La dolce vita (1960)

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kom att handla om fem Fellini-filmer och den sista filmen ut är La dolce vita (Det ljuva livet) från 1960. Min preblogg-text skrevs i augusti 2004.

Det ljuva livet, Federico Fellinis mest kända film får man väl säga. Marcello Mastroianni spelar kändisjournalisten Rubini som härjar i Roms kändiskretsar. Med sig har han även fotografen Paparazzo (som ju alla vet är ursprunget till dagens namn på denna yrkeskategori). Rubini har en flickvän, Emma (Yvonne Furneaux), men deras förhållande är inte det bästa och Rubini som nog inte mår så bra egentligen verkar vänstra både till vänster och höger. Anita Ekberg, som bara är med i en dryg kvart, spelar stjärnan Sylvia som kommer till Rom för att göra reklam för sin nya film.

Nej, Fellini visar sig återigen inte vara min termos med nyponsoppa. Hans filmer är så där ”mustiga” och personer går in i och ut ur handlingen men jag tycker den röda tråden saknas. Det snackas en massa men jag tycker mest det är trams. Tyvärr är det så att Fellini ibland visar att han skulle ha kunnat göra en så mycket bättre film. Vissa scener är riktigt bra, bl a den kända scenen…

<spoiler>
där alla (inklusiva oss tittare) vet vad en kvinna inte vet, nämligen att hennes man har mördat deras två små barn och sen tagit sitt eget liv. När hon kommer hem med bussen väntar en hord med journalister och fotografer utanför hennes hem samtidigt som polisen ska meddela det tragiska som hänt.
</spoiler>

En bra och gripande scen som det tyvärr alltså fanns för lite av. Jag gillade även slutscenen som är underbar. Men i stället för liknande bra scener så lägger Fellini i stället tyngdpunkten på evighetslånga cocktailpartyn där folk snackar trams eller har nån sorts seanser. Sen förstår jag inte det här med att italienska filmmakare ska envisas med att dubba ljudet i efterhand i stället för att spela in det live. Det blir inte bra helt enkelt. Bäst i filmen tyckte jag var den vackra Anouk Aimée som spelar Rubinis ”väninna/älskarinna”. Hon var även med i Fellinis ”mästerverk” och har en mystisk utstrålning men är med för lite i Det ljuva livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag har nu sett fem Fellini-filmer och det är inget vidare betyg de får.

Amarcord (1973) 2/5
Roma (1972) 3+/5
(1963) 2/5
La strada (1954) 2/5
Det ljuva livet (1960) 2/5

8½ (1963)

För tre veckor sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och åtto… eh, tredje filmen ut är från 1963. Min korta preblogg-text om 8½ skrevs i maj 2003.

Jag skriver i PS:et att titeln syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Varför en halva? Jo, Fellini hade gjort sju långfilmer, plus bidragit med segment i två antologifilmer som då räknades som en halv film totalt. Aningen självupptaget kanske?

Det här sägs vara Fellinis bästa film, men jag vet inte. Jag var trött och somnade till lite grann efter ett tag. Jag vet inte om filmen blev dålig för att jag missade en del när jag slumrade till eller om den verkligen var dålig och det var därför jag somnade. (min kommentar: ja, detta eviga dilemma).

Hur som helst, filmen handlar om en filmregissör som… ja, vad gör han? Han försöker spela in en film men fantiserar mest en massa, vilket vi som tittare får se i förvirrade scener blandat med det som verkligen händer. Det finns ingen rätlinjig handling alls, precis som i Roma, men jag gillade det inte alls denna gång. Jag kan inte ge mer än 2/5. Sorry, Federico!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. 8½ syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Detta är alltså film nummer åtta och en halv i ordningen.

%d bloggare gillar detta: