Eat Drink Man Woman (1994)

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer. Efter Pushing Hands och The Wedding Banquet handlar det idag om matfilmen Eat Drink Man Woman och min text om den skrevs i juni 2007. En sak jag noterar så här i efterhand är att Lee var väldigt produktiv under inledningen av sin karriär. Mellan 1991 och 1997 gjorde Lee fem filmer. Det är inte illa. Det här är nog inte helt ovanligt när man väl får chansen som ung filmmakare och de kreativa fruktdryckerna flödar.

I Ang Lees tredje film börjar saker falla lite mer på plats. Vi befinner oss på ”hemmaplan” den här gången, i Taiwan alltså. Det handlar om en änkling och f.d. fantomkock – han rycker fortfarande in när gamle vännen på restaurangen behöver hjälp – och hans tre döttrar. Varje söndag är det traditionell, närmast rituell, middag som pappan står för. Jag får intrycket av att han lagar mat i princip hela söndagen. Denna tradition ska snart komma att förändras då döttrarna är på väg att förändra sina liv, alla på sina egna sätt.

Mmm, här tycker jag Ang Lee lyckas bättre med att hitta en bra balans mellan komedi och drama. Det är väl främst ett drama men filmen har även sina komiska poänger. I fokus för mig står mellandottern. Hon har ett genuint intresse av matlagning och har kanske nånstans velat följa i pappans fotspår. Men samtidigt har hon alltid känt sig stå i skuggan av pappan och därför jobbar hon istället framgångsrikt på en hög position på ett flygbolag. Yngsta och äldsta dottern har sina bekymmer, främst kärleksbekymmer.

Eftersom jag nyligen sett Ozus Noriko-trilogi kunde jag inte låta bli att dra paralleller till de filmerna, främst Sent om våren som mer utstuderat handlar om uppbrott från en del av sitt liv när man går in i en annan fas. Vilka uppoffringar man måste göra för att få andra saker. ”Noriko-rollen” i Mat, dryck, man, kvinna görs av mellandottern som vill börja ett nytt liv men känner att hon då sviker sin pappa.

Förändringar var det. Mot slutet händer ganska mycket, slag i slag. Förändringarna kanske inte är de som man väntar sig och inte för just de personer som man väntar sig. Men söndagmiddagen består om än med lite fler gäster.

Czechflash (min kommentar: a.k.a Movies – Noir) klagade på att grannfrun var jobbig. Eh, javisst, hon var jobbig. Hon skulle ju vara jobbig! Hennes rollfigur var jobbig och dryg, det var poängen. Döttrarna tycke hon var en förskräcklig kvinna. Jag tyckte upplösningen av filmen blev ganska rolig just pga att hon var så jobbig och självgod. En stark trea blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av vad jag tycker om Ang Lees tre första filmer:

Pushing Hands (1992) 3/5
Bröllopsfesten (1993) 3-/5
Mat, dryck, man, kvinna (1994) 3+/5

Inte nåt speciellt alltså men inte dåligt heller. Det fanns ljusglimtar men det är lite för ojämna filmer med Mat, dryck, man, kvinna som den bästa. Efter den gjorde Lee den riktigt bra och mysiga Förnuft och känsla.

Ed Wood (1994)

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Heavenly Creatures (1994)

När jag pluggade till civilingenjör i Uppsala i början av 90-talet så roade några av oss i vår klass (om det nu kallades klass?) med att titta på en kultskräckis som hette Bad Taste. Jag minns inte speciellt mycket från filmen förutom ett får som det gick illa för och en hjärna som typ ramlade ur någons skalle. Att regissören hette Peter Jackson hade jag ingen aning om. Några år senare kom filmen Heavenly Creatures med Kate Winslet i en tidig roll. Regissör var förstås Peter Jackson och det här var tydligen filmen som öppnade Hollywoods dörrar för Nyazeeländaren. Heavenly Creatures är för övrigt en BOATS vilket jag inte nämner i texten som skrevs i februari 2004.

Filmen som Peter Jackson gjorde innan Sagan om Ringen med en ung Kate Winslett i rollen som Juliet. När Juliet kommer ny till en skola blir hon kompis med Pauline (Melanie Lynskey). Ja, inte bara kompis, utan nära vän. Pauline är en tjej som verkar sur på det mesta. Juliet som inte får vidare mycket kärlek av sina föräldrar brukar ta till fantasin för att glömma och bli glad igen. Tillsammans skapar de och i stort sett lever i en fantasivärld. De blir besatta av sin vänskap och deras familjer tycker att den börjar bli smått ohälsosam.

En ganska annorlunda film som har sina ljusa punkter. Den visar på hur vänskap både kan vara bra men också nåt farligt (nästan sekt-aktigt). Det är starka skådespelarinsatser genomgående. Jag störde mig inte nåt nämvärt på Lynskey i början som jag hört att andra gjorde. Däremot tyckte jag att det ibland kunde bli lite väl mycket spring, flams och fnitter. Men det var förmodligen meningen att det skulle kännas så för att visa på hur de två skilde sig från mängden och blev lite obekväma för omgivningen. Jag gillade gestaltningen av deras fantasivärld. Det var ganska smart gjort. Slutet var ganska starkt också.

<spoiler>
Speciellt att Juliet började ångra deras planer på att ha ihjäl Paulines mamma. Men det gick liksom inte att stoppa den rullande snöbollen. Det blev bara några lama försök till eftertanke. Men hon kände att det som de gjorde nog var fel ändå.
</spoiler>

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Stargate (1994)

Stargate SG-1 var en sån där tv-serie som jag såg på vardagkvällar (på Kanal 5 var det säkert) precis när jag kommit hem från jobbet, på den tiden man faktiskt såg tv live. Det var en perfekt blandning av sf, fantasy, action och äventyr och med precis lagom gnabb mellan huvudpersonerna.

Handlingen går i korthet ut på att man på jorden, i Egypten på tidigt 1900-tal, hittar en uråldrig cirkelformat konstruktion. Det visar sig vara en portal som, om den ”programmeras” rätt (vilket sker i nutid), kan transportera föremål och människor via maskhål till andra planeter i vårt universum.

Fram till för ett tag sen hade jag aldrig sett originalfilmen som serien faktiskt bygger på. Det var uppenbart att det behövde åtgärdas, så när filmen dök upp på Netflix var det inte mycket att tveka över.

Jag kan säga direkt att tv-serien slår filmen på fingrarna i de flesta avseendena. Filmen kom alltså 1994 och serien startade 1997 men ingen av skådisarna från originalet är med i serien, och lika bra var det. Fast nu ska jag inte skylla allt på skådisarna. I filmen har man liksom en chans att hitta rätt när det gäller hur rollfigurerna ska utformas. I en serie har man oftast några säsonger.

De två huvudfigurerna (i både filmen och serien) är militären överste Jack O’Neill och arkeologen (tillika språkgeniet) Dr Daniel Jackson. Jag kan bara konstatera att serien har fått till sina rollfigurer så mycket bättre. Här har man hittat rätt ton. I filmen är översten en totalt sinnesslö militärrobot som verkar vara drogad och hjärntvättad. Kurt Russell får inte till det alls. Då är MacGyver himself, alltså Richard Dean Anderson, så mycket bättre i serien med lite mer glimt i ögat och vett i skallen.

Likaså är James Spader som Dr Jackson överdriven åt andra hållet i filmen. Han är för mycket av en mjukis och bjuder utomjordingar på Snickers när O’Neills soldater siktar med sina vapen. Det blir mer fånigt än bra berättat. I serien spelas Jackson av okände Michael Shanks och han känns mer jordnära (även när de är på uppdrag på andra planeter).

Det som nästan räddar filmen är en svenska. Nämligen lady Viveca Lindfors som spelar den vetenskapliga chefen för det topphemliga Stargate-projektet. Hon är svinbra, på ren svenska, och spelar skjortan av alla sina medspelare på en härlig Ingrid Bergman-engelska. Dessutom är hon en vacker kvinna, helt utan spår av nån plastikkirurgi. När Lindfors bjuder på en mänsklig karaktär med vackra tårar mitt bland all fantasy och sf så vet Spader inte vad han ska göra och ser mest ut som en hundvalp. Kudos till Viveca Lindfors, en vad det verkar underskattad regissör och skådis. Jag ska se till att se några av hennes filmer.

En detalj som jag la märke till och som känns logisk när jag nu läser på om filmen i efterhand var att skurken, ”solguden” Ra, kändes androgyn på ett skönt sätt. Jag var ganska säker på att det var en man som spelade rollen men här fanns en tydlig kvinnlighet och kvinnliga drag. Ra spelades av Jaye Davidson. Ringer det ingen klocka? Då kan jag berätta att Davidson även spelade spelade Dil i Neil Jordans The Crying Game.

Filmen Stargate börjar som en arkeologi-sf-rulle för att mot slutet gå mer åt fantasyhållet. Det är en ganska ostig film som funkar som slötittsunderhållning och den stora behållningen är Viveca Lindfors.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1994

1994Det kom ett mail från Fripps filmrevyer-Henke där han tyckte det var dags att dra igång årsbästalistorna igen. Han ville beta av 90-talet och de år som var kvar där. Jag hakar givetvis på eftersom det funkar som en bra spark i ändan att faktiskt göra sin lista. Nu kör vi år 1994. Jag själv har t ex 1998 och 1999 kvar också men det gör ju inget om vi hoppar fram och tillbaka lite. Jag får helt enkelt återkomma till ’99 (och ’98) senare.

Hur var ’94 som filmår? Ja, vi får väl se, men för mig känns det som ett år med två eller tre rejäla toppar och sen plats 4-10 som jag nästan hade kunnat rangordna hur som helst. En stor anledning till det är det var fasligt länge sen jag såg några (de flesta) av filmerna.

Men då kör vi!

 

10. No Escape
No Escape
Nej, jag menar inte No Escape med Owen Wilson. 😉 Haha, ja, jag råkade se att den här ”klassikern” med Ray Liotta kom ut ’94 och därför kan jag inte låta bli att placera den på plats tio. En härlig äventyrsfilm i en dystopisk framtidsmiljö om en rymning från en fängelseö. I Sverige är den mer känd som Flykten från Absolom.

9. Brända av solen
Brända av solen

En klassisk rysk och mustig film. Den börjar lite crazy med aningen jobbig slavisk humor men blir sen mer och mer dramatisk. Det är mycket vackert filmat och det förekommer dessutom en del surrealistisk symbolik.

8. Drunken Master II
Drunken Master II
I uppföljaren till 70-talsklassikern Drunken Master är Jackie Chan återigen Wong Fei-hung och han får återigen anledning att dricka sig bra på kung fu. Slutfajten (ja, det finns vissa *host*farsartade*host* inslag) som är bland det svettigaste jag har sett är värd en femma även om inte filmen är det.

7. Speed
Speed
Speeeeeeeeeeeeed. Varför inte? Jag minns den som rejält spännande med sköna skådisar (Keanu och Sandra) och en bra skurk (Dennis Hopper).

6. Att leva
Att leva

Ett härligt, klassiskt, enkelt men ändå episkt familjedrama från Zhang Yimou med bl a Gong Li. Jag blev utmanad av Filmmedia-David att se den när filmspanarna körde utmaningstema för ett år sen. Det var inte mycket till utmaning eftersom jag älskade den. 😉

5. Chungking Express
Chungking Express
Wong Kar-wai är en gammal favorit. Tillsammans med fotografen Christopher Doyle skapar han filmer som är bitterljuva, roliga, märkliga, gripande, melankoliska, och väldigt snygga.

4. Trois couleurs: Rouge
Trois couleurs: Rouge

Jag minns knappt nånting av filmen men jag minns att jag gillade den skarpt. Räcker det?

3. Natural Born Killers
Natural Born Killers

En av de filmer som jag såg på bio i Uppsala där jag pluggade vid den här tiden. Jag minns att denna och min etta på listan (båda skrivna av QT) kom ungefär samtidigt och att jag och några av mina kursare såg bägge två, och vi gillade NBK bättre än PF. Då alltså.

2. The Shawshank Redemption
The Shawshank Redemption

Att en fängelsefilm kan vara mysig bevisas här. Jag tror detta är den bästa Stephen King-filmatiseringen nånsin. Det är åtminstone min favorit. 5/5.

1. Pulp Fiction
Pulp Fiction
Jag såg denna på en klassisk visning på biografen Spegeln i Uppsala. Anekdoten låter berätta att min kursare som satt i sätet bredvid svimmade av under scenen där en medvetslös och överdosad Uma Thurman ska få en adrenalinspruta i hjärtat. Klassisk visning, klassisk film! 5/5.

 

Har jag några bubblare? Ja, en handfull och de hade lika gärna kunnat hamnat på listan: Léon, Forrest Gump, Fist of Legend, The Hudsucker Proxy, Fyra bröllop och en begravning, Star Trek: Generations.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1994:

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
We Could Watch Movies

Filmspanar-tema: Utmana din smak – Att leva (1994)

filmspanarna_kvadratDet är andra gången som vi filmspanare kör vårt Utmana din smak-tema. Förra och alltså första gången var för ungefär ett år sen och då fick jag i uppgift (av Fiffi) att utmana mig själv genom att se Cannibal Holocaust, en film som jag INTE var sugen på att se och förmodligen aldrig hade sett om det inte hade varit för utmaningen. Den gången blev det en riktigt lyckad utmaning för min del eftersom jag blev fascinerad och bitvis hypnotiserad av Cannibal Holocaust.

Vad går det utmaningen ut på? Jo, man har två uppgifter. Nummer ett är att välja en film åt en annan spanare. Det ska vara en film som man misstänker att personen kanske inte kommer att se, en film som är utanför den personens bekvämlighetszon. Men det ska också vara en film man faktiskt vill rekommendera, en bra film. Uppgift nummer två är förstås att se filmen som man själv blir utmanad med.

Jag blev utmanad av David från Filmmedia.se och han tyckte inte det var speciellt lätt att välja film åt mig. Jag kan förstå det. Jag har en bred smak och ser det mesta (förutom Pixar-filmer). Att det skulle bli en asiatisk film som David till slut valde var inte förvånande då han förmodligen är den svenska filmbloggare som kan absolut mest om asiatisk film.

****

Att leva (1994)

Ja, det blev alltså en relativt tidig film av den kinesiske regissören Zhang Yimou jag skulle ta mig an. Att leva handlar om… ja, om att leva, helt enkelt. Vi får följa en kinesisk familj från 1940-talet precis innan den kommunistiska revolutionen och fram till kulturrevolutionen i slutet av 60-talet.

I filmens inledning har pappan i familjen, Fugui (Ge You), stora problem med spelmissbruk. Han spenderar en stor del av sin tid med att spela tärning, och det går inte bra. Han riskerar att spela bort alla sina pengar och dessutom bli av med familjens hus, där även hans far och mor lever. Fuguis fru Jiazhen (Gong Li) försöker få sin man att sluta spela men ger till slut upp och lämnar honom och tar dottern Fengxia med sig. Fugui förlorar därmed allt men han har bara sig själv att skylla.

Det postiva med att bli av med allt, inklusive all förmögenhet, är ju att man då inte har något att kvar spela med. Fugui lyckas därmed bli av med sitt spelberoende, så något gott kom det ur det hela. Efter att ha insett att Fugui går att lita på igen så kommer Jiazhen tillbaka, nu även med deras nyfödda son. Trots att de är fattiga lever familjen nu i alla fall tillsammans och upplever en stillsam lycka. Nu bryter dock kriget ut då Mao och hans kommunistarmé försöker och lyckas ta över makten. Svåra tider igen för familjen… men livet är ändå värt att leva.

Vilken fin film detta är. Det är poesi i filmformat. Zhang Yimous film är så vacker, så enkel, så finstämd. Samtidigt handlar det om starka och storslagna känslor, men det är alltså framställt på ett vad jag skulle säga kinesiskt sätt. Jag har sett det förut i andra filmer (och även tv-serier). Det är så enkelt, helt utan sentimentala inslag. Enkelt men ändå storslaget. Det var faktiskt en njutning att se Att leva. Det är en episk film och vi får alltså följa familjen under flera decennier men det blir aldrig tråkigt. Det puttrar på men det puttrar behagligt.

Att leva

I Kina blev Att leva bannlyst och fick inte visas och dessutom förbjöds Zhang Yimou att göra film under två år. Det visar väl vilket galet land Kina är. Det är helt otroligt att kommunismen fortfarande lever vidare där… för att inte tala om det än mer extrema Nordkorea. Att leva innehåller vad jag skulle säga stenhård kritik mot det kinesiska samhället. Kommunismens följder framställs som absurda, som t ex under Det stora språnget i slutet av 50-talet där fattiga byar fick ge upp sitt jordbruk för att istället tillverka metall. Nu skulle jag ändå säga att filmen är snäll i sin kritik just när det gäller Det stora språnget. I själva verket dog miljoner med kineser av svält, våld eller regelrätta avrättningar. Samtidigt är det just denna lätta hand från Zhang Yimous sida som gör filmen så fin.

I slutet av filmen som utspelas under kulturrevolutionen får vi återigen se exempel på hur absurt det blir när man tillämpar galna idéer utan minsta eftertanke. Här blir filmen nästan en komedi samtidigt som följderna av komedin blir tragiska. En ganska udda men effektiv blandning.

Om jag nu ska skriva litet om filmen som just en utmaning så får jag vara ärlig att säga att det inte var mycket till utmaning, haha. Att leva är helt enkelt en film som passade mig och som jag mycket väl hade kunnat se någon gång. Zhang Yimou är en regissör som jag uppskattar och jag tycker t ex hans film Vikarien är ett lågmält mästerverk med samma enkla men episka stil som Att leva.

David ska givetvis ha ett stort tack för valet av film. Det var helt klart två timmar som jag absolut INTE vill ha tillbaka. En toppfilm med andra ord. Slutscenen kan för övrigt vara den finaste scenen i hela filmen.

Några timmar efter att ha skrivit texten ovan så kände jag att det var någonting som saknades i min text – och det var att sätta fingret på det där lilla extra som gjorde att filmen verkligen funkade för mig. Då ska jag svara på det. Livet, och det som gör det värt att leva, kan aldrig vara vad ett samhällssystem säger att det ska vara. Nej, det är vad vi själva gör av det. Livet är vilka människor vi omger oss av. Det är det som är livet, inte vad någon annan säger.

   

Kolla nu in de andra filmspanarnas inlägg för att se vilka filmer de har blivit utmanade med.

The Nerd Bird (som jag utmanade!)
Filmmedia

Flmr
Movies – Noir
Filmitch
Joel Burman
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg, Carl)
Har du inte sett den? (pod, där Markus har blivit utmanad att se svenskt)

Filmspanar-tema: Överdrifter – The Mask

PotatismosÖverdrifter. ÖVERDRIFTER! Oj, nu tog jag kanske i lite men Filmspanartemat den här månaden är nämligen överdrifter. Temat den här gången kom vi fram till på litet annorlunda sätt. De filmspanare som inte är lokaliserade i närheten av Stockholm fick nämligen komma med förslag på teman. Nu skulle de egentligen ha tagit fram ett och endast ett tema men så är det där med att komma överens. Så på den förra träffen i Stockholm hade vi en liten lista på sju åtta förslag och en omröstning fick avgöra.

Vann gjorde alltså Överdrifter, och det var faktiskt även det förslag jag själv röstade. Just då lät det som ett bra tema. När jag väl skulle välja film och inriktning undrade jag lite hur jag hade tänkt. Fast visst hade jag en film i åtanke redan från början… jag skulle se Marco Ferreris Brakfesten (La grande bouffe), en film som jag sett hela eller delar av som liten och blivit fascinerad av. Den handlar om fyra livströtta gubbar som åker till en lyxvilla för att äta ihjäl sig (bokstavligen). Jag började också titta på filmen men fann den trist och lite jobbig med tal på franska och italienska men det var bara textat på engelska när det pratades franska. Hmmm. Jag får lov att erkänna att jag gav upp. Jag bytte film. Det blev istället något lättsammare…

****

The MaskThe Mask (1994)

Jim Carrey kan vara vår tids mest over the top-skådis. Eller? Kanske i konkurrens med en skrikande Al Pacino eller en besk Jack Nicholson. I The Mask spelar Carrey den för snälle bankkontorsråttan Stanley Ipkiss (bara det namnet…). Stanley får inget gjort på tjej- eller jobbfronten. När han ska bjuda en tjej på konsert slutar det att han ger bort sin biljett till tjejens tjejkompis. Men så dyker bombnedslaget Tina upp på kontoret och väljer av nån märklig (nähä!) anledning ut Stanley för att få hjälp. Lite senare träffar Stanley på Tina utanför en nattklubb och blir återigen förnedrad och bortgjord. Något behöver uppenbarligen hända. Och det gör det. Stanley hittar en mask som flyter i vattnet under en bro (en bro där Stanleys bil packat ihop). Något med masken lockar och han tar den med sig hem. När han placerar masken framför ansiktet så förvandlas han till ”alteregosuperhjälten” The Mask, en sorts allsmäktig gestaltning av Stanleys innersta drömmar. När Stanley är The Mask kan han göra vad han vill och med vem han vill.

Som The Mask går han på nattklubben igen där Tina är sångerska. På nattklubben finns också slemmige gangstern Dorian som vill ta över som maffiakung i Edge City. Japp, Edge City så heter stan där det hela utspelar sig. The Mask sätter dock käppar i hjulet för Dorian och en stor belöning utfästs för den som kan fånga den grönansiktade The Mask. Givetvis söker även polisen efter The Mask.

Så. I filmen bjuds vi alltså på överdrifter både i form av Carreys vanliga överspel nrä han är Stanley men också på serietidningsliknande sekvenser när han är The Mask. Inledningsvis har jag riktigt roligt. Jag är en av de som gillar Jim Carrey. Jag gillar även Jack Black. Men jag gillar inte en komiker som Roberto Benigni. Jag tål inte karln. Jag blir trött bara jag ser honom. Så är det väl med den här typen av utstuderade skådisar (eller författare, musiker, konstnärer…). Om man gillar det, så gillar man det. Om inte så hatar man det.

Om det är nåt annat som är överdrivet i filmen så är det… det mesta. Skurkarna är serietidningsaktigt slemmiga, Cameron är en tiopoängare, poliserna är töntiga, musiken är bombastisk. Det kanske inte är så konstigt eftersom, lärde jag mig precis, filmen bygger på en Dark Horse Comics serie The Mask.

Apropå skurkarna. Slemmigare skurkar var det länge sen man såg i alla fall när det gäller frisyrerna. Backslick fast med kall hjässa och så en hästsvans på det eller hockeyfrillornas hockeyfrilla.

Fantasin i filmen är ganska skön och Carrey passar ju som handen i handsken i rollen. Scenerna med The Mask är filmens bästa men samtidigt kanske det kan bli lite för mycket av det goda. När The Mask är på nattklubben gör han ett långt musikalnummer med jobbig swing (åh, jag ogillar verkligen den musikstilen).

Ganska länge ligger filmen på en trea men efterhand tycker jag man kanske får slut på idéer. Det handlar mest om att Stanley ska sätta på sig masken och börja härja. Nu är det faktiskt några andra som testar masken och vi bjuds på ganska skön humor när Stanleys hund förvandlas till den hund han vill vara. Apropå hunden. Det var en väldresserad jycke måste man säga. Det förekommer en hel del scener där han får briljera.

The Mask är en ostig 90-talsrulle och gillar man Carrey är den ett måste.

Betyg halv

Nu vill ni väl kolla in vilka överdrifter de andra filmspanarna har att komma med. Eftersom jag för närvarande är i Alperna och åker skidor så kommer länkarna att dyka upp här lite senare än vanligt. Men ni kan ju alltid hitta alla länkar hos någon av de andra spanarna. Kolla in hos Fiffi t ex.

Uppdatering: Och här kommer alla länkar. 🙂

Except Fear
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Filmparadiset
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

WKW: Ashes of Time

Ashes of TimeTitel: Ashes of Time
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Ashes of Time såg jag i en redux-version på Stockholm Filmfestival 2008. Jag såg fram emot den väldigt mycket…

Wong Kar-wai är något av en favoritregissör. Hans filmer brukar ofta ha en känsla som jag gillar. Filmerna brukar flyta omkring i en skön känsla av poesi och romantik istället för att ha en rätlinjig handling från a till b. Det krävs nog en hel del för att få det att funka. Wuxia-svärdeposet Ashes of Time gjorde WKW 1994 (parallellt med att han gjorde Chungking Express) och nu visade han sin redux-version här på festivalen. Det visade sig vara den värsta smörjan jag sett på väldigt länge. Det var en enda lång plåga, trots att filmen inte var speciellt lång. Fotot, av min husgud Chris Doyle, är en katastrof. Handlingen upplöses i en flummig poesisession. Actionscenerna förstörs av Doyles sönderklippta och suddiga slow motion-foto som får en att må illa. Inget är bra i denna totala katastrof. Pluset i kanten får Tony Leung Chiu Wai och Maggie Cheung som nånstans ändå ger nån sorts nerv åt denna kalkon.

1+/5

Om visningen: Inte mycket att säga. Jag satt och vred mig och hoppades filmen skulle ta slut nån gång. Ingen kan ha gillat det här. Ja, jo, jag kan väl säga att jag betraktar det här som en film som heter Ashes of Time. Sen finns det två versioner. Både IMDb och Filmtipset verkar tycka att det är två olika filmer men det tycker jag inte funkar. För mig är det en film men två versioner. Och den får en etta.

WKW: Chungking Express

Chungking ExpressTitel: Chungking Express
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Chungking Express och som vanligt har jag problem att beskriva handlingen i filmen…

Det är lite svårt att beskriva handlingen i den här filmen. Den handling som finns spelar på ett sätt en underordnad roll. Men, man kan säga att det handlar om de två poliserna 223 resp. 633 (japp, dessa nummer är de enda ”namn” som vi får reda på eller som jag kommer ihåg i alla fall) som båda har problem med flickvänner som envisas med att göra slut.

Poliserna spelas strålande av Takeshi Kaneshiro och Tony Leung Chiu Wai. Polis 223 börjar käka ananas som besatt samt träffar dessutom en blondin (Brigitte Lin) i Hongkongs undre värld. Polis 633 börjar prata med sina möbler samt träffar dessutom en tjej (Faye Wong) som jobbar på ett snabbmatställe och gillar låten ”California Dreaming”.

Efter lite research på IMDb verkar det som om detta var Wong Kar-wais första film med fotografgeniet Christopher Doyle. De har sen fortsatt att göra film tillsammans, vilket man förstår. Doyle är, som sagt, ett geni. Tillsammans skapar de annorlunda filmer som är bitterljuva, roliga, märkliga, gripande och ibland våldsamma.

Den här filmen är lite lustig på det sättet att den ungefär halvvägs byter huvudpersoner. Deras vägar korsas vid det där snabbmatstället och sen får vi följa de nya huvudpersonerna i stället. Detta ”grepp” kände jag igen från Hämnarens resa av Park Chan-wook. Av de två handlingarna gillade jag helt klart mest den med Tony Leung som pratar med sina möbler och sen träffar den underbara snabbmatstjejen. Här finns en skön må-bra-humor, och en helt magisk scen som etsade sig fast på näthinnan. Det är när Tony Leung dricker kaffe vid snabbmatsdisken i slow motion samtidigt som folk flimrande passerar förbi i förgrunden av bilden.

Ett stort plus i filmen är MUSIKEN. I de filmer jag har sett av WKW så används musik på ett underbart sätt. Ofta återkommer samma tema (eller låt) ett flertal gånger i filmen. Jag minns att när jag såg In the Mood for Love så blev jag först nästan irriterad på detta. Jag tyckte att det blev enformigt även om jag efter ett på nåt sätt accepterade det. Nu uppskattade jag det rakt av. Varje scen där ”California Dreaming” spelas vill man ska pågå i resten av filmen typ. Så skönt. Mmm, WKW är en mästare på att använda musik i sina filmer. Slutbetyget blir en svag fyra. Första historien blev jag inte helt engagerad av. Kanske gillar jag hela filmen mer om jag ser om den.

4-/5

Martial arts-måndag: Fist of Legend

Fist of LegendTitel: Fist of Legend
Regi: Gordon Chan
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Återigen en film där Yuen Woo-ping bidrar, den här gången ”endast” som koreograf. En avvikande sak med den här filmen är att den faktiskt inte verkar ha tre eller fyra alternativa titlar som är brukligt i den här genren.

Kung fu-action med Jet Li som stjärna, i regi av Gordon Chan och med Yuen Woo-ping som actionkoreograf. Kan det misslyckas? Nej, egentligen inte.

Filmen handlar om Chen Zhen (Jet Li) som pluggar i Kyoto i Japan precis innan andra världskriget 1937. Chen Zhen är från Shanghai i Kina och när han får höra att hans gamle kung fu-läromästare har blivit dödad åker han tillbaks till sin kung fu-skola i Shanghai för att ta reda på vad som har hänt. Japanerna har precis invaderat Shanghai och det råder en hatstämning mellan kineser och japaner.

Filmen innehåller en hel drös balla fajter. Slutfajten mellan den grymme japanske generalen (iklädd militär uniform) och Jet Li pågår i nästan en kvart och är grym. Jag såg nyligen Tai Chi (1993) och jämfört med den så är dessa fajter betydligt mer ”realistiska”, dvs vajeranvändningen syns inte lika mycket och det är inte lika många flygturer. Jag kan inte säga att fajterna är bättre eller sämre egentligen. Det rör sig om två olika stilar tycker jag, äpplen och päron liksom. Handlingen känns tyvärr lite sämre än i Tai Chi. Det är lite som en såpa.

En stor nackdel var att jag såg den amerikanska dubbade versionen. Detta visste jag inte om när jag började titta, så jag blev lite förvånad när de började prata engelska. Otroligt irriterande och det förstärkte såpakänslan också. Speciellt tjejerna var av nån anledning ruskigt dåliga. Asiater har ju ett speciellt sätt att vara och prata på och det blir helt fel när de pratar som amerikaner. Nä, gillade inte det alls. Så filmen håller inte som helhet men rent fajtingmässigt var det så bra att det räcker till godkänt.

3/5

%d bloggare gillar detta: