The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Jag verkar ha tyckt ganska lika om alla filmer i Sergio Leones dollartrilogin. Bra men inte mycket mer än så. Jag antar att det här är ett exempel på såna filmer som hyllas av många andra men som jag helt enkelt inte går ner i brygga över. Då återstår att se vad jag tycker om Once Upon a Time in the West. På söndag kommer en gammal text om den filmen så då får ni svaret på den frågan. Kanske borde jag även ta mig en titt på Leones Duck, You Sucker! från ’71 som jag inte har sett. Min text om The Good, the Bad and the Ugly skrevs i september 2007.

Då har jag sett den tredje delen i Leones dollartrilogi. Efter att ha sett alla delar så konstaterar jag att ingen får högre betyg än tre. Det som drar ner betyget är känslan av västernkomedi som jag ibland får, den usla dubbningen samt att jag tycker att det är väldigt mycket snygga bilder men nånstans ganska tråkiga karaktärer, hur coola de än är. I den tredje delen är Lee Van Cleef mer ond än i För några få dollar mer och därför en aning mer ointressant. Jag tyckte han var coolare i den förra filmen. Clintan är cool men nu har jag sett honom i två filmer och nyhetens behag kanske är över. (Lite kul var att man fick se hur han fick sin poncho här?)

Jag tyckte filmen var alldeles för lång för sitt eget bästa. Leone tappar tråden några gånger, bl a när Clintan (den gode) och Eli Wallach (den fule) hamnar mitt i inbördeskriget. Jag såg för övrigt den långa versionen (för det finns väl en sådan?). Det hela dras ut för länge helt enkelt. Jag märkte dock att filmen hade högre budget än de föregående filmerna. Även själva slutet dras ut för länge. Med de andra filmerna i bagaget blir det inflation i duellscener. Fast jag medger att slutscenerna här är intensiva, tillspetsade och bra. Det är bara det att det är lite för mycket allt <spoiler>främst när Wallach springer runt i cirklar i kyrkogården i typ 10 minuter</spoiler>.

Jag ber om ursäkta för den dåliga recensionen. Jag vet inte om jag skrev nåt vettigt överhuvudtaget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

For a Few Dollars More (1965)

Det är lustigt hur saker som händer ibland verkar hända av en anledning. Nu ska jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte hade nån speciell relation till Ennio Morricone (vilket nog främst beror på att jag har ganska dålig koll på filmmusikkompositörer överlag). Samtidigt är det ju lite obehagligt bra tajming att jag postar inlägg om Once Upon a Time in America och A Fistful of Dollars bara dagarna innan demonkompositören går bort. For a Few Dollars More såg jag och skrev om i juli 2007. Vila i frid, Ennio.

I den andra delen av dollartrilogin är mannen med ponchon prisjägare lite mer uttalat än i den första delen. Den här gången får han konkurrens av Lee Van Cleef, både när det gäller coolhetsfaktor och skicklighet med revolvern. Van Cleef är nämligen one cool prisjägare. De båda slår motvilligt sina påsar ihop för att jaga den störste skurken av dem alla, den skrattande men sorgsna galningen El Indio (hypnotiskt spelad av Gian Maria Volontè från den första delen).

Lee Van Cleef höjer den här filmen ett snäpp. Dels är han cool och dels får Clintan möta nån som är snitsigare, både i hjärnan och med revolvern. De båda gör ett ganska skönt par som inte litar på varandra för fem öre. El Indio är en ganska annorlunda skurk med sin speldosa, sitt mystiskt sorgsna sinne och sin sorgsna blick. Morricones musik är bättre här. (Min kommentar: Puh, vilken tur att jag var positiv till musiken.) Den ger mer tyngd och tar dessutom helt över den, för mig, bästa scenen i filmen: <spoiler>då El Indio tidigt i filmen ska döda en förrädare och utmanar honom med hjälp av sin speldosa; när den tystnar får de båda duellanterna dra sin revolver</spoiler>.

Slutomdömet blir en stark trea. Filmen är tyngre än förra delen men ändå nånstans något av en bagatell, även om den var på väg mot nåt stort några gånger.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: