Come Drink with Me (1966)

För ett tag sen skrev jag om Good Bye, Dragon Inn som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Titeln på den filmen är en referens till 60-tals-filmen Dragon Inn, en martial arts-rulle i regi av King Hu. Samme Hu gjorde året innan Dragon Inn den Shaw Brothers-producerade Come Drink with Me och när 2003 års festival visade den tog jag chansen att se den. Apropå martial arts så körde jag för några år sen ett tema, Martial arts-måndag, där jag betade av en radda kampartsfilmer.

Jag blev lite besviken på den här filmen även om jag gillade den en del. Det var kul att se Cheng Pei-pei från Crouching Tiger, Hidden Dragon (min kommentar: där hon spelar skurken Jaderäven) när hon var riktigt ung (20 år). Filmen har en skön charm som gör att den får godkänt. Men jag vet inte, själva historien och skådisarna var inga höjdare. Kanske är det genren i sig. Det fanns faktiskt vad man nästan skulle kunna räkna som ”flygsekvenser” redan här. För er som har sett den så tänker jag på när Drunken Cat och Abboten gör upp på slutet vid den druckna kattens stuga. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Slaget om Alger (1966)

Det här känns ju som en ”viktig” film! Till och med Jan Guillou rekommenderar den. Jag är säker på att den förekommer på i princip alla topplistor med världens bästa filmer, eller filmer som du måste se innan du dör. Kul då att den levererade, för mig. Min text om Slaget om Alger skrevs i september 2009.

Ända sen Jan Guillou i nåt tv-program nämnde att det här var hans favoritfilm så har jag velat se den. Nu har jag sett Slaget om Alger – och jag blev inte besviken. Filmen är realistisk, spännande, mänskligt gripande och aktuell. Den behandlar svåra ämnen, som t ex frågan om vad som är värt att offra för att uppnå sitt mål (i det här fallet frihet från kolonialmakten Frankrike). Är väpnad kamp nödvändig i nåt skede för att t ex kunna demokratisera en diktatur? I Slaget om Alger vill algererna göra sig fria från Frankrike och samtidigt göra om Algeriet till en muslimsk stat. I det här fallet – i alla fall är det så det framställs i filmen – så känns det tydligt att den franska staten är fel ute och att de för en kamp som inte går att vinna även om man kan dra ut på den.

De fransmän som vi möter i filmen framställs däremot inte som onda utan de är istället mänskliga precis som de algeriska ”rebellerna”. Översten Mathieu (Jean Martin) är en smart militär med pondus men han är alltså inte nån genomond förtryckare. Trots sitt metodiska sätt så lyckas inte Mathieu med sitt uppdrag, även om han till en början lyckas isolera rebellerna. När väl upproret får folklig förankring så är det kört. Lite annorlunda är dock att vi egentligen inte får se revolten lyckas utan det som skildras i filmen äger rum några år innan Algeriets självständighetsförklaring 1962. Rent filmiskt är Slaget om Alger välgjord. Fotot är stilrent svartvit, ibland svettigt intensivt, ibland med en dokumentär känsla. En spännande film helt enkelt som tar upp politiska ämnen utan att själv ta ställning politiskt (i alla fall inte så det blir övertydligt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Jag verkar ha tyckt ganska lika om alla filmer i Sergio Leones dollartrilogin. Bra men inte mycket mer än så. Jag antar att det här är ett exempel på såna filmer som hyllas av många andra men som jag helt enkelt inte går ner i brygga över. Då återstår att se vad jag tycker om Once Upon a Time in the West. På söndag kommer en gammal text om den filmen så då får ni svaret på den frågan. Kanske borde jag även ta mig en titt på Leones Duck, You Sucker! från ’71 som jag inte har sett. Min text om The Good, the Bad and the Ugly skrevs i september 2007.

Då har jag sett den tredje delen i Leones dollartrilogi. Efter att ha sett alla delar så konstaterar jag att ingen får högre betyg än tre. Det som drar ner betyget är känslan av västernkomedi som jag ibland får, den usla dubbningen samt att jag tycker att det är väldigt mycket snygga bilder men nånstans ganska tråkiga karaktärer, hur coola de än är. I den tredje delen är Lee Van Cleef mer ond än i För några få dollar mer och därför en aning mer ointressant. Jag tyckte han var coolare i den förra filmen. Clintan är cool men nu har jag sett honom i två filmer och nyhetens behag kanske är över. (Lite kul var att man fick se hur han fick sin poncho här?)

Jag tyckte filmen var alldeles för lång för sitt eget bästa. Leone tappar tråden några gånger, bl a när Clintan (den gode) och Eli Wallach (den fule) hamnar mitt i inbördeskriget. Jag såg för övrigt den långa versionen (för det finns väl en sådan?). Det hela dras ut för länge helt enkelt. Jag märkte dock att filmen hade högre budget än de föregående filmerna. Även själva slutet dras ut för länge. Med de andra filmerna i bagaget blir det inflation i duellscener. Fast jag medger att slutscenerna här är intensiva, tillspetsade och bra. Det är bara det att det är lite för mycket allt <spoiler>främst när Wallach springer runt i cirklar i kyrkogården i typ 10 minuter</spoiler>.

Jag ber om ursäkta för den dåliga recensionen. Jag vet inte om jag skrev nåt vettigt överhuvudtaget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Cul-de-sac (1966)

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Cul-de-sac med bl a Catherine Deneuves syster och min text skrevs i juni 2004.

Donald Pleasence och Françoise Dorléac (Catherine Deneuves storasyster!) spelar ett par som har bosatt sig på ett slott vid kusten. En ganska viktig detalj för handlingen är att tidvattnet gör att det inte går att ta sig dit eller därifrån, om man inte har båt förstås, när det är flod. Hit tar av en slump två brottslingar som misslyckats med nåt sorts brott sin tillflykt. Ett märkligt spel mellan de inblandade inleds.

Ja, vad ska man säga? En ganska märklig film. Jag gillade verkligen de första ca 25 minuterna skarpt. Inledningen med de två gangstrarna var snyggt filmad och mystisk. Vad är det som händer? Vad är det här för typer? Jag fattade inte mycket men blev intresserad. Mannen med den grova rösten, Lionel Stander, som gestaltade en av brottslingarna, var bra och spelade annorlunda. Ja, den andra gangstern var inte helt vanlig heller, spelad av Jack MacGowran. Donald Pleasence gestaltar en märklig figur likaså och hans rollfigurs agerande i filmen är inte helt lätt att fatta. En lätt sinnessjukdom pga av tidigare händelser i hans liv (Agnes?) kanske. Hmmm, ja, jag gillade en hel del i filmen: fotot, de märkliga karaktärerna, mystiken, musiken av Krzysztof Komeda (som även gjorde musiken till Kniven i vattnet), mm. Men spännande blev det aldrig och jag vet inte om det var meningen heller. Det var snarare en svart komedi som tyvärr aldrig tände till riktigt. Inledningen var en fyra men allt eftersom sjönk mitt intresse. Jo, och sen gillade jag verkligen den allra sista scenen i filmen <spoiler>med Pleasence sittandes på stenen i vattnet</spoiler>. Snyggt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Françoise Dorléac dog i en bilolycka i Nice 1967. Tråkigt.

Här har du ditt liv (1966)

När nyligen jag såg Ingmar Bergmans två filmer om Fårö så blev jag påmind om Jan Troells film Sagolandet. Det som binder samman filmerna är att de är dokumentära skildringar av ett Sverige som inte finns längre. Jag funderade vidare över vilka Troell-filmer som jag egentligen har sett. Det visade sig inte vara så många. En av dem är i alla fall Här har du ditt liv från 1966 och min gamla text om den skrevs i augusti 2004. Hoppsan! Nu när jag kollar upp lite om filmen så ser jag att den är 2 timmar och 49 minuter lång. Snacka om låååångfilmsdebut…

Detta var den första film jag har sett av Jan Troell och dessutom är det Troells debutfilm. Den bygger på Romanen om Olof av Eyvind Johnsson och handlar om 14-årige Olof som bor hos en fosterfamilj. En dag känner han att det är dags att ge sig ut i världen (eller Sverige snarare) och han drar iväg och börjar jobba som timmerflottare under 1900-talets början.

Hmmm, ja, Troell har en egen stil. Det är inte mycket dialog och ganska långsamt berättat och i en sorts episoder. Olof hoppar från jobb till jobb, från miljö till miljö, och träffar hela tiden olika människor. Det är en sorts odyssé genom Arbetarsverige. Det är ofta vackra (svartvita) bilder. Problemet är kanske att handlingen blir lite lidande och filmen får liksom inget flyt. Bitvis är det smått surrealistiska bilder, t ex när den gamla flottaren spelad av Allan Edwall berättar om vad som hände hans fru och två små barn (då är det plötsligt i färg). Just detta avsnitt, när Olof jobbar som flottare i början av filmen, är det bästa. Det är märkligt och innehåller en sorts naturmystik. Japp, en annorlunda film som dock känns lite för konstig och lång, och betyget blir därför en trea.

Jag såg även av en slump delar av Troells dokumentärfilm Sagolandet om folkhemmet Sverige. Fast eftersom jag inte såg hela, så blir det inget betyg till den (min kommentar: nu har jag ju dock sett hela så klicka på länken för att komma till min recension). Även här känner man igen Troells egna, nostalgiska, bitterljuva och smått obehagliga stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andrej Rubljov (1966)

Andrej RubljovJag har sett (och sovit till) åtminstone fyra av Andrej Tarkovskijs filmer. Tidigare på bloggen har jag publicerat gamla texter om Stalker (3/5) och Nostalghia (1/5). Solaris (3/5) har jag sett, faktiskt på bio på Cinemateket, men jag har ingen text om den (för det skulle det krävas en omtitt). Offret är en film jag tror jag har sett men det är evigheter sen så det räknas inte. Den fjärde filmen som jag med säkerhet vet att jag har sett är Andrej Rubljov och här kommer en kortis om den. Texten skrevs i december 2004.

Andrej Tarkovskijs andra långfilm handlar om en kringresande munk och ikonmålare i 1400-talets Ryssland, som vid den här tiden invaderas av mongoliska tatarer. Filmen är uppdelad i ett antal kapitel som utspelar sig med några års mellanrum.

Jag såg fram emot denna film. Jag satte mig och kollade på den en söndagseftermiddag då jag kände mig utvilad och med en kopp nybryggt kaffe i näven och tänkte att ”detta blir en upplevelse”. Ja, det blev det väl. Jag var tvungen att stanna videon en tre fyra gånger för att jag somnade. Det var bara att stoppa filmen och sova en stund helt enkelt. Det brukar i vanliga fall hjälpa. Man sover en tio minuter och sen kan man se resten av filmen utan problem. Men det funkade inte alls denna gång. En regissör som gör mer sövande filmer finns nog inte. Det var likadant när jag såg Stalker på bio… somnade.

Nåväl, vad tyckte jag om filmen? Nja, om man somnar tre gånger så kan det inte bli godkänt. Det mesta är ju mästerligt, det svartvita ödsliga fotot främst. Men historien engagerade mig inte för fem öre. Godkända kapitel var det om klockgjutarens son samt avsnittet då Rubljov träffade på gänget som hade en hednisk nudistfest. Då infann sig lite magi. Annars var det segt, tungt och ganska tråkigt. Intresseklubben kan notera att jag kände igen skådisen som spelade Rubljov från Tarkovskijs nästa film Solaris (som egentligen borde heta Soljaris på svenska). Jag tänker så småningom se om Stalker eftersom jag har den inspelad och då blir det fan tio koppar kaffe innan jag börjar kolla. Men tyvärr, kamrat, denna film kan jag inte ge godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag skrev i texten att jag skulle se om Stalker och det gjorde jag en månad senare. Somnade jag? Ja, men faktiskt bara en gång. 😉

Seconds (1966)

SecondsMed anledning av att jag och några av Filmspanarna tidigare i veckan skrev om Tarsem Singhs nya film Self/less så kommer här ett gammalt och kort litet omdöme av Seconds, en 60-tals-dramathriller med ett liknande upplägg som Self/less. Jag ser att jag knappt skriver nåt om handlingen i min text, troligen pga av jag inte ville avslöja för mycket om vad som händer, men det handlar alltså om en man som får en ny kropp, ett nytt liv.

En man (John Randolph) som är utråkad och ganska trött på sitt liv får mystiska telefonsamtal och blir ombedd att uppsöka en viss adress i stan. Mmm, början är klart bra i detta sci-fi-drama av John Frankenheimer. Det är snyggt, svartvitt och mystiskt. Vad är det egentligen som händer? Konspirationsfaktorn är relativt hög. Filmen fortsätter att vara intressant men tappar kanske något av spänningen. Det ställs en del intressanta moraliska frågor men jag tycker inte riktigt filmen klarar av övergången från mystisk thriller till moraliskt drama. Rock Hudson är bra i sin roll. Det var kul att se. Nånstans i samband med en Bacchus/”trampa druv”-fest (ni som sett filmen vet vad jag menar) så blir flumfaktorn lite väl hög (mer bisarrt än bra). Men filmen tar sig igen mot slutet, så slutbetyget blir en trea. Seconds är en ganska trevlig bekantskap men inget mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Persona

Titel: Persona
Regi: Ingmar Bergman
År: 1966
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

På vägen hem från mitt vanliga tennispass på lördagförmiddagen så hämtade jag upp ett paket med filmer från Discshop. I paketet fanns bl a Persona. Väl hemma så öppnade jag paketet, grävde fram Persona, satte in dvd:n i spelaren, satte på kaffe och bredde några mackor. Medan kaffet blev klart så kom huvudmenyn på dvd:n upp och jag hörde musiken som spelas i inledningen av filmen. Musiken gick på repeat, om och om igen. Oj, jag kände direkt hur spänningen och nerven steg. Det var bara att slå sig ner i soffan och hoppas att jag skulle tycka att filmen var lika bra som förra gången. Det hela inleddes med en intressant liten pratstund där Ingmar Bergman själv berättar om Persona och dess tillkomst.

Jag nämnde musiken, komponerad av Lars Johan Werle; just i inledningen spelar den en stor roll. Den är helt enkelt sjukt bra. Stämningen blir genast lite obehaglig, jag får känslan av att det är en skräckfilm jag ska se. Inledningen är ett ljud- och bildkollage där bilder från stumfilmskomedier och tecknade filmer blandas med bilder på en erigerad penis (i en åttondels sekund), fårslakt, spindlar och annat skumt. Hur bra som helst i mina ögon. Just ja, några bilder för även tankarna till Jesus korsfästning. Jag kan se den här sekvensen hur många som helst. Blandningen av musiken och bilderna är ren poesi.

Efter detta landar filmen på ett sorts sjukhus där gamla och döda människor ligger till de störda tonerna av droppande vatten (burr). Plus en pojke som inte kan somna om på morgonen efter att klockan har ringt. Han tar fram en bok istället för att läsa men känner att någon, någonting tittar på honom. Med handen försöker han nå en bild där vi omväxlande ser Liv Ullmans och Bibi Anderssons ansikten komma fram ur suddighet. Musiken stegras långsamt, vad är det här för film egentligen? Sen börjar de egentliga förtexterna, där de ansvariga personerna presenteras tillsammans med ögonblicksbilder på Andersson, Ullmann, pojken och andra lösryckta bilder som har, eller inte har, med resten av filmen att göra.

Syster Alma (Bibi Andersson) får nu veta, av en helt underbart torr och saklig Margaretha Krook (som spelar doktor), om skådespelerskan Elisabeth Vogler (Liv Ullmann) som slutat prata. Alma ska spendera sommaren tillsammans med Elisabeth i ett försök att få Elisabeth att tillfriskna. Innan filmen fortsätter ute vid sommarhuset får vi bl a se Elisabeth titta på tv i en oroande scen. Hon kan inte sova och kollar istället på nyheter från Vietnam där en buddhistmunk bränner sig själv till döds (en liknade bild finns ju för övrigt på Rage Against The Machines grymma debutalbum). Krook håller även en härlig monolog, lugnt konstaterande, inför Elisabeth om hur hon genomskådar Elisabeth och hennes försök att slippa undan det här med att tvingas spela en roll. ”Ta livet av sig? Neejdå, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig. Man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte”.

Efter denna inledning utspelas filmen i fortsättningen ute vid sommarhuset där Alma och Elisabeth ensamma konfronterar varandra. Det hela utvecklar sig till en sorts mental kamp mellan de båda. Alma pratar och Elisabeth lyssnar. Inledningsvis är Alma öppen och trivs med att berätta allt. I en het sekvens berättar hon bl a om en sexorgie på en solig sandstrand när hennes fästman var bortrest – och om den efterföljande aborten. Allting ändras dock när Alma inte kan låta bli att läsa ett brev som Elisabeth skickar till doktorn där Elisabeth beskriver hur roligt det är att studera Almas beteende. Alma blir rasande, men börjar själv kanske förlora vem hon egentligen är.

När filmen utspelas ute vid sommarhuset består den till att börja med av ganska korta men intensiva sekvenser där Alma berättar något. Jag vet inte vad det är men jag blir fullständigt indragen av det jag ser. Nu är det helt utan musik. Vi hör bara Bibi Anderssons röst. Fotot är skoningslöst bra: stilrent i svartvitt och med en del experimentella detaljer som funkar perfekt. Man låter varje scen ta den tid den tar. Klippningen är skarp, exakt, det är liksom inget trams. Åh, vad bra. Det kanske är läge att nämna skådisarna också. Bibi Andersson är helt underbar som Alma. Inledningsvis bara snäll och mänsklig men förvandlas sen när hon ser sig som förrådd. Liv Ullmann har en enorm närvaro trots att hon i princip inte säger ett ord.

En intressant detalj är att den fjärde väggen bryts ett antal gånger och det görs dessutom till synes helt medvetet och övertydligt. Filmens absoluta inledning består av en bild av en gammal kinematograf som tänds upp genom att två fräsande kolstavar möts. Syster Alma pratar vid ett tillfälle, i inledningen, rätt in i kameran när hon tvivlar lite på sitt redan utstakade liv (sjuksysterexamen, man, äktenskap, barn). Mitt i filmen brinner filmen upp och det hela övergår i en sorts drömsekvens. Under den klassiska sekvensen när de båda skådespelerskornas ansikten flyter samman tittar båda två rätt in i kameran. Dessutom får vi mot slutet plötsligt se filmfotografen Sven Nykvist (?) själv på en kamerakran under inspelningen.

Varför gillar jag Persona så mycket? Ja, det är svårt att svara på. Jag tycker alla scener innehåller en nerv, en spänning. Bergman vågar verkligen lita både på sina skådespelare och sin publik. Höjdpunkten på filmen är när Alma upptäcker att Elisabeth försöker dölja ett foto på sin son. I en monolog talar därefter Alma till Elisabeth om hur Elisabeth ville bli mor för att hon trodde att andra tyckte att det var just det som hon saknade i sitt liv. Det här en grymt intensiv och otäck scen. Vi får dessutom se den två gånger: först ur Elisabeths perspektiv, hur hon reagerar på det som Alma säger; och sen med Alma i bild, när hon utan pardon berättar om hur Elisabeth önskade sig ett dött barn. ”Du önskade dig ett dött barn!”, ”Du tycker han är äcklig och du är rädd!”.

Jo, just det, jag måste bara nämna en sekvens som jag gillade. Efter att Alma läst brevet som Elisabeth skrev till doktorn så blir hon, helt naturligt, besviken och arg på Elisabeth. När hon kort därefter råkar ha sönder ett glas på marken utanför huset så låter hon medvetet en vass skärva ligga kvar eftersom hon vet att Elisabeth snart kommer att passera där. Hon gjorde mig illa, nu tänker jag göra henne illa. Det är för övrigt precis efter denna scen som filmen brinner upp. Och, ja, just det, sen har vi scenen när Alma tänker kasta kokande vatten på Elisabeth för att få henne att tala. När jag tänker efter så är hela filmen fylld med scener som bara är – bra. En otvivelaktig femma, det är vad Persona är värd.

5/5

PS. I den lilla inledande intervjun som fanns på dvd:n så nämner Bergman att han är ganska trött på att alla ska analysera Persona sönder och samman. Själv tänker jag inte spekulera i om Alma egentligen bara var en person och att det man fick se var två delar av hennes personlighet. Eller om Alma kanske var Elisabeths snälla, mänskliga jag. Jag nöjer mig med att konstatera att Persona är en toppfilm som jag alltid kommer att hålla som Bergmans bästa och dessutom en klockren femma. Men ok, lite spekulation kan jag inte låta bli: är Elisabeths make (Gunnar Björnstrand) blind? Är det därför han har solglasögon? Är det därför han tror att Alma är hans fru?

PPS. Finns det någon mer förutom jag som har lagt märke till att filmen, och ljudet, hoppar till lite under scenen när Elisabeth ligger i sin säng på sjukhuset medan skymningen sänker sig? (En otroligt vacker scen, för övrigt!) Det är precis efter detta som hon tittar på nyheterna med den brinnande munken. Hmm, jag försökte hitta detta i YouTube-versionen av samma scen men lyckades inte. Antingen är det ett litet fel på min dvd eller så är det nåt Bergman lagt in med flit men som inte syns på YouTube. Hur det än är så bidrar det till ”mysteriet”.