Boys Don’t Cry (1999)

Regissören bakom Boys Don’t Cry heter Kimberly Peirce som jag nämner i slutet av min text. Jag undrar nu vart hon har tagit vägen egentligen? Det visar sig att hon 2013 gjorde remaken av Carrie men efter det har hon inte gjort några fler filmer. Men hon har inte på något sätt haft lite att göra utan istället fokuserat på att vara tv-serie-regissör. Jag antar att det visar att det inte är det enklast att ro i land en film med allt vad det innebär. Min preblogg-text om Boys Don’t Cry skrevs i juni 2003.

Hillary Swank spelar huvudrollen som Teena Brandon som blir Brandon Teena i denna film som bygger på en verklig händelse (tyvärr). Med tanke på att man på förhand vet vad som händer, om än inte i detalj, så kände jag när jag såg den ett jobbigt hot som hängde som ett mörkt flor över hela filmen. Detta gjorde samtidigt att nånting saknades. Det är ett välspelat realistiskt drama där Swank men även Chloë Sevigny, som spelar tjejen som Brandon blir kär i, är utmärkta. Ändå så kändes det ibland som en lång transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Filmen innehåller även en del jobbiga scener, vilket inte är nåt negativt, men så var det i alla fall. Efter att ha sett denna film och Larrys Clarks Kids så har Chloë Sevigny blivit något av en favorit. Betyget blir en stark 3/5. Regissören är för övrigt en kvinna vid namn Kimberly Peirce som enligt IMDb bara gjort tre filmer varav en är en annan version av Boys Don’t Cry från 1995 (min kommentar: en kortfilmsversion).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Pianist (2002)

Roman Polanski må vara kancellerad men det betyder väl inte nödvändigtvis att hans filmer är det. Åtminstone inte hans gamla filmer. Eller? Just The Pianist såg jag på den trevliga biografen Sture under Franska Filmfestivalen i maj 2003.

Jag har sett Roman Polanskis The Pianist (2002). Filmen som bygger på verkliga händelser utspelar sig i Warszawa under andra världskriget och handlar om pianisten och juden Władysław Szpilman. Han och hans familj (mamma, pappa, två systrar och en bror) utsätts för tyskarnas förföljelse av judar.

Jag tänker inte nämna mer om handlingen utan säger bara att filmen handlar om överlevnad, mänsklighet och vad som händer med människor under krig och extrema situationer. Adrian Brody är strålande i rollen som pianisten och jag tycker han är värd sin Oscar.

Andra Polanski-filmer jag har sett som Chinatown, Rosemary’s Baby, The Ninth Gate och Vampyrernas natt har inte varit dåliga men inte heller gripit tag i mig riktigt. Det gjorde däremot The Pianist. Det är den bästa Polanski-film jag har sett och den får faktiskt högsta betyg 5/5 av mig. Kanske en svag femma men trots allt en femma. Se den när den kommer på bio i augusti! (min kommentar: ja, det här var alltså i augusti 2003.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Missing (1982)

Jag har bara sett två filmer av den grekiskfödda regissören Costa-Gavras (förkortning för Konstantinos Gavras). De två filmerna är dels Le couperet (Mördande konkurrens) som kom så sent som 2005, och dels den 80-talsfilm det handlar om idag. Min preblogg-text om Missing skrevs i juli 2004.

Jack Lemmon spelar pappan till sonen Charlie (John Shea) som försvunnit i Chile under kuppen 1973 (som ju USA var inblandade i). Tillsammans med Charlies fru (Sissy Spacek) så försöker han hitta sonen.

Mmm, det är en välgjord och realistisk film utan några spekulativa eller slemmiga avsnitt. Den är relativt torr (på ett positivt sätt) som gör att den känns realistisk. Den påminner lite om några av John Sayles politiska filmer, typ Men with Guns. Lemmon är, inte oväntat, bra. Han spelar utmärkt, först en ganska naiv pappa som tror på de amerikanska myndigheterna och tycker att Charlies fru är konstig som inte litar på amerikanerna i Chile. Sen börjar han inse att det ligger mer bakom. Han kommer även närmare sin son som han avfärdat som något av en drömmare utan ambitioner. Ibland blir det gripande men filmen kommer aldrig till nåt riktigt klimax utan det hela rinner liksom ut i sanden. Det fanns en del fyndiga bildlösningar som t ex när olika personer berättade vad som hade hänt när Charlie fördes bort av tio soldater… eller var det bara två? Försvunnen är sevärd och känns lite som en dramadokumentär, vilket inte är ett negativt omdöme i sig i just det här fallet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

#SFF20: One Night in Miami (2020)

One Night in Miami är en fiktiv BOATS. En fiktiv BOATS!? Ja, det är väl så jag skulle vilja beskriva filmen. Manusförfattaren Kemp Powers har diktat ihop en historia där Malcolm X, Cassius Clay (som han fortfarande hette 1964), Sam Cooke och Jim Brown (en stor profil inom amerikansk fotboll) möts natten efter att Clay blivit världsmästare i tungviktsboxning.

Filmen är fiktiv i den bemärkelsen att de fyra nog aldrig träffades på riktigt den där natten. Men den är samtidigt en BOATS eftersom X och Clay träffades och umgicks efter matchen (det finns det t.o.m. bildbevis på). Clay hade X som mentor och andlig ledare och gick några dagar efter sin vinst med i Nation of Islam och bytte namn till Muhammad Ali.

I filmen är det Malcom X som bjuder in till fest på sitt hotellrum. Ja, eller fest och fest. Det blir inte riktigt den fest som de andra har tänkt sig. Brown och Cooke undrar var brudarna är!? Ja, det gör nog Clay också, men inför sin renlevnadsmentor kan han förstås inte uttala det. X har andra planer. Här ska diskuteras samhälle, politik, och hur man ska få till lika rättigheter för alla utan att tumma på sin heder.

Det är ett ypperligt kammarspel det här. Dialogen är härlig att lyssna på; det är en smart dialog. Samtidigt önskar jag att filmen hade varit textad (på engelska) så att jag verkligen hade kunnat suga in alla begrepp, händelser och personer som nämns.

Filmen lyfter fram olika sidor av hur man ska ta sig an problemet med hur svarta behandlades (behandlas) i USA. De fyra inblandade vill nog samma sak, vill få samma respekt och rättigheter, men de har olika sätt att nå dit. X är aggressiv medan Cooke vill utnyttja systemet, inte förstöra det.

Jag gillar hur alla rollfigurer är fint utmejslade. Clay är skämtaren som vill medla. Brown är osäker och kanske lite neutral. Cooke vill alltså make it in the white world medan X är oresonlig och vill att alla ska kämpa för ”saken”.

Att X är mest besviken på just Cooke får sin förklaring mot slutet av filmen. Några år tidigare under en konsert som går fel vänder Cooke på steken och får med sig publiken i en scen som trycker på rysknapparna. En i publiken var just X som såg en enorm potential i Cooke. Därav X:s besvikelse när Cooke sjunger smörsång för en vit publik på The Copa.

För mig var One Night in Miami en sån där film som jag inte ville skulle ta slut. Jag ville fortsätta att hänga med de fyra och höra vad mer de hade att säga. Fiktiva repliker eller ej.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

X fotar Brown, Clay och Cooke vid baren.

Det verkliga fotot som kanske inspirerade manusförfattaren Kemp? Notera att Brown och Cooke inte är med på bilden.

Christine (2016)

Nej, det handlar inte om John Carpenter-filmatiseringen av Stephen Kings bilskräckis från ’83, vilket hade varit det logiska i dessa Halloween-tider. Det här är istället en BOATS om en kvinnlig nyhetsreporter som begick självmord i direktsändning. Happy days!

Rebecca Hall är mycket bra som den plågade tv-reportern Christine Chubbuck. Hall har fångat den osäkra och obekväma aggressiviteten hos Christine, som ändå verkar vara en reko person. Hon bor med sin mamma och arbetar frivilligt med barn på sjukhus.

Christine jobbar i en mansdominerad värld. Kvinnor är inte mycket värda, och att de ska kunna vara nyhetsankare? Skämta inte nu! Det hela utspelar sig i början av 70-talet kanske är bäst att nämna. Christine vill göra undersökande journalistik. Chefen vill ha juicy stories. ”If it bleeds, it leads”. Hetsen kring tittarsiffror får mig att tänka på Nightcrawler.

Christine är en film om en person som är fast i en nedåtgående spiral. Christine är deprimerad och osäker på sig själv och hon vågar inte låta nån hjälpa henne. Hon tänker för mycket, grubblar, och kan liksom aldrig slappna av. Detta med psykisk ohälsa… det är svårt att ta sig an.

Känslan av en kommande undergång är stark, just eftersom man ju vet vad som kommer att hända. Rebecca Hall är som sagt strålande och har hittat rätt ton i sitt skådespeleri.

Kanske finns lite för lite av en story i filmen. Men det behövs liksom inte. Det är en studie om en människa som inte riktigt hör hemma nånstans. Lite som Joker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Der Baader Meinhof Komplex (2008)

Den tyska filmen Der Baader Meinhof Komplex borde givetvis fått heta just så i Sverige. Nu blev det istället The Baader Meinhof Complex. Varför blanda in engelska i det här fallet? Dessutom låter ju Det Baader Meinhof Komplex coolare förutom att det ser även ser coolare ut. Jag har tydligen en gen som gör att jag stör mig på sånt här. Min text om filmen skrevs i november 2008.

Så…? Är denna film om Baader-Meinhof-ligan en ren actionfilm eller försöker den sig på en djupare förklaring eller är det en kombination? Mmm, jag lutar nog åt det första, fast actiondrama skulle jag kalla den. Den person som står i fokus är Ulrike Meinhof och om det är någon rollfigur som har något sorts djup så är det hon. Det är endast när det gäller Meinhof som vi kommer någon person nära. Gudrun Ensslin (Johanna Wokalek) och Andreas Baader (Moritz Bleibtreu) förblir hippa rockterrorister filmen igenom. Nu betyder ju inte frånvaron av ett rikt persongalleri att det är en dålig film. Nej, tvärtom, det är en intensiv och välgjord thriller med duktiga skådisar. Det enda jag egentligen stör mig på är att Bleibtreu, som alltså spelar Baader, förblir en pajas filmen rakt igenom. En pajas med terrorism som vapen men ändå en pajas. Nu kanske han inte var något mer än en pajas och då är det väl gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Heavenly Creatures (1994)

När jag pluggade till civilingenjör i Uppsala i början av 90-talet så roade några av oss i vår klass (om det nu kallades klass?) med att titta på en kultskräckis som hette Bad Taste. Jag minns inte speciellt mycket från filmen förutom ett får som det gick illa för och en hjärna som typ ramlade ur någons skalle. Att regissören hette Peter Jackson hade jag ingen aning om. Några år senare kom filmen Heavenly Creatures med Kate Winslet i en tidig roll. Regissör var förstås Peter Jackson och det här var tydligen filmen som öppnade Hollywoods dörrar för Nyazeeländaren. Heavenly Creatures är för övrigt en BOATS vilket jag inte nämner i texten som skrevs i februari 2004.

Filmen som Peter Jackson gjorde innan Sagan om Ringen med en ung Kate Winslett i rollen som Juliet. När Juliet kommer ny till en skola blir hon kompis med Pauline (Melanie Lynskey). Ja, inte bara kompis, utan nära vän. Pauline är en tjej som verkar sur på det mesta. Juliet som inte får vidare mycket kärlek av sina föräldrar brukar ta till fantasin för att glömma och bli glad igen. Tillsammans skapar de och i stort sett lever i en fantasivärld. De blir besatta av sin vänskap och deras familjer tycker att den börjar bli smått ohälsosam.

En ganska annorlunda film som har sina ljusa punkter. Den visar på hur vänskap både kan vara bra men också nåt farligt (nästan sekt-aktigt). Det är starka skådespelarinsatser genomgående. Jag störde mig inte nåt nämvärt på Lynskey i början som jag hört att andra gjorde. Däremot tyckte jag att det ibland kunde bli lite väl mycket spring, flams och fnitter. Men det var förmodligen meningen att det skulle kännas så för att visa på hur de två skilde sig från mängden och blev lite obekväma för omgivningen. Jag gillade gestaltningen av deras fantasivärld. Det var ganska smart gjort. Slutet var ganska starkt också.

<spoiler>
Speciellt att Juliet började ångra deras planer på att ha ihjäl Paulines mamma. Men det gick liksom inte att stoppa den rullande snöbollen. Det blev bara några lama försök till eftertanke. Men hon kände att det som de gjorde nog var fel ändå.
</spoiler>

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Irishman (2019)

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Only the Brave (2017)

Only the Brave var BOATS som överraskade mig en hel del var brandmansfilmen Only the Brave. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig men inte att jag skulle vara i princip rörd till tårar i slutet.

Inledningsvis var det det gamla vanliga med macho-män som säger hej då till fru och barn. Det spelas rockmusik i bilen på väg ut mot skogen. Det grabbsnackas under pauserna mellan släckningsarbete. Macho.

Miles Teller spelar en slarver och är urtypen av en figur som ska skärpa till sig, växa upp, klippa sig, skaffa sig ett jobb, och ta hand om sin familj under filmens gång.

Så kanske inte så mycket nytt under solen och ingenting speciellt upphetsande. Det är som sagt macho så det förslår och filmen är superamerikansk. Americana! Och det kanske just därför jag gillar den, just att den känns ärlig. Under titten satt jag och funderade på om jag hade gillat den lika mycket om huvudpersonerna hade varit soldater. Det är mycket möjligt att det inte hade funkat då, som i Lone Survivor. Det är nåt med soldater som dör ärofyllt i slow motion som bara inte funkar för mig.

En liten detalj som stack ut med Only the Brave var dess klippning. Det var ett grepp som förekommer då och då. Nämligen att man klipper över till nästa scen innan den pågående scenen kommit till ett normalt avslut. Jag gillade det eftersom det gav ett bra tempo till filmen.

Filmen visade sig även som tur var innehåll mer än brandmän som släcker bränder och fruar som väntar hemma och barn. Fruarna är riktiga människor som får andra scener än där de väntar vid telefonen.

Mot slutet får jag en tryckande känsla av en kommande katastrof, och när slutet väl kom var jag helt oförberedd eftersom jag inte hade koll på den verkliga historien. Mycket rörande. Enda lilla plumpen var att man envisades med att veva bilder på de verkliga personerna under eftertexterna. För mig blir det bara lök på laxen, tårta på tårta, och övertydligt smetigt. Det hade räckt med bilden med trädet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Greppet att visa de verkliga personer funkade dock givetvis utmärkt i Chernobyl. Där kändes det helt berättigat.

Grâce à Dieu (2018)

Grâce à Dieu är en sorts fransk Spotlight. Om jag skulle skriva en kort beskrivning av filmen i en festivaltidning så skulle jag i alla fall referera till Spotlight, och mycket riktigt gör Stockhohlm Filmfestival just det. Det handlar alltså om den katolska kyrkan och dess pedofilpräster som fick fortsätta jobba med barn trots att ansvariga inom kyrkan hade kännedom om vad som pågick.

I Spotlight var det journalister i Boston som nystade i härvan. I Grâce à Dieu är det istället vissa av offren själva som i Lyon bildar en sorts arbetsgrupp och tar sig an sina egna och andras fall. I många fall har preskriptionstiden gått ut så det går inte att väcka åtal. Men den lilla men envisa arbetsgruppen letar idogt efter flera fall, och viktigast av allt försöker man se till att pedofilprästerna åtminstone blir avstängda.

Det är intressant att jämföra de bägge filmerna. Båda är procedurfilmer som är upplagda på liknande sätt. Känslan i Grâce à Dieu är ändå ganska annorlunda. Det är trots allt i grunden en fransk snackfilm. Det förekommer med andra ord en hel del rödvinspimplande och snackelisnack vid middagsbordet.

Grâce à Dieu är även intressant när det gäller sättet fokus skiftar från person till person under filmens gång. Detta gjorde den en aning oförutsägbar, men även kanske en aning för lång. Vi träffar först Alexandre (Melvil Poupaud), ett offer som har fru och barn och lever ett till synes stabilt liv. Just därför kanske han har kraft och vilja att ta upp striden med kyrkan. Sen försvinner Alexandre plötsligt ur handlingen och vi hoppar vidare till nästa offer och får ta del av hans liv. Slutligen träffar vi ett tredje offer och så småningom går trådarna ihop och och de tre huvudpersonerna möts.

En störande detalj som inte har med filmen som sådan att göra är den svenska titeln. I Guds namn fick den heta i Sverige. Detta är en direkt felaktig titel. Grâce à Dieu betyder (Med) Guds försyn och har en direkt koppling till nåt som sägs i filmen i en avgörande scen. Med Guds försyn, I Guds namn, det kan tyckas spela mindre roll men när originaltiteln syftar på en replik som faktiskt sägs så känns det galet att ändra betydelsen. På engelska heter filmen mycket riktigt By the Grace of God.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Grâce à Dieu ihop med Carl (tack för att du höll en plats åt mig!). Kolla in hans Letterboxd-recension för att se vad han tyckte.

%d bloggare gillar detta: