Peter Rabbit (2018)

Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.

Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).

Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.

Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.

Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.

Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.

Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.

Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).

Mm, det är ganska bitsk humor. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Paddington 2 (2017)

I söndags handlade det om den första Paddington-filmen och nu är det följaktligen dags för uppföljaren med den fantasifulla titeln Paddington 2. Vår favoritbjörn bor kvar hos den snälla familjen Brown, vill köpa en present till sin tant Lucy, och skaffar därför en radda jobb. Precis som i första filmen är det lite för snällt och politiskt korrekt med ett multikulturellt kvarter men där vi har en ond rasistisk person. Han är OND. Men det är ju en barnfilm, jag glömmer det hela tiden. Främst går filmen ut på att Paddington trasslar till det i form av visuella gags och hamnar till slut i fängelse. I finkan?! Really?! Lite The Grand Budapest Hotel-vibbar här (för övrigt Wes Andersons enda riktigt bra film). Alla fångar är snälla tjuvar, klädda i samma färgglada och randiga fångdräkter. Film nummer två är snäppet bättre än ettan. Det är mer karaktärsdrivet och inte lika många övertydliga poänger. Och ja, det blev dammigt i rummet när tant Lucy kom till London (spoiler!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Paddington (2014)

Under filmens första tio minuter hinner man vara så politiskt korrekt att det nästan blir löjligt. Vi hinner med skövling av regnskogen, båtflyktingar och tiggare. Det blir kanske inte övertydligt men för mycket på en gång. Jo, förresten, det blev övertydligt. Paddington var för mycket av ren barnfilm för min smak. Det bjuds på en radda visuella gags snarare än en historia. ”Katten på råttan, råttan på repet”-humor kan man kalla det. Jag blir påmind om Pee-wee’s Big Adventure, Wallace and Gromit och Wes Anderson. Där tror jag att jag fångar känslan rätt bra, och det är inte riktigt min stil (även om delar är det). Nicole Kidman spelar en typisk barnfilmsskurk som påminner om Magica de Hex. Ja, jag förstår, det är en barnfilm men när Paddington under en del av filmen är uteliggare och får mat av en vakt vid Buckingham Palace samtidigt som ”Rule, Britannia!” spelas… Ja, jag är nog snäll när jag delar ut betyget 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ip Man 3 (2015)

Tyson vs Yen

I söndags skrev jag om Ip Man 2, uppföljaren till den första Donnie Yen-filmen om den kinesiske folkhjälten Ip Man. Idag blir det en kort tankeströmsrecension av den tredje filmen i serien. På fredag kommer förhoppningsvis en text om den fjärde och sista filmen.

Jaha, Bruce Lee dyker upp i filmen för att få träning. Man ska väl tycka att det är lite coolt. Nu fick han ju faktiskt träning av Ip Man på riktigt så, ok då. Lite udda träning är det när han ska sparka på cigaretter. Och så Lees grej med näsan. Det är tydligen ett känt manér.

Filmen är smörig och sentimental. Herr Ip är snäll, men cool.

Hahahahaha, Mike Tyson! Helt galet! Tyson spelar en gangsterboss. Han är en usel skådis givetvis och pratar nästan bättre kantonesiska än engelska.

Filmens kvinnosynen är patetisk. Kvinnor ska endast beskyddas, bli sjuka, vara sköra, diska, laga mat och bli sura för att mannen är borta på kvällen. Britter är djävulen, de utländska djävlarna.

Fajten som börjar i hissen mot killen i den turkosa pyjamasen är nog den bästa. Tänk om filmmakarna lagt lika mycket krut på manus som man har gjort på fajtingscenerna. Det hade varit nåt det. Som det är nu så känns filmen otroligt gammaldags, rasistisk och nedlåtande mot kvinnor.

Att blanda in fruns sjukdom passar inte alls in i resten av filmen, som är ganska tramsig. Fel tonalitet som Fripps filmrevyer-Henke skulle ha sagt.

Det är lite lustigt att det i eftertexterna står att likheter med verkliga händelser och personer är en slump. Det är ju faktiskt en biografifilm. Eller inte då, tydligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Top Gun (1986)

Innan jag skulle se Top Gun: Maverick kände jag att nog vore bra att ha koll på originalet från ’86, en film som jag inte hade sett eller så hade jag sett den nån gång men sen glömt den totalt. Eller ja, en del hade jag ju sett men det var uteslutande från musikvideon med Berlin. Kelly McGillis glömmer man inte i första taget. Mjaha, det här var ju ganska fånigt. Tom Cruise är en barnunge som bråkar med sina klasskompisar, främst i form av Val Kilmer, på mellanstadiet i flygskolan. Jag blir ganska trötta på dem faktiskt. Tom Skerritt och stentuffe Michael Ironside är bra som lärare på skolan. McGillis tar ner Cruise på jorden och jag tycker det är lite kul att han blir hennes toy boy. Actionsekvenserna med flygplan är inte speciellt bra. Jag vet inte hur många gånger man vevade samma flygplansexplosion om och om igen. Top Gun är inte toppen direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ash Is Purest White (2018)

Ash Is Purest White är en något märklig kinesisk film som jag såg för att den kanske skulle kunna placera sig på min årsbästalista för 2019. Ja, IMDb säger att den är från 2018 men det gör inte jag, i alla fall inte när det gäller årsbästalistor.

Varför märklig? Ja, kanske för att jag har svårt att förstå rollfigurernas agendor. Det handlar om Qiao som är ihop med gangstern Bin fram tills att hon på grund av orsaker åker in i finkan i fem år. Jag förstår inte varför Qiao ens är ihop med Bin från början och än mindre att hon vill vara det efter fängelsevistelsen. Han är ett svin i mina ögon.

Filmen hoppar i tiden en hel del och ofta handlar det om flera år. Jag vet inte, jag tappade liksom greppet om vilka Qiao och Bin egentligen var för personer efter varje tidshopp. Bäst med filmen var att få uppleva för mig ovanliga miljöer och en kultur som jag inte hade koll på. Hur saker och ting funkar annorlunda i samhället jämfört med Sverige. Det var även bra elektronisk musik plus att skådisen, Zhao Tao, som spelade Qiao var rätt så lik Zhang Ziyi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

RRR (2022)

RRR är en av de filmer som jag ville se innan jag sätter samman min 10-i-topplista för 2022 års filmer. Den har varit en riktigt snackis och många hyllar den. Det kändes självklart att se den. Under titten gick mina tankar till många av de martial arts-filmer från Hongkong som jag sett genom åren. Allt är over the top. I filmerna med Donnie Yen & Co är det allt som oftast japaner som är de genomonda skurkarna som ockuperar Kina och förtrycker Ip Man och hans vänner. Japanerna är nazister. I RRR är det givetvis britterna som är genomonda karikatyrer. Filmens vita skådisar är för övrigt usla, precis som de brukar vara i filmer med Jet Li & Co när det är de vita som är onda. Det som räddar Hongkong-filmer för min del är de fantastiska action- och fajting-sekvenserna. I RRR var det green screen, cgi-djur och fajter som jag inte uppskattade speciellt mycket. Då faller det hela. Det bästa med filmen var sång- och dansnumret efter ungefär en timme plus slutsången innan eftertexterna. I övrigt: mja, inte min kopp chai men ändå ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den här intervjun med de två stjärnorna var mer givande än filmen i sig

Zack Snyder’s Justice League (2021)

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit 12 filmer (inklusive Zack Snyder’s Justice League som det lite kort handlar om idag) och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna de recensioner som finns). The Suicide Squad och Black Adam har jag inte sett… och frågan är om det nånsin kommer att ske? Jo, troligen, bara för att.

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – 2/5
Birds of Prey (2020) – 2/5
Wonder Woman 1984 (2020) – 1,5/5
Zack Snyder’s Justice League (2021) – 2,5/5
The Suicide Squad (2021)
Black Adam (2022)

Historien om #ReleaseTheSnyderCut behöver vi inte dra igen men 2021 fick Snyder i alla fall en massa kosing ($70000000) från Warner Bros. Pictures/HBO Max för att göra om Justice League som kom ut 2017. Vad gör Snyder då? Jo, han förlänger filmen till fyra timmar, bleker bort alla färger, och klipper bort alla de scener som Joss Whedon skrev och spelade in efter att Snyder fått hoppa av (pga anledningar) under efterproduktionen.

Resultatet? Jo, det funkar faktiskt hyfsat. Den version av filmen som kom ut 2017 är i mina ögon usel och jag delade alltså ut en etta. Det som nog gör att Snyders version funkar bättre är att vi har EN vision och inte en mischmasch där man (filmbolaget mha Whedon) försökt få ihop nåt. Filmen är lååååång men det lustiga är att jag började titta ganska sett en kväll och sen kunde jag inte sluta titta.

Ett grepp som man kan tycka vad man vill om är kapitelindelning i filmer. Här funkade det bra eftersom det gjorde att filmen kändes mindre överväldigande. Efter ett kapitel kunde man liksom göra en omstart, fylla på kaffe, och titta vidare, som man ju inte har några problem med att göra när man ser en tv-serie.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Troll (2022)

Norska katastroffilmer är mumma normalt sett. Den senaste i raden är Troll som kan ses som en andlig uppföljare till 2010 års Trolljegeren. Filmen inleds i ett hysteriskt och för högt tempo. Man vill berätta för mycket på för kort tid och spänningen uteblir. Sen lugnar vi kanske ned oss en aning vilket var skönt. Egentligen skulle jag inte kalla Troll för en katastroffilm. Det är mer av en klassisk monsterfilm, vilket nog är en genre som jag gillar aningen mindre. Vi bjuds som vanligt på en ”galen” konspirationsteoretiker, vilken råkar vara huvudpersonen Noras pappa. Vi bjuds även på ett snabbt ihopsatt ragtag-team som hittar varandra: forskaren Nora, regeringsrepresentanten Andreas, militären Kristoffer och hackaren Sigrid. Klassiskt. Troll är en helt ok rulle där de flitigt förekommande Star Trek-referenserna nästan räcker till en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ma Rainey’s Black Bottom (2020)

Vi befinner hos till en början i Den Djupa Södern bland moonshine och blues. Ma Rainey (Viola Davis) sings the blues på sitt sätt. Ett sätt som kanske inte uppskattas fullt ut av musikproducenter i Chicago när det ska spelas in skivor där.

Chadwick Boseman, i sin sista film (!), spelar Levee, en ung trumpetare som vill gå sin egen väg, starta sitt eget band, spela sin egen musik. Inte oväntat skär det sig mellan Ma och Levee. Ma tycker förstås inte att det ska komma nån ungtupp med trumpet och säga att man ska spela swing. Nä, här är det old school blues som gäller.

När vi får träffa Levee i Chicago i inledningen påminns jag av Spike Lees Malcolm X då den unge X är i samma stad och hustlar sig fram genom tillvaron.

Det känns tydligt att filmen är baserad på en pjäs, skriven av August Wilson. Vi bjuds på långa sekvenser där bandet i väntan på att spela in sitter och snackar. Pianisten Toledo, spelad av Glynn Turman (borgmästaren från The Wire, yay!) är en fundersam typ som gillar att komma med filosofiska inlägg om världen de lever i.

En film som har många likheter med Ma Rainey’s Black Bottom är One Night in Miami som ju även den bygger på en pjäs. En grupp svarta snubbar sitter och diskuterar om hur de ska kunna göra sin grej i en värld som styrs av vita. Precis som i den filmen har alla olika synsätt på hur det ska gå till.

Jag tycker att One Night in Miami gjorde sin grej på ett betydligt bättre och mer underhållande sätt. Slutet i Ma Rainey’s Black Bottom tog mig dessutom på sängen och jag fann det rätt så obegripligt. Vad gör karln, tänkte jag? Ja, han har haft det jobbigt och det kan slå slint men…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: