Batman Returns (1992)

Dags för den fjärde filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om uppföljaren till Batman som kom tre år efter den första filmen. Min prebloggtext om Batman Returns skrevs i augusti 2004.

Batman är tillbaka i batmobilen och Tim Burton är tillbaka i regissörsstolen. Denna gång slåss Batman (Michael ”Ingvar Carlsson” Keaton) mot företagsmogulen Max Schreck (Christopher Walken) och den utstötte Pingvinen (Danny De Vito). Det blir även lite catfight mot Catwoman (Michelle Pfeiffer).

Som vanligt är miljöerna imponerande eftersom det är en Burton-film. Men som vanligt så tycker jag den där spänningen och intensiteten saknas. Det blir lite för mycket saga och lite för barnsligt. Jag tror inte det har med serietidningsursprunget att göra utan det är Burtons stil helt enkelt. Jag tycker exempelvis de båda X-Men-filmerna (liksom den första Spider-Man) är bättre än Burtons båda filmer om Lädderlappen. I Batman – återkomsten saknar jag en riktig skurk. Nu ska det delas mellan Schreck och Pingvinen men jag tycker inte någon av dem axlar Jack Nicholsons fallna Joker-mantel. Sen är ju som sagt Keaton ganska tråkig, både när han är Bruce Wayne och när han är Batman. Jag kan väl tillägga det positiva att Danny Elfman skapat en ganska bra stämning med sin musik i bägge filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Batman (1989)

Dags för den tredje filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om Batman från ’89. Jag minns att det var en hel del hajp kring filmen när den skulle ha premiär. Prince gjorde musiken, Jack Nicholson var Jokern, och det var en massa reklam för filmen överallt. Jag såg den dock inte på bio; jag gick väldigt sällan på bio på den här tiden (ja, det kanske låter konstigt men så var det). Min prebloggtext om filmen skrevs i augusti 2004.

Eftersom min Tim Burton-retro stannat upp lite grann så passade det bra att SVT visar några Batman-filmer, varav de två första är regisserad av Burton. Nu har jag sett den första från 1989 med Michael Keaton, Jack Nicholson och Kim Basinger.

Jaha, det här var väl en sevärd lite småmysig film som i slutändan ändå inte gav mig så mycket. Det är snygga, lite mörka typiska Burton-miljöer men det är något som saknas, nån sorts spännning. Ett problem är nog Keaton som är för tråkig helt enkelt. Han matchar varken Basinger eller Nicholson (som dominerar när han är med i bild). Burton är skicklig på att skapa fantasifulla och snygga miljöer men däremot är han sämre på personregi och att få ihop helheten. Nicholson regisserar sig själv förstås, men det räcker ändå inte till mer än ett medelbetyg till filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Birds of Prey (2020)

När Sofia publicerade en text om Birds of Prey hos sig så insåg jag att jag glömt lägga upp mitt omdöme om denna den åttonde filmen i DC Extended Universe. Wonder Woman 1984 smet före i kön, vilket den nog inte var värd om man tittar på det betyg den fick.

Under inledningen av Birds of Prey så funderade jag på om jag ens skulle orka ta mig igenom filmen. Det kändes ungefär lika jobbigt som att läsa upp den kompletta titeln Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn).

Det var otroligt berättarrösttungt. Harley Quinn ska berätta allt, absolut allt som händer. Som tittare överöses vi med grälla färger, snabba klipp och hetsig musik. Det är väldigt rörigt alltihop.

Det ska dock sägas att Margot Robbie är perfekt som Harley. Det känns lite som att hon föddes för att spela den här rollen. Lite som Hugh Jackman och Wolverine. Synd bara att de filmer Harley är med i inte är bättre.

Några av de andra valen av skådisar tyckte jag inte var lika bra. Rosie Perez dansade i världens bästa förtexter nånsin men (with all due respect) så passade hon hon inte alls som smart polis. Ewan McGregor som skurken var inte heller speciellt bra. Ewan ser för snäll ut. Nu skulle han vara genomond precis som sin vidrige och överdrivet onde underhuggare. Nja, det blev mest trist och nyanslöst.

I slutändan är ändå Birds of Prey bättre än Wonder Woman 84. Alltid något.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Wonder Woman 1984 (2020)

Den första DCEU-filmen om Wonder Woman tyckte jag var bra och ett välbehövligt uppsnäpp jämfört med de andra mer eller mindre katastrofalt dåliga bidragen till DC Comics filmiska universum. Nu skulle jag få reda på hur uppföljaren Wonder Woman 1984 fungerade.

Något överraskande inleddes filmen med en 15 minuters version av Mästarnas Mästare (Themyscira style) med lilla Diana i fokus. Ja, att början skulle utspela sig på den osynliga paradisön var kanske inte så överraskande. Problemet med hela den sekvensen var dock att den överhuvudtaget inte återkopplades till senare i filmen. Den var helt lösryckt från resten av handlingen och dess tema stod för sig själv. Nåväl, den var rätt så snygg i alla fall och det vara ganska kul att se Connie Nielsen och Robin Wright. Uppdatering: Ja, ok då, lite kanske den hade med resten av handlingen att göra; att det inte går, eller snarare inte är moraliskt försvarbart, att ta genvägar till framgång.

Efter den sportiga inledningen hoppar vi fram till 80-talets USA där vi möter Diana Prince som 80 år efter den första filmen fortfarande inte har kommit över att pojkvännen Steve Trevor är död. Get over it!

Wonder Woman verkar nu vara en form av Stålmannen-kvinna som rycker in och hjälper folk när det behövs (om nån som inte ser sig för håller på att bli överkörd) eller stoppar fumliga juveltjuvar. De där tjuvarna påminde mest om tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom från Pippi Långstrump. Är det en barnfilm vi tittar på?

Resten av handlingen går ut på att Max Lord, en makttörstande man spelad av Mando himself, vill skapa rikedom för sig själv och kaos för andra genom nån form av önskesten. Vi har även Kristen Wiig, en arbetskamrat till Diana som önskar att hon var lika cool, omtyckt och populär som sin kollega. Är det en high school-film vi tittar på?

Alltså, jag kanske låter lite överdrivet neggig när jag skriver om filmen. Jag tyckte ändå den länge var… helt ok. Det är långt ifrån den charmiga och roliga film som den första filmen var men den har ändå en del roliga inslag, främst när Steve återkommer i handlingen. SPOILER!

Ett av de största problemen är att eftersom filmen utspelar sig på 80-talet så tyckte man att det var en bra idé att kopiera manus från en daterad 80-talsfilm, som t ex Superman IV: The Quest for Peace. Det var inte en bra idé, vilket blir smärtsamt tydligt i slutet av filmen.

Slutet är en smetig, sentimental, skrattretande sörja där till och med terrorister visar sig vara goda under sin onda yta. Hela slutsekvensen funkade ungefär lika dåligt som när Wiigs rollfigur lite tidigare förvandlades till superskurken Cheetah. Har ni sett bilder eller klipp från musikalfilmen Cats så vet ni ungefär hur Cheetah såg ut.

Jag ger Wonder Woman 1984 en stark etta till slut och då känns det som att jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg filmen på HBO Max på min laptop på ett hotellrum i New York när jag var där i förra veckan.

Kolla även in vad Fripps filmrevyer-Henke tyckte om den underbara kvinnan.

Joker (2019)

Joker är en mörk film, så mörk men samtidigt så vibrerande att den påverkade mig så pass mycket att jag kände mig fysiskt sjuk under visningen. Kanske en timme in i filmen började mina händer och fötter domna bort och klia på samma gång. Typ sån där ”myror i fötterna”-känsla. Jag blev yr och kunde liksom inte fokusera på det jag såg på duken framför mig utan var tvungen att blunda. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs musik och Joaquin Phoenix gestaltning av Jokern överrumplade och överväldigade mig.

I själva filmen tror jag det här hände när Arthur Fleck, dvs Phoenix rollfigur, första gången skulle ställa sig på en stand-up-scen. Jag antar att det var nån form av andrahandsskam som gjorde att jag förtivlat letade efter en skämskudde utan att hitta nån och fick nån form av panikattack. Jag övervägde under nån minut allvarligt att lämna salongen. Det kändes lite som när man får rethosta på tunnelbanan och inte kan ta vägen nånstans. Eller som när jag såg A Clockwork Orange på Cinemateket och lämnade salongen för att slippa må dåligt. Men jag lyckades härda ut, fokusera, och fick efter några minuter tillbaka vett och sans i både kropp och knopp. Vilket är mer man kan säga om filmen.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen men ville gärna se den då jag hade hört att diskussionsvågorna gått höga. What was all the fuzz about?! Under de inledande minuterna kände jag mig lugn. Det här var ju en filmfilm. Som jag nämnde tidigare så skapde fotot, musiken och Phoenix, en stämning som vibrerade sönder mitt sinne. Gothams skyskrapor liksom lutade sig inåt och neråt mot den patetiske Arthur. Ljudspårets monumentala stråkar vittnade om en kommande undergång av episkt slag. Phoenix insats gav samtidigt filmen en väldigt nära och personlig touch. Jag kände att det i princip inte kunde bli bättre.

Fast bättre kan det givetvis alltid bli. Rent objektiv så kände jag av ett antal brister. Robert De Niros skådespelarinsats kanske inte var klockren. Eller snarare så var castingen av De Niro inte klockren. He just ain’t no credible talk show host. Zazie Beetz flickvänsfigur kan inte ha varit en så rolig roll att spela. Mot slutet av filmen håller Jokern en monolog om orättvisan i samhället. Det kändes som om dessa ord kom direkt ur manusförfattarnas munnar, snarare än ur Arthurs.

Men allt det där spelade inte nån som helst roll för mig. Det räckte med att höra och se Phoenix skratta (och samtidigt gråta) okontrollerbart en gång till för att mina tvivel skulle försvinna. Jag noterade bristerna nånstans i hjärnan och fortsatte sen att njuta fullt ut av filmen. Det var som att allt det som var tokbra utan problem dränkte bristerna. Om en 30 meter hög tsunami kommer emot en så sveps man med vare sig man vill eller inte. Så kände jag.

Betyget? Ja, det kan faktiskt bara bli ett: 5/5 och därmed även en uppdaterad bloggheader. Hej då, Gunn och Erland. Välkommen, Joaquin, jag hoppas du ska trivas där uppe i högra hörnet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

De urbana landskapen i Joker påminde mig om skivomslaget till Beastie Boys klassiker Paul’s Boutique

Shazam! (2019)

För några veckor sen skrev jag om DCEU-filmerna Aquaman och Justice League och jag var inte speciellt nådig i min kritik. Filmen om vattumannen var väl snäppet bättre men de både filmerna fick betyget 1/5 av mig. Nu har jag sett den senaste rullen i DC:s utökade filmiska universum, Shazam!, regisserad svensken David F. Sandberg.

Var jag egentligen nyfiken och sugen på Shazam!?! (Många skiljtecken blir det, eller hur‽) Njae, kanske inte på filmen i sig. Men jag tyckte ändå det skulle vara kul att se vad Lights Out-Sandberg skulle åstadkomma med stor budget i en superhjältefilm. Plus att jag är en komplettist och jag hade ju sett alla andra DCEU-filmer.

(För övrigt har jag aldrig förstått det där med Extended Universe. Vad då Extended? Det handlar om en serie filmer som utspelar sig i DC:s serievärld. Är Extended tagit från serierna eller är det nåt Warner Bros myntat för att man tror att det låter coolt och för att särskilja sig från MCU? Nej, precis som många av filmerna så känns det krystat.)

Shazam! är en harmlös och totalt förglömlig barnfilm. Förgät mig ej, säger du? Tyvärr, jag har redan glömt dig. Det är alltså en barnfilm med vibbar av barn/familjefilmer från 80-talet får jag en känsla av. Jag är dålig på 80-talsfilm men jag får den känslan.

Det finns inslag av fantasy. Djimon Hounsou spelar nån form av ärkemagiker och den enda som är kvar som kan skydda världen från monster i form av de sju dödssynderna. Så, de sju dödssynderna är alltså verkliga monster och inte nåt som människorna själva fördärvas av genom sina egna laster och svagheter? Ja, men då blir ju allt så mycket tråkigare och menlöst.

Men jag får ändå ge filmen att dess skurk (Mark Strong) faktiskt brottas med inre demoner snarare än yttre under vissa delar av filmen. Och dödssynden Avund brottas med sina egna demoner, demon som han är.

Filmens huvudpoäng och det som ska sälja den är att vår hjälte, den föräldralöse Billy Batson, får magiska krafter och förvandlas till en superhjälte (Zachary Levi) när han ropar ut namnet Shazam. Lite småroligt är det kanske när Shazam utforskar sina krafter men det är lite för barnsligt och familjevänligt för min del.

Jag tycker ändå det var lite oväntat att filmen till stor del utspelar sig på ett fosterhem och att grundtemat är ganska mörkt. Billy är föräldralös och övergavs av sin mamma när han var liten. Bitvis är det en sorts high school-film som kanske för tankarna till tv-serien Buffy. Mobbning, sitta ensam vid lunchbordet, hur populär är man, såna saker.

Men, nej, Shazam! börjar alltså försvinna ur mitt sinne. Slutomdöme: Not great, not terrible. Dock är detta helt klart bättre Aquaman och Justice League.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Justice League (2017)

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit sju filmer och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna för recensioner):

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – 2/5

Shazam! har jag alltså inte sett ännu men det blir nog en titt ganska snart, om inte annat eftersom den regisserades av Lights Out-regissören David F. Sandberg. Jag får för mig att Shazam! är ett försök att göra vad Deadpool gjorde i X-Men-serien, dvs addera lite glimt i ögat.

Men idag blir det en kortis om den femte filmen i serien, Justice League. Jag utlovade ju ett omdöme om den i onsdags och jag ska väl göra rätt för mig.

När jag kollar mina korta anteckningar så ser jag att jag noterade att den inleds på ett liknande sätt som Spider-Man: Homecoming, med ett ”YouTube”-klipp som filmats med mobilkamera. Jag antar att man vill vara nere med kidzen och ge nån form av realistisk ton. Just det här greppet (nån som spelar in en YouTube-video) har jag sett i flera filmer på sistone. Eighth Grade, A Simple Favor och Juliet, Naked är tre exempel. En trend?

Filmens skurk, Steppenwolf, är supertrist. Hans introduktion utspelar sig på Wonder Womans ö Themyscira. Tyvärr var det inte alls lika vackert här som det var i Wonder Woman. Nu är allt cgi, blek cgi, inklusive skurken själv. Och actionen är tråkig.

Inget hänger ihop. Allt är greenscreen. Det är för pompöst. Det är för osammanhängande. Cgi:n är horribelt dålig. Så det mesta är dåligt med andra ord, både historiemässigt och de tekniska aspekterna. Man försöker få till scener, och jag antar att det var här som Joss Whedon hopppade in, som är lite mindre och närgångna där vi ska lära känna rollfigurerna och deras relationer, men de är för korta och betyder inget eller för lite i stora hela.

Det enda som funkar är inte oväntat Wonder Woman (Gal Gadot). Hon är badass och har dessutom en bra egen signaturmelodi. I övrigt är detta skräp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Aquaman (2018)

Dags för en tankeströmsrecension igen. Den här gången har jag tittat på det senaste DCEU-spektaklet Aquaman. Yeauh! Eller förresten, Shazam! är ju faktiskt den senaste filmen från DC:S filmuniversum, men den har jag inte sett.

Snubben som spelar Arthur/Aquamans pappa i dåtid, är det han från Krigarens själ fast cgi-föryngrad? Han ser liksom plastig ut.

(Ja, det var han, Temuera Morrison heter han. Och han var mycket riktigt cgi-föryngrad i de inledande scenerna.)

Nicole Kidman dyker upp i en ganska överraskande roll. Inte helt väntat att se henne i en superhjältefilm. De inledande scenerna fick mig att tänka på Splash.

Kidman käkar alltså akvariefiskarna. Samtidigt så pratar Arthur med fiskar och man ska tro att han är mannen som talar med fiskar. Men mamman är alltså mamman som gillar sushi. Hmmm?

Fy fan vad dålig Aquamans introduktion under ubåtsscenerna är. Det är uselt. Äckligt våldsamt men samtidigt lökigt. Och de där skurkarna, ska man känna nåt för dem?! Totalt värdelösa.

Alltså, det här är verkligen svindåligt. Det är otroligt lökig fantasy och en märklig mischmasch av allt möjligt. Filmmakarna försöker få till en episk stämning men misslyckas kapitalt. Tonen är helt off. Nu är det plötsligt nån form av gladiatorspel som inte går ihop för fem öre. Ingenting känns inbott.

Dolph Lundgren (klicka för hans mycket bra TED-tal) är dock bra. Jag gillar honom och hans rollfigur i filmen.

Nu är det plötsligt National Treasure i form av en skattjakt runt jorden. Att hoppa från plats till plats runt jorden funkar i Fast & Furious (lökigt på rätt sätt) men inte här.

De bästa scenerna är de som inte är under vatten. De känns mer på riktigt. Inte så konstigt eftersom allt är cgi under ytan. Under ytan, kan en god själ förgås.

Black Manta? Huh? Kom igen. Hur fånig var inte den skapelsen? Sagolikt töntig med stor grodhjälm.

Nu är det plötsligt nån form av Resan till Jordens medelpunkt eller nån annan dålig filmatisering av en Jules Verne-roman. Det är rent trams detta.

Slut på tankeströmmen och betyget blir en etta.

Jag inser nu att jag missat en DCEU-film. Nämligen Justice League. Eller missat och missat. Jag har sett den men inte lyckats få ut en text. Men det kommer ett omdöme så småningom, kanske redan på fredag, vem vet? Men Aquaman, slipprig som han är, slank före i kön av misstag. Dayum!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Suicide Squad (2016)

I Suicide Squad är det gritty, grått och mörkt precis som det ska vara i DCEU-filmerna. Det är samtidigt väldigt trist. Ingen av de som ska ingå i det team som Viola Davis badass-kvinna sätter samman presenteras med nån backstory. Det finns ingen backstory. Det finns ingen story. Alla – Deadshot, Killer Croc, Captain Boomerang, Harley Quinn osv – har sin egen intro-musik. Men problemet är att vi introduceras till ingenting. Det finns inget personligt att relatera till. Allt ska bara vara coolt – för att det per definition ska vara coolt. Men filmmakarna missar att man faktiskt måste förtjäna epitetet coolt. Det spelas kända rocklåtar in absurdum. Det blir bara ytligt, som en spellista från en robot. De datorgenererade effekterna, t ex i form av en häxa vid namn Enchantress och en blå energistråle, är tråkiga. En timme och sju minuter in i filmen inser jag att jag måste ta en paus. Jag kan inte titta vidare. Nästa dag ser jag klart till 1:52 då eftertexterna börjar. Dessa eftertexter håller på till 2:02. Herregud! Tio minuters eftertexter. Ja, vi hann med kort mid-credits scene också. Men ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Broodfest 2016

Broodfest 2016

Jag hade inte hört mycket gott om den innan jag kollade in den andra DCEU-filmen Batman v Superman: Dawn of Justice. Ändå tänkte jag: så dåligt kan det väl ändå inte vara?! En superhjältefilm kan väl inte vara helt fel på en fredagkväll? Jo, det kan vara så dåligt och det kan vara helt fel alla kvällar i veckan. Batman v Superman: Dawn of Justice är en svintrist film.

Inledningen är fruktansvärd. Pompös. Överdramatisk. Tråkig. Och så blir Bruce Waynes föräldrar skjutna. Igen. Varför? Släpp det där nu.

Jag gillar ändå att filmen under en sekvens med 9/11-vibbar återkopplar till Man of Steel. Det som hände i slutet av den filmen, en fajt mellan Stålmannen och general Zod som ödelägger stora delar av Gotham City, får faktiskt konsekvenser.

Men annars? Fy fan vad dålig. Vi bjuds på totalt pinsamma scener med Lois Lane (Amy Adams) i ett badkar. Varför ska hon vara i badkaret? Det finns ingen anledning. Och Stålmannen spelad av stelopererade Henry Cavill känns helt fel. Han är mörk, svår och gritty och det känns bara pinsamt.

Filmen förklarar inte varför Stålmannen och Läderlappen plötsligt hatar och börjar bekämpa varandra. Är det för att Läderlappen är en vigilant och Stålmannen vill ordna upp saker själv. Nej, jag förstod aldrig. Läderlappen gillar inte Lex Luthor. Stålmannen gillar inte Lex Luthor. Trots en gemensam fiende kommer de inte överens. Varför inte…? Ah, nu vet jag: det stod i manus.

Lite kul var det att se Ben Affleck som en orakad och sluskig Läderlapp (även om själva dräkten gjorde att han mest såg ut som en överviktig amerikansk wrestler). Däremot funkade inte en brooding Stålman alls, och Cavill känns felcastad (trots sitt yttre). Om jag minns rätt så funkade han bättre i Man of Steel där han inte var en dysterkvist i samma höga grad.

De kvinnliga skådisarna då? Ja, det enda som verkligen funkar i hela filmen är just Gal Gadot som Wonder Woman i sitt första framträdande. Amy Adams gör så gott hon kan med det som hon har blivit tilldelad. Efter filmtitten konstaterade jag att det är fantastiskt skönt att Adams har fått göra andra filmer, toppfilmer, som Nocturnal Animals och Arrival. Här var hon nämligen helt bortkastad.

Hur kan filmen vara så lång?! Inget händer ju! Slutfajten är som vanligt en orimligt lång och sövande cgi-fest. Monstret man slåss mot är en totaltråkig blandning av ett grottmonster från Sagan om ringen och alien-barnet från Alien: Resurrection.

I slutändan är det kvinnornas bidrag som ger filmen nån form av mening och känsla. Men tyvärr räcker inte insatserna från Amy Adams, Gal Gadot och Diane Lane (som mamma Kent) till att lyfta filmen från sitt bottenbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: