The Trial of the Chicago 7 (2020)

Tidsperioden som The Trial of the Chicago 7 skildrar är härlig. Ja, på film i alla fall. Amerikansk 60-talshistoria på vita duken är nåt jag nästan alltid uppskattar.

Den här gången är det Aaron Sorkin som ger sig på en film baserad på verkliga händelser från slutet av 60-talet. Ämnet och Sorkin, det borde ju borga för kvalitet. Men det här visade sig tyvärr inte vara speciellt bra. Det ska vara ett rättegångsdrama men känns snarare som en rättegångsfars.

Allt är överdrivet. Eddie Redmayne pratar med överdriven amerikansk accent. Sacha Baron Cohen pratar med överdriven Boston-dialekt. Domaren är överdrivet maktgalen. Perukerna är överdrivna. Referenserna till vår samtid är överdrivna. Nej, filmen kändes inte realistisk utan snarare som att en radda skådisar lajvar upplopp och rättegång klädda i utstyrslar från Butterick’s.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni inte sett filmen så kan ni skippa det. Kolla istället in det här klippet när tre av de åtalade (David Dellinger, Jerry Rubin and Abbie Hoffman) håller presskonferens efter att de blivit åtalade (för att konspirera och passera statsgränser i syfte att skapa upplopp). Det är fascinerande hur Dellinger verkligen sticker ut i sammanhanget men ändå är på samma sida som Rubin och Hoffman. Dellinger spelas för övrigt utmärkt av favoriten John Carroll Lynch i filmen.

Borat (2006)

Jag minns Borat (eller Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan som den fullständiga titeln lyder) som en väldigt hajpad film, en film som gick hem hos både publik och kritiker. Upplagt för fenomenet för högt ställda förväntningar som inte infrias med andra ord. En sak jag noterade nu är att filmen på sin Wikipedia-sida beskrivs som en mockumentär. Jag vet inte, är det egentligen en mockumentär? Jag skulle nästan kalla den för en vanlig dokumentär då ju reaktionerna hos de personer som Borat möter är genuina, och det är just det som filmen går ut på. Min korta text om Borat skrevs i november 2006.

Hmmm, Borat blev något av en besvikelse. Men Manetheren (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) behöver egentligen inte oroa sig när det gäller det här med att driva med ”vanliga” personer som det möjligtvis görs i scenerna i ”Kazakstan”. 90% av filmen utspelar sig i USA och bilden av USA blir allt annat än smickrande. (Min kommentar: jag antar att jag menar att de personer som det drivs med inte är hyvens utan idioter och att de är värda att drivas med.) Så här i efterhand känns filmen nästan inte som en komedi. Snarare en skräckfilm. En del scener är obehagligt roliga men på nåt sätt så fastnar skrattet i halsen även fast det är sjukt roligt (gäller t ex middagsbjudningen och nationalsången). Vissa skämt och hela karaktären Borat tröttnar jag kanske på efter ett tag. Filmen känns lite lång. Dock är den underhållande, och det blir en trea. Men det där med att man skulle skratta så man får kramp förstår jag inte. Jag småskrattar några gånger men det var allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: