Jag startar ett nytt litet tema på bloggen. Några fredagar framöver kommer det handla om en del av Tim Burtons filmografi. Burton är långt ifrån nån favoritregissör men han har gjort en del bra prylar. Bäst är förstås gotikskräckisen Sleepy Hollow (4/5). Två andra filmer som jag har sett men inte skrivit om på bloggen är Planet of the Apes (3/5) och Mars Attacks! (2/5). Sen tidigare finns texter om Alice in Wonderland (3-/5) och Dark Shadows (2,5/5). De filmer som jag kommer att lägga upp texter om nu är Pee-wee’s Big Adventure, Batman, Batman Returns, Edward Scissorhands och Ed Wood. Men först ut är faktiskt Big Fish, beroende på att det var i den ordningen jag såg filmerna när det begav sig. Jag skrev om Big Fish i mars 2004.
Tim Burton har hittat hem säger de flesta. Det kan stämma kanske. Big Fish är i alla fall klart bättre än Apornas planet. Hur som helst, filmen skildrar uppgörelsen mellan en far och en son och är samtidigt en hyllning till fantasin och historieberättandet. Pappan som gammal spelas av Albert Finney medan Ewan McGregor spelar honom som ung.
Så länge fantasin och skrönorna stod i centrum, dvs när vi fick se pappans liv spelas upp i en rad händelserika äventyr så var det en sevärd och mysig film. Scenerna i nutid med sonen (med fru) hemma hos sina föräldrar var väl inte lika sevärda. McGregor funkar och kommer undan på ren charm med sina stomatolleenden som har effekt även när han är blodig och slagen gul och blå. Jag tyckte filmen tappade lite mot slutet när allt skulle sys ihop. Men, som sagt, en mysig film om man nu inte somnar… *host*Lestat*host* (min kommentar: jag pikar en gammal filmforumvän som gillade en viss Tom Cruise-film).
Michael Man, vad har vi på honom? Ja, en hel del bra filmer skulle jag säga. Heat, Collateral, Thief, Manhunter och The Insider är ju toppfilmer allihop. Sen har vi kanske några bottennapp. Jag tänker främst på Miami Vice som jag inte gillade alls. Public Enemies, som väl hamnar väl nånstans mittemellan, skrev jag om i augusti 2009. Ali, Blackhat och Den siste mohikanen återstår för mig att se.
Michael Mann är en riktigt bra regissör som sällan gör dåliga filmer. Ja, jag tror nog inte jag har sett en dålig film av honom, även om jag långt ifrån har sett allt. PublicEnemies var länge mycket bra. Det var bra stämning, snyggt och fantastiskt bra musik (som påminde mig lite om suveräna dokumentären Searching for the Wrong-Eyed Jesus). Skådisarna är duktiga, även om jag börjar tycka att det finns något stelt över Christian Bale. Jag gillade Marion Cotillard som Dillingers flickvän Billie Frechette. Hon tillförde något extra (förmodligen lite kvinnlighet, haha) till filmen även om hon inte var med så mycket.
Efter ett tag kände jag att det mesta är bra men att nånting saknades. Först trodde jag skådespelarinsatserna var platta men det är nog så att det är karaktärerna i sig som är platta. Spänningen saknades helt enkelt. Det blev lite segt nånstans i mitten: Dillinger i fängelse, Dillinger rånar bank, Dillinger i fängelse, Dillinger rånar bank, osv. En scen som jag dock kommer ihåg så här i efterhand var när Dillinger ger Frechette en päls i present. De tittar varandra i ögonen och Depps ögon ser väldigt sorgliga ut. Som om han vet att det kommer att ta slut, förmodligen genom att han dör. Han kan helt enkelt inte undvika att det kommer hända. Han kanske kan men vill inte.
En fråga angående fotot: Var det digitalt hela tiden? Jag tyckte t ex scenerna från galoppbanan såg mer ut som vanlig gammal hederlig film. Å andra sidan så brukar det vara i dunkla scener som det digitala syns. En detalj som jag tyckte var lite fånig var att Dillinger framställdes som nån sorts gentlemannatjuv medan Baby Face Nelson skulle var en jättebebis och idiot. Det är möjligt att det var så det var men det kändes överdrivet. Mann är en jäkel på att få till en speciell (kanske melankolisk) stämning i sina filmer. Här tyckte jag dock att Mann visar snygga bilder till sorgligt soundtrack och sen ska vi direkt tycka ”åh, vad synd det är om Dillinger”. Snubben rånade banker. Han får väl stå sitt kast. Å andra sidan så är det precis samma tema i Heat, och den filmen är suveränt bra. Hur som helst, det kan inte bli mer än en stark trea.
Den första filmen i Prometheus-serien som kom 2012 gillade jag så pass mycket att jag gav den en fyra. Visst, den hade sina korkade rollfigurer men snyggheten, stämningen och kopplingarna till en annan film-franchise gjorde att den höjde sig över det mediokra. Den hade nåt speciellt och jag minns att det fanns väldigt mycket att diskutera efter att man sett den. I veckan var jag på bio och såg den nya filmen i serien tillsammans med Joel och Henke.
Vilken annan film-franchise undrar ni? Ja, Alien, givetvis. Men var inte Prometheus en film i just den serien av filmer? Jo, den sades vara en prequel men för mig så kändes det som en helt annan typ av film som slängde in en random koppling till Alien. Det var som Joel sa efter visningen i onsdags: Prometheus verkar ha kommit till på samma sätt som Die Hard 3. Ett manus som inte alls var en Die Hard-film döps om och kallas Die Hard 3. Manuset till Prometheus känns inte alls som en Alien-film. Prometheus var mestadels en filosofisk fantasyrymdfilm om letandet efter människans ursprung. Sen har filmmakarna valt att slänga in Alien i handlingen. Det skavde en del, i alla fall så här i efterhand. Ändå var jag barnsligt, motsägelsefullt, förtjust i alla referenser till Alien: det mystiska bågformade skeppet, The Space Jockey och en chestburster i slutet.
Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än en prequel till Alien. Referenser till Alien finns här, t.o.m. i större mängd, men de kändes tråkigare, liksom uppradade utan nån riktig poäng. Michael Fassbenders android David (eller om det var Walter?) kallar xenomorfen för ”a perfect organism”. Vi får ett antal bröst/rygg/mun-sprängare. Vi hör spänningspianot från Alien. Vi får samma typsnitt och sakta framträdande av filmens titel under förtexterna. Vi får ägg och ansiktskramare. Inget som direkt tillför nåt till Alien-universumet utan mer av samma scener som vi redan sett.
För mig var magin borta. I Prometheus fanns den kvar, kanske eftersom referenserna där inte kändes så intryckta bara för sakens skull utan gav mer information.
Samtidigt som Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än som en Alien-film så är den ändå betydligt enklare och rakt på sak än Prometheus. Manus är tajtare, rollfigurerna beter sig inte alla som korkhattar. På många sätt är det en bättre film, men sammantaget så känns den tråkigare. Jag såg jag den och sen var det bra med det. Efter Prometheus ville jag snacka av mig.
Michael Fassbender är strålande i sina två androidroller. Jag älskar hur han gör sina två konstgjorda människor med en subtil men tydlig skillnad i ton. David är en tidigare prototyp som fått mer känsloliv i sin programmering. Walter är en nyare modell där man dragit ner på känslorna i koden och gjort androiden lite kallare. Fassbender gestaltar skillnaden på ett mycket skickligt sätt. Det är nästan så jag höjer betyget bara för Fassbender. Det är som att han att utvecklat sin android i Prometheus vidare genom att ta hjälp av en av de bästa androidgestaltare som vi sett på film, Alicia Vikander. Speciellt under inledningsscenen drog jag paralleller mellan Ava och David, deras karaktärsdrag och sätt att röra sig.
Nykomlingen (för mig) Katherine Waterston var bra. Hon har ett lite annorlunda utseende, ingen klassisk skönhet, vilket känns fräscht. Hon påminde lite om Jennifer Jason Leigh i Single White Female med sin kortklippta frisyr.
Billy Crudup spelar Oram, en besättningsmedlem som får ta över som kapten på skeppet Covenant. Oram är osäker, har ingen pondus och resten av besättningen litar inte honom. Han känns vek. Här far mina tankar direkt till löjtnanten Gorman i Aliens.
En lustig detalj är att alla i besättningen är par, man och fru, gifta med varandra. Jag får tyvärr ingen känsla för detta och vet inte vem som är ihop med vem, och då faller ju hela meningen med detta upplägg. Kanske är det så att de enligt manus ska agera på ett mer yrkesmässigt sätt när de är ”på jobbet”, men även då försvinner poängen.
Hmm, det är något svårbedömd film det här. Den är inte dålig, men den sticker inte ut på nåt sätt utan känns som vilken rymdskräckactionrulle som helst. Det blir en överdos av xenomorfer vilket gör att magin försvinner på ett sätt som den aldrig gjorde i Alien (men möjligen i Aliens).
Jag gillade slutet även om jag förstås förstod vilken android det egentligen var som skulle säga godnatt till våra överlevande hjältar. Jag undrar ju lite vart nästa film tar vägen.
Det har släppts två små bonusfilmer (The Crossing och Last Supper) som fungerar som prologer till huvudfilmen. Först en sorts brygga mellan Prometheus och Alien: Covenant med Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och David (Michael Fassbender) på Ingenjörernas bågformade rymdskepp på väg mot deras hemplanet.
Sen har vi en nästan fem minuter lång scen där besättningen (inklusive kaptenen spelad av James Franco) på Covenant har en sista fest innan de ska sova i sina kryokammare. Den här scenen önskar jag hade varit med i filmen. Den etablerar rollfigurerna och deras relationer på ett helt annat sätt än filmen gjorde. Ja, filmen misslyckade helt med det i mina ögon. Bara denna lilla scen gjorde det bättre. Men den var inte med i filmen. Synd. Notera vad James Franco säger innan han går och lägger sig…
Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.
I 20th Century Women träffar vi Dorothea (Annette Bening) och hennes son Jamie (Lucas Jade Zumman). De bor i ett stort hus i Kaliforninen tillsammans med några permanent inneboende husgäster, Abbie (Greta Gerwig) och William (Billy Crudup) bl a. Och så har vi Jamies crush Julie (Elle Fanning) som ständigt är på besök.
Dorothea tycker inte hon har förmågan att uppfostra sin son utan ber Abbie och Julie om hjälp. Huh? Ok. Varför inte William? Well, med tanke på hur han flummar runt så är det inte så konstigt.
Vilka livsvisdomar får Jamie lära sig av Abbie och Julie? Well, Abbie ger Jamie böcker om feminism och fittans kraft och Julie lär honom röka coolt. Just dessa saker kändes mest fåniga. Vad som var viktigare var hur Jamie fick ta del av deras verklighet, som att följa med Abbie till sjukhuset för ett eventuellt cancerbesked eller fixa ett graviditetstest åt Julie. Nyttiga erfarenheter tror jag.
Det fanns en del andra element i filmen som jag gillade. Bäst är det så fort Annette Bening är med. Hon har en hel del sköna one-liners och känns äkta och öppen. Ett melankoliskt favoritögonblick var när Dorothea konstaterar att hon från och med nu aldrig kommer att få se sin son så öppen, fri och sig själv som han är när han inte är med sin mamma. Den tiden är över.
Det fanns även en del roliga scener när rollfigurerna går på klubb. Bl a träffar de på en märkligt dansande man. Jag gillade även scenen när Dorothea och William hemma i huset lyssnar på musik och dansar. Först punk (Black Flag) och sen Talking Heads. De båda gillar Talking Heads.
Ja, efter dessa positiva ord så är jag ändå ledsen att behöva säga att jag inte är speciellt förtjust i filmen som helhet. Jag kände mig aldrig riktigt involverad i karaktärerna. Varför inte? Jag vet inte. Främst var det nog sonen Jamie som jag inte tyckte speciellt mycket om. Han känns mest som en vrång tonåring. Inte speciellt intressant. Oj, han åker med de äldre till L.A. och går på konsert. Vad spännande? Not. Nej, det var nåt med hans avslappnade och nonchiga stil som inte funkade för mig.
De andra personerna runt Jamie och Dorothea är inte heller så intressanta. Greta Gerwig är quirky som vanligt. Jag börjar bli aningen trött på hennes stil kanske. Billy Crudup vet jag inte riktigt vad han håller på med. Han flummar mest runt, som sagt. Elle Fanning, ja, hon är bra som vanligt men jag gillade henne mer i The Neon Demon. Eller jag gillar åtminstone filmen mer.
Ett lite udda grepp var att i slutet lägga in flashforward-scener där vi får se vad som händer med varje rollfigur senare i deras liv, scener där de själva agerar berättarröst. Ett tag fick jag för mig att det var en sorts drömmar eller visioner och inte det som verkligen hände. Jag inte riktigt om jag gillade dessa scener eller ej.
Vid några tillfällen användes trippiga visuella effekter när det kördes bil. Effekterna passade bra t ex när Jamie åkte till L.A. på konsert. Då var det ju ett party på g. Men samma effekter användes även när en orolig Dorothea åkte iväg för att leta efter Jamie och Julie när de har rymt. Det gav inte alls rätt vibbar i det läget. En småsak kan tyckas men mig störde det i alla fall.
Ja, nu svängde pendeln åt det andra, mer negativa, hållet och det blir en stark tvåa till 20th Century Women.
Jag tror nog 20th Century Women (Alla tiders kvinnor i Sverige) kan funka för ganska många. Det är en småputtrig dramakomedi som har en del melankoliska ljuspunkter. Det var bara det att den inte riktigt funkade på mig. Filmen har premiär idag, så bestäm själv om du vill se den, och ta även hjälp av Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord. Vad skriver de om filmen? Alla tiders! Eller seklets flopp?
Mission: Impossible är en seglivad filmserie. Frågan är vad som händer när Tom Cruise hoppar av skutan. Kanske Rebecca Ferguson tar över som huvudkaraktär? Hur som helst, här kommer en gammal text om del tre i serien som skrevs i juli 2006.
Jaha, då ska vi se. Jag var och såg Mission: Impossible III för någar dagar sen och jag har nästan glömt bort det mesta av filmen. Nja, kanske inte helt sant, men det var inget som gjorde nåt större intryck. Men det betyder inte att filmen inte funkade och fyllde sitt syfte. För det tycker jag att den gjorde. Det är välgjord, spännande action i högt tempo, och med lite twistar inlagda så att man inte kan lämna hjärnan i biolobbyn på lagring.
Ethan Hunt (Tom Cruise) har nu lämnat fältarbetet, fått en fästmö och utbildar nya IMF-agenter. Men när en agent, av Ethan utbildad och godkänd, blir tillfångatagen så känner han sig tvungen att rycka ut. Motståndare är superonde skurken Owen Davian, spelad av en läbbig Philip Seymour Hoffman som verkligen känns totalt psycho på riktigt, på det där nedtonade sättet. Givetvis dröjer det inte länge förrän Ethans fästmö är indragen i det hela. Nu kämpar Ethan för sin familj; now it’s personal med andra ord.
Haha, ja, klichéer är det gott om, men det gör inte så mycket så länge man ändå lyckas hålla spänningen någorlunda vid liv. Det jag saknar var lite andrum ibland faktiskt. Man bygger aldrig upp nån stämning utan det är alltid rätt på nästa utryckning. USA-Berlin-Rom-Shanghai – det är ingen hejd på reslusten. Jag hade gärna sett lite mer om förberedelserna inför varje uppdrag och lite mer smarta lösningar. Just detta tyckte var bättre i ettan, som kändes som en smart och spännande agentthriller med actioninslag medan det här är mer av ren agentaction.
En skådis som jag inte alls gillade här var Jonathan Rhys Meyers. Jag tyckte han inte funkade på något sätt. Stel och karismatisk som en kaktus. Av nån anledning funkade han i Woody Allens Match Point även om jag inte blev riktigt klok på honom i den rollen. Jag tror att vi här fick se att han i själva verket är en ganska usel skådis, och främst en pretty boy. Nåt som drar ner betyget rejält är det ruggigt dåliga slutet, typ de sista tio minuterna. Ologiskt, töntigt och tråkigt. Innan dess har vi fått en hel del svettig action med sedvanliga gadgets så betyget blir en klar trea.
Spotlight är nåt så märkligt som en supermysig film om ett så omysigt ämne som pedofili inom den katolska kyrkan. Nu kanske jag svor i kyrkan (ehe), men det som gör att det blir en mysig film är att vi närgånget får följa ett team undersökande journalister på tidningen The Boston Globe under deras arbete med att avslöja övergreppen och kyrkans mörkläggning av dessa. Teamets olika medlemmar blir våra kompisar. De är inte bara kollegor och kompisar med varandra; de blir våra kompisar också. Så kändes det i alla fall.
En tidningsredaktion, i alla fall som den framställs här, är en plats där det sjuder av kreativitet och iver att åstadkomma något. Just i det team, kallat Spotlight, som vi får följa jobbar man tillsammans under flera månader med ett ämne. Man publicerar inte förrän man har vänt på alla stenar och är säker på sin sak.
Spotlight-teamet består bl a av chefen Robby (Michael Keaton), ivrige Michael (Mark Ruffalo) och duktiga Sacha (Rachel McAdams). Strax innan filmen tar sin början har Boston Globe även fått en ny chefredaktör, Marty, spelad av Liev Schreiber.
Min första känsla när jag såg filmen var nog att ”vad skönt, nu är jag i trygga händer”. Det kändes att detta var en riktig film, en filmfilm, gjord av människor som verkligen kan sitt jobb. Jag behövde inte oroa mig över dåligt skådespeleri, ologiskt berättande eller övertydlighet. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Jag känner på samma sätt när jag ser vissa av Denis Villeneuves filmer, som t ex Prisoners och Sicario. Det finns en lätthet och självklarhet över hantverket. Jag kan även känna på samma sätt när jag ser en del av Woody Allens filmer. Ta bara Allens förtexter: vit text på svart bakgrund. Så enkelt men det gör jobbet.
Den skådespelarinsats som jag blev mest överraskad över var Liev Schreibers. Han var inte med så himla mycket men när han var med så var han bäst. Schreiber spelar alltså den nye chefredaktören och han gör det med ett obehagligt lugn och med en obehaglig beslutsamhet. Jag blev nästan provocerad av hur lugn han var. Ska han aldrig brusa upp, få ett utbrott, skrika, nånting? Men, nej, han kör på med ett lågmält bestämt lugn. Till slut vaggades jag själv till ro av hans mörka och mjuka röst.
Överlag handlar det om en stjärnensemble där alla gör fina insatser. Ingen sticker ut genom att ta i för mycket. Alla har sina egenheter förstås, som vi alla har, men de (egenheterna) känns naturliga och som en del av karaktären.
Förutom skådisarna och samspelet mellan dessa så gillade jag även det faktum att man inte har målat upp The Boston Globe och Spotlight-teamet som en sorts superhjältar utan fel och brister. Nej, mot slutet så får de, trots framgången, rannsaka även sig själva.
Om jag ska klaga på nåt, och det ska man ju alltid, så är det att filmen mot slutet lägger in ett thrillermoment, en kamp mot klockan, som inte gick ihop logiskt. Men det är en petitess.
Jag har egentligen mer att säga, om papperstidningsnostalgi, om papperstidningsnostalgi på film, om att den här typen av journalistik är på väg att försvinna, om att den här typen av journalistik fått ett nytt liv i och med dagens true crime-våg, men det får bli en annan gång, nån annanstans.
Spotlight har premiär idag fredag och ni går och ser den på bio! Varför inte redan ikväll?
Andra filmspanaråsikter om filmen. Tycker de filmen är värd att få stå i strålkastarljuset eller spottar de på den? Ja, jag hoppas, och tror, ju givetvis på det förra.
Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Regi: Robert De Niro
År: 2006
IMDb | Filmtipset
The Good Shepard är en film som inte väcker speciellt stor uppmärksamhet. Tydligen gick den på bio i Sverige men det kan inte ha varit under speciellt lång tid. Jag har inget som helst minne av att jag minns den. Ungefär lika anonym som filmen är, är Matt Damon i huvudrollen som Edward Wilson som under sin universitetstid blir värvad till det nystartade CIA. Damon har en speciell förmåga att inte göra nåt väsen av sig men ändå passa perfekt i sina roller. Det är så det funkar i Bourne-filmerna. Han gör inget intryck och därför gör han intryck.
En lustig detalj är att det under förtexterna aldrig skrivs ut att det är Robert De Niro som är regissör. De vanliga texterna om filmfotografer och annat visas men regissören förblir hemlig fram till eftertexterna, om man nu inte som jag förstås visste vem som faktiskt hade regisserat rullen.
Tillbaka till Matt Damon. Han spelar alltså en ung kille, Edward Wilson, som under andra världskriget får i uppgift att skydda USA spionvägen om man säger så. Efter kriget övergår den här krigsverksamheten i det som sen blev CIA. Wilson blir en höjdare inom CIA. Priset han får betala för det är ganska högt. Han lever i ett kärlekslöst äktenskap med Clover Russell (Angelina Jolie). Han tar sitt jobb på yttersta allvar. Han är en god herde som har lovat att skydda USA mot ondska, t ex ondska i form av kommunisterna på Kuba.
Filmen har två parallella handlingar. Dels får vi se Wilson som ung agent och när han får ihop det med Clover (Jolie alltså). Han träffar även en annan tjej som egentligen är den som han vill leva ihop med. Men det var liksom inte meningen, vilket är något som nog stör Wilson genom livet. Wilson har även en alienerad son som han aldrig kommer nära. Filmens andra handling fokuserar på det amerikanska fiaskot vid Grisbukten när USA försökte invadera Kuba. Man misstänker att orsaken till misslyckandet är att man har läcka inom CIA.
Om ni har gott om tid (det är nämligen en ganska lång film) och är sugna på en ganska mysig men nedtonad film som inte gör så mycket väsen av sig så kan jag verkligen rekommendera The Good Shepherd. Den är spännande och välgjord men är väldigt lågmäld. Jag tror det har med Matt Damons karaktär att göra. Den är så blek så att den nästan är genomskinlig men det kanske är bra när man är spion.
3+/5
Steffo på Flmr skrev förresten om The Good Shepherd för ett tag sen.
Nja. Början är stilren, snygg och ganska så fantastisk. Jag njuter av det snygga. Förtexterna, det inledande slagsmålet, slow motion i rätt dos och i rätt ögonblick, användandet av musik. Ja, det mesta är rätt. Det fotsätter ganska länge i samma stil. Eller ja det är möjligt att det fortsätter i samma stil hela filmen. Problemet är att filmen är lång och att man till slut tröttnar på avsaknaden av nåt annat än snygga slagsmål. Lite kul är de avdankade hjältarna som inte är några vanliga superhjältar. Ja, de är ju faktiskt bara vanliga människor utan superkrafter, förutom den blåfärgade Doktor Manhattan. Just detta att det är vanliga människor ger väl filmen en viss charm och smutsig känsla. Jag gillar också att filmen utspelas i en alternativ historisk verklighet där bl a USA vinner Vietnamkriget och Richard Nixon är president på 80-talet. Men detta blandas med en ganska tråkig historia utan nån riktig spänning eller känsla. Det är som att luften pyser ur allt mer ur snygg-ballongen. När sen blåpojken tar med sig Malin Åkerman till Mars blir det pekoral. Just dessa scener passar inte alls in i filmen och kalkonen är farligt nära.
Jag startar ett nytt litet tema på bloggen. Några fredagar framöver kommer det handla om en del av Tim Burtons filmografi. Burton är långt ifrån nån favoritregissör men han har gjort en del bra prylar. Bäst är förstås gotikskräckisen Sleepy Hollow (4/5). Två andra filmer som jag har sett men inte skrivit om på bloggen är Planet of the Apes (3/5) och Mars Attacks! (2/5). Sen tidigare finns texter om Alice in Wonderland (3-/5) och Dark Shadows (2,5/5). De filmer som jag kommer att lägga upp texter om nu är Pee-wee’s Big Adventure, Batman, Batman Returns, Edward Scissorhands och Ed Wood. Men först ut är faktiskt Big Fish, beroende på att det var i den ordningen jag såg filmerna när det begav sig. Jag skrev om Big Fish i mars 2004.
Michael Man, vad har vi på honom? Ja, en hel del bra filmer skulle jag säga. 
Jag tror nog 20th Century Women (Alla tiders kvinnor i Sverige) kan funka för ganska många. Det är en småputtrig dramakomedi som har en del melankoliska ljuspunkter. Det var bara det att den inte riktigt funkade på mig. Filmen har premiär idag, så bestäm själv om du vill se den, och ta även hjälp av 
Mission: Impossible är en seglivad filmserie. Frågan är vad som händer när Tom Cruise hoppar av skutan. Kanske Rebecca Ferguson tar över som huvudkaraktär? Hur som helst, här kommer en gammal text om del tre i serien som skrevs i juli 2006.
Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?