John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

Det tredje kapitlet i sagan om John Wick blev tyvärr en stor besvikelse. Filmserien om John Wick känns lite som en stor raket som startar från jorden, proppfylld med explosivt bränsle. Så länge det finns bränsle kvar i tanken så går det i… raketfart uppåt. Men så fort bränslet är slut faller raketen som en sten, utan fallskärm.

Det som tar slut i fallet John Wick är väl en blandning av att faktorn nyhetens behag (kompetent gjorda martial arts-sekvenser i Hollywood-film!) har minskat, att mitt intresse för den påhittade värld som skapats har minskat samt det enkla faktum att John Wick 3 är en sämre film än sina föregångare ettan och tvåan.

Handlingen i del tre är en karbonkopia av det som hände i tvåan. John Wick har ett pris på sitt huvud och tvingas slåss mot all världens lönnmördare i New York och Casablanca. Vi träffar återigen några av de bekanta rollfigurerna från de tidigare filmerna spelade av bl a Lance Reddick (Cedric Daniels från The Wire, yay!), Ian McShane och Larry Fishburne.

Nykomlingar är Asia Kate Dillon (som en ”domare” utsänd från lönnmördarsällskapet) och Halle Berry som Wicks lönnmördarekollega Sofia plus hennes två schäfrar. Fin hund!

Vi och John Wick kastas direkt in i en fajt, och sen tar det egentligen aldrig slut. Fajterna är väl ok eller till och med mycket bra men av nån anledning så drogs jag aldrig in och uppskattade martial arts-baletten den här gången. Jag upptäckte att jag exempelvis inte är speciellt förtjust i knivslagsmål. Det är nåt som skär sig (ehe) med att det ska vara riktiga knivar samtidigt som det är på låtsas. Då funkar det lite bättre med skjutvapen. Där finns mer av en distans och allt känns som på låtsas.

De fajter som jag alltid uppskattar bäst är ju de där kombattanterna enbart har sina nävar som vapen. Klassisk kung fu kan man säga. (Eller wushu ska man tydligen säga mer korrekt.) En film som Ong-bak är ett utmärkt exempel. Den är brutal men man slipper både knivar och skjutvapen.

Undantaget som bekräftar regeln är ju The Raid som jag tycker är helt fantastisk och där bjuds det på diverse vapen förutom den blygsamma handen. Däremot funkade inte alls The Raid 2 för mig. Jag fick lite samma känsla under John Wick 3. Jag var liksom färdig med konceptet och det fanns inget nytt att hämta här. Istället blev det mest tröttsamt.

Mellan actionsekvenserna händer det att filmen lugnar ner sig lite grann med några mer stillsamma scener där två personer samtalar. Oftast handlar det om att Wick ska försöka övertyga någon att hjälpa honom. Nja, det fanns inget speciellt att hämta här heller.

En annan faktor som spelade in var att jag på visningen satt bakom en pappa och hans lille son (hur gammal var han? 11-12 kanske) och jag kände att John Wick: Chapter 3 – Parabellum möjligen inte var rätt film att visa för sin inte ens tonåriga son. När jag satt precis bakom den där pojken så kändes det fel att tjoa när en yxa klöv skallen på en skurk. Ja, tjoa hade jag nog inte gjort i vilket fall. Men nu kändes det konstigt att ens tjoa inombords. Jag fick helt fel feeling i kroppen redan från början. Synd.

Jag ska inte såga filmen fullständigt. Den är snygg. Keanu är perfekt som Wick. Fajterna är som sagt bra. En inledande knivfajt är absurt over the top. Jag gillade den där ”domaren” spelad av den för mig tidigare helt obekanta Asia Kate Dillon. Hundar funkar ju alltid på film och så även Sofias två schäfrar. Vilka stunthundar! Ett trick där en av hundarna hoppar från Sofias rygg upp över en mur var härligt. Slutligen var det kul att se att Lance Reddick fick sin beskärda del av lite action under den i och för sig på tok för långa slutuppgörelsen.

Det blir två skottsäkra västar för hundar av fem möjliga till den alldeles för långa John Wick 3. Två timmar och tio minuter!? But why?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

John Wick: Chapter 2 (2017)

Den första filmen om John Wick var en positiv överraskning, det får man ändå lov att säga. Filmerna om John Wick påminner kanske lite om Liam Neesons Taken-filmer. Bägge filmserierna har gett en sorts nystart åt sina något åldrade actionskådisar (Liam lite mer än Keanu). En skillnad är väl att Keanu spelat i actionfilmer i större delen av sin karriär, inte minst i The Matrix-filmerna. För Liam var det väl däremot en något oväntat vändning att han skulle bli en badass-actionskådis.

Jag gillade John Wick – Chapter 2 från början. Vi kastas direkt in i handlingen utan nån vidare backstory. Den bara börjar och visar ingen pardon. Apropå handlingen så behöver vi väl inte gå in nåt djupare på den. Wick får försöker lägga pistolerna på hyllan (ja, eller under golvet) men måste utföra ett sista uppdrag och får sen ett pris på sitt huvud. Shootouts, biljakter och slagsmål följer.

Det var en riktigt snygg film det här. Färgerna, den blöta asfalten, neonskyltarna! Och så Peter Stormare som rysk gangsterbror till Viggo, skurken i ettan som ju spelades av Micke Nyqvist (Vila i frid). I inledningen är en stulen bil väldigt viktig. John Wick måste få tillbaka den. Vad är det som är så viktigt med den där bilen undrade jag? Jo, det visar sig att det fanns ett födelsedagskort från Wicks fru i bilen och Wick vill ha tillbaka det. Det är lite udda det där att det alltid handlar om Wicks känslomässiga koppling till sin fru, vare sig det handlar om en hund eller ett födelsedagskort.

Efter inledningen tar filmen oss till Rom där vi bjuds på riktigt snygga scener när en mafiosa ska krönas och invigas i den inre cirkeln av en kriminell organisation. Det är ett stort party i en sorts slottsruin med tillhörande ljusshow och ambient techno. Jag kom att tänka på Norbergfestival som jag besökte för några år sen. Det var lite samma mysiga stämning där, minus skjutvapen och lönnmördare.

I Rom gillar jag även de underbara scenerna när Wick går till ”vinkännaren” och ”skräddaren” för provning. Det här verkar vara scener som vissa klagar på (Filmspotting). Just scener som visar upp den parallella lönnmördarvärlden och dess egna interna regler. Själv gillade jag dessa scener. Ett annat exempel är relationen mellan Cassian (en motståndare spelad av Common) och Wick. De försöker döda varandra men är artiga och kan t.o.m. ta en drink på platser som är fredade (allt enligt de där reglerna).

Fajterna är brutala och snygga. Mycket gun fu men även en del brottargrepp. Maror. John kan det mesta, och det inkluderar även alla världens språk inklusive teckenspråk. Hur många universitetspoäng har han egentligen?

Det förekommer en del referenser till The Matrix. Neo får träffa Morpheus igen. Vi har även den dolda världen i en annan värld. Och så en snygg fajt på en tunnelbanestation.

Jag gillar tvåan mer än ettan. Tvåan känns mer extrem och allt är här och nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Mule (2018)

The Mule är Clintans senaste (sista?) film. Är det hans sista som skådis och/eller regissör? Har han kommit med nåt uttalande? Jag vet inte varför jag är så fokuserad på det här egentligen, och man ska ju inte syssla med åldersdiskriminering, men börjar inte herr Eastwood vara i det äldsta laget?

Å andra sidan är det ju genialt, eller åtminstone kongenialt, att han castar sig själv som 90-åring då ju filmen bygger på verkliga händelser om just en 90-åring som blir värvad av en mexikansk knarkkartell att smuggla knark.

Earl, som Clintans rollfigur heter, visar sig vara en hejare som knarkkurir. Ingen stoppar ju en pensionär som kör med sin skåpbil i tron att han har flaket fullt med små påsar fyllda med vitt pulver.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med The Old Man & the Gun. De har nämligen en hel del gemensamt. Båda filmerna handlar om till synes ofarliga och oskyldiga äldre män som kommer undan med brottsliga handlingar. Det förekommer även parallella handlingar där vi får följa polisen i deras jakt på brottslingarna. I The Mule är det Bradley Cooper och Michael Peña som spelar två poliser som försöker spränga knarkkartellen. Slutligen så har ju Redford sagt att The Old Man & the Gun var hans sista film som skådis. Vi får se hur det blir med Clintan.

Den här filmen kanske har en parallell handling för mycket, eller? Först Clintan och hans förehavanden som knarkkurir. Sedan poliserna som försöker värva en tjallare för att komma åt kartellen inifrån. Slutligen så har vi vad som kanske borde ha varit den viktigaste delen, nämligen Earls relation, eller frånvaron av densamma, till sin familj. Earl själv säger vid ett tillfälle i filmen att familjen är det absolut viktigaste men han lever ju inte som han lär. Och det var lite samma sak med filmens manus eftersom jag bitvis kände att den delen av filmen glömdes bort. Jag hade kanske velat ha mer bakgrund här. Nu hade jag väldigt svårt att förstå mig på varför Earl agerade som han gjorde. Enda förklaringen som ges är att han älskade rampljuset i blomsterbranschen mer än sin egen familj.

Länge var The Mule ändå klart godkänd. Den puttrade på och det var rätt kul att se en gammal Clintan agera mot de kriminella mexikanska ungtupparna. Jag gillade scenerna där vi fick följa polisernas arbete. Cooper och Peña hade ett bra samspel. För Peña är det ju dessutom i princip omöjligt att inte vara mysigt rolig i varje film han är med i.

Det som inte funkade lika bra var när Clintan skulle leka cool gammal gubbe och vara på poolparty med prostituerade nere hos knarkbaronen i Mexiko. Här var det skämskuddedags för min del, men jag hade ingen kudde så det vara bara att vrida på sig i biostolen och härda ut.

Slutligen så var Clintans ålder och fysiska form distraherande för mig. Jag är ledsen, men jag var rädd att han skulle gå sönder ibland. Det lustiga var dessutom att filmen inleddes 2005 och jag tänkte att ”fasiken, vad gammal Clintan ser ut!”. Sen visades en skylt där det stod 12 år senare. Vänta nu här, hur ska det här gå? Ska resten av filmen utspela sig på Earls begravning, eller vad?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg The Mule under Stockholm Filmdagar nu i januari och det var ett ganska självklart val att välja den filmen. Clintan är ju ändå Clintan och det borde rimligen vara hans sista film, i alla fall som skådis. Jag vet att andra är betydligt mer positiva till filmen än vad jag är så det är nog mig det är fel på i det här fallet. Men om jag måste välja mellan Redfords svanesång och Clintans så väljer jag Redfords alla dagar i veckan.

The Mule har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Broodfest 2016

Broodfest 2016

Jag hade inte hört mycket gott om den innan jag kollade in den andra DCEU-filmen Batman v Superman: Dawn of Justice. Ändå tänkte jag: så dåligt kan det väl ändå inte vara?! En superhjältefilm kan väl inte vara helt fel på en fredagkväll? Jo, det kan vara så dåligt och det kan vara helt fel alla kvällar i veckan. Batman v Superman: Dawn of Justice är en svintrist film.

Inledningen är fruktansvärd. Pompös. Överdramatisk. Tråkig. Och så blir Bruce Waynes föräldrar skjutna. Igen. Varför? Släpp det där nu.

Jag gillar ändå att filmen under en sekvens med 9/11-vibbar återkopplar till Man of Steel. Det som hände i slutet av den filmen, en fajt mellan Stålmannen och general Zod som ödelägger stora delar av Gotham City, får faktiskt konsekvenser.

Men annars? Fy fan vad dålig. Vi bjuds på totalt pinsamma scener med Lois Lane (Amy Adams) i ett badkar. Varför ska hon vara i badkaret? Det finns ingen anledning. Och Stålmannen spelad av stelopererade Henry Cavill känns helt fel. Han är mörk, svår och gritty och det känns bara pinsamt.

Filmen förklarar inte varför Stålmannen och Läderlappen plötsligt hatar och börjar bekämpa varandra. Är det för att Läderlappen är en vigilant och Stålmannen vill ordna upp saker själv. Nej, jag förstod aldrig. Läderlappen gillar inte Lex Luthor. Stålmannen gillar inte Lex Luthor. Trots en gemensam fiende kommer de inte överens. Varför inte…? Ah, nu vet jag: det stod i manus.

Lite kul var det att se Ben Affleck som en orakad och sluskig Läderlapp (även om själva dräkten gjorde att han mest såg ut som en överviktig amerikansk wrestler). Däremot funkade inte en brooding Stålman alls, och Cavill känns felcastad (trots sitt yttre). Om jag minns rätt så funkade han bättre i Man of Steel där han inte var en dysterkvist i samma höga grad.

De kvinnliga skådisarna då? Ja, det enda som verkligen funkar i hela filmen är just Gal Gadot som Wonder Woman i sitt första framträdande. Amy Adams gör så gott hon kan med det som hon har blivit tilldelad. Efter filmtitten konstaterade jag att det är fantastiskt skönt att Adams har fått göra andra filmer, toppfilmer, som Nocturnal Animals och Arrival. Här var hon nämligen helt bortkastad.

Hur kan filmen vara så lång?! Inget händer ju! Slutfajten är som vanligt en orimligt lång och sövande cgi-fest. Monstret man slåss mot är en totaltråkig blandning av ett grottmonster från Sagan om ringen och alien-barnet från Alien: Resurrection.

I slutändan är det kvinnornas bidrag som ger filmen nån form av mening och känsla. Men tyvärr räcker inte insatserna från Amy Adams, Gal Gadot och Diane Lane (som mamma Kent) till att lyfta filmen från sitt bottenbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ant-Man and the Wasp (2018)

Lite av nyhetens behag kanske var borta för min del när jag såg uppföljaren till den första filmen om myrmannen. Peyton Reeds Ant-Man från 2015 är en av mina favoriter bland MCU-filmerna. Vid den första titten hade jag så kul att jag delade ut en fyra. En omtitt senare hade betyget sjunkit till en stark trea.

I den andra filmen har myrmannen fått sällskap av en geting i filmtiteln, och faktum är väl att det är The Wasp a.k.a Hope Van Dyne (Evangeline Lilly) som tar mest plats i filmen. Åtminstone får hon den första actionsekvensen när hon slåss mot skurkens (Walton Goggins) underhuggare.

En nykomling, förutom den gäckande Ghost (Hannah John-Kamen), är Michelle Pfeiffer som spelar Hopes mamma som är fast i den subatomära kvantvärlden. I övrigt återser vi gamla bekanta som Paul Rudd (förstås, som Ant-Man själv), Michael Douglas (som den pensionerade f.d. Ant-Man) och så, lyckligtvis, snabbprataren Michael Peña och hans kompisar. Ja, Peñas kompisar kan jag vara utan, men en Ant-Man-film utan att Peña berättar en historia är inte en Ant-Man-film. Det är lite samma sak som en X-Men-film utan en Quicksilver-sekvens.

Som sagt, nyhetens behag var kanske borta. Det jag uppskattade med den första filmen var just att det var en ursprungshistoria, hur Scott Lang första gången fick uppleva hur det var att bli liten, den där Teskedsgumman-känslan. Här känner man till allt detta och det är lite mer fokus på action. Man växlar även hejvilt mellan att förminska saker och förstora saker, och man gör det i ett högt tempo.

Ant-Man and the Wasp är en uppfriskande och lättsam sommarfilm som passade perfekt att se i en sval biosalong under den svettiga semestern i juli. I grunden är det, precis som ettan, en actionkomedi och jag tyckte det var skönt att se den efter den fullmatade och för min del något övertunga Infinity War.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Matrix (1999)

Trots att The Matrix är en av mina absoluta favoritfilmer så har jag aldrig skrivit om den på bloggen. Det beror helt enkelt på att jag inte sett om den efter att jag startade bloggen. Nu har jag grävt en gammal och kort text som jag skrev på ett annat ställe efter en omtitt i samband med att Reloaded hade premiär i maj 2003. Det är mest en snabb genomgång av vad jag gillar (allt) men bättre än ingenting.

Jag såg om The Matrix innan jag kollade på The Matrix Reloaded för att komma in i rätt stämning. Jag tror det är 6:e-7:e gången jag ser den men den var lika bra som vanligt! Jag gillar allt i den: Trinitys inledande fight, Neos förvirring på kontoret, agent Smiths förhör, Neos uppvaknande, Morpheus och Neos första fight, agents Smiths monolog om den mänskliga rasen, lobbymassakern, helikopterkraschen som Trinity undkommer, slutet med Rage Against the Machines ”Wake Up”. Betyg 5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina recensioner av uppföljarna:

The Matrix Reloaded
The Matrix Revolutions

 

Trinitys inledande fight

 

Neos förvirring på kontoret

 

Agent Smiths förhör

 

Neos uppvaknande

 

Morpheus och Neos första fight

 

Agents Smiths monolog om den mänskliga rasen

 

Lobbymassakern

 

Helikopterkraschen som Trinity undkommer

 

Slutet med Rage Against the Machines ”Wake Up”

Mission: Impossible III (2006)

mission-impossible-iiiMission: Impossible är en seglivad filmserie. Frågan är vad som händer när Tom Cruise hoppar av skutan. Kanske Rebecca Ferguson tar över som huvudkaraktär? Hur som helst, här kommer en gammal text om del tre i serien som skrevs i juli 2006.

Jaha, då ska vi se. Jag var och såg Mission: Impossible III för någar dagar sen och jag har nästan glömt bort det mesta av filmen. Nja, kanske inte helt sant, men det var inget som gjorde nåt större intryck. Men det betyder inte att filmen inte funkade och fyllde sitt syfte. För det tycker jag att den gjorde. Det är välgjord, spännande action i högt tempo, och med lite twistar inlagda så att man inte kan lämna hjärnan i biolobbyn på lagring.

Ethan Hunt (Tom Cruise) har nu lämnat fältarbetet, fått en fästmö och utbildar nya IMF-agenter. Men när en agent, av Ethan utbildad och godkänd, blir tillfångatagen så känner han sig tvungen att rycka ut. Motståndare är superonde skurken Owen Davian, spelad av en läbbig Philip Seymour Hoffman som verkligen känns totalt psycho på riktigt, på det där nedtonade sättet. Givetvis dröjer det inte länge förrän Ethans fästmö är indragen i det hela. Nu kämpar Ethan för sin familj; now it’s personal med andra ord.

Haha, ja, klichéer är det gott om, men det gör inte så mycket så länge man ändå lyckas hålla spänningen någorlunda vid liv. Det jag saknar var lite andrum ibland faktiskt. Man bygger aldrig upp nån stämning utan det är alltid rätt på nästa utryckning. USA-Berlin-Rom-Shanghai – det är ingen hejd på reslusten. Jag hade gärna sett lite mer om förberedelserna inför varje uppdrag och lite mer smarta lösningar. Just detta tyckte var bättre i ettan, som kändes som en smart och spännande agentthriller med actioninslag medan det här är mer av ren agentaction.

En skådis som jag inte alls gillade här var Jonathan Rhys Meyers. Jag tyckte han inte funkade på något sätt. Stel och karismatisk som en kaktus. Av nån anledning funkade han i Woody Allens Match Point även om jag inte blev riktigt klok på honom i den rollen. Jag tror att vi här fick se att han i själva verket är en ganska usel skådis, och främst en pretty boy. Nåt som drar ner betyget rejält är det ruggigt dåliga slutet, typ de sista tio minuterna. Ologiskt, töntigt och tråkigt. Innan dess har vi fått en hel del svettig action med sedvanliga gadgets så betyget blir en klar trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad tycker jag om övriga filmer i serien?

Mission: Impossible 3/5
Mission: Impossible II 2/5
Mission: Impossible III 3/5
Mission: Impossible – Ghost Protocol 3/5
Mission: Impossible – Rogue Nation 3,5/5

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007)

Fantastic Four Rise of the Silver SurferJag trodde inte mycket på den här uppföljaren även om jag faktiskt hade charmats tillräckligt mycket av ettan för att ge den godkänt. Uppföljare brukar ju sällan ge mersmak direkt.

Efter händelserna i den första filmen är nu den fantastiska fyran etablerade superhjältar och kändisar. Den osynliga kvinnan, Susan Storm (Jessica Alba) och gummimannen Mr Fantastic/Reed Richards (Ioan Gruffudd) ska gifta sig och det är ett stort event i världen, ett riktigt kändisbröllop.

Bröllopsförberedelserna störs dock av ett märkligt rymdfenomen som närmar sig Jorden i form av en planetätare. En förtrupp består av Silversurfaren som förbereder planetätarens ankomst genom att… ja, jag vet inte riktigt vad han sysslar med. Han åker omkring på sin bräda och skapar stora cylindriska och djupa hål här och var på Jorden.

Silversurfarens bräda avger nån typ av kosmisk energi som av en slump råkar frigöra en viss Victor Von Doom (Julian McMahon). Nu har den fantastiska fyran alltså inte bara Silversurfaren och planetätaren och kämpa mot utan även den slemmige Doctor Doom…

Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer inleds som en komedi. Det gnabbas inom den fantastiska gruppen. De har svårt att hitta sin plats i samhället. Sue och Reed funderar på att lägga superhjältedräkterna på hyllan, gifta sig, skaffa barn och leva ett svenssonliv. Flamman (Chris Evans) lever livet och trivs kanon liksom The Thing (Michael Chiklis).

Apropå Flamman och Chris Evans så blir jag häpen över att Evans även spelar Captain America. Helt olika rollfigurer men han spelar bägge perfekt. Flamman är en playboy medan Captain America är en helyllesvärmorsdröm. Evans är en bättre skådis än vad många ger honom credit för tror jag.

Komedi var det, ja. Innan bröllopet vill Flamman bjuda Reed på en svensexa och då blir det mer komedi, tyvärr av det pinsamma slaget. Mr Fantastic övertalas att dansa med två tjejer och börjar givetvis spexa med sina elastiska egenskaper. Åh nej. Det var nästan, men bara nästan, lika jobbigt att se som Tobey Maguires dans i Spider-Man 3.

Hur funkade Silversurfaren? Mja, en relativt tråkig cgi-skurk som kanske egentligen är snäll. Han påminner lite om The Vision från Avengers: Age of Ultron. Rösten gjordes bra av Larry Fishburne som pratade med en sammetsröst som var skön att lyssna på.

Några notiser:

För en gångs skull gör Stan Lee en rolig cameo som funkar och dessutom passade in i handlingen.

Vad tycker vi om blinda på film som tittar rätt ut i tomma intet istället för på personen som de pratar med? Bamsens flickvän är ju blind. Ja, The Thing översattes från början till Bamsen i Sverige. 🙂

Doctor Doom påminner med sin munkdräkt om Kejsaren från Star Wars-filmerna.

Kul att se Andre Braugher, aka Frank Pembleton från den suveräna polisserien Homicide: Life on the Street, i en ganska stor roll.

Slutord: Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer är en ganska charmig rulle som tar upp frågan om hur superhjältar ska passa in i ett samhälle. Den påminde mig faktiskt lite om The Avengers med superhjältar som lever, eller försöker leva, vardagsliv i en skandaltörstande nyhetsvärld. Slutet är töntigt men ganska charmigt trots buskisvarning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Man of Steel

Så bekymrad

Så bekymrad

Titel: Man of Steel
Regi: Zack Snyder
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Mannen av stål är tillbaka och den här gången ska vi vara mörka. Till skillnad från Marvels filmer som ju, i alla till en ganska stor del, litar på humor så ville DC förmodligen bryta av mot det och vara mööörka, precis som man varit i Dark Knight-trilogin. Den förra supermannenfilmen Superman Returns var faktiskt en film som jag uppskattade när jag såg den på bio när den kom. I den nya rebooten Man of Steel berättas hela historien från början eeeeen gång till. Det som kanske sticker ut är att en ganska stor del faktiskt utspelas på Krypton innan det går käpprätt för den planeten. Vi får träffa Kal-Els pappa Jor-El (Russell Crowe) som försöker övertyga De Äldste att Krypton håller på att gå under och att man måste evakuera. De Äldste är i förnekelsefasen, general Zod (Michael Shannon) dyker upp, tumult uppstår, Jor-El och hans fru skickar sin nyfödda son till Jorden. Nu kan historien börja.

Min första tanke var: är det här en uppföljare till The Chronicles of Riddick? Miljöerna på Krypton tyckte jag påminde väldigt mycket om den filmen. Överdådigt, kitschigt men snyggt. Och visst fanns det nåt biologiskt levande över designen av Krypton, rymdskeppen och de där flygande kommunikationsdroiderna. H.R. Giger, någon? Det fanns även likheter med Asgård från Marvel-filmen Thor. I Man of Steel är dock kitschigheten något nedskruvad. Jag tänkte också på Avatar då Jor-El plötsigt rider på en flygande drake eller vad det nu var för djur/insekt. Det känns aningen fånigt att den hade en chans mot Kryptons rymdskepp då den inte ens sprutade eld.

Min andra tanke, när Krypton-delen var slut, var: hmm, jag gillar det här, det är som en mix av Wolverine och tv-serien om Hulken. Clark är en vandrare, en drifter, som försöker hitta sig själv. Han går från jobb till jobb. Han kan inte låta bli att hjälpa till när någon (eller många) är i fara. Det som saknas lite var kanske att han aldrig riktigt behöver göra några svåra val, som t ex att välja mellan vilka han ska rädda. Nu handlar det mer om om han ska avslöja sina superkrafter eller ej, och det gör att insatsen inte är lika hög (inga ”stakes” som Filmspotting brukar säga).

”Can’t I just… keep pretending I’m your son?”
”You ARE my son”

Badass

Filmens badass

Jag gillade inledningen och flashbackscenerna då vi får se Clark som barn och hur han hanterar att han har superkrafter. Det var som en extrem pubertet. Massor med intryck, massor med känslor, massor med krafter. Här påminner filmen en del om Spider-Man-filmerna. Jag gillade Amy Adams. Hon har blivit lite av en favorit. Hon känns som ett lite annorlunda val här kanske men jag tycker hon funkar. Vi hade kunnat få Jessica Biel och det hade varit lite… blekt. Jag gillade hur filmen såg ut och hur effekterna såg ut. Här fanns inga fel egentligen.

Var fanns det fel? Ja, ett problem är att filmen helt enkelt är för lång. Eftersom fajterna mellan general Zod och Stålmannen saknar spänning (både Zod och Super är i princip odödliga!) så är det coolt och häftigt men tyvärr även segt. När man ena sekunden är uppe och slåss på en satellit och nästa sekund är tillbaka på Jorden inne i en tågstation så blir det liksom… ospännande, hur visuellt häftigt det än nu är, Zack. Det som livade upp en del var Zods kvinnliga kollega Faora-Ul som spelas av tyskan Antje Traue, som jag faktiskt sett tidigare i sf-rullen Pandorum (men titta!: av en slump så skrev jag om Pandorum igår).

Ni märker att jag ägnat en stor del av recensionen åt att jämföra med andra filmer. Det beror på att filmen knappt har en egen personlighet. Det är blek film, en film som försvinner ur medvetandet. Ni vet såna där figurer som man kan se i bilder med ett kaotiskt mönster om man tittar på bilden på rätt sätt. Så länge man håller rätt fokus så ser man den där hunden (eller vilken figur det nu handlar om) men så fort du tappar koncentrationen så blir det bara ett virrvarr av mönster som inte säger något. Ungefär så är det med Man of Steel. Jag känner att jag börjar tappa greppet om filmen. Den börjar försvinna bland alla andra liknande superhjälteactionfilmer. Därför blir betyget en trea, varken mer eller mindre.

3/5

Event Horizon


Titel: Event Horizon
Regi: Paul W.S. Anderson
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Event Horizon är en sf-rulle som tagit efter många andra filmer i genren. Ett ensamt rymdskepp, med Laurence Fishburne som kapten, är på väg för att undersöka vad som gick fel med skeppet Event Horizon som försvann sju år tidigare. Med på resan är Event Horizons skapare Dr Weir (spelad av Sam Neill). Mjaha, det här var faktiskt bättre än jag trodde. Effekterna är snygga och välgjorda. Miljöerna, främst på Event Horizon, är ganska coola, trots att de ibland känns ologiska. Varför ser t ex den s.k. gravitationsmotorn ut som ett tortyrredskap från medeltiden?

Som sagt så har vi sett det förut med en liten besättning isolerad på farligt och hemligt uppdrag. Jag tycker ändå att det funkar den här gången. Slutet ballar givetvis ur fullständigt. Det går från att vara ett bra rymdmysterium till nåt sorts rymdsplatter. Det blir i princip sämre och sämre hela tiden men det räcker till godkänt, det är ju ändå roligt mest hela tiden. Fast det finns ett undantag: förtexterna är fullständigt usla, det är nog de sämsta förtexter jag har sett. Både musik och design är urtråkiga. Slutord blir att Event Horizon är bra för att vara så dålig.

3-/5

%d bloggare gillar detta: