fanns väldigt mycket att diskutera efter att man sett den. I veckan var jag på bio och såg den nya filmen i serien tillsammans med Joel och Henke.

Vilken annan film-franchise undrar ni? Ja, Alien, givetvis. Men var inte Prometheus en film i just den serien av filmer? Jo, den sades vara en prequel men för mig så kändes det som en helt annan typ av film som slängde in en random koppling till Alien. Det var som Joel sa efter visningen i onsdags: Prometheus verkar ha kommit till på samma sätt som Die Hard 3. Ett manus som inte alls var en Die Hard-film döps om och kallas Die Hard 3. Manuset till Prometheus känns inte alls som en Alien-film. Prometheus var mestadels en filosofisk fantasyrymdfilm om letandet efter människans ursprung. Sen har filmmakarna valt att slänga in Alien i handlingen. Det skavde en del, i alla fall så här i efterhand. Ändå var jag barnsligt, motsägelsefullt, förtjust i alla referenser till Alien: det mystiska bågformade skeppet, The Space Jockey och en chestburster i slutet.

Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än en prequel till Alien. Referenser till Alien finns här, t.o.m. i större mängd, men de kändes tråkigare, liksom uppradade utan nån riktig poäng. Michael Fassbenders android David (eller om det var Walter?) kallar xenomorfen för ”a perfect organism”. Vi får ett antal bröst/rygg/mun-sprängare. Vi hör spänningspianot från Alien. Vi får samma typsnitt och sakta framträdande av filmens titel under förtexterna. Vi får ägg och ansiktskramare. Inget som direkt tillför nåt till Alien-universumet utan mer av samma scener som vi redan sett.

För mig var magin borta. I Prometheus fanns den kvar, kanske eftersom referenserna där inte kändes så intryckta bara för sakens skull utan gav mer information.

Samtidigt som Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än som en Alien-film så är den ändå betydligt enklare och rakt på sak än Prometheus. Manus är tajtare, rollfigurerna beter sig inte alla som korkhattar. På många sätt är det en bättre film, men sammantaget så känns den tråkigare. Jag såg jag den och sen var det bra med det. Efter Prometheus ville jag snacka av mig.

Michael Fassbender är strålande i sina två androidroller. Jag älskar hur han gör sina två konstgjorda människor med en subtil men tydlig skillnad i ton. David är en tidigare prototyp som fått mer känsloliv i sin programmering. Walter är en nyare modell där man dragit ner på känslorna i koden och gjort androiden lite kallare. Fassbender gestaltar skillnaden på ett mycket skickligt sätt. Det är nästan så jag höjer betyget bara för Fassbender. Det är som att han att utvecklat sin android i Prometheus vidare genom att ta hjälp av en av de bästa androidgestaltare som vi sett på film, Alicia Vikander. Speciellt under inledningsscenen drog jag paralleller mellan Ava och David, deras karaktärsdrag och sätt att röra sig.

Nykomlingen (för mig) Katherine Waterston var bra. Hon har ett lite annorlunda utseende, ingen klassisk skönhet, vilket känns fräscht. Hon påminde lite om Jennifer Jason Leigh i Single White Female med sin kortklippta frisyr.

(Det visar sig att Waterston inte var nån nykomling för mig då jag har sett henne bl a i Inherent Vice och Fantastic Beasts and Where to Find Them.)

Billy Crudup spelar Oram, en besättningsmedlem som får ta över som kapten på skeppet Covenant. Oram är osäker, har ingen pondus och resten av besättningen litar inte honom. Han känns vek. Här far mina tankar direkt till löjtnanten Gorman i Aliens.

En lustig detalj är att alla i besättningen är par, man och fru, gifta med varandra. Jag får tyvärr ingen känsla för detta och vet inte vem som är ihop med vem, och då faller ju hela meningen med detta upplägg. Kanske är det så att de enligt manus ska agera på ett mer yrkesmässigt sätt när de är ”på jobbet”, men även då försvinner poängen.

Hmm, det är något svårbedömd film det här. Den är inte dålig, men den sticker inte ut på nåt sätt utan känns som vilken rymdskräckactionrulle som helst. Det blir en överdos av xenomorfer vilket gör att magin försvinner på ett sätt som den aldrig gjorde i Alien (men möjligen i Aliens).

Jag gillade slutet även om jag förstås förstod vilken android det egentligen var som skulle säga godnatt till våra överlevande hjältar. Jag undrar ju lite vart nästa film tar vägen.

Det har släppts två små bonusfilmer (The Crossing och Last Supper) som fungerar som prologer till huvudfilmen. Först en sorts brygga mellan Prometheus och Alien: Covenant med Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och David (Michael Fassbender) på Ingenjörernas bågformade rymdskepp på väg mot deras hemplanet.

Sen har vi en nästan fem minuter lång scen där besättningen (inklusive kaptenen spelad av James Franco) på Covenant har en sista fest innan de ska sova i sina kryokammare. Den här scenen önskar jag hade varit med i filmen. Den etablerar rollfigurerna och deras relationer på ett helt annat sätt än filmen gjorde. Ja, filmen misslyckade helt med det i mina ögon. Bara denna lilla scen gjorde det bättre. Men den var inte med i filmen. Synd. Notera vad James Franco säger innan han går och lägger sig…

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

Alien
Aliens
Alien³
Alien: Resurrection
Prometheus

Andra som tyckt till om Alien: Covenant:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmparadiset
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord