Style Wars (1983) & Style Wars Revisited (2003)

På Stockholm Filmfestival 2003 visades Style Wars, dokumentären från 1983 som förde hiphop-kulturen till Europa och Sverige. Med tanke på hur min (mitt?) Instagram ser ut idag så är det inte förvånande att jag tog chansen att se den. Graffiti och de tre andra elementen är coola prylar. Efter originalfilmen visade festivalen även Style Wars Revisited, en kortare uppföljningsdokumentär

Style Wars är kultfilmen som fick svenska kids att börja göra konstverk (eller?) på den svenska tuben. Dokumentären är fylld av sköna karaktärer som drivs av något som mammor, borgmästare och poliskommissarier inte förstår. Det var kul att se utvecklingen i New York, från början av 70-talet med väldigt enkla tags till mer avancerade prylar, wild style och rena konstverk. Lösningen på ”problemet” för New York var att göra dubbla stängsel runt bangårdarna och dessutom placera en galen hund mellan stängslen. Mest av allt gillade jag nog ändå b-boy-inslagen faktiskt. Skön musik! 3/5.

Vad de vilda kidsen gör idag fick vi reda på uppföljaren. B-boyen Crazy Legs hade dansskola. Den unga graffitiförmågan som intervjuades i originalfilmen med sin mamma var idag i amerikanska armén av alla ställen. Vilken helomvändning. 3-/5.

Style Wars (1983)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars Revisited (2003)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Come Drink with Me (1966)

För ett tag sen skrev jag om Good Bye, Dragon Inn som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Titeln på den filmen är en referens till 60-tals-filmen Dragon Inn, en martial arts-rulle i regi av King Hu. Samme Hu gjorde året innan Dragon Inn den Shaw Brothers-producerade Come Drink with Me och när 2003 års festival visade den tog jag chansen att se den. Apropå martial arts så körde jag för några år sen ett tema, Martial arts-måndag, där jag betade av en radda kampartsfilmer.

Jag blev lite besviken på den här filmen även om jag gillade den en del. Det var kul att se Cheng Pei-pei från Crouching Tiger, Hidden Dragon (min kommentar: där hon spelar skurken Jaderäven) när hon var riktigt ung (20 år). Filmen har en skön charm som gör att den får godkänt. Men jag vet inte, själva historien och skådisarna var inga höjdare. Kanske är det genren i sig. Det fanns faktiskt vad man nästan skulle kunna räkna som ”flygsekvenser” redan här. För er som har sett den så tänker jag på när Drunken Cat och Abboten gör upp på slutet vid den druckna kattens stuga. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Whale Rider (2002)

Jag gillar att på filmfestivaler försöka välja olika typer av filmer, från olika länder. Jag tycker variation förnöjer. Just under Stockholm Filmfestival 2003 såg jag smala asiatiska filmer som Bright Future eller Good Bye, Dragon Inn men även en bredare filmer The School of Rock (nu råkade det vara festivalens överraskningsfilm, men ändå) och filmen det handlar om idag, nyzeeländska Whale Rider.

Det här var en riktig familjefilm var och en riktig snyftare också för den delen. Keisha Castle-Hughes som spelar den unga girl power-tjejen är mycket bra. Hon ska tydligen vara med i Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith (min kommentar: japp, det var hon och spelar Queen of Naboo). De sista ca 25 minuterna är berörande. Det gick inte att värja sig.

<spoiler>
När Paikea mot slutet ska sjunga och tala och dessutom tillägnar det hela sin farfar, och farfar inte dyker upp, ja, då var det svårt att hålla tårarna borta (och varför skulle man göra det?). Snyft.

Lite löjligt var det när Paikea satte sig upp på valen och liksom sparkade den i sidan ungefär som med en häst för att få igång den. Det hade väl räckt med att hon satt där liksom.
</spoiler>

Hur som helst, jag gillade filmen och det kommer bli en succé (hoppas jag) när den går upp på bio nu i dagarna här i Sverige. Jag har sett reklamen i tunnelbanan. En riktig familjefilm, som sagt. Och en bra sådan. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bright Future (2002)

Efter ett mellanspel med Hitchcockfilmen Family Plot i onsdags är det återigen dags för ett kort omdöme om en film som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Det handlar om japanska Bright Future och på visningen fick jag med mig en Ericsson-kollega som förväntade sig en film men fick en helt annan. Han blev besviken. En av huvudrollerna spelas för övrigt av Tadanobu Asano som är med i den helt underbara Universums sista dagar som kom ungefär samtidigt.

Det här var filmen som min kompis hakade på för att han trodde det handlade om en actionfilm med datoranimerade mördarmaneter som attackerade Tokyo. Hehehe. Tji fick han – och jag med i viss mån även om jag visste på ett ungefär vad som väntade. Nja, jag tyckte den var för konstig och smått ologisk på ett sätt som inte var intressant utan istället gjorde att jag tappade intresset. Visst, det fanns en del oväntade vändningar och schyssta bilder. Sen gillar jag som många andra slutet med Che Guevara-gänget gåendes i samlad tropp sparkandes pappkartonger (varför inte?). Men till syvende och sist så hade jag svårt att hålla mig vaken. 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Bye Lenin! (2003)

Good Bye Lenin! var en av de mer kända filmerna som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Jag minns att den var ganska hajpad plus att det (väl?) blev ett stort genombrott för den tyske skådisen Daniel Brühl.

Good Bye Lenin! är en tysk dramakomedi om DDR:s fall och återföreningen med Västtyskland. Vi får följa den östtyska familjen Kerner. Mamman som är trogen sitt DDR ser sin son i demonstrationståg mot regimen i oktober ’89 och får hjärtattack av chocken, hamnar i koma och vaknar efter flera månader då regimen fallit. Mamman får komma hem men inte utsättas för sinnesrörelse och sonen med vänner gör allt för att mamman fortfarande ska tro att DDR finns kvar trots att Väst tränger på. Genom fejkade nyhetssändningar, populära gamla östtyska gurkor och annat får de mamman att till en början tro att allt är som vanligt. Men Väst tränger, som sagt, på.

Det här var en ganska skön film som är klart sevärd. Den innehåller både komedi och drama. Roligast är att se hur sonen fixar med de fejkade nyhetssändningarna som t ex förklarar varför en stor Coca Cola-affisch plötsligt täcker hyreshuset bredvid. Det blir kanske lite väl sentimental på slutet. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Any Way the Wind Blows (2003)

Any Way the Wind Blows känns som en klassisk festivalfilm, inte bara för att jag såg den under Stockholm Filmfestival 2003. När jag läser min korta preblogg-text får jag vibbar av andra slice of life-filmer, sköna filmer, helt enkelt. Filmer där handlingen inte är det viktiga utan det är stämningen det handlar om och om att hänga med personerna i filmen. Dessutom är det en belgisk film och det är inte ofta man (läs: jag) ser belgiska filmer utanför festivaler och liknande events.

Any Way the Wind Blows är en belgisk debutfilm som jag, precis som Jonas (min kommentar: en gammal filmforumkompis vars betydligt matigare recension jämfört med mitt omdöme går att läsa här), tyckte var riktigt skön. Jag är svag för vissa typer av filmer. Jag kan nämna två typer. Jag gillar filmer med flera parallella och ibland sammanlänkade historier, som t ex Short Cuts eller Lantana. Sen gillar jag även filmer som innehåller partysekvenser som t ex Spike Lees 25th Hour eller Abre los ojos. Den här filmen innehåller faktiskt både och. De olika människorna vi får följa sammanstrålar nämligen på en galen fest hemma hos en av huvudpersonerna. Vindmannen är skön. I sekvensen när en kvinna (Jonas, du vet förläggarens blonda assistent) är ute och går på stan händer det egentligen ingenting men den är helt enkelt skön bara. Precis som resten av filmen. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Man of the Year (2003)

Återigen dags för en preblogg-text från Stockholm Filmfestival-film från 2003. Under den här tiden (hösten 2003) var jag ”mellan jobb” som det så fint heter. Därför hann jag med och hade ork att se ganska många festivalfilmer trots en del fokuskrävande anställningsintervjuer (som inte gav resultat i form av nån anställning). Det blev 15 stycken totalt. 15 filmer alltså (fyra intervjuer, tror jag). 15 filmer kanske inte är så mycket om man jämför med t ex Letterboxd-Carl som troligen ser 40 filmer varje festival. Men för mig är 15 en fin siffra.

The Man of the Year är en brasiliansk svart actiondramakomedi om Maiquel i Rio de Janeiro som skjuter en lokal smågangster för att han kritiserar Maiquels nya frisyr. I stället för att Maiquel blir åtalad för mord så hyllas han av både grannar och polis för att han gjorde så att alla fick ett rötägg mindre att oroa sig för. Förvånad blir Maiquel alltså hjälte och kan till slut starta ett litet företag som tar bort fler oroande element bland Rios kriminella. Samtidigt gifter han sig och får barn. Men nån gång börjar det förstås gå utför i denna Scarface-liknande historia om Maiquel som till skillnad från Tony Montana kom in på den kriminella banan på ett bananskal.

Bitvis är det bisarrt rolig men som helhet är det en besvikelse. Det finns en sorts svart humor som inte riktigt gick hem hos mig. Huvudpersonen vinner aldrig min sympati vilket gör att intresset minskar efter hand. Maiquels fru är riktigt vacker och ger pluset (min kommentar: uppfriskande ytlighet!) men inte godkänt för filmen ändå alltså. 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Bye, Dragon Inn (2003)

Dags att posta några korta preblogg-texter om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003, min tredje festival. Apropå festivalen så måste jag säga att jag faktiskt längtar till festivalen nu i höst. Den digitala upplevelsen jag hade i höstas var trevlig men att glida runt bland biograferna inne i Stockholm är mysigare. En förhoppning är att Grand ska återkomma som festivalbiograf. Eftersom festivalen alltid går av stapeln i november så skrevs följaktligen min korta text om Good Bye, Dragon Inn i november 2003.

Good Bye, Dragon Inn är en taiwanesisk och väldigt långsam skildring om en biografs sista föreställning. Filmen påminner i berättarstilen lite om Roy Anderssons Sånger från andra våningen, dvs långa tagningar med stillastående kamera. Kameran rör sig bara ett fåtal gånger. Replikerna i filmen kan räknas på handens båda fingrar. I scenerna händer oftast till synes ingenting men ibland är det kul på ett underligt sätt. Lite lustigt är att man då och då får se filmen som biografen visar. Det är Dragon Inn, en gammal kung fu-film från 1966, regisserad av Hu Chuan som även samma år gjorde Shaw Brothers-filmen Come Drink with Me som visas nu på festivalen. 2/5 blir betyget till Good Bye, Dragon Inn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The School of Rock (2003)

Veckans mitt-i-veckan-film blir precis som i söndags en film som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2003. Festivalen brukar ju ha s.k. surprisefilmer, filmer som visas utan att publiken vet vad det är för film. Jag minns att det brukade vara rätt kul att spekulera i vilken film det skulle bli. Jag kan bara minnas att jag gått på surprise-filmen tre gånger. Första gången var det alltså The School of Rock (eller School of Rock som den heter, men man hade hunnit göra klart titelsekvensen innan man kom på att man skulle ta bort The). Andra gången var det den i mina ögon oerhört överskattade Brick. Tredje gången blev det en nitlott igen då filmen var Mud. En riktigt bra film men jag hade redan hade sett den under Malmö Filmdagar.

The School of Rock var en positiv överraskning(sfilm). Jack Black? Jag har typ bara sett honom i Mars Attacks!, några klipp från High Fidelity och i en Tenacious D-video tidigare. Så i och för sig vet jag hur han är men jag har inte hunnit tröttna på honom vilket man kanske kan göra, eller? Hur som helst, jag tyckte det här var en hur skön film som helst. Black är ju hur rolig som helst. Varningsflagg brukar hissas när det är frågan om amerikanska komedier med barn men här funkar det verkligen. Joan Cusack är skön som den stela rektorn på skolan. Hon har ett lustigt sätt dricka öl på måste man säga, som att det är en kopp te hon tar en sipp ifrån. Det är skön musik måste jag säga även om jag inte är en rocker. Jag skrattade eller satt och log hela tiden och det är ett gott betyg. Jag mådde bra helt enkelt, och det är poängen med en sån här film, tycker jag. 4/5!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ascension (2002)

Dags för en söndagskalkon i form av filmen Ascension som jag såg och skrev om under 2003 års Stockholm Filmfestival. Min text skrevs i form av ett inlägg på Filmsnack.se i tråden om det årets filmfestival. Jag fick ett mycket trevligt mothugg på min sågning och det försvarstalet för filmen kan ni läsa här. Det är intressant det här med hur en film kan uppfattas så olika. Eller snarare så kanske man ser filmen på samma sätt men det är bara att man tycker olika om vad den är.

Ascension är en riktig kalkon faktiskt. Inspirationen känns som den till stor del är hämtad från Tarkovskijs blytunga rulle Stalker men här blir det bara tråkigt och jobbigt. Tre kvinnor på väg upp för en trappa i en och en halv timme till tonerna av ett sövande brus. Njae, jeg liker det ikke (jag har varit i Norge nyligen, unskuld). Det finns några ljusglimtar. Den första är att jag älskar de miljöer som förekommer i filmen. Gamla, öde, övergivna och förfallna industrier är bland det bästa som finns. De utomhusbilder som visas är således vackra enligt mig. En andra ljuspunkt är när, helt oväntat, en låt med syntgruppen Ladytron (min kommentar: om jag minns rätt såg jag Ladytron på Arvikafestivalen 2003) får chansen att smeka våra öron. Men – filmen är alltså en kalkon. Handlingen känns genomkrystad. Replikerna och dess framförande är zombie-aktiga. Det är väldigt synd eftersom det här hade kunnat vara en väldigt bra film. Se istället SVT:s bortglömda men utmärkta serie De drabbade. Ett tips i senaste laget kanske men jag har nämnt det tidigare här på forumet. 1+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den Hans Rosenfeldt-skrivna tv-serien De drabbade finns övrigt att se på SVT:s Öppet arkiv.

Ladytron – ”Playgirl”

%d bloggare gillar detta: