Heavenly Creatures (1994)

24 april, 2020 4 kommentarer

När jag pluggade till civilingenjör i Uppsala i början av 90-talet så roade några av oss i vår klass (om det nu kallades klass?) med att titta på en kultskräckis som hette Bad Taste. Jag minns inte speciellt mycket från filmen förutom ett får som det gick illa för och en hjärna som typ ramlade ur någons skalle. Att regissören hette Peter Jackson hade jag ingen aning om. Några år senare kom filmen Heavenly Creatures med Kate Winslet i en tidig roll. Regissör var förstås Peter Jackson och det här var tydligen filmen som öppnade Hollywoods dörrar för Nyazeeländaren. Heavenly Creatures är för övrigt en BOATS vilket jag inte nämner i texten som skrevs i februari 2004.

Filmen som Peter Jackson gjorde innan Sagan om Ringen med en ung Kate Winslett i rollen som Juliet. När Juliet kommer ny till en skola blir hon kompis med Pauline (Melanie Lynskey). Ja, inte bara kompis, utan nära vän. Pauline är en tjej som verkar sur på det mesta. Juliet som inte får vidare mycket kärlek av sina föräldrar brukar ta till fantasin för att glömma och bli glad igen. Tillsammans skapar de och i stort sett lever i en fantasivärld. De blir besatta av sin vänskap och deras familjer tycker att den börjar bli smått ohälsosam.

En ganska annorlunda film som har sina ljusa punkter. Den visar på hur vänskap både kan vara bra men också nåt farligt (nästan sekt-aktigt). Det är starka skådespelarinsatser genomgående. Jag störde mig inte nåt nämvärt på Lynskey i början som jag hört att andra gjorde. Däremot tyckte jag att det ibland kunde bli lite väl mycket spring, flams och fnitter. Men det var förmodligen meningen att det skulle kännas så för att visa på hur de två skilde sig från mängden och blev lite obekväma för omgivningen. Jag gillade gestaltningen av deras fantasivärld. Det var ganska smart gjort. Slutet var ganska starkt också.

<spoiler>
Speciellt att Juliet började ångra deras planer på att ha ihjäl Paulines mamma. Men det gick liksom inte att stoppa den rullande snöbollen. Det blev bara några lama försök till eftertanke. Men hon kände att det som de gjorde nog var fel ändå.
</spoiler>

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014)

14 juli, 2015 6 kommentarer

The Hobbit 3Det får bli en lite kortare recension av The Hobbit: The Battle of the Five Armies, den sista filmen i Peter Jacksons Hobbit-trilogi. Den första delen var inte speciellt bra men det var först efter den andra filmen som mitt intresse sjönk rejält. I slutändan så är detta en ganska trött upprepning av Sagan om ringen-filmerna med mer cgi och färre riktiga miljöer.

Det finns en scen där Legolas springer på en bro som håller på att rasa och det blir bara ospännande cgi. Jämför t ex med en scen ur Furious 7 där Paul Walker springer på en buss som håller på att falla utför ett stup. Oj, så intensivt spännande det var där. Här känns insatserna alltid obefintliga. Men…

… jag gillar ju sagor och fantasy så därför blir inte The Battle of the Five Armies ett bottennapp för mig. Thorin Ekenskölds (chefsdvärgen alltså) galenskap – draksjukan – var relativt intressant. Jag gillar också det faktum att alver och dvärgar verkligen avskyr varandra här. Det ger relationen mellan Legolas och Gimli i Sagan om ringen-filmerna mer djup. Samtidigt finns det nåt fånigt med dvärgar. Det är t ex enbart löjligt att Thorin ska ha skuggan av en chans mot superalbinoorken Azog Smutsaren.

Under slutstriden satt jag och väntade på den femte armén. När skulle den komma? Jag fick bara ihop fyra. Eller blev det fem stycken eftersom det förekom två ork-arméer? Alver, dvärgar, människor och så två orkhärar? Eller var det djuren, örnarna (alltid dessa örnar) och Beorn som var den femte? Apropå Beorn så fick vår svenske hjälte Mikael Persbrandt i avslutningen vara med i typ två sekunder och då bara som en cgi-björn. LOL.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hobbit: The Desolation of Smaug

19 januari, 2014 9 kommentarer

TunnorTitel: The Hobbit: The Desolation of Smaug
Regi: Peter Jackson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

2013 verkar ha varit mellanfilmernas år. Ja, nu kommer jag bara att tänka på The Hunger Games: Catching Fire och den senaste filmen om Bilbo, men ändå. 😉 The Desolation of Smaug tar vid direkt efter händelserna i An Unexpected Journey. Bilbo och dvärgarna är tillsammans med Gandalf på väg mot Ensamma berget där draken Smaug vakar över dvärgarnas väldiga skatt. Speciellt är det den heliga (?) Arkenstenen sällskapet är ute efter. Arkenstenen har stor symbolisk betydelse för dvärgarna och dvärgkungawannaben Torin Ekensköld (Richard Armitage) hoppas att den ska hjälpa honom att ena de olika dvärgsläktena. Bilbo är den som kommer få det ärofyllda men förmodligen livsfarliga uppdraget att norpa ädelstenen från Smaug.

När jag såg den första Hobbit-filmen hade jag tråkigt under den inledande timmen. 48 bilder per sekund, 3D och tretton dvärgar blev för mycket att hålla reda på. Nånstans på vägen så blev jag ändå engagerad och jag härledde detta engagemang till de scener som var kopplade till det som hände i The Lord of the Rings-filmerna. Ett mörkt mystiskt växande hot. Åh, jag fick rysningar…

Den här gången var inte dvärgarna (konstigt nog) lika störande. Det är möjligt att de var lite nedtonade och sen så slapp vi ju en halvtimmes introduktion av alla tretton. Men det hjälpte inte. Jag hade inte speciellt roligt under filmens första hälft. Vad värre är: jag blev aldrig insugen i filmen när den började fokusera på det mörka hotet som växte kring fästningen Dol Guldur.

En skillnad jämfört med när jag såg den första Hobbit-filmen är att jag innan den visningen hade plöjt igenom de LotR-filmerna. Jag var inne i Midgård och när väl callbacksen började dyka upp så slickade jag i mig dem som man slickar i sig kaksmet innan gräddning. Nu hade jag varken kollat in LotR eller den första Hobbit-filmen. Men det berodde på att jag inte riktigt kände det där suget den här gången.

Det som lyfte den första Hobbit-filmen för mig var alltså när man refererade till LotR-filmerna, när man blev lite mörkare och skippade dvärgtramset. I The Desolation of Smaug störde jag mig mest på försöken att länka ihop de bägge trilogierna. Eller mer korrekt: Gandalfs besök hos The Necromacner var ok, men jag störde mig på när man använder samma gamla grepp från LotR-filmerna. När Legolas (Orlando Bloom) dyker upp så surfar han på en orch. Det kan även ha varit den nya rolfiguren Tauriel (Evangeline Lilly) som orchsurfade men jag orchar inte kolla upp det nu. Men kan ni sluta surfa tänkte jag bara! Shelob (Honmonstret!), den gigantiska spindeln från The Return of King var en ganska trevlig bekantskap då. Här får vi 20-30 spindelmonster och det blir bara för mycket. Även Jacksons King Kong lider av samma insektsproblem. Anticimex, var är ni!?

Det kan vara så att jag helt enkelt ledsnat på att man surfar (mycket surfande blir det) vidare på framgången efter LotR-filmerna. Det känns inte som att Hobbit-filmerna riktigt klarar av att stå (upp) för sig själva. Fööör ofta försöker man göra samma sak en gång till men man gör det lite sämre. Här har vi t ex den inom läkekonsten kunniga alvkvinnan (Arwen/Tauriel) som räddar livet på en kortare rollfigur (Frodo/Kili). Vi har även en dold dörr som leder in i Ensamma berget och som öppnas genom att lösa en gåta (porten in till Khazad-dûm, någon?).

Legolas? Hur såg han ut egentligen? Han såg inte ut som Legolas från LotR-filmerna i alla fall. Orlando har blivit äldre, och sen har de gjort nåt med hans ögon (mörkare iris). Kanske de (filmmakarna) vill antyda att Legolas här var lite så där ”mörk”, skogsalv som han är, men att han 60 år senare i LotR-filmerna mognat och då blivit ljusare (bl a med ljusare iris). Well, jag tyckte han kändes off här. Men ändå kul att han fick stryk av en orch. Han klarade sig helt enkelt inte när Tauriel inte kunde komma till undsättning. En lite skön feministiskt twist, det medger jag.

Jag tycker även mötet mellan Smaug och Bilbo i viss mån känns som en upprepning av mötet mellan Bilbo och Gollum i den första Hobbit-filmen (som var en av höjdpunkterna i den filmen). Här tyckte jag av nån anledning att magin saknades, trots att många dvärgar hoppade i galen tunna.

Slutord: magin saknades.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Special Effects Titan

14 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (äntligen!) temat om Ray Harryhausen. Efter att ha letat lite mer så hittade jag en betydligt mer aktuell dokumentär. Den går även in mer på djupet och inkluderar dessutom en hel kader med celebriteter som uttalar sig om Ray Harryhausen.

****

TitanTitel: Ray Harryhausen: Special Effects Titan
Regi: Gilles Penso
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det är samma upplägg som i The Harryhausen Chronicles. Vi får alltså återigen höra Ray själv berätta om när han såg King Kong på bio och blev fullkomligt tagen. Förutom Ray så är det alltså ett koppel regissörer och specialeffektsmakare som är med. Alla började med film pga av en Harryhausen-film de såg. Ja, haha, ungefär så är det faktiskt. Som ren dokumentär är det inget speciellt. Det känns ungefär som en sån där ”the making of”-film där alla hyllar alla och berättar om hur bra allt är. Den enda som faktiskt är kritisk, inte mot Harryhausens varelser och effekter, men mot filmerna är inte oväntat John Landis. Landis är en härlig typ vilket jag upplevde när jag såg honom bli intervjuad i mysiga (och svenska!) kvalitetsprogrammet om film, Bergmans Video.

Om man ska se EN dokumentär om Harryhausen så rekommenderar jag definitivt den här istället för The Harryhausen Chronicles. Här är det mycket fylligare och dessutom mer kändisar! Man får reda på lite mer detaljer om olika saker. T ex hur mycket Rays föräldrar hjälpte till med arbetet med filmerna. Mamman sydde kostymer till dockorna och pappan gjorde varelsernas ledade metallskelett som gjorde det möjligt att röra och sen låsa t ex en arm i en viss position för att ta en bild.

Några tidiga filmer som Harryhausen gjorde var ett gäng dockfilmer baserade på kända folksagor, som t ex Rödluvan, Hans och Greta och Kung Midas. Dessa filmer gjordes på 16 mm Kodak-film. Det var gammal film som militären hade i sin ägo och tänkte slänga men som Harryhausen räddade och utnyttjade själv. En av sagohistorierna blev aldrig färdig, den om Sköldpaddan och haren, men gjordes klar över 50 år senare, 2002, av Harryhausen och två unga animatörer.

GojiraBeastDokumentären uppmärksammar att den japanska monsterfilmen Godzilla (1954) i princip är en remake på Ray Harryhausen och Ray Bradburys samarbete The Beast from 20,000 Fathoms (1953). Ray själv menar, med glimten i ögat, att den japanska filmen är ganska fånig med en man i gummidräkt som går runt och sparkar sönder modellhus.

Nåt som gör filmen sevärd i sig är de helt underbara trailrarna för de gamla svartvita filmerna från 40- och 50-talet. Vid den här tiden gjorde Harryhausen allt som oftast katastroffilmer med nåt stort monster (eller flygande tefat) ödelägger storstäder. Det filmer med sköna titlar som It Came from Beneath the Sea, 20 Million Miles to Earth och Earth vs. the Flying Saucers. Efter detta ville Harryhausen göra nåt annat och då blev det mer fantasy och äventyrsfilmer à la Sinbad i slutet av 50-talet under 60-talet. Hmm, undrar om inte jag skulle gilla hans äldre filmer mer?

Under filmen pratar man en del om hur Ray skulle arbeta om man han var aktiv idag. Skulle han anamma dagens teknik. James Cameron säger att javisst skulle han det, han skulle vara ledande och använda de modernaste metoder som står till buds, han skulle ligga i framkant, han skulle gilla CGI. Ray själv är mer tveksam. Det lyser igenom att han inte uppskattar CGI fullt ut. Bl a berättar han att blev inbjuden av Steven Spielberg för att titta på några dinosauriescener ur Jurassic Park. Visst, det var imponerande tyckte Harryhausen, men var det samma sak som stop motion. Nähä, det var det inte. Magin är borta när det blir för verkligt tyckte Ray.

Nåt man inser när gigant efter gigant uttalar sig (och det är inget falskt över deras prat även om det blir lite upprepande) är hur mycket han har påverkat. Filmen vill ju påstå att om inte Ray hade gjort det han gjorde så hade vi haft varken Jurassic Park eller Star Wars… och det kaaaanske är att ta i en aaaaning.

Filmen blir intressant när dagens filmmakare börjar prata om hur arbetet med specialeffekter har ändrats från Harryhausens dagar och fram till idag. På Rays tid var det en man och en vision, möjligen hade han hjälp av en kameraassistent. Idag är det en armé med datoranimatörer som jobbar med filmen i efterhand för att lägga till allt från miljöer, rymdskepp och varelser. Då kan den där visionen från en person som fanns förut, ”a singular vision” som det kallas i filmen, försvinna. Det är bara när Spielberg, del Toro och giganter i den klassen är i farten som inflytandet från en person lyser igenom. Annars finns det risk att det blir opersonligt och det har vi ju sett i ett antal filmer, det blir bara sterila CGI-fester.

En annan sak man konstaterar är att det knappt finns några specialeffektsfilmer längre. Nej, nu är i princip hela filmen en enda specialeffekt. Allt är specialeffekter, och det gör att publiken inte längre låter sig förtrollas som man en gång gjorde. Om nån gör ett galet idag stunt så konstaterar man lite avmätt att ”ja, ja, men det var ju bara nåt gjort i datorn, jäsp”. Dessutom: en CGI-dinosaurie accepterar man och tycker är ganska cool (den finns ju inte på riktigt!) men om man däremot CGI:ar ihop en armé på 1000 soldater så tycker man som tittare återigen att ”CGI igen, kunde de inte ha haft 1000 statister istället?!”.

Jag avslutar med några korta notiser:

  • Vincenzo Natali är med och berättar om hur han inspirerats av Harryhausen, bl a i filmen Splice som jag hatade.
  • I England klipptes hela den berömda skelettscenen i Sinbad bort då den ansågs för läskig. Barn skulle bli skrämda.
  • Liveactionen i skelettscenen med riktiga skådisar tog två veckor att spela in. Stop motion-animeringen tog 4,5 månader
  • Harryhausen teknik (Dynamotion) går ut på att först spela in liveaction, sen projicera den filmen på en duk och framför den utföra stop motion-animeringen (en bild i taget) för att ge illusionen att varelserna är en del av liveactionen.
  • Ray kallade alltid sina skapelser för varelser (creatures), inte monster.
  • Krabban i Mysterious Island avlivades (på ett humant sätt enligt Ray) av en biolog med en speciell metod för att den skulle behålla sin naturliga färg.
  • En av Ray Harryhausens stora inspirationskällor var den franske 1800-talskonstnären Gustave Doré.
  • Den åttaarmade bläckfisken i It Came from Beneath the Sea hade i själva verket bara sex armar för att spara in på produktionskostnader.
  • Jag noterar slutligen att Harryhausen 92 år gammal krediteras som ”special effects technician” i skräckfilmen Devils Mile som enligt IMDb ska släppas 2013!

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton
eller uttryckt i siffror 3/5

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hobbit: An Unexpected Journey

9 januari, 2013 13 kommentarer

DvärgarTitel: The Hobbit: An Unexpected Journey
Regi: Peter Jackson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Till slut kom jag äntligen iväg för att se Peter Jacksons återbesök i Midgård. Hur skulle jag uppleva den nästan tre timmar långa filmen som dessutom enligt uppgift skulle vara oerhört ful då den var filmad med den nya tekniken HFR aka 48 fps aka Fyrtioåtta bilder per sekund? Mina förväntningar var hälsosamt låga om man säger så, speciellt efter att ha skymtat Fiffis etta i betyg.

Jag satte de förhatliga 3D-glasögonen till rätta och filmen började. Ja, eller började och började. Början är nämligen en trist, utdragen, tramsig icke-början då inget händer. Oj, oj, det här blir jobbigt tänkte jag. Det var för många dvärgar att hålla reda på och de var mest irriterande. Ja, förutom Torin Ekenskölde som nästan var ädel som en alv. Nej, det var för tramsigt, hoppsigt och tossigt. Det var inte heller helt lätt att lära känna personerna och bli engagerad av historien.

En bit in i filmen dyker tre troll upp. Eftersom jag nyligen sett om LotR-trilogin så var det en mysig liten callback till en scen i Sagan om ringen. Fast även om jag gillade blinkningen i sig så var trollen här fåniga och hade alldeles för städade brittiska röster som pratade om vilka kryddor man skulle använda för att tillaga en hobbit. Just rösten stämde inte alls heller med den stora vättkungen med den hängande dubbelhakan. Han lät helt fel, alldeles för städad. Men utseendemässigt kändes han som ett av Guillermo del Toros bidrag till det hela. Jag tyckte även vättkungen påminde om Jar Jar Binks chef Boss Nass från Star Wars-föreföljarna. Helt annorlunda när det gällde både röst och utseende var cgi-albinoorchen Azog Smutsaren som gormade och gurglade på okänt orchspråk. Han påminde mig för övrigt om albinojättarna i Prometheus.

Emellertid: det vete fan när det hände men plötsligt var jag engagerad. Det kan ha varit när Galadriel tillsammans med Elrond och Saruman (spelad av 90-årige (!) Christopher Lee) trädde in i handlingen och började diskutera om nåt märkligt som kanske håller på att hända, ett växande mörkt hot som sipprar in. Vi får se svärdet från Morgul. Oj, oj, jag fick smårysningar. Jag tror det var positivt att jag precis hade sett originaltrilogin som uppladdning.

När sen Gollum plötsligt gör entré och leker gåtor med Bilbo i en underbar sekvens då var jag superfast. Kul, kul!

Sen får vi några häftiga scener inne i vättberget när dvärgarna och Gandalf flyr. Här tyckte jag faktiskt 3D bidrog lite till en bättre upplevelse. Det var som en berg-och-dal-bane-tur. Fast det var liiiite märkligt att inte en enda dvärg strök med. Vättarna däremot, de flyger som vantar trots att de är typ 1000 gånger fler och större.

Det förekommer ganska många blinkningar till den förra trilogin. Oftast är det bara kul. Men det kanske blir lite tröttsamt när man använder samma grepp, som när Galadriel telepatiskt pratar med Gandalf eller när Gandalf pratar med en fjäril för att kalla på örnarna. Fast mest är det kul alltså.

När det gäller 3D och 48 fps så tillförde detta ingenting (nästan) för mig men det var inte kalasdåligt heller. 3D är fortfarande oftast nåt dåligt. Jag har lite svårare att sjunka in i filmen. Det har att göra med glasögonen och att det blir lite mörkare och så känns det mer konstgjort än vanligt. Det är som att karaktärerna är ditritade framför bakgrundsmiljön. Nu ska ju 48 fps vara gjort just för att göra 3D bättre. Bl a ska det väl inte vara lika mörkt, och man kanske ska bli mindre åksjuk. I alla fall är det det som jag har hört. Men, men, för mig var det ingen större skillnad jämfört med andra 3D-filmer jag har sett.

En sak jag gillade mycket var att man inte visade mycket av draken Smaug. Vi såg effekterna av det han sprutar ur sin mun. Man skymtade en svans… och i slutet ett stort öga bland alla guldmynt.

När filmen tog slut så kände jag att fasiken det här var ju inte så dåligt trots allt och jag skulle kunna se tvåan redan imorgon. Jag tyckte de nästan tre timmarna gick ganska snabbt (förutom första timmen då, haha). Ibland är det bra med låga förväntningar!

3/5

PS. Förresten, varför var det två dvärgar (de två högst upp i mitten på bilden ovan) som inte hade jättenäsor. Var det ungdvärgar, eller?

Filed under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

King Kong (2005)

14 oktober, 2012 12 kommentarer

Titel: King Kong
Regi: Peter Jackson
År: 2005
IMDb | Filmtipset

I jul kommer The Hobbit där Peter Jackson återvänder till Tolkiens värld. Efter Sagan om konungens återkomst gav sig Jackson 2005 på en remake av skräckklassikern King Kong.

Början av filmen var helt ok. Första timmen som utspelas i New York, där vi får träffa Ann Darrow (en självlysande Naomi Watts) och Carl Denham (en något nedtonad Jack Black), och därefter ombord på fartyget Venture var en mysig matinérulle som passade denna Annandags tidiga kväll (min kommentar: King Kong var 2005 års julfilm på bio för min del). Jag blev ganska förvånad av anslaget som bestod av klipp från olika miljöer i 1930-talets New York. I vanliga fall brukar det även samtidigt visas förtexter, men vad jag såg så fanns det inga förtexter utan det var bara en sorts inledning utan förtexter (nån som såg några förtexter?). Nåväl, fram till att fartyget anländer till Skull Island så höll filmen ihop ganska bra. Ann och Carl känns som inbördes olika, men sympatiska, karaktärer och de utgör filmens nav. En som dock gjorde en riktigt blek figur var Adrien Brody som spelade manusförfattaren Jack Driscoll – urtråkig.

Efter en del strapatser kommer då fartyget till slut fram till Skull Island och det är då filmen för mig genast tappar i kvalitet. Det börjar på nåt sätt märkas att Jackson inte riktigt kunnat lägga band på sig själv. Det finns inget riktigt flyt i berättelsen härifrån och framåt. Eller, egentligen fanns det kanske inte från början men det är nu det börjar märkas. Nu blandas helt ok scener med alldeles för långdragna scener, antingen med leprainfödingar med en kvinnlig shaman som väser om Tori Kong eller med totalt meningslösa, urtråkiga och, till råga på allt, dåligt datoranimerade dinosaurie-race samt segdragna äckelscener (som jag inte tyckte var äckliga) med datoranimerade insekter och kräldjur. Jo, just det, om jag glömde säga det så var det mycket datoranimerat, bl a datoranimerat stavhopp, en uppvisningsgren i nästa OS.

När så Kong slutligen visar sig så kan jag ändå inte låta bli att bli imponerad. Det är här man (Weta) har lagt sitt datoranimeringskrut och det ger resultat – Kong är grymt bra. Varenda hårstrå känns äkta, liksom hans rörelsemönster. Jag tyckte verkligen att Kong kändes som en gorilla också. Det fanns en hel del scener där Kong betedde sig som en gorilla efter vad jag har sett i naturfilmer på tv, bl a när han efter att ha dödat en dinosaurie rycker i dinosauriens käke för att se om den lever. Men ändå saknar jag den riktiga aha-upplevelsen, vilket kan bero på att filmens grundhistoria är känd från början plus att jag innan filmen, trots att jag försökt undvika det, redan sett en del klipp med Kong.

Samspelet mellan Ann och Kong var inte helt klockrent. Som andra redan nämnt så kändes det lite fånigt när Ann började jonglera med stenar (datoranimerade förstås) varefter Kong plötsligt var kär. Mjaha. Nåt som också kändes kalkonfånigt var när Kong blev isprinsessa i New York. Jag tyckte inte heller samspelet mellan Watts och Brody nådde några större, om ens några, höjder. Det var främst Brody som kändes helt malplacerad – blek och tråkig. Då tyckte jag t ex Kyle Chandler som snobbige filmstjärnan Bruce Baxter eller Evan Parke som Hayes var bra mycket bättre. En karaktär som var onödig, och ytterligare ett exempel på sånt som Jackson borde ha strukit, var Jimmy, den unge skeppspojken som hela tiden läste Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Den intressantaste karaktären i filmen var Carl Denham. Det lustiga var att jag hela tiden trodde att han i slutändan skulle ha hjärtat på det rätta stället (det kändes så i början) och någon gång glömma filmen och erkänna att andra människors liv är viktigare. Typ släppa ner en kamera full med unik film i en avgrund för att rädda livet på nån. Men icke – han förblir ganska girig och cynisk hela filmen. He, lite annorlunda. Jag tyckte hur som helst Jack Black gör en helt ok insats som Denhamn.

Hmmm, vad finns mer att säga? Jo, det skulle väl vara att upprepa mantrat Less is more eller kanske More is less i det här fallet. Det stämmer verkligen. Jag blev ganska snabbt uttråkad under följande sekvenser: ravin-löpning med dinosaurier, Kong slåss mot ödlor, insektsinvasion nere i klyftan samt Kong på biljakt i New York. Dessa scener var bra till en början, men höll på alldeles för länge och kändes till slut bara som en ren uppvisning i specialeffekter och tillförde noll. Jackson hade utan problem kunnat klippa bort i alla fall en halvtimme. Betyget till denna remake av King Kong blir en stark tvåa. Det är trots min något fräna kritik ganska nära ett godkänt betyg då filmen är väldigt snygg och skönt matiné-aktig trots den bitvis sterila känslan av datoranimation.

2+/5

Filed under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: