La dolce vita (1960)

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kom att handla om fem Fellini-filmer och den sista filmen ut är La dolce vita (Det ljuva livet) från 1960. Min preblogg-text skrevs i augusti 2004.

Det ljuva livet, Federico Fellinis mest kända film får man väl säga. Marcello Mastroianni spelar kändisjournalisten Rubini som härjar i Roms kändiskretsar. Med sig har han även fotografen Paparazzo (som ju alla vet är ursprunget till dagens namn på denna yrkeskategori). Rubini har en flickvän, Emma (Yvonne Furneaux), men deras förhållande är inte det bästa och Rubini som nog inte mår så bra egentligen verkar vänstra både till vänster och höger. Anita Ekberg, som bara är med i en dryg kvart, spelar stjärnan Sylvia som kommer till Rom för att göra reklam för sin nya film.

Nej, Fellini visar sig återigen inte vara min termos med nyponsoppa. Hans filmer är så där ”mustiga” och personer går in i och ut ur handlingen men jag tycker den röda tråden saknas. Det snackas en massa men jag tycker mest det är trams. Tyvärr är det så att Fellini ibland visar att han skulle ha kunnat göra en så mycket bättre film. Vissa scener är riktigt bra, bl a den kända scenen…

<spoiler>
där alla (inklusiva oss tittare) vet vad en kvinna inte vet, nämligen att hennes man har mördat deras två små barn och sen tagit sitt eget liv. När hon kommer hem med bussen väntar en hord med journalister och fotografer utanför hennes hem samtidigt som polisen ska meddela det tragiska som hänt.
</spoiler>

En bra och gripande scen som det tyvärr alltså fanns för lite av. Jag gillade även slutscenen som är underbar. Men i stället för liknande bra scener så lägger Fellini i stället tyngdpunkten på evighetslånga cocktailpartyn där folk snackar trams eller har nån sorts seanser. Sen förstår jag inte det här med att italienska filmmakare ska envisas med att dubba ljudet i efterhand i stället för att spela in det live. Det blir inte bra helt enkelt. Bäst i filmen tyckte jag var den vackra Anouk Aimée som spelar Rubinis ”väninna/älskarinna”. Hon var även med i Fellinis ”mästerverk” och har en mystisk utstrålning men är med för lite i Det ljuva livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag har nu sett fem Fellini-filmer och det är inget vidare betyg de får.

Amarcord (1973) 2/5
Roma (1972) 3+/5
(1963) 2/5
La strada (1954) 2/5
Det ljuva livet (1960) 2/5

Kristus stannade i Eboli (1979)

eboliÅterigen dags för en gammal preblogg-recension av en film som jag såg när jag tittade på filmer som visades som en del av SVT:s Filmklubben. Och återigen är det en film som jag förmodligen aldrig hade letat upp och kollat in på egen hand. Alltid spännande att se vad man kommer att få se. Fågel, fisk eller mittemellan? Texten skrevs i september 2006. För Henke.

Kristus stannade i Eboli var en sån där typisk film som jag nog aldrig skulle ha sett om inte den visades av Filmklubben på SVT, dels för att jag kanske inte skulle välja just den, och dels för att den nog är svår att få tag på. Hehe, fast jag kollade precis på Discshop och där fanns den minsann. Nåja.

Filmen handlar om det fascistiska Italien under 1930-talet då en viss Benito Mussolini styrde. Den intellektuelle konstnären Carlo Levi (Gian Maria Volonté), som även är läkare fast inte en praktiserande sådan, blir för sina åsikters skull förvisad till en gudsförgäten by i södra och därmed fattiga Italien. Samtidigt krigar Italien i Abessinien (numera Etiopien).

Jag skulle vilja karakterisera filmen som långsam, vacker, eftertänksam, i början lite tråkig, och bitvis lite kul. Carlo Levi, som är en verklig person och har skrivit boken som filmen bygger på, framställs här som en ganska lustig figur. Han verkar, till synes, inte bry sig så himla mycket om att han faktiskt förvisats för att hindras uttrycka sina åsikter. Intrycket jag får är att han lugnt accepterar sitt öde, han blir inte upphetsad av nåt, utan gillar liksom läget och skapar sig så småningom en tillvaro i den fattiga byn. Han blir något av en hjälte bland de fattiga bönderna men även den enväldige, fascistiske och hycklande borgmästaren uppskattar att ha någon intellektuell att prata politik med (haha). Levi ägnar dagarna åt att måla men blir så småningom även praktiserande läkare eftersom byborna litar mer på honom än de övriga läkarna i byn.

Ja, egentligen händer det väl inte så mycket men filmen har en ganska skön lågmäld humor och Levi är en sorglös nyfiken figur som tar dagarna som de kommer och han stöter på en hel del roliga original i byn. Nu i efterhand kan det vara svårt att förstå varför Levi ansågs farlig men han är en fritänkare att det ansågs väl vara farligt i Italien under den tidsperioden. Och sen vet man inte exakt vad det är han har gjort om man bara ser filmen. Jag läste lite om Levi på Wikipedia och han grundade tydligen en anti-fascistisk rörelse som hette Giustizia e Libertà. Levi är även lite eftertänksam då han inser att de fattiga bönderna i byn liksom befinner sig utanför händelsernas centrum oavsett vilka som styr i Rom. Här har hans aktivism liksom ingen betydelse, fast i slutändan kanske den har det ändå. De unga i byn ser t ex kriget som den enda chansen att komma därifrån, så nog påverkar omvärlden. Nåja, tål att funderas över kanske. Mmm, det fanns nåt sympatiskt över filmen, dess tempo och stämning. Kanske inget för de rastlösa dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: