C.S.A.: Confederate States of America (2004)

9 februari, 2022 Lämna en kommentar

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer och det här blev den sista. I texten nedan kallar jag C.S.A.: Confederate States of America för en fejkdokumentär. Ja, det stämmer nog, även om mockumentär nog är det begrepp jag skulle använda idag. Men den bloggkategori jag för länge sen valde att använda för den här typen av filmer är just fejkdokumentär. Båda orden funkar förstås men just nu föredrar jag mockumentär med tanke på alla mock-objekt som jag skapar på mitt jobb plus att det alltid är kul med teleskopord.

Njaaa, det här var en ganska bra grundidé som blir en ganska tråkig film. Sydstatarna vinner amerikanska inbördeskriget och istället för USA bildas CSA där slaveriet är grunden för ekonomin. Vi får se hur det gick till och historien därefter fram till våra dagar i en fejkdokumentär. Lite kul var att dokumentären sänds som ett program i en tv-kanal i det tänkta CSA och därmed avbryts den för reklaminslag varje kvart ungefär.

Här får vi se reklam för elektroniska handbojor så att du kan ha koll på din slav. Även reklam för produkter som faktiskt funnits på riktigt såsom Coon Chicken Inn förekommer. Faktum är ju att t ex Uncle Ben’s ris fortfarande finns kvar (min kommentar: nej, inte längre! Nu kallas det för enbart Ben’s). Tyvärr var själva (fejk)dokumentären långtråkig. Den är lite för enformigt berättad och reklamavbrotten blir underhållande avbrott. Efter filmen blev det en frågestund med filmens producent som visade sig vara en pratkvarn. En ganska intressant sådan dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Drama, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , ,

Borat (2006)

26 april, 2019 4 kommentarer

Jag minns Borat (eller Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan som den fullständiga titeln lyder) som en väldigt hajpad film, en film som gick hem hos både publik och kritiker. Upplagt för fenomenet för högt ställda förväntningar som inte infrias med andra ord. En sak jag noterade nu är att filmen på sin Wikipedia-sida beskrivs som en mockumentär. Jag vet inte, är det egentligen en mockumentär? Jag skulle nästan kalla den för en vanlig dokumentär då ju reaktionerna hos de personer som Borat möter är genuina, och det är just det som filmen går ut på. Min korta text om Borat skrevs i november 2006.

Hmmm, Borat blev något av en besvikelse. Men Manetheren (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) behöver egentligen inte oroa sig när det gäller det här med att driva med ”vanliga” personer som det möjligtvis görs i scenerna i ”Kazakstan”. 90% av filmen utspelar sig i USA och bilden av USA blir allt annat än smickrande. (Min kommentar: jag antar att jag menar att de personer som det drivs med inte är hyvens utan idioter och att de är värda att drivas med.) Så här i efterhand känns filmen nästan inte som en komedi. Snarare en skräckfilm. En del scener är obehagligt roliga men på nåt sätt så fastnar skrattet i halsen även fast det är sjukt roligt (gäller t ex middagsbjudningen och nationalsången). Vissa skämt och hela karaktären Borat tröttnar jag kanske på efter ett tag. Filmen känns lite lång. Dock är den underhållande, och det blir en trea. Men det där med att man skulle skratta så man får kramp förstår jag inte. Jag småskrattar några gånger men det var allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Dokumentär, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , ,

District 9

19 mars, 2013 6 kommentarer

RäkaTitel: District 9
Regi: Neill Blomkamp
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev precis om District 9 och därför kommer här min gamla recension från december 2009 av samma film. Jag är inte riktigt lika begeistrad även om jag gillar den. Det har förstås mycket med den fejkdokumentära känslan att göra (hmm, jag noterar att jag nu har bytt stavning på fejk). För er som undrar vart mitt sista inlägg i martial arts-måndagstemat tog vägen så var det lite kinkigt och ville inte publiceras förrän nästa måndag.

Av någon anledning har jag alltid haft lite svårt för s.k. fake-dokumentärer. Det känns som om filmmakarna fuskar på något sätt. Det framställs som dokumentärt och på riktigt men det är påhittat. Det blir liksom varken eller för mig. Givetvis är det bara ett annat sätt att berätta något men det är något med formatet som jag helt enkelt inte gillar.

Efter denna parentes, raskt vidare till filmen District 9 som väl är en sorts blandning av fake-dokumentär och vanlig spelfilm. Rymdvarelser, ”räkor” kallade, har blivit strandsatta på Jorden, i Johannesburg i Sydafrika närmare bestämt. De behandlas dåligt, placerade i ett ghetto, även om det ska sägas att räkorna inte verkar speciellt trevliga de heller. Nu ska räkorna flyttas utanför stan till ett läger eftersom människorna har tröttnat på dem. Den föga trevliga uppgiften att genomföra det hela tilldelas Wikus Van De Merwe (Sharlto Copley).

Jag måste börja med att nämna specialeffekterna – som inte stack ut. Med det menar jag att de var väl integrerade i filmen. De är välgjorda på ett skitigt sätt och inte välpolerade à la de nya Star Wars-filmerna. Ja, det här är i själva verket så långt ifrån The Phantom Menace man överhuvudtaget kan komma. Räkorna är välgjorda och kändes nästan aldrig datoranimerade. Bl a har man fått till rörelserna bra. I början hade jag lite svårt att komma in i filmen, kanske beroende på det dokumentära formatet. Efter ett tag, när det blev mer vanlig film och mindre ”dokumentärt” drogs jag dock in i filmen och blev fascinerad (nåja) av Wikus öde. Mot slutet blir det väl förmodligen på gränsen till för mycket pang-pang men det funkade.

District 9 är möjligen något övertydlig när det gäller kopplingen till apartheid men det är ändå kongenialt att den utspelas i just Sydafrika. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den saken. Jag gillade slutet och upplösningen men jag störde mig lite på logiken i vissa saker (se spoilers nedan).

3+/5

Spoiler
Varför åkte inte Wikus med i skeppet? Det var väl bättre att påbörja behandlingen direkt ombord på moderskeppet (även om han då tvingades vara med på resan till planeten dit jag antar att de skulle) än att vänta tre år på Jorden? Och varför lät inte människorna räkorna helt enkelt åka iväg när de fick sitt skepp att fungera. Då skulle ju de försvinna vilket var det som man ville?
Spolier slut

Filed under Action, Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

2 x Woody Allen

11 juni, 2012 5 kommentarer

Då kör vi återigen en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och det är två helt ok Allen-rullar.

Titel: Mighty Aphrodite
Regi: Woody Allen
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Ett par, spelade av Woody Allen och Helena Bonham-Carter, beslutar sig efter viss tvekan att adoptera en liten son. Allen blir besatt av att hitta den riktiga mamman. När han väl hittar henne, och det visar sig att hon är prostituerad och porrskådis, blir han besatt av att ”rädda” henne och göra om henne till en helyllemamma. Mmmm, jag tyckte här att Allen har hittat tillbaka till fantasin och det roliga från t ex Annie Hall efter de rejäla bottennappen med Manhattan och Skuggor och dimma. Jag gillade inslagen med den grekiska skådistruppen med olyckskorpen Kassandra i spetsen som ibland dök upp och pratade med Allen i verkliga livet. ”I see disaster. I see catastrophe. Worse, I see lawyers!”. Kul med Zeus som inte hade tid att svara utan använde sig av telefonsvarare. Filmen är lättsam, rolig och sevärd men ingen jättehöjdare.

3+/5

Titel: Sweet and Lowdown
Regi: Woody Allen
År: 1999
IMDb | Filmtipset

En fiktiv dramadokumentär om den påhittade jazzgitarristen Emmet Ray i 20- och 30-talets USA. Emmet är en märklig figur. En gudabenådad gitarrist, världens näst bästa, som gillar att skjuta råttor vid soptippen samt att titta på tåg. Hans måtto när det gäller kvinnor är: ”Love them and leave them”. Det är en lite udda film, där speciellt Emmet Ray är en udda figur, mycket bra spelad av Sean Penn. Filmen hade en del bra och roliga ögonblick. Man känner igen Woody Allens stil fastän han inte är med själv som skådis. Samantha Morton (Morvern Callar) är även hon bra som en stum tjej som är ihop med Ray under en tid. Det konstiga med Ray är att han är självgod och ganska burdus men konstigt nog så känns han ganska sympatisk ändå. Han är i alla fall ärlig. Penn gör en annorlunda roll här och visar att han är en väldigt bra skådis. Som helhet fattas ändå något i filmen.

3/5

Filed under Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Zelig

16 maj, 2012 6 kommentarer

Titel: Zelig
Regi: Woody Allen
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med nästa gamla Woody Allen-recension och jag blir kanske inte otroligt sugen på att se om filmen i fråga utan jag postar helt enkelt min gamla text och så får det räcka så. Anledningen är nog att jag inte är frälst på fejkdokumentärer. Läs här vad Addepladde tycker om Zelig. Min recension skrevs i oktober 2003.

Detta var en märklig fejkdokumentär där Woody Allen spelar en man som förvandlas, likt en kameleont, beroende på vilken omgivning han befinner sig i. Om han träffar kineser förvandlas han snart till en kines, om han samtalar med ett par judar så är han snart jude själv. Mycket märkligt men återgett i form av en realistisk dokumentär med gamla, ibland gamla på riktigt och ibland fejkat gamla, svartvita filmklipp. Då och då får vi höra verkliga och påhittade personer uttala sig, i nutid och färg, om den man, Zelig, som i 1920-talets USA var minst lika populär som Atlantflygaren Charles Lindbergh.

Zelig är bra, men inte alls lika bra som den helt annorlunda Annie Hall som jag såg tidigare. Men jag gillade just det här med att det faktiskt kändes som en riktig dokumentär. Sen såg Allen väldigt rolig ut i sina olika förvandlingsnummer. Han såg liksom smått generad och lite överraskad ut, ungefär som att ”hey, jag kan inte hjälpa det, det bara händer”. Men efter den roliga och märkliga inledningen där det var kul varje gång Zelig förvandlas tappade dokumentären lite. Det blev lite av transportsträcka mot slutet då nyhetens behag hade lagt sig.

3/5

Filed under Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: