Ant-Man and the Wasp: Quantumania (2023)

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (ja, redan titeln är för mycket) är den första filmen i fas 5 av Marvels cinematiska universum. Filmen känns som en blandning av prequel-filmerna i Star Wars-världen, TRON: Legacy, Avatar och nån The Rock-film där han reser till jordens medelpunkt (eller kanske en mystisk ö).

Vi får en overload av en massa märkliga och lustiga cgi-varelser i en cgi-värld. Ja, Paul Rudd & Co spelar faktiskt sig själva, vad det verkar.

Ett problem med filmen är att det av nån anledning är förbaskat mörkt i The Quantum Realm. Det blev gråblaskigt istället för snyggt.

Filmmakarna har även helt slarvat bort poängen med Ant-Man: att få se honom som pyttepytteliten i en verklig värld. I The Quantum Realm har storleken ingen betydelse eftersom det är en fantasivärld. All bets are off.

Jonathan Majors (kancellerad?) som skurken Kang är med i en helt annan film, en Shakespeare-filmatisering. Men, konstigt nog, så gillade jag honom mest av alla. Majors har en plågad, intensiv och samtidigt lågmäld stil som gick hem för mig.

Jag har nog, som de flesta, drabbats av MCU-trötthet. Att det från fas 4 och framåt dessutom bjuds på en radda tv-serier som man ”måste” se för att hänga med gör ju inte saken bättre.

Jag kollade upp vilka av de åtta serier som ingick i fas 4 som jag har sett. Svaret? Alla! Haha, helt galet. I fas 5 ingår det sju serier/nya säsonger. Det skulle inte förvåna mig om jag ser dem också. Jag tror ändå det är ett misstag av Disney/Marvel och trycka ut så här pass mycket material.

Jag nämnde att det förekommer ett stort stort STORT galleri av märkliga varelser. Jag tyckte faktiskt en del var rätt så roliga. Den märkligaste av dem alla var ju det stora huvudet med små armar och ben: M.O.D.O.K.!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Batman Returns (1992)

Dags för den fjärde filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om uppföljaren till Batman som kom tre år efter den första filmen. Min prebloggtext om Batman Returns skrevs i augusti 2004.

Batman är tillbaka i batmobilen och Tim Burton är tillbaka i regissörsstolen. Denna gång slåss Batman (Michael ”Ingvar Carlsson” Keaton) mot företagsmogulen Max Schreck (Christopher Walken) och den utstötte Pingvinen (Danny De Vito). Det blir även lite catfight mot Catwoman (Michelle Pfeiffer).

Som vanligt är miljöerna imponerande eftersom det är en Burton-film. Men som vanligt så tycker jag den där spänningen och intensiteten saknas. Det blir lite för mycket saga och lite för barnsligt. Jag tror inte det har med serietidningsursprunget att göra utan det är Burtons stil helt enkelt. Jag tycker exempelvis de båda X-Men-filmerna (liksom den första Spider-Man) är bättre än Burtons båda filmer om Lädderlappen. I Batman – återkomsten saknar jag en riktig skurk. Nu ska det delas mellan Schreck och Pingvinen men jag tycker inte någon av dem axlar Jack Nicholsons fallna Joker-mantel. Sen är ju som sagt Keaton ganska tråkig, både när han är Bruce Wayne och när han är Batman. Jag kan väl tillägga det positiva att Danny Elfman skapat en ganska bra stämning med sin musik i bägge filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mother! (2017)

Jag borde förstås ha klämt ur mig en text om Darren Aronofskys Mother! så fort jag hade sett den. Det finns ju en del att hålla reda på vad gäller den filmen. Det händer mycket, det är kaotiskt, surrealistiskt, och tempot är rätt så uppskruvat. Om jag minns rätt. Dessutom gillade jag filmen skarpt, så mycket vet jag. Men jag kom aldrig till skott.

Däremot har jag kvar mina anteckningar från när jag såg den så här kommer en tankeströmsrecension, en sorts transkribering av de omedelbara tankar som poppade upp i mitt huvud under titten. Förmodligen lika oförklarliga tankar som filmen i sig är.

Obs! Varning för spoilers om du inte har sett filmen.

Det är väl inte J-Law som brinner i början? Det känns direkt att det är en speciell film. Den är utstuderad, udda (pretto?). Jag gillar stämningen. Vad är det folk ogillar med filmen?! Min kommentar nu: haha, kanske att den är just pretto.

Det känns lite som en home invasion-film. Eller kanske Roman Polanskis Carnage.

Så. De bor alltså i samma hus som brann ner (med hans familj i?). Sen mötte han ”Mother” som renoverade alla rum. Jag tolkar det som att Ed Harris och Michelle Pfeiffer är personer som representerar de båda: Mannen och Mother.

Paranoia! Lite skräckkänsla. Jag tänker på Polanski igen. Repulsion. Hjärtat i toaletten. Där gick mina tankar till Dirty Pretty Things.

Filmen är så intressant och öppen för tolknig. Handlar den om att privatlivet invaderas på Twitter? Hur folk tror sig kunna ta sig friheter och låtsas som att de känner kändisar.

Hahahahahaha. Rolig replik: ”You’re an arrogant cunt”. Min kommentar nu: ooooook. Men jag censurerar inte mig själv. Jag tyckte tydligen det var en rolig replik i sammanhanget.

De sitter och hoppar på diskbänken som inte är säkrad.

Det är nu uppenbart, för mig, att den handlar om friheter som folk tar sig på sociala medier.

”They’re ruining everything!”
”It’s just things, they can be replaced!”

Falska profeter, ja, visst. Surrealism. Jag gillar’t. Den enfaldige mördaren. Sociala medier. Sorg på Internet. Alla ska ha en piece. Palestina vs Israel. Vänster vs höger. Folk man trott på visar sig vara svin. Folk som inte visar hänsyn (i verkligheten och på nätet).

Ja, så mycket att smälta.

Varför har ingen jämfört den med Sauls son?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Mother! hamnade på plats sju på min topplista för 2017.

Ant-Man and the Wasp (2018)

Lite av nyhetens behag kanske var borta för min del när jag såg uppföljaren till den första filmen om myrmannen. Peyton Reeds Ant-Man från 2015 är en av mina favoriter bland MCU-filmerna. Vid den första titten hade jag så kul att jag delade ut en fyra. En omtitt senare hade betyget sjunkit till en stark trea.

I den andra filmen har myrmannen fått sällskap av en geting i filmtiteln, och faktum är väl att det är The Wasp a.k.a Hope Van Dyne (Evangeline Lilly) som tar mest plats i filmen. Åtminstone får hon den första actionsekvensen när hon slåss mot skurkens (Walton Goggins) underhuggare.

En nykomling, förutom den gäckande Ghost (Hannah John-Kamen), är Michelle Pfeiffer som spelar Hopes mamma som är fast i den subatomära kvantvärlden. I övrigt återser vi gamla bekanta som Paul Rudd (förstås, som Ant-Man själv), Michael Douglas (som den pensionerade f.d. Ant-Man) och så, lyckligtvis, snabbprataren Michael Peña och hans kompisar. Ja, Peñas kompisar kan jag vara utan, men en Ant-Man-film utan att Peña berättar en historia är inte en Ant-Man-film. Det är lite samma sak som en X-Men-film utan en Quicksilver-sekvens.

Som sagt, nyhetens behag var kanske borta. Det jag uppskattade med den första filmen var just att det var en ursprungshistoria, hur Scott Lang första gången fick uppleva hur det var att bli liten, den där Teskedsgumman-känslan. Här känner man till allt detta och det är lite mer fokus på action. Man växlar även hejvilt mellan att förminska saker och förstora saker, och man gör det i ett högt tempo.

