Kill Bill: Vol. 2 (2004)

25 december, 2019 2 kommentarer

Dags för min gamla preblogg-text om den avslutande delen i Quentin Tarantinos epos om The Bride. Anledningen till att jag letade upp mina gamla texter om filmerna var att Henke på Fripps filmrevyer skrev om dem i samband med att han såg om dem nyligen. Här hittar ni Henkes tankar om Kill Bill: Vol. 2. Min egen text skrevs i april 2004 i samband med biopremiären.

Ni får ursäkta den osammanhängande texten. Det blev lite svamligt. Obs! Det förekommer spoilers för Kill Bill nedan!

Jaha, då har jag sett Kill Bill Vol. 2 och hunnit smälta den lite. Den var ganska lättsmält. Precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skriver så känns det som ett hopkok av en massa olika stilar där helheten tyvärr inte blir så bra. I ettan, som ju också är sorts ett hopkok, gillade jag främst hela Tokyo-delen och även Hattori Hanzo-avsnittet. Jag gillade anime-filmen och Umas ankomst till Tokyo, O-Ren och hela den biten (Vol. 1 får 4-/5 av mig). Tvåan är ganska annorlunda och inte alls lika cool, enligt mig. Jag vet inte riktigt vad det var men jag fick aldrig den där wow-känslan som jag faktiskt fick i ettan några gånger. Jag saknade O-Ren och Tokyo tror jag. Michael Madsen är väl någorlunda cool men på den korta tid som han är med så hinner man liksom inte lära känna karaktären. Likaså Elle Driver (Hannah), hon dyker upp, är med ett tag, men blir bara en sorts pappfigur. I ettan funkade detta eftersom hela den filmen har mer av glimten i ögat, mer serietidningskänsla på nåt sätt. I tvåan ska det plötsligt bli ett seriöst drama av det hela och det funkar inte riktigt. Känslan från ettan är helt borta och kontrasten blir för stor, speciellt hela slutet med Bill.

Jag gillade Umas träning hos Pai Mei men jag hade gärna sett det som en naturlig del i filmen, eller en del i en annan film kanske, en kung fu-film. Nu var det instoppat plötsligt i en annars helt annorlunda film. Roligt så länge det varade men sen var det plötsligt slut. Helhetsintrycket blir för spretigt.

Kiddos möte med Bill blev lite segt och utdraget och ibland pinsamt nästan. Hela biten med att de skulle låtsas skjuta varandra och sen när Bill snackade om att dottern trampat ihjäl sin guldfisk (skulle väl visa att hon var en natural born killer hon också, vad vet jag?). Nja, jag vet inte. Jag tyckte det bara kändes konstigt. Sen tyckte det blev lite töntigt nästan på slutet när Uma låg på badrumsgolvet och skrattade/grät och tackade… Gud eller nån. En sån scen skulle man liksom aldrig kunnat tänka sig i ettan.

En sak som jag störde mig på (även i ettan) är att Uma inte känns helt rätt som martial arts-hjältinna. Hon är inte tillräckligt bra, rent kung fu-mässigt. Men här får man väl göra ett val antar jag. Uma är ju bra i andra scener med ”vanligt” skådespeleri och dialog och så. Hellre det än en kung fu-expert som inte kan agera. Sen undrar jag lite smått över Umas dotter. Borde inte hon vara drygt fyra år? Hon såg ju ut som tio ungefär. Nja, kändes konstigt.

Några saker jag gillade kommer nu. Som jag sa tidigare så var Pai Mei rolig, det går inte att bortse ifrån. Sen tyckte jag det var lite smart att Budd (Madsen) faktiskt dödades av en svart mamba (Black Mamba) även om det inte var Uma utan en riktig orm. Jag gillade även att man fick höra inledningen på Shogun Assassin. Grejen är att jag inte sett den filmen men däremot har jag flera gånger hört just det klippet när jag lyssnat på GZA:s skiva Liquid Swords. Om man gillar att höra på referenser och klipp från kung fu-filmer så kan jag rekommendera alla Wu-Tang Clans skivor. Riktigt bra. Producenten RZA är ju också den som gjort originalmusiken till Kill Bill.

Jag gillade att när Bill pratar med Uma i början av tvåan (och i ettan) så kallar han henne ”kiddo”. Det var ju lite kul eftersom hon faktiskt hette just så. Sen tyckte jag Bills snack om Stålmannen var intressant. Jag hade faktiskt inte tänkt på det han sa tidigare men det stämmer ju faktiskt. Angående five point palm-exploding heart technique så gillade jag idén med den. Just såna där lite övernaturliga grejor (typ att flyga som i Crouching Tiger, Hidden Dragon) som man kan lära sig efter att ha studerat Kung Fu på ett kloster i Tibet i fem år tycker jag är lite kul.

Betyget till Kill Bill Vol. 2 blir 3+/5 och slutbetyget för hela Kill Bill blir nog ändå en väldigt väldigt svag fyra, dvs 4–/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

22 december, 2019 2 kommentarer

Borta hos Henke på Fripps filmrevyer så har det varit Kill Bill-tider på sistone. Därför tyckte jag att det kunde passa bra att skicka upp mina gamla preblogg-texter om dessa filmer (denna film, hävdar en del). Den första delen såg jag under Stockholm Filmfestival i november 2003 i den härliga men numera nedlagda salongen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Det var för övrigt på Röda Kvarn som man under samma festival höll ett underhållande Face2Face med David Lynch.

Mmm, jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra. Några sekvenser är så ruggigt coola att det måste bli så. Men som helhet finns det brister. Jag blir inte helt engagerad. Det är lite för spretigt på nåt sätt. Uma Thurman är bra men tyvärr ingen kvinnlig Jet Li, vilket är synd eftersom man då och då tydligt ser att det är en stuntkvinna med helt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med den långbenta Uma som utför kung fu-konsterna. Fajten med skolflickan med metallkulan var bäst tror jag. Nåt som störde en del var att ljudet var för högt och öronproppar hade nästan varit på sin plats. Ibland blev det smärtsamt eftersom högtalarsystem inte klarade av volymen heller. Sekvensen när Uma anländer till Tokyo och vi får se Lucy Liu & Co gå i samlad tropp ser jag gärna igen. Ruggigt snygga bilder och bra musik. 4-/5.

Inför Kill Bill Vol. 2 såg jag om ettan och här är mina tankar efter den omtitten.

Jag såg om Kill Bill: Vol.1 som uppladdning inför tvåan. Obs! Spoilers nedan! Mmmm, den är ju väldigt snygg och välgjord. Ytan är ruskigt välpolerad. Jag trodde ett tag under filmen att jag skulle ta bort minustecknet från betyget 4-/5 som den fick första gången jag såg den. Men i slutändan så känner jag att nånting saknas. Ibland brukar man ju säga att summan av delarna är större än delarna var för sig. Här blir det lite tvärtom tycker jag. Tarantino har ju delat upp filmen i olika kapitel och givetvis i fel tidsordning. Vissa av de enskilda delarna är grymma och underbara att se men det blir nånstans bara en uppvisning i coolhet. Känslan saknas lite. En uppvisning och hyllning, men var är Tarantino själv? Förmodligen är det det som är Tarantino. Hur som helst, med det sagt, så kan jag bara konstatera att jag gillar filmen mycket och den är värd en fyra, om än lite svag. En sak som har nämnts tidigare är ju att den som dödade O-Rens pappa skulle vara Bill och efter denna andra titt så kändes det helt säkert att så var fallet. Det var bara att jämföra ringarna på fingrarna, dels på Bill när han snackar med Elle Driver i telefon och dels på ”anime-Bill” efter att han huggit ihjäl O-Rens pappa. Detta kanske bekräftas i tvåan som jag inte sett än (men kommer att se snart).

Bäst gillar jag nog sekvenserna när The Bride (Uma) anländer till Tokyo, åker motorcykel, samtidigt som O-Ren & Co samlas på restaurangen. Grym musik och hur coolt som helst. Bra var också när O-Ren läxade upp sin kollega som var ohyfsad nog att ta upp hennes kines-amerikanska ursprung. Hehe. Animeavsnittet var bra. Jag störde mig på att ”den stora slakten” visades i svartvitt även om övergångarna från och och tillbaka till färg var ganska snygga. Det blev liksom vatten som sprutade och inte blod. Nja. Jag har hört att det hade med censur i USA att göra på nåt sätt. Nån som vet nåt mer? Tofu? (min kommentar: Tofu är en gammal filmforumkompis som var insnöad på bl a asiatisk film). I detta avsnitt såg man också väldigt tydligt vid ett tillfälle att det inte var Uma utan en stunttjej som hoppade runt i den gula dräkten. Lite dåligt, men kanske oundvikligt. Slutfajten mellan O-Ren och The Bride var vacker. Den fallande snön var smått poetisk. En fråga: i slutet visas en kort scen (i svartvitt) med Uma som säger typ: ”How did you find me?”. En man svarar: ”I’m the man”. Var det Bill som sa det sista och när hände detta? Jag fick för mig att det var för fyra år sen under hennes bröllop. Nåja, det kanske framgår av tvåan… Slutbetyget till del ett blir alltså 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 4, Brott, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Burnt (2015)

18 december, 2017 Lämna en kommentar

Den enda anledningen (nästan) till att jag såg Burnt stavas Alicia Vikander. Under stora delar av 2015 och i början av 2016 var jag mer eller mindre besatt (trollbunden!) av Alicia. Jag körde bl a en Vikander-vecka på bloggen där jag betade av de filmer jag inte sett av henne vid den tidpunkten.

Mitt intresse för Alicia har nog svalnat något vid det här laget. Förmodligen har jag överdoserat. Sen tror jag att hon för tillfället gått lite vilse i filmdjungeln och det känns som att det kanske blev för mycket hajp i samband med främst Ex Machina.

Efter hennes insatser som Ava och Gerda Wegener så har hon gjort Jason Bourne, The Light Between Oceans och Euphoria. Och så Tulip Fever förstås, som spelades in redan 2014 (!) men vars premiär försenades, försenades, försenades och försenades och inte dök upp förrän nu i höstas.

Ingen av dessa senare filmer har väl direkt lyfts till skyarna av varken publik eller recensenter. Själv har jag endast sett Jason Bourne och den var ju inte speciellt bra. Med det sagt ska det ändå framåt våren bli intressant att se hur den kommande Tomb Raider-filmen tas emot av Twitter-drevet – och mig själv. Det började ju bra med postern om man säger så…

Men tillbaka till Burnt. Förutom Alicia så lockade ju till viss del det faktum att det var en matfilm. Förutom att jag tycker det är roligt att tillreda kulinariska läckerheter själv så är jag är en ivrig tittare på de flesta versionerna av tv-serien MasterChef (förutom den amerikanska som mest är ett skämt). En av domarna i den brittiska MasterChef-serien är den Michelin-stjärnade kocken Marcus Wareing och det är faktiskt just han som har designat rätterna vi får se Bradley Coopers stökige kock laga i Burnt.

Japp, Bradley Cooper spelar alltså Adam, en sorts rockstjärnekock vars problem med bl a droger förstörde karriären för honom själv och andra. Som straff åkte han till en restaurang i New York och gav sig själv i uppgift att öppna en miljon ostron. Ok? Tre år och en miljon ostron senare återvänder han till Europa för att erövra tre Michelin-stjärnor.

Nja, det här var inget vidare. Filmen präglas av övertydlighet och scener där rollfigurer talar om hur de känner istället för att naturligt spela vad de känner. Exempelvis så hävdar en av Adams gamla och svikna kollegor att ”vi var som bröder!”. Filmen lägger även ner för mycket tid på att förklara hur det funkar med Michelin-stjärnor, men det kanske jag tycker bara för att jag är någorlunda insatt?

Adam ska föreställa den perfekta mixen mellan rustik gatumat och finlirsmat där man tillagar kött eller fisk sous-vide (dvs i vattenbad i vakuumförslutna plastpåsar). En av Adams kollegor är en sorts Darth Vader-kock och hans restaurang framställs mer som ett labb än en plats där man lagar mat med hjärtat.

Det är svårt att känna nån sympati med Adam. Han är en skitstövel som ständigt beter sig som ett svin och sviker andra men ständigt blir förlåten.

”Ja, men visst, kom och bo i min lägenhet tillsammans med min flickvän och, visst, jag kan jobba i princip gratis på din nya restaurang”.

”Ja, men visst kan jag jobba med dig och hjälpa dig att få tre Michelin-stjärnor. Jag förlåter dig för att du släppte ut råttor på min restaurang, bara för att du var avundsjuk, vilket tvingade mig att stänga”.

Sen dyker plötsligt Alicia upp i en scen som Adams gamla ex. Hon är med i kanske två minuter, typ ”Hej”… ”Hejdå”. En ganska svår rollinsats att göra men Alicia levererar.

Filmen som helhet är ändå ganska ok. Den försöker fånga essensen av vad matlagning går ut på. Det blir även en sorts sportfilm som handlar om hur man kan och i slutändan måste jobba tillsammans för att nå ett gemensamt mål.

Burnt:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

2 x Woody Allen

11 juni, 2012 5 kommentarer

Då kör vi återigen en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och det är två helt ok Allen-rullar.

Titel: Mighty Aphrodite
Regi: Woody Allen
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Ett par, spelade av Woody Allen och Helena Bonham-Carter, beslutar sig efter viss tvekan att adoptera en liten son. Allen blir besatt av att hitta den riktiga mamman. När han väl hittar henne, och det visar sig att hon är prostituerad och porrskådis, blir han besatt av att ”rädda” henne och göra om henne till en helyllemamma. Mmmm, jag tyckte här att Allen har hittat tillbaka till fantasin och det roliga från t ex Annie Hall efter de rejäla bottennappen med Manhattan och Skuggor och dimma. Jag gillade inslagen med den grekiska skådistruppen med olyckskorpen Kassandra i spetsen som ibland dök upp och pratade med Allen i verkliga livet. ”I see disaster. I see catastrophe. Worse, I see lawyers!”. Kul med Zeus som inte hade tid att svara utan använde sig av telefonsvarare. Filmen är lättsam, rolig och sevärd men ingen jättehöjdare.

3+/5

Titel: Sweet and Lowdown
Regi: Woody Allen
År: 1999
IMDb | Filmtipset

En fiktiv dramadokumentär om den påhittade jazzgitarristen Emmet Ray i 20- och 30-talets USA. Emmet är en märklig figur. En gudabenådad gitarrist, världens näst bästa, som gillar att skjuta råttor vid soptippen samt att titta på tåg. Hans måtto när det gäller kvinnor är: ”Love them and leave them”. Det är en lite udda film, där speciellt Emmet Ray är en udda figur, mycket bra spelad av Sean Penn. Filmen hade en del bra och roliga ögonblick. Man känner igen Woody Allens stil fastän han inte är med själv som skådis. Samantha Morton (Morvern Callar) är även hon bra som en stum tjej som är ihop med Ray under en tid. Det konstiga med Ray är att han är självgod och ganska burdus men konstigt nog så känns han ganska sympatisk ändå. Han är i alla fall ärlig. Penn gör en annorlunda roll här och visar att han är en väldigt bra skådis. Som helhet fattas ändå något i filmen.

3/5

Filed under Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: