Missing (1982)

Jag har bara sett två filmer av den grekiskfödda regissören Costa-Gavras (förkortning för Konstantinos Gavras). De två filmerna är dels Le couperet (Mördande konkurrens) som kom så sent som 2005, och dels den 80-talsfilm det handlar om idag. Min preblogg-text om Missing skrevs i juli 2004.

Jack Lemmon spelar pappan till sonen Charlie (John Shea) som försvunnit i Chile under kuppen 1973 (som ju USA var inblandade i). Tillsammans med Charlies fru (Sissy Spacek) så försöker han hitta sonen.

Mmm, det är en välgjord och realistisk film utan några spekulativa eller slemmiga avsnitt. Den är relativt torr (på ett positivt sätt) som gör att den känns realistisk. Den påminner lite om några av John Sayles politiska filmer, typ Men with Guns. Lemmon är, inte oväntat, bra. Han spelar utmärkt, först en ganska naiv pappa som tror på de amerikanska myndigheterna och tycker att Charlies fru är konstig som inte litar på amerikanerna i Chile. Sen börjar han inse att det ligger mer bakom. Han kommer även närmare sin son som han avfärdat som något av en drömmare utan ambitioner. Ibland blir det gripande men filmen kommer aldrig till nåt riktigt klimax utan det hela rinner liksom ut i sanden. Det fanns en del fyndiga bildlösningar som t ex när olika personer berättade vad som hade hänt när Charlie fördes bort av tio soldater… eller var det bara två? Försvunnen är sevärd och känns lite som en dramadokumentär, vilket inte är ett negativt omdöme i sig i just det här fallet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

#SFF20: One Night in Miami (2020)

One Night in Miami är en fiktiv BOATS. En fiktiv BOATS!? Ja, det är väl så jag skulle vilja beskriva filmen. Manusförfattaren Kemp Powers har diktat ihop en historia där Malcolm X, Cassius Clay (som han fortfarande hette 1964), Sam Cooke och Jim Brown (en stor profil inom amerikansk fotboll) möts natten efter att Clay blivit världsmästare i tungviktsboxning.

Filmen är fiktiv i den bemärkelsen att de fyra nog aldrig träffades på riktigt den där natten. Men den är samtidigt en BOATS eftersom X och Clay träffades och umgicks efter matchen (det finns det t.o.m. bildbevis på). Clay hade X som mentor och andlig ledare och gick några dagar efter sin vinst med i Nation of Islam och bytte namn till Muhammad Ali.

I filmen är det Malcom X som bjuder in till fest på sitt hotellrum. Ja, eller fest och fest. Det blir inte riktigt den fest som de andra har tänkt sig. Brown och Cooke undrar var brudarna är!? Ja, det gör nog Clay också, men inför sin renlevnadsmentor kan han förstås inte uttala det. X har andra planer. Här ska diskuteras samhälle, politik, och hur man ska få till lika rättigheter för alla utan att tumma på sin heder.

Det är ett ypperligt kammarspel det här. Dialogen är härlig att lyssna på; det är en smart dialog. Samtidigt önskar jag att filmen hade varit textad (på engelska) så att jag verkligen hade kunnat suga in alla begrepp, händelser och personer som nämns.

Filmen lyfter fram olika sidor av hur man ska ta sig an problemet med hur svarta behandlades (behandlas) i USA. De fyra inblandade vill nog samma sak, vill få samma respekt och rättigheter, men de har olika sätt att nå dit. X är aggressiv medan Cooke vill utnyttja systemet, inte förstöra det.

Jag gillar hur alla rollfigurer är fint utmejslade. Clay är skämtaren som vill medla. Brown är osäker och kanske lite neutral. Cooke vill alltså make it in the white world medan X är oresonlig och vill att alla ska kämpa för ”saken”.

Att X är mest besviken på just Cooke får sin förklaring mot slutet av filmen. Några år tidigare under en konsert som går fel vänder Cooke på steken och får med sig publiken i en scen som trycker på rysknapparna. En i publiken var just X som såg en enorm potential i Cooke. Därav X:s besvikelse när Cooke sjunger smörsång för en vit publik på The Copa.

För mig var One Night in Miami en sån där film som jag inte ville skulle ta slut. Jag ville fortsätta att hänga med de fyra och höra vad mer de hade att säga. Fiktiva repliker eller ej.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

X fotar Brown, Clay och Cooke vid baren.

Det verkliga fotot som kanske inspirerade manusförfattaren Kemp? Notera att Brown och Cooke inte är med på bilden.

Christine (2016)

Nej, det handlar inte om John Carpenter-filmatiseringen av Stephen Kings bilskräckis från ’83, vilket hade varit det logiska i dessa Halloween-tider. Det här är istället en BOATS om en kvinnlig nyhetsreporter som begick självmord i direktsändning. Happy days!

Rebecca Hall är mycket bra som den plågade tv-reportern Christine Chubbuck. Hall har fångat den osäkra och obekväma aggressiviteten hos Christine, som ändå verkar vara en reko person. Hon bor med sin mamma och arbetar frivilligt med barn på sjukhus.

Christine jobbar i en mansdominerad värld. Kvinnor är inte mycket värda, och att de ska kunna vara nyhetsankare? Skämta inte nu! Det hela utspelar sig i början av 70-talet kanske är bäst att nämna. Christine vill göra undersökande journalistik. Chefen vill ha juicy stories. ”If it bleeds, it leads”. Hetsen kring tittarsiffror får mig att tänka på Nightcrawler.

Christine är en film om en person som är fast i en nedåtgående spiral. Christine är deprimerad och osäker på sig själv och hon vågar inte låta nån hjälpa henne. Hon tänker för mycket, grubblar, och kan liksom aldrig slappna av. Detta med psykisk ohälsa… det är svårt att ta sig an.

Känslan av en kommande undergång är stark, just eftersom man ju vet vad som kommer att hända. Rebecca Hall är som sagt strålande och har hittat rätt ton i sitt skådespeleri.

Kanske finns lite för lite av en story i filmen. Men det behövs liksom inte. Det är en studie om en människa som inte riktigt hör hemma nånstans. Lite som Joker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Der Baader Meinhof Komplex (2008)

Den tyska filmen Der Baader Meinhof Komplex borde givetvis fått heta just så i Sverige. Nu blev det istället The Baader Meinhof Complex. Varför blanda in engelska i det här fallet? Dessutom låter ju Det Baader Meinhof Komplex coolare förutom att det ser även ser coolare ut. Jag har tydligen en gen som gör att jag stör mig på sånt här. Min text om filmen skrevs i november 2008.

Så…? Är denna film om Baader-Meinhof-ligan en ren actionfilm eller försöker den sig på en djupare förklaring eller är det en kombination? Mmm, jag lutar nog åt det första, fast actiondrama skulle jag kalla den. Den person som står i fokus är Ulrike Meinhof och om det är någon rollfigur som har något sorts djup så är det hon. Det är endast när det gäller Meinhof som vi kommer någon person nära. Gudrun Ensslin (Johanna Wokalek) och Andreas Baader (Moritz Bleibtreu) förblir hippa rockterrorister filmen igenom. Nu betyder ju inte frånvaron av ett rikt persongalleri att det är en dålig film. Nej, tvärtom, det är en intensiv och välgjord thriller med duktiga skådisar. Det enda jag egentligen stör mig på är att Bleibtreu, som alltså spelar Baader, förblir en pajas filmen rakt igenom. En pajas med terrorism som vapen men ändå en pajas. Nu kanske han inte var något mer än en pajas och då är det väl gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Heavenly Creatures (1994)

När jag pluggade till civilingenjör i Uppsala i början av 90-talet så roade några av oss i vår klass (om det nu kallades klass?) med att titta på en kultskräckis som hette Bad Taste. Jag minns inte speciellt mycket från filmen förutom ett får som det gick illa för och en hjärna som typ ramlade ur någons skalle. Att regissören hette Peter Jackson hade jag ingen aning om. Några år senare kom filmen Heavenly Creatures med Kate Winslet i en tidig roll. Regissör var förstås Peter Jackson och det här var tydligen filmen som öppnade Hollywoods dörrar för Nyazeeländaren. Heavenly Creatures är för övrigt en BOATS vilket jag inte nämner i texten som skrevs i februari 2004.

Filmen som Peter Jackson gjorde innan Sagan om Ringen med en ung Kate Winslett i rollen som Juliet. När Juliet kommer ny till en skola blir hon kompis med Pauline (Melanie Lynskey). Ja, inte bara kompis, utan nära vän. Pauline är en tjej som verkar sur på det mesta. Juliet som inte får vidare mycket kärlek av sina föräldrar brukar ta till fantasin för att glömma och bli glad igen. Tillsammans skapar de och i stort sett lever i en fantasivärld. De blir besatta av sin vänskap och deras familjer tycker att den börjar bli smått ohälsosam.

En ganska annorlunda film som har sina ljusa punkter. Den visar på hur vänskap både kan vara bra men också nåt farligt (nästan sekt-aktigt). Det är starka skådespelarinsatser genomgående. Jag störde mig inte nåt nämvärt på Lynskey i början som jag hört att andra gjorde. Däremot tyckte jag att det ibland kunde bli lite väl mycket spring, flams och fnitter. Men det var förmodligen meningen att det skulle kännas så för att visa på hur de två skilde sig från mängden och blev lite obekväma för omgivningen. Jag gillade gestaltningen av deras fantasivärld. Det var ganska smart gjort. Slutet var ganska starkt också.

<spoiler>
Speciellt att Juliet började ångra deras planer på att ha ihjäl Paulines mamma. Men det gick liksom inte att stoppa den rullande snöbollen. Det blev bara några lama försök till eftertanke. Men hon kände att det som de gjorde nog var fel ändå.
</spoiler>

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Irishman (2019)

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Only the Brave (2017)

Only the Brave var BOATS som överraskade mig en hel del var brandmansfilmen Only the Brave. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig men inte att jag skulle vara i princip rörd till tårar i slutet.

Inledningsvis var det det gamla vanliga med macho-män som säger hej då till fru och barn. Det spelas rockmusik i bilen på väg ut mot skogen. Det grabbsnackas under pauserna mellan släckningsarbete. Macho.

Miles Teller spelar en slarver och är urtypen av en figur som ska skärpa till sig, växa upp, klippa sig, skaffa sig ett jobb, och ta hand om sin familj under filmens gång.

Så kanske inte så mycket nytt under solen och ingenting speciellt upphetsande. Det är som sagt macho så det förslår och filmen är superamerikansk. Americana! Och det kanske just därför jag gillar den, just att den känns ärlig. Under titten satt jag och funderade på om jag hade gillat den lika mycket om huvudpersonerna hade varit soldater. Det är mycket möjligt att det inte hade funkat då, som i Lone Survivor. Det är nåt med soldater som dör ärofyllt i slow motion som bara inte funkar för mig.

En liten detalj som stack ut med Only the Brave var dess klippning. Det var ett grepp som förekommer då och då. Nämligen att man klipper över till nästa scen innan den pågående scenen kommit till ett normalt avslut. Jag gillade det eftersom det gav ett bra tempo till filmen.

Filmen visade sig även som tur var innehåll mer än brandmän som släcker bränder och fruar som väntar hemma och barn. Fruarna är riktiga människor som får andra scener än där de väntar vid telefonen.

Mot slutet får jag en tryckande känsla av en kommande katastrof, och när slutet väl kom var jag helt oförberedd eftersom jag inte hade koll på den verkliga historien. Mycket rörande. Enda lilla plumpen var att man envisades med att veva bilder på de verkliga personerna under eftertexterna. För mig blir det bara lök på laxen, tårta på tårta, och övertydligt smetigt. Det hade räckt med bilden med trädet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Greppet att visa de verkliga personer funkade dock givetvis utmärkt i Chernobyl. Där kändes det helt berättigat.

Grâce à Dieu (2018)

Grâce à Dieu är en sorts fransk Spotlight. Om jag skulle skriva en kort beskrivning av filmen i en festivaltidning så skulle jag i alla fall referera till Spotlight, och mycket riktigt gör Stockhohlm Filmfestival just det. Det handlar alltså om den katolska kyrkan och dess pedofilpräster som fick fortsätta jobba med barn trots att ansvariga inom kyrkan hade kännedom om vad som pågick.

I Spotlight var det journalister i Boston som nystade i härvan. I Grâce à Dieu är det istället vissa av offren själva som i Lyon bildar en sorts arbetsgrupp och tar sig an sina egna och andras fall. I många fall har preskriptionstiden gått ut så det går inte att väcka åtal. Men den lilla men envisa arbetsgruppen letar idogt efter flera fall, och viktigast av allt försöker man se till att pedofilprästerna åtminstone blir avstängda.

Det är intressant att jämföra de bägge filmerna. Båda är procedurfilmer som är upplagda på liknande sätt. Känslan i Grâce à Dieu är ändå ganska annorlunda. Det är trots allt i grunden en fransk snackfilm. Det förekommer med andra ord en hel del rödvinspimplande och snackelisnack vid middagsbordet.

Grâce à Dieu är även intressant när det gäller sättet fokus skiftar från person till person under filmens gång. Detta gjorde den en aning oförutsägbar, men även kanske en aning för lång. Vi träffar först Alexandre (Melvil Poupaud), ett offer som har fru och barn och lever ett till synes stabilt liv. Just därför kanske han har kraft och vilja att ta upp striden med kyrkan. Sen försvinner Alexandre plötsligt ur handlingen och vi hoppar vidare till nästa offer och får ta del av hans liv. Slutligen träffar vi ett tredje offer och så småningom går trådarna ihop och och de tre huvudpersonerna möts.

En störande detalj som inte har med filmen som sådan att göra är den svenska titeln. I Guds namn fick den heta i Sverige. Detta är en direkt felaktig titel. Grâce à Dieu betyder (Med) Guds försyn och har en direkt koppling till nåt som sägs i filmen i en avgörande scen. Med Guds försyn, I Guds namn, det kan tyckas spela mindre roll men när originaltiteln syftar på en replik som faktiskt sägs så känns det galet att ändra betydelsen. På engelska heter filmen mycket riktigt By the Grace of God.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Grâce à Dieu ihop med Carl (tack för att du höll en plats åt mig!). Kolla in hans Letterboxd-recension för att se vad han tyckte.

The Report (2019)

The Report kändes som en blandning av två andra BOATS-filmerna, nämligen Kathryn Bigelows supertajta Zero Dark Thirty och den svenska filmen Quick. En skillnaden var tyvärr att The Report var svintråkig i princip hela tiden.

Efter visningen pratade Henke om hur filmen Spotlight sopade banan med The Report. Min första tanke var: Spotlight, vad har den med The Report att göra? Ja, det är väl egentligen självklart. Bägge filmerna handlar om det envisa arbetet med att avslöja övergrepp och fel som begåtts, och de som utför arbetet spelar ett sorts schackspel med sin motpart. I fallet Spotlight, den katolska kyrkan, och fallet The Report, CIA.

Men i mitt huvud efter filmen så hade jag alltså främst Zero Dark Thirty och Quick så jag kopplade av nån anledning först inte till Spotlight. Det hade jag dock på ett sätt redan gjort tidigare. Min bloggkompis Filmitch och jag körde ett bloggprojekt för några år sen då jag ”tvingade” Filmitch att titta på ”terrorister i Mellanöstern”-filmer varav en av filmerna givetvis var Zero Dark Thirty. Så här skrev jag i samband med det:

”När jag nu läser igenom min recension [av ZD30] så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål.”

Cirkeln är alltså sluten och vi är tillbaka vid Spotlight.

Varför drar jag paralleller till Quick? Jo, för om man pratar om inkompetenta förhörsledare så kan man ta fram Quick och The Report som två exempel. Det som skildras i de bägge filmerna är ungefär lika obehagligt och omoraliskt. Det handlar om pajaser som får ett väldigt ansvar och som missbrukar det fullkomligt.

Problemet med The Report är alltså att den är tråkig. Det handlar om en (tortyr-)rapport som vår huvudperson Daniel Jones (Adam Driver) har jobbat med i flera år. Den har tagit över hans liv. Frågan är om den nånsin ska göras publik. Filmen lyckas tyvärr inte förmedla nån spänning eller förklara vad det är som gör att man eventuellt inte kan publicera rapporten. Republikanerna vill det inte. CIA vill det inte. Men djupare än så går man inte. Eller så missade jag några detaljer när jag nickade till.

När jag såg The Report kändes det som att man klätt en historia som kanske inte var så intressant i en konspirationsteori-kostym som inte riktigt passade. Det blir underkänt men det är inte jättedåligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer och Movies – Noir för att kolla vad de tyckte om The Report. Kanske kan de komma med en lite positivare rapport än vad jag levererade.

Let Me Fall (2018)

När jag funderade på vilka filmer jag skulle kolla in under Malmö Filmdagar så dök en isländsk film upp i programmet. Let Me Fall hette den och skulle handla om två tonåriga tjejer, deras uppväxt, att de skiljs åt, och träffas igen 12 år senare. Den bild från filmen som användes i pressmaterialet fick mig att tänka ”ah, en isländsk Fucking Åmål”, det kan väl passa bra. Beskrivningen av handlingen i samma pressmaterial antydde att det skulle förekomma en del droger och problem, men hur farligt kan det vara?

Det kan vara väldigt farligt. Min korta recensions-tweet efter visningen löd som följer:

”En blandning av Vi barn på Bahnhof Zoo, Larry Clark och Mods-trilogin. Totalt jävla mörker. Nattsvart. Jag som hoppades på en isländsk F-cking Åmål. Finns egentligen inte så mycket att säga förutom att dosen misär nu måste vara uppnådd.”

Ja, det beskriver rätt bra vad det här handlade om. Det är misär i kubik. Korparna är rena Bamse i jämförelse. Let Me Fall är en ren tragedi. Den är nattsvart från början till slut. Redan efter fem minuter är stämningen satt och jag vet att det jag kommer att få se kommer vara skitjobbigt. Där och då hade jag ganska långt gångna planer på att lämna salongen. Jag härdade dock ut.

Är jag glad för att jag härdade ut? Jag vet inte. Filmen är ju inte dålig. De unga skådespelarna som spelar Magnea (Elín Sif Halldórsdóttir) och Stella (Eyrún Björk Jakobsdóttir) är strålande. Det kan inte ha varit en lätt film att spela in.

Filmen hoppar fram och tillbaka i tiden, från när tjejerna är 15 och sen 12 år senare. Då, 12 år senare, har det gått åt helvete för en av tjejerna medan den andra har ordnat upp sitt liv. Scenerna med hon som har hamnat snett är en nedstigning rakt ner i helvetet, och det blev för mycket. Det var t.o.m. nästan så att det slog över och blev parodi. Så eländigt var det. Det blev nästan svårt att känna nåt. Av nån anledning kom jag att tänka på Eldflugornas grav och hur den filmen troligen inte alls hade funkat på sitt underbara och tragiska sätt om den INTE hade varit tecknat. Jag misstänker att jag hade värjt mig istället för att ta in det jag såg. I fallet Let Me Fall så värjde jag mig.

Jag tänkte hela tiden att det var skönt ändå att det faktiskt gick bra för en av tjejerna. Det visade ju att det faktiskt finns hopp. Då väljer filmen att göra en dolkstöt i magen på oss tittare. Jag förstår inte riktigt poängen med den kniven i ryggen. Var det inte tillräckligt liksom? Knark är skit, vi vet. Ändå delar jag ut en trea till Let Me Fall. Nånstans så kröp den ändå in under skinnet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioLof mér að falla, som den heter på isländska, har biopremiär idag fredag.

Biobesök eller ej? Ja, haha, du får bestämma själv. Var beredd på en tuff resa bara, under två timmar och sexton minuter. Det är liksom inte tjo och tjim och klackarna i taket efteråt.

 

Bilden som lurade mig att se filmen

%d bloggare gillar detta: