Ant-Man (2015)

Förra sommaren var en Marvel-film en av de mest omtalade och hajpade. Den hette Guardians of the Galaxy. Jag tyckte den var medioker. Hyfsad men ganska tråkig och med en plot vi sett förut. Hela jorden, ja, hela universum, behövde räddas. Det var en så stor skala att insatsen försvann. Den senaste Marvel-filmen utspelar sig på en lite mindre skala. Ibland t.o.m. på en pyttepytteliten skala. Typ tre millimeter. Jag pratar givetvis om Ant-Man.

Jag hade i princip noll förväntningar på Ant-Man. Men givetvis går jag och ser den på bio. En actionspäckad superhjälterulle upplevs bäst på bio. Förväntningarna var låga, främst pga att det för mig infunnit sig en rejäl mättnad på Marvel och deras stil. Tidigare i sommar (eller vänta, det var tydligen redan i april) hade Avengers: The Age of Ultron premiär och den gav mig ingenting.

Döm om min förvåning då jag en bit in i Ant-Man känner att det här ju för fasen riktigt roligt! En myriad av roligheter strömmar förbi på vita duken. Paul Rudd som ”gentlemannatjuven” Scott Lang, som sedemera blir Ant-Man, är hur charmig som helst. Filmens ton är charmig. Allt är charmigt, t.o.m. Michael Douglas.

Douglas spelar doktor Hank Pym som upptäckt ett sätt att krympa avståndet mellan atomer men gömmer sina forskningsresultat för att förhindra att de hamnar i fel händer. När hans tidigare protegé (now gone evil) Darren Cross (Corey Stoll) ändå lyckas med samma bedrift anlitar Pym Scott och ber honom att bli den nya myrmannen med rätt att krympa för att stoppa Cross.

Ant-Man är en science fiction-actionkomedi, och om tittar lite på det här med komedier så är ett tydligt mått på hur en bra komedi hur ofta man skrattar under filmen. Jag skrattade ofta under Ant-Man. Det händer inte så rackarns ofta att jag skrattar på bio. Men här hände det kanske var femte minut eller så. Michael Peña är rolig och jag skrattar. Skämtet när Peña ska berätta nåt för Scott men fokuserar på fel saker är kul och dras två gånger, vilket är precis lagom.

Upplägget i filmen är inget nytt förstås men ändå känns den förvånansvärt fräsch. Märkligt. Vi har ju sett det mesta förut. Superhjältebiten är ungefär som förut. Forskare blir ond, vill ta över världen, eller åtminstone tjäna pengar genom att sälja sin produkt till terrorister. Superhjälte måste stoppa honom (ja, skurken är väl alltid av manligt kön?). Även förminskade människor har vi sett förut. Teskedsgumman någon?

Badger-Man?

Filmen är fylld med klichéer. Scotts trio med kompisar är otroligt fåniga med bl a en datornörd som bryter på ryska och en skämtande Tyrese. Scotts fru är ihop med en ny snubbe som dessutom är polis. När Scott kommer på besök för att träffa sin dotter tycker frun och nye snubben att han inte ska vara där. Scott är en slarver men med gott hjärta. Ja, ni hör ju.

Inget i filmen borde egentligen funka. Att Pym och Scott kan kommunicera med och kontrollera myror är fullkomligt befängt. Men det funkar. Det funkar.

Grejen är att allt är välgjort. Första gången Scott blir förminskad bjuds vi på en härlig åktur med början i ett badkar. Det är fantasi- och lekfullt. Härligt. Ja, det är nog förminskningsvinkeln som gör att filmen lyfter för mig. Slutuppgörelsen är egentligen som vilken slutuppgörelse som helst men att den utspelas ombord på ett liten modelltåg är underbart. Jag gillade även att filmen ibland vänder på steken och saker inte förminskas utan blir större. Detta kom oftast som en överraskning för mig och med en komisk effekt som följd.

Jag har hört att det, som vanligt (jag är ledsen, men gäsp), klagas på att det saknas kvinnliga rollfigur som får göra nåt vettigt. Jag vet inte. Ja, Marvel är relativt dåliga, eller jättedåliga om vi ska vara ärliga, på att fokusera på kvinnliga hjältar i sina filmer. På senare tid har vi ändå fått Black Widow och Scarlet Witch. I Ant-Man ser vi Evangeline Lilly som Hanks dotter Hope och jag tycker nog hon fick göra en hel del här. Nej, hon blev aldrig Wasp men nu hette filmen Ant-Man, och scenen mitt under eftertexterna skvallrar om mer fokus på just Wasp i senare filmer.

Men framförallt så sitter jag inte och tänker på såna här frågor under filmen. Det är liksom inte det som sänker eller höjer en film för mig. Har jag roligt? Är jag underhållen? Om svaret är ja på dessa frågor så överskuggar detta det faktum att Hope aldrig fick sätta på sig Wasp-dräkten. Hon fick ju i alla fall slå Scott på käften och träna upp honom i kampsport.

Även Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ant-Man.