Ant-Man and the Wasp är en uppfriskande och lättsam sommarfilm som passade perfekt att se i en sval biosalong under den svettiga semestern i juli. I grunden är det, precis som ettan, en actionkomedi och jag tyckte det var skönt att se den efter den fullmatade och för min del något övertunga Infinity War.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mordet på Orientexpressen (2017)

Varje år väljer jag familjens julfilm som avnjuts på bio på annandagen. Den här gången visade det sig vara en ganska svår uppgift. Jag hade siktet inställt på Guillermo del Toros enligt uppgift vackra och romantiska monstersaga The Shape of Water. Det kändes som en perfekt julfilm. Jag hade hört en del gott om den bl a eftersom den redan visats på Stockholm Filmfestival.

Men när jag ska boka biljetter upptäcker jag att den inte har premiär förrän i februari. Vafalls? Det var väl onödigt. Den hade ju passat perfekt som en juldagsfilm. Väl?

Nåväl. Det blev att försöka hitta nåt annat. Efter en hel del vånda slutade det med Kenneth Branaghs filmatisering av Mordet på Orientexpressen, Agatha Christies mysteriedeckare från 1934. Tåg, snö, mordmysterium och Hercule Poirot. Det borde ju funka.

Jag tyckte filmen inleddes lovande och på ett sätt som påminde om både en James Bond-film och Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Hercule Poirot (Kenneth Branagh själv) framställs som en sorts superhjältedetektiv i en sekvens som inte har med resten av filmen att göra (på samma sätt som den inledande actionsekvensen i en Bond-film inte brukar ha nån koppling till filmens handling i övrigt).

Efter detta hoppar vi ombord på tåget som avgår från Istanbul. Tut tut! Snart har en av passagerarna bragts om livet och tåget har dessutom fastnat i en lavin. Dags för Monsieur Poirot att rycka ut. Vem av alla förstaklasspassagerare är den skyldiga? Betjänten?

Tågfilmer tycker jag ofta brukar vara mysiga. Det är nåt med känslan att på samma gång ständigt vara på väg men ändå begränsad rent utrymmesmässigt som lockar. Det är väl samma känsla som gör att det är mysigt att åka tåg i verkligheten.

I Mordet på Orientexpressen kändes det inte så mysigt. Varför inte? Ja, dels är det alldeles för många rollfigurer vilket gjorde att det mest blev rörigt och ointressant, och dels så är ju tåget fast i en lavin och står stilla större delen av tiden vilket gjorde att känslan av rörelse saknades.

Själva mysteriet var inte speciellt intressant. Jag fick aldrig nån känsla av att Poirot var speciellt smart eller full av insikter (förutom lite under den inledande sekvensen). Han kändes mest som en cirkusartist (vilket han i och för sig gjorde även under den inledande sekvensen). Det blir även för tydligt att detta är ett försök att skapa ett sorts Poirot-filmuniversum på samma sätt som Universal försöker lansera sitt Dark Universe. En uppföljare med anknytning till Nilen har redan fått grönt ljus om jag har förstått saken rätt, och Branagh ska både regissera och spela Poirot.

Skådisarna då? Är detta en skådespelarnas film? Nja, jag vet inte. Det var kul att se Daisy Ridley som funkar minst lika bra här som i de nya Star Wars-filmerna. Judi Dench är Judi Dench, dvs bra. I övrigt var det ingen som stack ut.

Filmens största brist, och troligen även romanens största brist (?), är själva mysteriet och dess lösning. För mig fanns det mot slutet inga insatser och jag var i princip helt ointresserad av vem som hade gjort det. Om jag ska förklara mer i detalj vad jag menar så behöver jag spoila handlingen så jag gör det efter betyget nedan. Betyget var det, ja. Jag hamnar på en ganska så svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
När det väl står klart, och det gör det ganska tidigt, både för Poirot och för oss tittare, att alla passagerare ombord på förstaklassvagnen har en koppling till mordoffret så är det ju inget mysterium längre. Det kan ju inte vara en slump att alla dessa människor råkar befinna sig på samma tåg som den mördade och därmed är det alltså uppenbart att de alla är i maskopi.
</spoiler>

Lösryckta omdömen från övriga familjemedlemmar: ”Varför stannade tåget?”, ”Jaha, var det en lavin?!”, ”Jag måste ha somnat”, ”Rörigt!”, ”För mycket effekter!”, ”Helt ok, 3/5”.

What Lies Beneath (2000)

Här kommer några korta tankar om skräckisen What Lies Beneath (Dolt under ytan) i form av en preblogg-text som skrevs i september 2005. Obs! Jag tyckte Harrison Ford var bra i The Force Awakens.

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning. Familjen har precis flyttat och Pfeiffer börjar se spöken i det nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad.

Robert Zemeckis står bakom filmen och tidigare har han bl a har gjort Contact, en film som jag gillar skarpt. (Ja, jag gillar den t.o.m. så pass mycket att den hamnade på plats ett på min 1997-topplista.)

Länge tyckte jag detta var en fyra. Det är riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt tycker jag. Jag tycker även filmen i sig blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dark Shadows

Titel: Dark Shadows
Regi: Tim Burton
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Återigen var det dags för den månatliga träffen med Filmspanarna då ett gäng svenska filmbloggare går på bio och efteråt snackar film (*host*Prometheus*host*) över en öl eller två. Efter diverse turer blev det Tim Burtons Dark Shadows som blev den film som skulle ses. Ett tag var skräckisen Chernobyl Diaries aktuell och jag var ganska sugen på den men efter att ha läst omdömen om den så blev det nog bra i slutändan även om jag tror att jag skulle uppskatta de miljöer som Chernobyl-rullen utspelas i.

Dark Shadows bygger på en för mig helt okänd amerikansk gotisk tv-såpa. Handlingen, i alla fall handlingen i filmen, går ut på att en tjänstekvinna vid namn Angelique Bouchard (Eva Green) blir svartsjuk då hennes älskare, den unge master Barnabas Collins (evige Tim Burton-kompanjonen Johnny Depp), kärar ner sig i den unga skönheten Josette (Bella Heathcote). Angelique visar sig vara häxa och dödar i sin svartsjuka både Barnabas föräldrar och hans käraste Josette. Barnabas försöker i sin förtvivlan ta livet av sig men se det gick inte. Angelique har nämligen med nån sorts häxkonst förbannat honom till ett evigt liv i plåga som vampyr. Hon ser till att han blir levande begravd i kista (så levande som nu en vampyr är) och koncentrerar sitt tydligen eviga liv (hon är ju häxa, mind you) på att göra livet surt för familjen Collins ättlingar.

Efter en prolog som utspelas på 1700-talet då vi får se familjen Collins anlända till USA från England och där grunda en framgångsrik fiskeriverksamhet (plus att Barnabas Collins alltså blir vampyr och begravd dårå) hoppar handlingen fram till år 1972 och det lilla samhället Collinsport där vi träffar den dysfunktionella familjen Collins som bor på godset Collinwood Manor. ”Familjen” består av matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer), hennes dotter Carolyn (Chloë Grace Moretz från Kick-Ass), hennes bror Roger spelad av Jonny Lee Miller (Sick Boy från Trainspotting, tack för den informationen, Vrångmannen!), Rogers son David och slutligen Helena Bonham Carters psykiater Dr. Julia Hoffman.

Enter vampyren Barnabas som släpps lös ur sin kista av en grupp byggjobbare som var ute på grävjobb och av en slump stötte på Barnabas fängelse i trä. Arma byggjobbare säger jag. Det var fel kista att gräva fram.

Haha, alltså jag hade faktiskt riktigt trevligt en ganska stor del av filmen. Vi får se åtminstone två av Burtons vapendragare i form av Johnny Depp och frugan Helena Bonham Carter och jag hade väl farhågor om att Depp skulle gå på tomgång eller att hela filmen skulle gå på tomgång som jag bitvis tyckte ändå godkända Alice i Underlandet gjorde. Det jag gillar mest med Dark Shadows är när vampyren Barnabas dyker upp i det amerikanska 70-talssamhället med sin gammalmodiga stil och mustiga språk. Det uppstår humor när Barnabas inte säger ”Kiss my ass!” utan istället väljer formuleringen ”You may strategically place your beautiful lips upon my posterior and kiss it repeatedly”. Enkla komeditricks möjligen, men det funkar för mig. Jag fullkomligt älskar Barnabas formuleringsförmåga och val av ord.

En sak som jag blev lite konfunderad över men fann underhållande på ett udda sätt är att ingen som får reda på att man har en vampyr bland sig blir speciellt överraskad, rädd eller tvivlande till att det faktiskt är en äkta vampyr det handlar om. Nej, istället så bara ”jaha, du var vampyr du, jaha, och vad ska du göra i helgen?”. Eller så tar man tillfället i akt att fylla sig själv med vampyrblod för att bli evigt ung. Men det är inget annat att vänta. Den här filmen är inte direkt fylld till bredden med logisk handling. Nej, den är bara en skojig mysig gotisk såpamatiné (ordet skräck hör inte hemma nånstans när man beskriver filmen).

Efter filmen framkom det att vissa Filmspanare inte uppskattade Eva Greens insats som svartsjuk häxa. Jag tyckte hon funkade riktigt bra som slemmig häxa med sitt stora grin och ögon som har nåt svartsjukt över sig. Nej, jag gillar henne. Johnny Depp är bättre än han var i Alice i Underlandet. Han verkade helt enkelt ha haft roligt här.

Jag märker nu att jag helt glömt att nämna att i handlingen som utspelas på 1970-talet så dyker en kopia av Barnabas käraste Josette upp. Hon har fått tjänsten som unge Davids guvernant. Att jag glömde det är inte så konstigt eftersom filmen är alldeles för spretig och vissa handlingsspår glöms bort under stora delar av filmen för att krystat dyka upp igen när allt ska knytas ihop.

Förutom en förvirrad handling som inte är nån handling utan bara en ursäkt för att Johnny Depp ska prata rolig gammal engelska och känna sig udda i ett modernt samhälle (och minst tre gånger skämta om det kvinnliga i Alice Coopers namnn) så är filmens stora problem den sista kvarten då allt fullkomligt ballar ur och bara blir en soppa med plötsligt uppdykande varulvar som kommer in från vänster och tråkiga datoranimerade träfigurer som plötsligt får liv inne i Collinwood Manor i en väldigt tråkig och förvirrad slutuppgörelse. Här sjönk filmen rejält. Det finns två scener till som drar ner betyget. Den första är en ”sexscen” med Barnabas och Angelique som mest blir en sorts fånig brottningsdans som ska vara rolig och häpnadsväckande men bara blir trött. Den andra scenen är en scen som är rolig fram till slutet då plötsligt Barnabas beslutar sig för att han måste döda sina nyblivna vänner vilket inte kändes fair. Det gick inte ihop helt enkelt.

Det finns en massa andra logiska luckor och konstigheter men jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea vilket betyder 2,5 Filmspanar-ikoner. Läs nu vad mina vänner tyckte om Dark Shadows: Jessica, Sofia, Henke, Fiffi, Har du inte sett den? (podcast!) och Vrångmannen (som hade sett filmen tidigare men anslöt senare under kvällen).

Betyg på Dark Shadows:


eller uttryckt i siffror 3-/5

Betyg på den efterföljande diskussionen om Prometheus: