Eat Drink Man Woman (1994)

22 december, 2021 Lämna en kommentar

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer. Efter Pushing Hands och The Wedding Banquet handlar det idag om matfilmen Eat Drink Man Woman och min text om den skrevs i juni 2007. En sak jag noterar så här i efterhand är att Lee var väldigt produktiv under inledningen av sin karriär. Mellan 1991 och 1997 gjorde Lee fem filmer. Det är inte illa. Det här är nog inte helt ovanligt när man väl får chansen som ung filmmakare och de kreativa fruktdryckerna flödar.

I Ang Lees tredje film börjar saker falla lite mer på plats. Vi befinner oss på ”hemmaplan” den här gången, i Taiwan alltså. Det handlar om en änkling och f.d. fantomkock – han rycker fortfarande in när gamle vännen på restaurangen behöver hjälp – och hans tre döttrar. Varje söndag är det traditionell, närmast rituell, middag som pappan står för. Jag får intrycket av att han lagar mat i princip hela söndagen. Denna tradition ska snart komma att förändras då döttrarna är på väg att förändra sina liv, alla på sina egna sätt.

Mmm, här tycker jag Ang Lee lyckas bättre med att hitta en bra balans mellan komedi och drama. Det är väl främst ett drama men filmen har även sina komiska poänger. I fokus för mig står mellandottern. Hon har ett genuint intresse av matlagning och har kanske nånstans velat följa i pappans fotspår. Men samtidigt har hon alltid känt sig stå i skuggan av pappan och därför jobbar hon istället framgångsrikt på en hög position på ett flygbolag. Yngsta och äldsta dottern har sina bekymmer, främst kärleksbekymmer.

Eftersom jag nyligen sett Ozus Noriko-trilogi kunde jag inte låta bli att dra paralleller till de filmerna, främst Sent om våren som mer utstuderat handlar om uppbrott från en del av sitt liv när man går in i en annan fas. Vilka uppoffringar man måste göra för att få andra saker. ”Noriko-rollen” i Mat, dryck, man, kvinna görs av mellandottern som vill börja ett nytt liv men känner att hon då sviker sin pappa.

Förändringar var det. Mot slutet händer ganska mycket, slag i slag. Förändringarna kanske inte är de som man väntar sig och inte för just de personer som man väntar sig. Men söndagmiddagen består om än med lite fler gäster.

Czechflash (min kommentar: a.k.a Movies – Noir) klagade på att grannfrun var jobbig. Eh, javisst, hon var jobbig. Hon skulle ju vara jobbig! Hennes rollfigur var jobbig och dryg, det var poängen. Döttrarna tycke hon var en förskräcklig kvinna. Jag tyckte upplösningen av filmen blev ganska rolig just pga att hon var så jobbig och självgod. En stark trea blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av vad jag tycker om Ang Lees tre första filmer:

Pushing Hands (1992) 3/5
Bröllopsfesten (1993) 3-/5
Mat, dryck, man, kvinna (1994) 3+/5

Inte nåt speciellt alltså men inte dåligt heller. Det fanns ljusglimtar men det är lite för ojämna filmer med Mat, dryck, man, kvinna som den bästa. Efter den gjorde Lee den riktigt bra och mysiga Förnuft och känsla.

Filed under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Wedding Banquet (1993)

15 december, 2021 Lämna en kommentar

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer: Pushing Hands som det handlade om förra veckan, Eat Drink Man Woman som är i fokus nästa vecka och så dagens film The Wedding Banquet. Min text om den skrevs i juni 2007.

Bröllopsfesten har samma teman som Ang Lees debut Pushing Hands. Den vanliga motsättningen mellan gammalt och nytt, föräldrar och barn, har dock en extra krydda i form av en homosexuell son som bor i USA och på förslag av sin pojkvän Simon ingår ett skenäktenskap med sin kvinnliga hyresgäst för att göra sina föräldrar nöjda. Föräldrarna kommer då givetvis på besök från Kina för att delta i bröllopet vilket sonen inte hade räknat med.

Bitvis är det lite roligt, bitvis lite gripande, men däremellan är det mest en ganska fånig förväxlingskomedi. Ang Lee drar liksom samma grej om och om igen utan att få så himla mycket sagt, tycker jag. Eller, han får väl en del sagt men det blir aldrig en riktigt gripande film. Kanske kan man säga att detta är en sorts förövning inför Brokeback Mountain. Nu har jag inte sett Brokeback Mountain än men jag får för mig att den filmen är mer fokuserad och mer ”on target” när det gäller det här att stå för det man är och tro på sig själv (eller missa chansen att göra det).

Nåt som sänker betyget en aning på både Bröllopsfesten och Pushing Hands är att filmernas ”production values” känns ganska låga. Intrycket jag får av halvdassig musik, halvblaskigt foto och halvtaskiga skådisar i vissa roller är att jag ser en ordinär tv-serie från 80/90-talet (kan bero på att filmerna är från 90-talet, d’oh). Nåväl, betyget blir väl en svag trea. Alltid kul att se gamlingen Lung Si-hung (han spelar förstås pappan i filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pushing Hands (1991)

8 december, 2021 2 kommentarer

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer. Det handlar om Pushing Hands (1991), The Wedding Banquet (1993) och Eat Drink Man Woman (1994). Denna trio brukar tillsammans gå under namnet ”Pappa vet bäst-trilogin”. Det känns som en sån där trilogi som filmrecensenter ”hittat på” och inget som regissören själv egentligen hävdar. Det finns ju flera exempel på sånt, Ingmar Bergmans ”Guds tystnad”-trilogi är väl en av de mest kända. Min text om Pushing Hands skrevs i maj 2007.

Jag vet inte, men jag kom in i den här filmen på rätt sätt. Även om det är möjligt att det var ytligt och lite fånigt skildrat så charmades jag av de kontraster mellan öst och väst, Kina och USA, gammalt och nytt, som Ang Lee skildrar visuellt i inledningen av filmen. Lung Sihung är mysig som den gamle pappan som börjar ett nytt liv i USA med sin son och sonens fru Martha (såpaskådis-varning på Deb Snyder). Det är taiji vs jogging, meditation vs ordbehandlare, ät vad du vill vs dietmat. Jag fick ibland lite samma 80/90-talskänsla som när jag såg Safe med Julianne Moore.

Jag gillade också lugnet som filmen hade just i inledningen. Lugnet blandat med en torr humor. Sen tappar väl historien en aning då det blir lite väl fantastiskt och nästan buskis då den gamle pappan visar upp sina kampsportsskills. Jag tyckte ändå historien höll någorlunda fokus (nästan) hela vägen och jag tappade inte den röda tråden som var förhållandet mellan den gamle pappan och hans son. Frun, Martha, försvann dock något omotiverat ur historien (ok, hon var en ganska kass skådis men ändå). Nåja, jag gillade ändå den lite bitterljuva känslan i filmen. En film som ändå kändes som den något spretiga debut den faktiskt var för Ang Lee. I slutändan, klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Crouching Tiger, Hidden Dragon

25 mars, 2013 9 kommentarer

Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Innan jag såg den kände jag bara till namnen på Jackie Chan och Jet Li. Bruce Lee hade jag inte sett nåt av. Jag hade sett och gillat – ja, eller blivit mer eller mindre besatt av – de grymma fajterna i The Matrix. Men det var väl ungefär det som jag kände till om martial arts-filmer. Vem var actionkoreograf i The Matrix? Ja, ni vet svaret på den frågan om ni följt mitt måndagstema. Så det kanske låg i luften att jag skulle gilla Ang Lees film. Vem Ang Lee var? Det hade jag inte heller nån koll på. Jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon på bio med en kompis när den kom ut Y2K. Både jag och min kompis var helt stumma efter visningen. Detta var magiskt konstaterade vi båda. Så vackert, så coolt, så bra. Skulle det vara lika vid en omtitt?

Jag behövde inte vara orolig. Ang Lee har samlat ihop ett äkta superteam för att göra sin hyllning till wuxia-genren. Veteraner som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh samsas med den då nya stjärnan Zhang Ziyi. En riktig legend är Cheng Pei-pei (som spelar skurkrollen som Jaderäven) från klassikern Come Drink with Me. Musiken står bl a cellogeniet Yo-Yo Ma för. Actionkoreograf är givetvis Yuen Woo-ping.

Handlingen i korthet: Chow Yun-Fat spelar en gammal kung fu-mästare som vill lägga svärdet (det mytiska Gröna Ödet) på hyllan. Först måste han dock hämnas sin gamle mästare som dödades av den förrädiska Jaderäven. Hans gamla flamma Michelle Yeoh dras också in i intrigen samtidigt som unga Zhang Ziyi döljer en eller flera hemligheter.

Eftersom det är ett martial arts-tema det handlar om så börjar vi som sig bör med fajtingscenerna. De är otroligt välgjorda, snygga och ganska långa utan att nånsin bli tråkiga. Vi får allt från handgemäng på en restaurang med många inblandade till en duell uppe i topparna på träden i en bambuskog. En lustigt detalj i många av fajterna är att man när slagen träffar motståndaren ser som ett vitt moln kritdamm puffa upp. Liksom för att markera att här träffar vi minsann ordentligt och just detta är ett grepp som jag sett tidigare i genren.

En detalj som man lyckats bra med är att det inte märks så tydligt som det ibland kan att man växlar mellan skådisen och en mer akrobatisk stuntdubbel. Jag minns t ex i Kill Bill där det blev lite väl uppenbart när det var Uma och när det var Umas stuntdubbel. Här har man gjort övergångarna riktigt snyggt.

Min favoritfajt är nog den mellan yrvädret Zhang Ziyi och den mer lugna Michelle Yeoh där Yeoh väljer ett nytt vapen var 30:e sekund (eller nej, efter att ha sett den igen så är det definitivt min favoritfajt). Här har vi lustiga små detaljer hela tiden, som t ex när Yeoh greppar ett blytungt vapen, nån sorts gigantisk slägga, som bara faller till golvet av tyngden. Ziyi ler ett snett leende och gör ett utfall. Tjejerna kan verkligen fajtas och har en underbar utstrålning. Kolla klippet ovan som givetvis är på originalmandarin och inte nån förfärlig dubbad version.

Nåt som används är vajrar och det syns givetvis ibland men jag tycker inte det blir parodiskt utan passar bra in i filmen. Jag accepterar liksom att man efter fem år av kung fu-träning i ett kloster uppe i bergen faktiskt i princip kan flyga.

En detalj värd att notera är att vi i denna wuxia-hyllning givetvis har en pajas i rollistan. En sån där tafatt snubbe som försöker göra rätt men som bara gör fel. När det Gröna Ödet blir stulet försöker han utreda försvinnandet men det mesta blir fel. Jag tyckte inte han var störande utan ganska charmig. Det är precis rätt nivå på jönserierna.

Det som gör filmen till en toppfilm är allt annat övrigt i filmen, utöver jönserier och fajting. Redan från början anar vi en romantisk spänning mellan Yeoh och Chow. Det är rena The Remains of the Day. Båda vill men ingen kan. Ja, fast här kanske det är båda två som inte kan. Det är smärtsamt i vilket fall. Mitt i allt får vi även ett romantiskt ökenäventyr med Zhang Ziyi där hon träffar sin drömprins. Det finns även paralleller till en film som Star Wars och många andra filmer. Det är den klassiska kampen mellan ont och gott, den mörka och den ljusa sidan. Ja, det är även en coming of age-historia. Ja, den här filmen har allt!

Slutligen, apropå DN:s Bechdeltest av de senaste tio årens mest sedda svenska filmer, så kan jag säga att det i Crouching Tiger, Hidden Dragon förekommer namngivna kvinnliga rollfigurer och de pratar med varandra om annat än män och de fajtas!

5/5

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 5, Fantasy, Film, Martial arts, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: