Judas and the Black Messiah (2021)

4 januari, 2023 4 kommentarer

Judas and the Black Messiah hade kunnat heta The Assassination of Fred Hampton by the Coward William O’Neal. Det är en en tragisk historia om en ung kriminell snubbe (LaKeith Stanfield, Snoop i Straight Outta Compton!) som blir värvad av FBI för jobba undercover bland Svarta pantrarna. Ledaren, Fred Hampton, spelas av Daniel Kaluuya och han vann faktiskt en Oscar för bästa manliga biroll. Hmm, jag kan tycka att Stanfield, som var nominerad i samma kategori, faktiskt är den bättre av de båda. Kanske borde Stanfield egentligen varit nominerad som huvudroll. Det hela handlar om den hopplösa situation O’Neal har hamnat i och Hampton känns mer som en bifigur. Det är O’Neals dilemma som är filmens fokus. En lustig detalj är att filmen var nominerad som en av 2020 års bästa filmer men den hade premiär i februari 2021. En pandemieffekt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Post (2017)

7 december, 2022 2 kommentarer

The Post är murvelporr av bästa märke. Ja, kanske inte i nivå med All the President’s Men och Spotlight men klart godkänt. Det är en skådespelarnas film med Meryl Streep och Tom Hanks i det främsta ledet. Steven Spielberg kan det här med att göra film. Det är rejält alltsammans och så långt ifrån den cgi-fylla Ready Player One man kan komma. Mina tankar går av nån anledning till Palme-mordet och i synnerhet Ebbe Carlsson-affären. Det är nåt med hur en ”affär” börjar med en sak men sen spinner ut ur kontroll och man glömmer hur allt började. Jag tänker även på filmerna Snowden och The Report som tar upp liknande ämen. Filmen kommenterar på ett något övertydligt sätt hur dagens sociala medier fungerar, och att det egentligen inte var nån skillnad med hur det funkade då. Gamla papperstidningar, vilken grej egentligen. Man måste tänka efter en del innan man publicerar, inte bara räkna till tio innan man skickar iväg en twee… toot.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ford v Ferrari (2019)

4 december, 2022 2 kommentarer

Ford v Ferrari (eller Le Man ’66 som den fick heta i Europa) börjar som en mysig matinéfilm, varken mer eller mindre. Men regissören heter James Mangold och därför är det här en filmfilm. En rejäl film med bra skådespelare och äkta miljöer, kläder och bilar. Filmen fick mig att dra paralleller till min egen arbetsplats och hur det funkar i företagsvärlden. Det är mycket politik och prestige som spelar in i besluten som tas. Tracy Letts är en favoritskådis. Här är han perfekt som Henry Ford II. Frågan är om han är filmens skurk eller hjälte? Det var även en nostalgitripp att se Remo Girone som Enzo Ferrari. Remo Girone frågar ni er? Jo, det är ju den vidrige (eller?) Tano Cariddi från den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Från den italienska maffiaserien Bläckfisken: Tano Cariddi spelad av Remo Girone. Ögonen.

Arkiverad under Action, Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

BlacKkKlansman (2018)

23 november, 2022 7 kommentarer

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Two Popes (2019)

20 november, 2022 2 kommentarer

”Pax vobiscum”

Fernando Meirelles The Two Popes var en betydligt mer intressant film än jag förväntade mig. Vi får träffa två helt olika personer och personligheter i form av den (i hemlighet) avgående påven Benedict (Anthony Hopkins) och den som Benedict vill ska bli ny påve, Bergoglio från Argentina (Jonathan Pryce).

Båda kyrkomännen vill hoppa av sina kristna banor. Bergoglio för att han skäms över sitt beteende under junta-tiden. Han har tappat tron. Benedict är gammal och förlegad och vet att hans tid är kommen. De båda spenderer ett antal dagar med att samtala med varandra och det är i princip detta filmen går ut på. Och jag gillar den!

Meirelles gillar innovativ klippning. Det hoppas friskt mellan olika sekvenser, dåtid och nutid. I slutändan är ändå samtalen mellan Hopkins och Pryce det som är filmens behållning. Framförallt bjuds vi här på fint skådespeleri.

Jag gillar hur filmen framställer de båda gubbarna som vanliga människor. Måhända är det popewashing men jag köper filmen som helhet och det den försöker säga. De allra flesta är bara människor. Benedict känns som en ensam person som måste vara strikt men som vill ha vänner, fest och som mest av allt gillar att titta på Kommissarie Rex.

En märklig detalj var att det dök upp bisarrt många svenskkopplingar i filmen. En svensk flagga i publiken när den nya påven ska väljas (what?), Zarah Leander, ABBA, och så spelas även sången ”Antiphone Blues” med Arne Domnérus på sax och Gustaf Sjökvist på kyrkoorgel. Obskyrt (vem letade upp den här låten?) men den passade in som en gestaltning av huvudpersonernas olika personligheter. Bergoglio mer jazzig och Benedict mer kyrklig. Eller var det egentligen så, eller bara en följd av deras olika positioner? Nåväl, det är i alla fall ett samtal i bägge fallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

”Antiphone Blues” – Arne Domnérus och Gustaf Sjökvist inspelad i Spånga kyrka 1974

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Trial of the Chicago 7 (2020)

12 oktober, 2022 2 kommentarer

Tidsperioden som The Trial of the Chicago 7 skildrar är härlig. Ja, på film i alla fall. Amerikansk 60-talshistoria på vita duken är nåt jag nästan alltid uppskattar.

Den här gången är det Aaron Sorkin som ger sig på en film baserad på verkliga händelser från slutet av 60-talet. Ämnet och Sorkin, det borde ju borga för kvalitet. Men det här visade sig tyvärr inte vara speciellt bra. Det ska vara ett rättegångsdrama men känns snarare som en rättegångsfars.

Allt är överdrivet. Eddie Redmayne pratar med överdriven amerikansk accent. Sacha Baron Cohen pratar med överdriven Boston-dialekt. Domaren är överdrivet maktgalen. Perukerna är överdrivna. Referenserna till vår samtid är överdrivna. Nej, filmen kändes inte realistisk utan snarare som att en radda skådisar lajvar upplopp och rättegång klädda i utstyrslar från Butterick’s.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni inte sett filmen så kan ni skippa det. Kolla istället in det här klippet när tre av de åtalade (David Dellinger, Jerry Rubin and Abbie Hoffman) håller presskonferens efter att de blivit åtalade (för att konspirera och passera statsgränser i syfte att skapa upplopp). Det är fascinerande hur Dellinger verkligen sticker ut i sammanhanget men ändå är på samma sida som Rubin och Hoffman. Dellinger spelas för övrigt utmärkt av favoriten John Carroll Lynch i filmen.

Arkiverad under Betyg 2, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Bad Education (2019)

2 september, 2022 Lämna en kommentar

Jag undrar om inte Bad Education var ett litet försök från Hugh Jackmans sida (eller filmbolagets sida snarare) att få en Oscarsnominering. Trots att den visades direkt på HBO så tror jag säkert att den gick nån vecka på bio bara för att kunna bli nominerad. Eller så är jag fel ute. Men bara grejen att den bygger på en verklig händelse och att Jackman går all in för att gestalta en verklig person gör att mina tankar går åt just Oscarshållet.

Det är ganska otrolig historia som berättas. Jackman spelar Frank, en charmig ”rektor” (superintendent på engelska) för en skola på Long Island. Tillsammans med sin assistent Pam (alltid bra Allison Janney) har han sett till att skolan gjort kanonresultat.

Men det finns ju alltid en baksida. Frank och Pam håller på med seriöst pengafiffel där de använder statliga pengar för att renovera sina egna bostäder mm mm mm. Det är bara en tidsfråga innan bubblan spricker. Men som vanligt i såna här historier tror de skyldiga in i det längsta att de ska kunna komma undan.

Det var intressant hur Frank faktiskt verkar vara passionerad för det arbete med skolan han gör. Det känns som att han är en lärare i grunden. Han vet även hur man ska hantera folk och hur man får saker och ting gjorda.

Är det mest uppmärksamheten han är ute efter eller är han passionerad på riktigt? Jag lutar faktiskt åt det senare. Som jag skrev så känns det som att han är en lärare i grunden, och det värsta fifflet står nog assistenten Pam för. Frank vet om det men blundar för det, kanske mot bättre vetande. Eller? Att förskingra 11 miljoner dollar av skolans medel kanske vägs upp av att det går så bra för skolan. Fjärde bästa resultat i hela USA! Nej, givetvis inte. Eller?

Jag tyckte även det var intressant hur hela härvan avslöjades av en tjej som jobbade på skoltidningen. På uppmaning av Frank själv (!) börjar hon arbeta som en undersökande journalist för att skriva en artikel om ett av skolans byggprojekt och upptäckter då konstigheter i bokföringen. Ja du, Frank, du grävde din egen grav. Som man bäddar får man ligga… på en brits i fängelset.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det visade sig att jag var fel ute med mina tankar kring eventuellt Oscars-fiske. Det verkar i alla fall som att Bad Education betraktas som en ren tv-film trots att den bl a visades på Toronto Film Festival. Efter den festivalen köpte HBO in den och då blev det en tv-film (eller streaming-film borde det väl heta nuförtiden).

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Togo (2019)

25 maj, 2022 4 kommentarer

Jag vet inte varför men jag blir alltid lite besviken när en film börjar med texten Based on a True Story. Det är som att magin försvinner på nåt sätt. Och sen ska man under eftertexterna få se de verkliga personerna. Äh, jag vet inte, jag blir mest trött. Enda gången det funkar är i Chernobyl och The Disaster Artist.

Nej, Togo är inte en dokumentär om det afrikanska landet utan en Disneyfilm om Togo, en ledarhund i ett hundspann som får i uppdrag att leverera motgift till att samhälle i Alaska som drabbats av en difteriepedemi.

Filmen har ett väldigt märkligt utseende. Det är cgi-tungt så det föreslår och då menar jag att cgi:n syns. Samtidigt får jag ändå en känsla av autentiska miljöer. Det påminner mig lite om looken som westernrullen The Salvation hade, om ni har sett den. Stiliserat liksom.

Dessutom har man valt att lägga till nån form av suddigt filter i kanten av bilden. Det ser ut lite som när man tittar in genom ett fönster på vintern med snö eller imma ute på kanterna. Jag har för mig att Snyder-rullen Army of the Dead gjorde nåt liknande.

Några trötta grepp är att hundarna antropomorfiseras (är det ett ord?) samt att hustrun i sammanhanget är den där gamla vanliga hustrun som oroligt väntar hemma. Men, ja, det var ju så det var, jag vet!

Slutet är en sentimental sörja med stråkmusik. Filmen är egentligen slut men Togo måste ju få sin hyllning.

Jag tyckte det var lite intressant ändå när det gäller det här med historieskrivning. Vilken hund fick mest hyllningar? Jo, ledarhunden i det spann som körde den sista sträckan och anlände till samhället med serumet förstås. Och det var inte Togo utan en annan hund som hette Balto. Det var alltså flera hundspann som stafettkörde hela vägen. Togos spann avverkade hela 420 km medan Balto bara behövde lägga 89 km bakom sig. Men det är ju inte konstigt att det blev Balto som blev staty i Central Park. Fast nu är ju ordningen återställd. Voff!

Slutligen: filmens regissör heter Ericson Core. Bara en sån sak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, BOATS, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Boys Don’t Cry (1999)

7 juli, 2021 6 kommentarer

Regissören bakom Boys Don’t Cry heter Kimberly Peirce som jag nämner i slutet av min text. Jag undrar nu vart hon har tagit vägen egentligen? Det visar sig att hon 2013 gjorde remaken av Carrie men efter det har hon inte gjort några fler filmer. Men hon har inte på något sätt haft lite att göra utan istället fokuserat på att vara tv-serie-regissör. Jag antar att det visar att det inte är det enklast att ro i land en film med allt vad det innebär. Min preblogg-text om Boys Don’t Cry skrevs i juni 2003.

Hillary Swank spelar huvudrollen som Teena Brandon som blir Brandon Teena i denna film som bygger på en verklig händelse (tyvärr). Med tanke på att man på förhand vet vad som händer, om än inte i detalj, så kände jag när jag såg den ett jobbigt hot som hängde som ett mörkt flor över hela filmen. Detta gjorde samtidigt att nånting saknades. Det är ett välspelat realistiskt drama där Swank men även Chloë Sevigny, som spelar tjejen som Brandon blir kär i, är utmärkta. Ändå så kändes det ibland som en lång transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Filmen innehåller även en del jobbiga scener, vilket inte är nåt negativt, men så var det i alla fall. Efter att ha sett denna film och Larrys Clarks Kids så har Chloë Sevigny blivit något av en favorit. Betyget blir en stark 3/5. Regissören är för övrigt en kvinna vid namn Kimberly Peirce som enligt IMDb bara gjort tre filmer varav en är en annan version av Boys Don’t Cry från 1995 (min kommentar: en kortfilmsversion).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Pianist (2002)

26 maj, 2021 8 kommentarer

Roman Polanski må vara kancellerad men det betyder väl inte nödvändigtvis att hans filmer är det. Åtminstone inte hans gamla filmer. Eller? Just The Pianist såg jag på den trevliga biografen Sture under Franska Filmfestivalen i maj 2003.

Jag har sett Roman Polanskis The Pianist (2002). Filmen som bygger på verkliga händelser utspelar sig i Warszawa under andra världskriget och handlar om pianisten och juden Władysław Szpilman. Han och hans familj (mamma, pappa, två systrar och en bror) utsätts för tyskarnas förföljelse av judar.

Jag tänker inte nämna mer om handlingen utan säger bara att filmen handlar om överlevnad, mänsklighet och vad som händer med människor under krig och extrema situationer. Adrien Brody är strålande i rollen som pianisten och jag tycker han är värd sin Oscar.

Andra Polanski-filmer jag har sett som Chinatown, Rosemary’s Baby, The Ninth Gate och Vampyrernas natt har inte varit dåliga men inte heller gripit tag i mig riktigt. Det gjorde däremot The Pianist. Det är den bästa Polanski-film jag har sett och den får faktiskt högsta betyg 5/5 av mig. Kanske en svag femma men trots allt en femma. Se den när den kommer på bio i augusti! (min kommentar: ja, det här var alltså i augusti 2003.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 5, BOATS, Drama, Film, Krig, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg