La dolce vita (1960)

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kom att handla om fem Fellini-filmer och den sista filmen ut är La dolce vita (Det ljuva livet) från 1960. Min preblogg-text skrevs i augusti 2004.

Det ljuva livet, Federico Fellinis mest kända film får man väl säga. Marcello Mastroianni spelar kändisjournalisten Rubini som härjar i Roms kändiskretsar. Med sig har han även fotografen Paparazzo (som ju alla vet är ursprunget till dagens namn på denna yrkeskategori). Rubini har en flickvän, Emma (Yvonne Furneaux), men deras förhållande är inte det bästa och Rubini som nog inte mår så bra egentligen verkar vänstra både till vänster och höger. Anita Ekberg, som bara är med i en dryg kvart, spelar stjärnan Sylvia som kommer till Rom för att göra reklam för sin nya film.

Nej, Fellini visar sig återigen inte vara min termos med nyponsoppa. Hans filmer är så där ”mustiga” och personer går in i och ut ur handlingen men jag tycker den röda tråden saknas. Det snackas en massa men jag tycker mest det är trams. Tyvärr är det så att Fellini ibland visar att han skulle ha kunnat göra en så mycket bättre film. Vissa scener är riktigt bra, bl a den kända scenen…

<spoiler>
där alla (inklusiva oss tittare) vet vad en kvinna inte vet, nämligen att hennes man har mördat deras två små barn och sen tagit sitt eget liv. När hon kommer hem med bussen väntar en hord med journalister och fotografer utanför hennes hem samtidigt som polisen ska meddela det tragiska som hänt.
</spoiler>

En bra och gripande scen som det tyvärr alltså fanns för lite av. Jag gillade även slutscenen som är underbar. Men i stället för liknande bra scener så lägger Fellini i stället tyngdpunkten på evighetslånga cocktailpartyn där folk snackar trams eller har nån sorts seanser. Sen förstår jag inte det här med att italienska filmmakare ska envisas med att dubba ljudet i efterhand i stället för att spela in det live. Det blir inte bra helt enkelt. Bäst i filmen tyckte jag var den vackra Anouk Aimée som spelar Rubinis ”väninna/älskarinna”. Hon var även med i Fellinis ”mästerverk” och har en mystisk utstrålning men är med för lite i Det ljuva livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag har nu sett fem Fellini-filmer och det är inget vidare betyg de får.

Amarcord (1973) 2/5
Roma (1972) 3+/5
(1963) 2/5
La strada (1954) 2/5
Det ljuva livet (1960) 2/5

Amarcord (1973)

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och fjärde filmen ut är Amarcord från 1973. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

Jag har skrivit lite om den här filmen i Federico-tråden (min kommentar: en gammal filmforumtråd med lite intressanta diskussioner om betyg, förutom Fellini) och det är väl bara att konstatera: Fellini är ingen personlig favorit. Undantaget än så länge är Roma som jag gillade. I Amarcord berättar Fellini om ett år i sin barndom i Rimini. Bitvis glimtar filmen till, exempelvis när man får se en kavalkad av ett antal märkliga lärare i skolan. Annars har jag svårt att ta till mig den här filmen. Mitt betyget blir 2/5. Det är kanske värt att nämna att det här är mångas favorit bland Fellinis filmer men alltså inte min.

Och så här skrev jag i Federico-tråden: Amarcord som jag såg igår tyckte jag var bitvis rolig, t ex kavalkaden av underliga lärare i början. Sen förekom det en del av den där jobbiga humorn som jag inte gillar, som pappan som blir arg hela tiden. Det känns överdrivet och ska förstås vara det men jeg liker det ikke. En del av Fellinis humor tycker jag påminner om Emir Kusturica, typ när den sjuke brorsan satte sig uppe i trädet och skrek efter kvinnor (eller så tänker jag bara på ”trädorkestern” i Svart katt, vitt katt). Men jag vet inte… jag tyckte inte det var speciellt kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Film noir-fredag: Du rififi chez les hommes


Titel: Du rififi chez les hommes (Rififi)
Regi: Jules Dassin
År: 1955
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Det här tycker jag är ett typexempel på en sån där film som hyllas för att den är stilbildande och en föregångare inom en viss genre. Sen när man ser filmen i fråga så brukar man inte alltför sällan bli ganska besviken. I just det här fallet är det heist-filmen det handlar om.

I Rififi möter vi gammeltjuven Tony (Jean Servais) som just kommit ut från ett fängelsestraff. Två kompisar från förr försöker få med honom på en ny kupp men Tony som känner sig gammal tvekar. Men när han upptäcker att hans f.d. flickvän Mado (Marie Sabouret) är otrogen med ett slemmo så ångrar han sig och tar kommandot över stöten. Till sin hjälp har de även en italiensk kassaskåpsexpert (spelad av regissör Jules Dassin själv).

Mjaha, inte helt oväntat så var det inte fantastiskt bra, även om det är långt ifrån dåligt. Skådisen Jean Servais gjorde en speciellt insats. Hans rollfigur känns både bräcklig och brutal, en lite märklig kombination. Inledningen av filmen var ganska ospektakulär och tråkig. När så den långa dialoglösa scenen under själva stötet kom så blev filmen bra, intensiv och svettig, och det höll i princip i sig resten av filmen.

Kvinnorna i filmen är inte några femme fatales utan bara bifigurer i handlingen vilket sänker betyget. Jag gillade slutet med bilfärden. Musiken och klippningen gav här en desperat domedagskänsla och dessa scener kändes som poesi. Slutomdömet blir att filmen känns lite daterad. Jag tycker den här typen av film nog har gjorts bättre senare. Nu kan jag dock på rak arm inte komma med några bra exempel, haha.

3+/5

%d bloggare gillar detta: