For a Few Dollars More (1965)

Det är lustigt hur saker som händer ibland verkar hända av en anledning. Nu ska jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte hade nån speciell relation till Ennio Morricone (vilket nog främst beror på att jag har ganska dålig koll på filmmusikkompositörer överlag). Samtidigt är det ju lite obehagligt bra tajming att jag postar inlägg om Once Upon a Time in America och A Fistful of Dollars bara dagarna innan demonkompositören går bort. For a Few Dollars More såg jag och skrev om i juli 2007. Vila i frid, Ennio.

I den andra delen av dollartrilogin är mannen med ponchon prisjägare lite mer uttalat än i den första delen. Den här gången får han konkurrens av Lee Van Cleef, både när det gäller coolhetsfaktor och skicklighet med revolvern. Van Cleef är nämligen one cool prisjägare. De båda slår motvilligt sina påsar ihop för att jaga den störste skurken av dem alla, den skrattande men sorgsna galningen El Indio (hypnotiskt spelad av Gian Maria Volontè från den första delen).

Lee Van Cleef höjer den här filmen ett snäpp. Dels är han cool och dels får Clintan möta nån som är snitsigare, både i hjärnan och med revolvern. De båda gör ett ganska skönt par som inte litar på varandra för fem öre. El Indio är en ganska annorlunda skurk med sin speldosa, sitt mystiskt sorgsna sinne och sin sorgsna blick. Morricones musik är bättre här. (Min kommentar: Puh, vilken tur att jag var positiv till musiken.) Den ger mer tyngd och tar dessutom helt över den, för mig, bästa scenen i filmen: <spoiler>då El Indio tidigt i filmen ska döda en förrädare och utmanar honom med hjälp av sin speldosa; när den tystnar får de båda duellanterna dra sin revolver</spoiler>.

Slutomdömet blir en stark trea. Filmen är tyngre än förra delen men ändå nånstans något av en bagatell, även om den var på väg mot nåt stort några gånger.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Fistful of Dollars (1964)

För en dryg vecka sen postade jag ett inlägg om Sergio Leones Once Upon a Time in America och hintade om att det troligen skulle komma gamla preblogg-texter även om Leones dollartrilogi och Once Upon a Time in the West. Sagt och gjort, först ut är den första filmen i dollartrilogin med en ung Clint Eastwood (ja, eller ung och ung, han var 34). Jag hittade faktiskt två gamla texter om filmen. Jag såg den först 2003 på Cinemateket och sen återigen 2007 i samband med att jag kollade igenom hela trilogin plus OUaTiW.

För en handfull dollar är Sergio Leones remake av Akira Kurosawas Yojimbo. Handlingen vet de flesta så jag skippar den. För övrigt tyckte jag det var lite fräckt att bara sno ett manus så där. Hela grundidén är ju Kurosawas (och en annan snubbe som hette Ryuzo Kikushima). Nåväl, Leones film är i alla fall bra. Clintan är coolheten själv. Det är snygga bilder, snygga närbilder. Jag saknade kanske lite djup hos rollfigurerna. Det blev lite väl mycket yta. Betyget blir 3+/5. Jag la märke till att Clintan gav bort de pengar han tjänar till det unga paret med ungen, precis som Toshiro Mifunes samuraj.

Jag ska ta och kolla in För några få dollar mer, Den gode, den onde, den fule med Clintan samt Harmonica – en hämnare med Bronson (min kommentar: det gjorde jag till slut men det dröjde fyra år). Dessa ska tydligen vara snäppet bättre. Jag bör nog även se Once Upon a Time in America. Jag tror faktiskt jag har sett samtliga dessa, men det var evigheter sen. Jag kommer speciellt ihåg en munspelande Bronson.

Här kommer min tankar från 2007 då jag alltså såg om filmen.

Jag bestämde mig (till slut) för att se Sergio Leones dollartrilogi samt Once Upon a Time in the West. Först ut alltså är För en handfull dollar som jag såg och recenserade för några år sen (betyget blev då 3+/5). Clint Eastwood kommer till en fattig by för att kanske tjäna lite pengar. Efter några frågestunder hos bartender och dödgrävare visar det sig att chanserna för lite kosing ser ganska bra ut. Byn styrs nämligen av två gäng, Rojos och Baxters. Clintans revolverman ser en chans att utnyttja situationen.

Hmm, nja, det här var ju något av en bagatell. Musik och stämning gör att det bitvis känns som en västernkomedi. Clintan är den som lyfter filmen eftersom han är cool. Scenen med mulan är ganska underbar: ”You see, my mule don’t like people laughing”. Och sen är ju de duell/uppgörelse-scener som förekommer helt ok. Men hela filmen känns lättviktig. Jag tror det kan bero på att det inte är Ennio Morricone som gjort musiken… eh, det var tydligen Morricone som låg bakom den trots allt. Hur som helst, jag tyckte inte musiken var lika bra här som i uppföljaren För några få dollar mer (se nästa inlägg). Betyget till första delen av dollartrilogin kan inte bli mer än en normal trea.

Betyg 2003:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kristus stannade i Eboli (1979)

eboliÅterigen dags för en gammal preblogg-recension av en film som jag såg när jag tittade på filmer som visades som en del av SVT:s Filmklubben. Och återigen är det en film som jag förmodligen aldrig hade letat upp och kollat in på egen hand. Alltid spännande att se vad man kommer att få se. Fågel, fisk eller mittemellan? Texten skrevs i september 2006. För Henke.

Kristus stannade i Eboli var en sån där typisk film som jag nog aldrig skulle ha sett om inte den visades av Filmklubben på SVT, dels för att jag kanske inte skulle välja just den, och dels för att den nog är svår att få tag på. Hehe, fast jag kollade precis på Discshop och där fanns den minsann. Nåja.

Filmen handlar om det fascistiska Italien under 1930-talet då en viss Benito Mussolini styrde. Den intellektuelle konstnären Carlo Levi (Gian Maria Volonté), som även är läkare fast inte en praktiserande sådan, blir för sina åsikters skull förvisad till en gudsförgäten by i södra och därmed fattiga Italien. Samtidigt krigar Italien i Abessinien (numera Etiopien).

Jag skulle vilja karakterisera filmen som långsam, vacker, eftertänksam, i början lite tråkig, och bitvis lite kul. Carlo Levi, som är en verklig person och har skrivit boken som filmen bygger på, framställs här som en ganska lustig figur. Han verkar, till synes, inte bry sig så himla mycket om att han faktiskt förvisats för att hindras uttrycka sina åsikter. Intrycket jag får är att han lugnt accepterar sitt öde, han blir inte upphetsad av nåt, utan gillar liksom läget och skapar sig så småningom en tillvaro i den fattiga byn. Han blir något av en hjälte bland de fattiga bönderna men även den enväldige, fascistiske och hycklande borgmästaren uppskattar att ha någon intellektuell att prata politik med (haha). Levi ägnar dagarna åt att måla men blir så småningom även praktiserande läkare eftersom byborna litar mer på honom än de övriga läkarna i byn.

Ja, egentligen händer det väl inte så mycket men filmen har en ganska skön lågmäld humor och Levi är en sorglös nyfiken figur som tar dagarna som de kommer och han stöter på en hel del roliga original i byn. Nu i efterhand kan det vara svårt att förstå varför Levi ansågs farlig men han är en fritänkare att det ansågs väl vara farligt i Italien under den tidsperioden. Och sen vet man inte exakt vad det är han har gjort om man bara ser filmen. Jag läste lite om Levi på Wikipedia och han grundade tydligen en anti-fascistisk rörelse som hette Giustizia e Libertà. Levi är även lite eftertänksam då han inser att de fattiga bönderna i byn liksom befinner sig utanför händelsernas centrum oavsett vilka som styr i Rom. Här har hans aktivism liksom ingen betydelse, fast i slutändan kanske den har det ändå. De unga i byn ser t ex kriget som den enda chansen att komma därifrån, så nog påverkar omvärlden. Nåja, tål att funderas över kanske. Mmm, det fanns nåt sympatiskt över filmen, dess tempo och stämning. Kanske inget för de rastlösa dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: