Filmspanar-tema: Svenskar i Hollywood – Seventh Son (2014)

filmspanarna_kvadratDolphMånadens och höstens första filmspanartema är Svenskar i Hollywood, vilket känns passande eftersom det var länge sen (?) så många svenskar (både regissörer och skådisar) var så framgångsrika på andra sidan pölen. Vilka har vi? Tomas Alfredson och Daniel Espinosa är två regissörer. Joel Kinnaman, Noomi Rapace, Alexander Skarsgård och Rebecca Ferguson är fyra skådisar. Den jag valt att fokusera på är en annan svenska och vi pratar förstås om ingen mindre än hon som pryder min bloggheader: Alica Vikander, hetast i Hollywod, som är med i typ nio filmer som kommer ha USA-premiär innan 2015 är slut. Under oktober kommer jag ha en specialvecka med bara Vikander-filmer men jag tjuvstartar lite redan nu med en av hennes 2015-filmer.

 

Seventh Son (2014)

Seventh Son är en klassisk fantasyfilm om kampen mellan det onda och det goda. Fast riktigt så enkelt är det kanske inte. Jeff Bridges spelar Gregory, en åldrande mästare som försöker förhindra ett släkte med häxor att ta över världen. Det största hotet är den mäktiga superhäxan Moder Malkin (Julianne Moore). I filmens inledning är hon försvagad och inlåst (av Gregory) i en fängelsehåla djupt inne i ett berg. Men snart går världen in i blodmånens tidevarv och Malkins krafter kommer att växa. Muahahaha.

Åh, herregud. Vad håller Jeff Bridges på med i den här filmen?! Jag vet i alla fall inte. Jag tror nog aldrig jag sett nån, än mindre Bridges själv, spela över på det här sättet. Bridges rollfigur Gregory har långt vitt hår, skägg och är klädd i en brun munkdräktliknande klädnad. Givetvis har han en trästav som han är duktig på att svinga. Gregory är en härlig blandning av Gandalf, Max von Sydow och Bane från The Dark Knight Rises.

Julianne Moore spelar över hon med som häxan Moder Malkin även om hon är en datoranimerad drake i två tredjedelar av filmen.

Det här med att spela över är intressant. Det funkar nämligen. Ett klagomål som ofta läggs fram när det gäller skådespelarinsatser är att det kan bli teatralt. I Seventh Son är det teatralt så det förslår. Åtminstone Moore och Bridges tar i från tårna. Just i fantasyfilmer så tror jag det är bra att använda sig av en teaterbakgrund om man har en sån. Det teatrala funkar och är nästan nödvändigt. Att spela en helt vanlig person funkar ju om filmen utspelas i Williamsburg men inte om den utspelas i Midgård. Och om man försöker spela mustigt och lustigt på ett sätt som man inte riktigt behärskar så blir det inte bra heller. Jag kommer t ex att tänka på Mila Kunis i Oz the Great and Powerful.

Seventh Son

Alicia Vikander och Ben Barnes (eller är det Daniel Brühl?)

Hur funkar då Alicia? Klarar hon av balansgången? Ja, faktiskt. En sak jag plötsligt la märke till när det gäller Alicia är vilken mörk röst hon har. Jag tror det ger henne en viss pondus, vilket kom väl till pass i Seventh Son.

Nu ska sägas att varken filmen eller Alicias insats når några större höjder. Det handlar om underhållning för stunden. Bitvis känns samspelet mellan några av skådisarna lite stelt, liksom utan geist. Men det gäller inte Bridges som är underhållande hela tiden.

På nåt märkligt sätt, trots att det förstås förekommer en hel del greenscreen och cgi, så lyckas filmmakarna få till en mustig film. Jag tror det beror på att förvånansvärt många scener ändå är inspelade på plats ute i naturen, i skogen, i vattnet, i leran, i myllan.

Jag gillar alltid en saga om det goda mot den onda. Jag kan inte motstå det. Om jag ska ta upp några filmer som jag kom att tänka på så är den första Maleficent. Det onda kanske inte alltid har varit ont? Det kanske finns mer under ytan än man först tror? Här drar jag även en parallell till den keltiska sagan i Song of the Sea som jag såg under Malmö Filmdagar i förra veckan. Metropolis är en annan film jag inte kan undgå att tänka på. Två sidor, ett kärlekspar som möts för att jämka fred. Fast det är väl sen gammal just det, eller vad säger du, William?

Jag blev aningen besviken på slutet då jag kände att Alicia gick från en karaktär med pondus och eget driv till att bli mer passiv och stå vid sidan om. I slutändan hade jag ändå oväntat kul och betyget blir faktiskt en stark trea, vilket känns som en kul överraskning med tanke på hur mycket sågningar jag sett av filmen. Dessutom hade ju filmens premiär skjutits fram ett antal gånger. Från början var det tänkt att den skulle ha premiär i februari 2013 och den hade mycket riktigt premiär i februari… fast 2015. Sånt brukar ju inte båda gott, men för mig funkade alltså filmen, och speciellt Jeff Bridges. Alicia får också godkänt.

Seventh Son:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Noooooo Noomi?!

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm

Man of Steel

Så bekymrad

Så bekymrad

Titel: Man of Steel
Regi: Zack Snyder
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Mannen av stål är tillbaka och den här gången ska vi vara mörka. Till skillnad från Marvels filmer som ju, i alla till en ganska stor del, litar på humor så ville DC förmodligen bryta av mot det och vara mööörka, precis som man varit i Dark Knight-trilogin. Den förra supermannenfilmen Superman Returns var faktiskt en film som jag uppskattade när jag såg den på bio när den kom. I den nya rebooten Man of Steel berättas hela historien från början eeeeen gång till. Det som kanske sticker ut är att en ganska stor del faktiskt utspelas på Krypton innan det går käpprätt för den planeten. Vi får träffa Kal-Els pappa Jor-El (Russell Crowe) som försöker övertyga De Äldste att Krypton håller på att gå under och att man måste evakuera. De Äldste är i förnekelsefasen, general Zod (Michael Shannon) dyker upp, tumult uppstår, Jor-El och hans fru skickar sin nyfödda son till Jorden. Nu kan historien börja.

Min första tanke var: är det här en uppföljare till The Chronicles of Riddick? Miljöerna på Krypton tyckte jag påminde väldigt mycket om den filmen. Överdådigt, kitschigt men snyggt. Och visst fanns det nåt biologiskt levande över designen av Krypton, rymdskeppen och de där flygande kommunikationsdroiderna. H.R. Giger, någon? Det fanns även likheter med Asgård från Marvel-filmen Thor. I Man of Steel är dock kitschigheten något nedskruvad. Jag tänkte också på Avatar då Jor-El plötsigt rider på en flygande drake eller vad det nu var för djur/insekt. Det känns aningen fånigt att den hade en chans mot Kryptons rymdskepp då den inte ens sprutade eld.

Min andra tanke, när Krypton-delen var slut, var: hmm, jag gillar det här, det är som en mix av Wolverine och tv-serien om Hulken. Clark är en vandrare, en drifter, som försöker hitta sig själv. Han går från jobb till jobb. Han kan inte låta bli att hjälpa till när någon (eller många) är i fara. Det som saknas lite var kanske att han aldrig riktigt behöver göra några svåra val, som t ex att välja mellan vilka han ska rädda. Nu handlar det mer om om han ska avslöja sina superkrafter eller ej, och det gör att insatsen inte är lika hög (inga ”stakes” som Filmspotting brukar säga).

”Can’t I just… keep pretending I’m your son?”
”You ARE my son”

Badass

Filmens badass

Jag gillade inledningen och flashbackscenerna då vi får se Clark som barn och hur han hanterar att han har superkrafter. Det var som en extrem pubertet. Massor med intryck, massor med känslor, massor med krafter. Här påminner filmen en del om Spider-Man-filmerna. Jag gillade Amy Adams. Hon har blivit lite av en favorit. Hon känns som ett lite annorlunda val här kanske men jag tycker hon funkar. Vi hade kunnat få Jessica Biel och det hade varit lite… blekt. Jag gillade hur filmen såg ut och hur effekterna såg ut. Här fanns inga fel egentligen.

Var fanns det fel? Ja, ett problem är att filmen helt enkelt är för lång. Eftersom fajterna mellan general Zod och Stålmannen saknar spänning (både Zod och Super är i princip odödliga!) så är det coolt och häftigt men tyvärr även segt. När man ena sekunden är uppe och slåss på en satellit och nästa sekund är tillbaka på Jorden inne i en tågstation så blir det liksom… ospännande, hur visuellt häftigt det än nu är, Zack. Det som livade upp en del var Zods kvinnliga kollega Faora-Ul som spelas av tyskan Antje Traue, som jag faktiskt sett tidigare i sf-rullen Pandorum (men titta!: av en slump så skrev jag om Pandorum igår).

Ni märker att jag ägnat en stor del av recensionen åt att jämföra med andra filmer. Det beror på att filmen knappt har en egen personlighet. Det är blek film, en film som försvinner ur medvetandet. Ni vet såna där figurer som man kan se i bilder med ett kaotiskt mönster om man tittar på bilden på rätt sätt. Så länge man håller rätt fokus så ser man den där hunden (eller vilken figur det nu handlar om) men så fort du tappar koncentrationen så blir det bara ett virrvarr av mönster som inte säger något. Ungefär så är det med Man of Steel. Jag känner att jag börjar tappa greppet om filmen. Den börjar försvinna bland alla andra liknande superhjälteactionfilmer. Därför blir betyget en trea, varken mer eller mindre.

3/5

Pandorum

AntjeTitel: Pandorum
Regi: Christian Alvart
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Imorgon kommer en recension av Man of Steel här på bloggen. Min favorit i den filmen spelas av en kvinna vid namn Antje Traue, en för mig tidigare okänd skådis… eller det är i alla fall vad jag trodde. Det visade sig nämligen att jag faktiskt har sett en film med henne tidigare.

Den här historien har vi sett förut: en liten besättning ombord på ett rymdskepp där nåt mystiskt (och skrämmande) pågår. För mig kändes Pandorum som en sämre version av Event Horizon, och då är ju inte Event Horizon nån toppfilm direkt. Dennis Quaid är träig och den del av historien som utspelas med honom är inte speciellt intressant. Bäst, eller åtminstone inte sämst, är Ben Fosters utforskning av skeppet. Filmen börjar med en hoppscen byggd enbart på ett överraskande ljud, och detta efter bara några sekunder av filmen. Det handlar alltså inte om nån uppbyggande stämning alls (som faktiskt Event Horizon hade, även om den bangade ur mot slutet). Det finns korn till en bra film här nånstans. Idén är bra och vissa delar av utförandet funkar. I princip gillar jag bara en enda grej och det var Spoiler monsterbarnen; de var läbbiga, jag gillade speciellt scenen när monsterungen skar halsen av asiaten Spoiler slut Slutet är också hyfsat. Grundproblemet: Man har en bra idé men spenderar ändå 95% av filmen med att försöka vara en actionskräckis som inte funkar.

2/5

%d bloggare gillar detta: