John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

Det tredje kapitlet i sagan om John Wick blev tyvärr en stor besvikelse. Filmserien om John Wick känns lite som en stor raket som startar från jorden, proppfylld med explosivt bränsle. Så länge det finns bränsle kvar i tanken så går det i… raketfart uppåt. Men så fort bränslet är slut faller raketen som en sten, utan fallskärm.

Det som tar slut i fallet John Wick är väl en blandning av att faktorn nyhetens behag (kompetent gjorda martial arts-sekvenser i Hollywood-film!) har minskat, att mitt intresse för den påhittade värld som skapats har minskat samt det enkla faktum att John Wick 3 är en sämre film än sina föregångare ettan och tvåan.

Handlingen i del tre är en karbonkopia av det som hände i tvåan. John Wick har ett pris på sitt huvud och tvingas slåss mot all världens lönnmördare i New York och Casablanca. Vi träffar återigen några av de bekanta rollfigurerna från de tidigare filmerna spelade av bl a Lance Reddick (Cedric Daniels från The Wire, yay!), Ian McShane och Larry Fishburne.

Nykomlingar är Asia Kate Dillon (som en ”domare” utsänd från lönnmördarsällskapet) och Halle Berry som Wicks lönnmördarekollega Sofia plus hennes två schäfrar. Fin hund!

Vi och John Wick kastas direkt in i en fajt, och sen tar det egentligen aldrig slut. Fajterna är väl ok eller till och med mycket bra men av nån anledning så drogs jag aldrig in och uppskattade martial arts-baletten den här gången. Jag upptäckte att jag exempelvis inte är speciellt förtjust i knivslagsmål. Det är nåt som skär sig (ehe) med att det ska vara riktiga knivar samtidigt som det är på låtsas. Då funkar det lite bättre med skjutvapen. Där finns mer av en distans och allt känns som på låtsas.

De fajter som jag alltid uppskattar bäst är ju de där kombattanterna enbart har sina nävar som vapen. Klassisk kung fu kan man säga. (Eller wushu ska man tydligen säga mer korrekt.) En film som Ong-bak är ett utmärkt exempel. Den är brutal men man slipper både knivar och skjutvapen.

Undantaget som bekräftar regeln är ju The Raid som jag tycker är helt fantastisk och där bjuds det på diverse vapen förutom den blygsamma handen. Däremot funkade inte alls The Raid 2 för mig. Jag fick lite samma känsla under John Wick 3. Jag var liksom färdig med konceptet och det fanns inget nytt att hämta här. Istället blev det mest tröttsamt.

Mellan actionsekvenserna händer det att filmen lugnar ner sig lite grann med några mer stillsamma scener där två personer samtalar. Oftast handlar det om att Wick ska försöka övertyga någon att hjälpa honom. Nja, det fanns inget speciellt att hämta här heller.

En annan faktor som spelade in var att jag på visningen satt bakom en pappa och hans lille son (hur gammal var han? 11-12 kanske) och jag kände att John Wick: Chapter 3 – Parabellum möjligen inte var rätt film att visa för sin inte ens tonåriga son. När jag satt precis bakom den där pojken så kändes det fel att tjoa när en yxa klöv skallen på en skurk. Ja, tjoa hade jag nog inte gjort i vilket fall. Men nu kändes det konstigt att ens tjoa inombords. Jag fick helt fel feeling i kroppen redan från början. Synd.

Jag ska inte såga filmen fullständigt. Den är snygg. Keanu är perfekt som Wick. Fajterna är som sagt bra. En inledande knivfajt är absurt over the top. Jag gillade den där ”domaren” spelad av den för mig tidigare helt obekanta Asia Kate Dillon. Hundar funkar ju alltid på film och så även Sofias två schäfrar. Vilka stunthundar! Ett trick där en av hundarna hoppar från Sofias rygg upp över en mur var härligt. Slutligen var det kul att se att Lance Reddick fick sin beskärda del av lite action under den i och för sig på tok för långa slutuppgörelsen.

Det blir två skottsäkra västar för hundar av fem möjliga till den alldeles för långa John Wick 3. Två timmar och tio minuter!? But why?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Pingvinresan (2006)

Dags för en gammal preblogg-text igen och den här gången handlar det om naturdokumentären Pingvinresan. När jag läser igenom min text blir jag nästan förvånad över hur mycket jag ogillade filmen. Nu ser jag också att det 2017 kom uppföljare gjord av samma franska team. Nej, jag tror jag hoppar den och kollar in Madagascar istället eller ser om Det stora äventyret. Min text om Pingvinresan skrevs i juni 2007.

Mitt korta omdöme om den hajpade Pingvinresan är att den var fånig, för oseriös och upprepande. Då ser jag mycket hellre den välgjorda BBC-dokumentärserien Planet Earth där ett avsnitt skildrar samma pingviner bra mycket bättre. Och ja, innan ni påpekar det så kan det mycket väl vara så – det är till och med nästan säkert – att Morgan Freeman funkar bättre som berättarröst än Gösta Ekman. Jag såg alltså den svenska versionen, som i sin tur förmodligen är ljusår bättre än den franska där tre skådisar gör mamma pingvin, pappa pingvin och baby pingvin.

En sista kommentar om musiken av Émilie Simon: den var riktigt dålig, dålig och fånig, och dålig. Men vafan, låttitlar som ”The Egg” och ”Attack of the Killer Birds”, man höll ju på att gå åt i soffan. Det är pingviner det handlar om. Det är Alex Wurman som står för musiken i den amerikanska versionen, vilket med största sannolikhet betyder att den musiken är bättre. Nä, som sagt, samma pingviner är mer gripande i Planet Earth-dokumentären. Här blev det sliskigt överdramatiserat.

Skillnaderna i musik, upplägg och berättarröst i den amerikanska versionen gör att den kanske skulle kunna få ett godkänt betyg om jag såg den (men det kommer jag inte att göra).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Extinction (2018)

I onsdags skrev jag om Prospect, en av alla science fiction-filmer från 2018. Prospect är ett exempel på när filmmakare med ganska små medel, precis lagom och snyggt gjord cgi, en tänkvärd historia, ett manus med flera lager, och bra skådespelarinsatser, lyckas få till en sf-pärla.

Extinction är motsatsen av allt detta. Nästan. Jag överdriver kanske lite. Extinction är en Netflix-film som känns hoprafsad av några som inte riktigt brunnit för filmen och inte haft en tydlig vision.

Först och främst är miljöerna kalla och sterila. Det känns som att hela filmen är inspelad i Solna Business Park. Där vill ingen vettig människa bo. Jag har jobbat där, vilket var helt ok, men att bo där?! Inget känns inbott. Allt, inklusive vanliga bostäder, känns mest som opersonliga företagsmiljöer. Jag kan ju inte låta bli att jämföra med Prospect där allt var slitet och äkta.

Nu är ju Extinction en helt annan film som utspelar sig i en stad på en framtida jord och inte på en avlägsen måne i ett annat stjärnsystem. Då vore det ju konstigt om det skulle vara samma typ av miljöer. Men det kan inte hjälpas; jag tycker inte man lyckas att få det att kännas på riktigt. Allt känns som kulisser och utan de där små detaljerna som gör att miljöerna känns levande.

I filmen spelar Michael Peña en pappa som ser syner och drömmer mardrömmar om en utomjordisk invasion. Dröm och verklighet börjar flyta ihop för honom. Hans fru (Lizzy Caplan) vill att han ska gå till en psykolog för att få hjälp, men när han till slut går dit händer det konstiga saker som gör att han inte kan lita på nån.

I inledningen är Peña en sån där klassisk slarverpappa som missar sin dotters födelsedag eller framträdande i skolan. Han sviker sin familj ständigt och jämt. Det är som upplagt för att han ska sluta som hjälte och få bevisa att han är super dad. Och när den där invasionen faktiskt sker så ser det ut som att han kan få chansen.

Nu tar filmen en annorlunda vändning som jag faktiskt inte riktigt såg komma. Det är en ganska bra twist, men det är inte mer än en twist. Det finns liksom inget djup i en twist. Allt det vi har sett tidigare i filmen ska vi nu se i ett nytt ljus. Men det spelar ingen roll då jag ändå upplevde den delen av filmen som jag gjorde när jag såg den – och jag upplevde att det var ganska tråkigt. Så även om twisten hjälpte en del så kan den inte göra filmen som helhet speciellt mycket bättre.

Jag ger denna svaga blandning av Take Shelter, War of the Worlds, No Escape och valfri Shyamalan-film en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Efter repetitionen (1984)

Efter repetitionen är en konstig liten film som gjordes ganska kort efter Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Enligt Bergman själv gjordes Efter repetitionen enbart för tv, men observera att filmfotograf ändå är Bergmans parhäst Sven Nykvist. Man var ett litet team, enbart tre skådisar, spelade in på 16 mm i en studio på Filmhuset. När filmen sen släpptes till utländska distributörer så var de dock snabba med att visa den på bio. Detta faktum gjorde Bergman rasande. Det var ju den magnifika Fanny och Alexander som skulle vara hans sista riktiga biofilm. Haha, ja, man får inte alltid som man vill.

Erland Josephson spelar en version av Ingmar Bergman själv, det är alldeles uppenbart. Henrik Vogler (Vogler, givetvis), som han heter här, är en gammal regissör som ska sätta upp Strindbergs Drömspelet för femte gången. Bergman själv satte upp pjäsen fyra gånger, varav en gång för televisionen i en uppsättning som jag själv sett som en del av detta galna Bergman-projekt. Man märker när man genomför såna här retrospektiv att det är samma saker som återkommer gång på gång på gång. På gång.

Lena Olin (dotter till Bergman-skådisen Stig Olin!) spelar den unga skådespelerskan Anna Egerman (Egerman, förstås; då är det bara Vergerus som saknas) som ska göra Indras dotter. En eftermiddag efter repetitionen dyker hon upp på scenen för att ”leta efter sitt armband” som hon har ”tappat”. Regissören har sin vana trogen dröjt sig kvar för att vila och filosofera över dagens arbete. De inleder ett samtal om teatern, skådespeleri och de roller vi kanske alltid spelar. Preeeetto. Ja, kanske, lite.

Nja, det här var inget vidare. Det är Bergmans kärleksförklaring till teatern, skådespelare och arbetet på teatern med dessa skådisar. Det är ett rent kammarspel där två personer rakt upp och ner pratar med varandra. Eller snarare framför skrivna repliker till varandra. Det kan bli lite tradigt till slut, trots att filmen bara är 70 minuter lång. Det ska dock sägas att både Josephson och Olin är helt ok. Josephson har en fascinerande och samtidigt behaglig röst. Den är rogivande att lyssna på. När Josephson pratar är det som att han ibland förlorar sig själv i sina repliker och glömmer bort var han är, ungefär som i den här underbara scenen från Fanny och Alexander.

Jag vet inte om jag ska ta upp det faktum att den här tv-filmen aldrig hade gjorts idag, i alla fall inte på detta vis. Här har vi en ung kvinnlig, oerfaren, beundrande skådis och en äldre regissör och kulturman. Att det skiljer typ 40 år mellan de båda är inget som betraktas som nåt konstigt. Ja, de inleder nämligen ett typ av förhållande under filmens gång. Fast jag måste ändå säga att det hela tar en vändning som kändes lite annorlunda då de i slutet spelar upp en sorts teaterscener för varandra där de återger hur de tror att deras förhållande kommer bli framöver. De bollar tankar och idéer på ett jämlikt sätt då.

Det som livade upp filmen var när Ingrid Thulins rollfigur, Rakel Egerman, gör entré i en återblicksscen. Den utspelar sig tio år tidigare på samma teaterscen, men Olins rollfigur är kvar i bild, först som Olin själv men sen plötsligt som en yngre skådis som gestaltar henne som barn. Jag tyckte det blev en helt annan dynamik och nerv när Thulin dök upp. Hon är som ett yrväder som gråter, skrattar, är grov i mun, pratar snusk och är sårbar om vartannat. Om ni inte förstått det så är Rakel alltså Henriks gamla älskare och dessutom Annas mor. Jo, ehe.

Slutligen en liten notis om hur verkligheten ibland imiterar konsten. Anledningen till att Olins rollfigur Anna låtsas ha glömt sitt armband är för att hon vill berätta för Henrik att hon är gravid och kanske inte kan vara med i pjäsen. Två år efter filmen Efter repetitionen kom så satte Bergman, i verkligheten, upp en pjäs på Dramaten där just Olin spelade huvudrollen. Under repetitionerna visade det sig att Olin var gravid (gissa vem som var far till barnet? <Örjan Ramberg/> av alla) och att hon kanske inte skulle kunna vara med under alla föreställningar. Vilken pjäs handlade det om? Jo, givetvis Strindbergs Ett drömspel som Bergman då satte upp för fjärde och sista gången. Olin spelade Indras dotter gravid med sin son. Ridå!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Beröringen (1971)

Beröringen är en något udda fågel i Bergmans filmproduktion och jag kan väl direkt säga att den aldrig fick tillräckligt med luft under vingarna för att lyfta. Filmen var inte ointressant att se, speciellt inte under den här typen projekt när man betar av en regissörs hela katalog, men bra var den inte.

Av nån anledning ser vi Elliott Gould (!) i en av huvudrollerna. Ja, eller anledningen är förstås att filmen är producerad av amerikanska pengar i form av tv-bolaget ABC. Bergman var het på den här tiden, hade vunnit två Oscars och kunde inte göra ett misstag eller en dålig film. Så var hans status. Fram tills dess hade han motstått frestelsen och fortsatt spela in sina filmer med svenska skådisar och på svenska. Den här här gången stod han inte emot. Pengar lockar väl alla, antar jag.

I huvudrollerna ser vi Bibi Andersson och Max von Sydow som de äkta makarna Karin och Andreas Vergerus (klassiskt Bergman-namn) samt Gould som den amerikanske arkeologen David Kovac. Karin (hemmafru?) och läkaren Andreas lever i vad som tycks vara ett lagom lyckligt äktenskap men där saknas kanske lite äventyr. Just ett äventyr får dock Karin när hon inleder ett förhållande med David som besöker Sverige och Gotland för en utgrävning i en gammal kyrka där man har hittat en unik madonnastaty i trä.

Filmens stora problem är att relationen mellan Karin och David delvis känns helt obegriplig. David är som ett barn, en barnunge. Han agerar slumpmässigt och oberäkneligt och jag har svårt att se varför Karin skulle lockas av denne man. Men det kanske är så enkelt att hon lockas av affären i sig, i alla fall till en början. Ja, Karin förklarar t.o.m. det för David första gången de träffas i hans lägenhet. Hon är inte alls säker på att hon är kär i honom men hon gillar uppmärksamheten och… äventyret.

Trots dessa förklaringar så framstår David ändå som något av en stalker. Ibland blir han till synes utan förklaring arg, våldsam och skäller ut Karin för att hon lever ett så borgerligt, tryggt och instängt liv. Nej, scenerna mellan Karin och David känns konstiga, lika konstiga som deras relation. De påstår att de inte kan leva utan varandra men det känns inte som att de har speciellt roligt ihop. Det är som att Bergman har hoppat över den biten av filmen, vilket gör det svårt att relatera till rollfigurerna.

Det finns ett undantag då faktiskt vi fick se en bra scen mellan Karin och David. Ja, främst är det Karin, och Gunnar Ekelöf, som står för det fina. Karin läser dikten Sång av sin favoritpoet Ekelöf. Först läser hon en strof på svenska och sen översätter hon för David på engelska. Bibi Andersson läser vackert och David är inte irriterande för en gångs skull.

Med denna scen i åtanke framstår det som mycket märkligt att filmen även spelades in helt på engelska. Den amerikanska publiken klarar ju inte av att läsa undertexter som bekant, så i den versionen av filmen pratade alla engelska med varandra och det gällde även Karin och Andreas när de var ensamma med varandra. Som tur var så lyckades jag få tag i en version där man blandar svenska och engelska, och det talas engelska endast i scener där David är med. Karin säger t.o.m. vid ett tillfälle att det är svårt att uttrycka sig på ett språk som inte är ens modersmål, dvs modersmålet svenska.

Filmens behållning för min del var Bibi Andersson, och de mer vardagliga scenerna mellan Karin och Andreas eller med Karin ensam. Här hade filmen en humoristisk touch som jag uppskattade, som t ex när Karin ska klä sig inför sin dejt med David och inte kan bestämma sig för vad hon ska ha på sig. Den scenen var som tagen ur en modern romantisk komedi. De mer vardagliga scenerna bjöd även på sköna hemmamiljöer à la tidigt 70-tal med produktplacering, köksinredning med träytor, diabildsvisning (!), gamla härliga telefoner (bl a en Kobra!), skrivbord med häftapparat och hålslagare. Film som tidsdokument ska aldrig underskattas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kul och skratt vid frukosten!

En glad (!) Max von Sydow

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Ok då, nu måste jag åka!”

Träskor och träytor

Kobran!

Dreamcatcher (2003)

Medan jag är på skidresa i de franska Alperna sköter bloggen sig själv och idag handlar det om en Stephen King-filmatisering, inte en av de mest hyllade kan väl säga utan att vara helt ute och cykla. Min text om Dreamcatcher skrevs i maj 2003.

Jag har sett Drömfångare (Dreamcatcher, 2003) som handlar om fyra män som varje år samlas i en jaktstuga på landet. Denna gång blir det dock snöstorm och så får de besök av en förvirrad man plus att mängder av djur flyr från skogen. Märkliga saker sker helt enkelt. Våra fyra har vänner vissa telepatiska krafter som de utnyttjar då och då. Dessa krafter hänger samman med händelser (som visas i tillbakablickar) som skedde 20 år tillbaka i tiden kring en gemensam vän vid namn Duddits.

Filmen bygger på en Stephen King-bok som är helt ok ©. Boken är lite spännande, lite äcklig, dock lite för lång och utdragen. Filmen har endast en av dessa egenskaper… Ja, ni gissade rätt: den är för lång. Filmen börjar ok, lite som en psykologisk thriller där både rollfigurerna i filmen och publiken funderar på vad som egentligen händer. Men sen när monstret, i form av en intergalaktisk bajskorv visar sitt fula tryne, då det är meningen att man ska bli rädd, blir det mest komiskt. Resten av filmen känns som en lång transportsträcka mot slutet. Betyget blir 2/5. Bottenbetyg undviks pga början samt skildringen av hur en av ”hjältarna” blir ”instängd” i sin egen hjärna när hans kropp tas över av en elak utomjording.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jason Lee och en intergalaktisk bajskorv a.k.a ”shit weasel”

Beauty and the Beast (2017)

Här kommer en ”recension” i form av en tankeström baserad på mina anteckningar från när jag såg ”live-action”-versionen av Disney’s Beauty and the Beast.

Det är en klassisk saga om den inre skönheten.

Jag tror inte Alicia Vikander hade funkat i rollen som Belle. Eller jo, det hade hon nog, förutom i scener när det ska sjungas. Fast är det verkligen Emma Watson som sjunger?!

Jag tyckte det var roligt när Belle uppfinner tvättmaskinen för att få mer tid att läsa.

ÅH NEJ! – nu börjar de sjunga igen. Jobbigt!

Det är lite tråkigt att allting är cgi-miljöer. Det påminner mig en del om Narnia-filmerna i det avseendet. Det är så långt ifrån en filmfilm man kan komma.

Sångnumren är jobbiga men de är inte så frekvent förekommande som jag befarade.

Är LeFou gay och kär i Gaston?

Det är tråkigt att monstret är en cgi-skapelse. Gör en mask istället. Det blir så mycket mer levande.

Alla föremål i slottet fick vi se alldeles för kort tid som människor innan de förvandlades till ting. Det gjorde att kopplingen till dem saknades för mig.

Musikalnumret när alla föremål sjunger under middagen var tråkigt. Det förekommer referenser till: Esther Williams, Singin’ in the Rain och en hel radda musikaler. Min reaktion: mest segt. Det är en helt meningslös scen med bara cgi. Mänskligheten är totalt borta.

Vissa sånger funkar, när de driver handlingen framåt och beskriver nåt nytt som vi inte redan vet. Men t ex monstrets sång i slutet, det blir ju bara tårta på tårta.

Jaha, och där kom referensen till Frankenstein: bybor med facklor.

Nja, en ganska meningslös film och en tråkig slutfajt dessutom.

Slut på tankeströmmen.

Det känns som jag är ganska snäll när jag delar ut en tvåa men jag tror det är själva sagoelementet som jag är svag för. Jag brukar vara det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

War Dogs (2016)

War Dogs är en förglömlig film som försöker rida på vågen efter en film som The Wolf of Wall Street. Det är en BOATS om snubbar som håller på med skumraskaffärer. Gold med Matthew McConaughey är en film i samma genre. I War Dogs är det Miles Teller och Jonah Hill som spelar vapenhandlare. Det finns inget nytt här direkt. Det är svart ironisk humor, klassiska freeze frames med tillhörande berättarröst som presenterar huvudpersonerna – och hiphop (Beastie Boys och House of Pain). Var det även lite Pink Floyd? Snubbarna tjänar storkovan, det partajas, de gapar över mycket, och snart kommer fallet. Om man gillar Jonah Hill och hans skratt så gillar man nog filmen. Jag gillar Hill när han är mer nedtonad som i Moneyball. Miles Teller är bra här, även om han känns lite valpig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Herr Sleeman kommer (1957)

Jag har ju gett mig på den vansinniga uppgiften att se alla Ingmar Bergmans filmer. När jag inledde detta maratonprojekt i somras hade jag som tur var redan sett och skrivit om över 30 av hans filmer.

När jag nu kronologiskt tar mig igenom hans filmografi så har det med jämna mellanrum dykt upp filmer som jag inte sett tidigare, t ex som de två senaste veckornas dokumentärer om Fårö (trevliga filmer bägge två!).

Den här veckan gräver dock min filmspade än djupare och avtäcker en tv-film från 1957 med den något märkliga titeln Herr Sleeman kommer. Det här var Bergmans första besök i tv-världen och vad det handlar om är en tv-teater-uppsättning av Hjalmar Bergmans pjäs med samma namn.

Den unga Anne (Bibi Andersson) bor hemma hos sina gamla mostrar Bina och Mina. Anne är kär och kanske t.o.m. förlovad med skogsmannen och jägaren Valter (Max von Sydow). Vad Anne dock inte vet är att hennes till synes oskyldiga mostrar planerar att gifta bort henne med den 30 år äldre och halte landssekreterare herr Sleeman.

Fasiken. Det här var en riktigt mörk pjäs visade det sig. Den inleddes roligt med tant Bina (en underbar Naima Wifstrand) och tant Mina (Jullan Kindahl) som sitter i soffan och virkar och syr och skvallrar. De har ett roligt samspel mellan sig. Efter ett tag inser jag alltså att de inte är så snälla och oskyldiga som det verkar. Deras dialog är kryddad av diverse antydningar om allt möjligt kring Annes kommande giftermål med gubben Sleeman.

När Anne får reda de ”glada” nyheterna biter hon ihop men när hon blir lämnad ensam träffar hon sin jägare Valter (som givetvis kommer in genom fönstret) och försöker få tiden att stanna. Utanför villan/fängelset väntar äventyr i skogen med allt från dansbanor, skjutbanor och dresserade apor. Ska hon rymma eller inte?

Det här mellanpartiet med Valter och Anne var sämst i filmen. Bibi Andersson spelar över på ett flickaktigt sätt, bryter fjärde väggen och pratar rätt in i kameran och refererar tillbaka till dialog som förekommit i en tidigare scen. Ja, ett lite annorlunda grepp kanske för den här tiden men det blev övertydligt. ”Anne är en tung börda för tanterna”. ”Men Valter kan lyfta mig”.

En detalj som kanske inte störde mig men som jag noterade var att tanterna pratade i rim. Jag undrar om det var nåt som Ingmar Bergman själv la till eller om det fanns i originaltexten av Hjalmar Bergman. Det känns som att det förmodligen fanns med från början.

Sen dyker den vedervärdige herr Sleeman själv upp till slut och då tar det hela en vändning mot skräckhållet. Slutet är supermörkt och jag skulle kalla verket för en tragedi. Sleeman är en skräckfigur och framställs som ondskan själv.

Jag ställde mig även frågan om det var Hjalmar Bergman som skrivit Den allvarsamma leken. Jag kände igen teman därifrån i form av olycklig, omöjlig kärlek och uppgjorda äktenskap. Det visade sig förstås vara den andre Hjalmar, dvs Söderberg. Men jag antar att dessa var teman som återkom under den här tiden (tidigt 1900-tal).

Herr Sleeman kommer är en märklig pjäs just pga av det eländiga slutet. Men en tvåa får den ändå, denna 43 minuter långa tv-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Brick (2005)

”You’re gonna slip the slop and beat the rat in the rot to steel the pop in the top. Shazam, you zappy zap”. Så skrev jag i en kommentar på på Filmtipset efter att där ha delat ut betyget 2/5 till Brick. Nej, jag gillade alltså varken filmen eller det nonsens-språk som förekommer i den. Brick är ju för övrigt filmen som har namngett Filmspottings årliga pris till den av årets smalare filmer som de vill lyfta fram och hylla lite extra. Jag såg Brick som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival 2005 och den här korta texten skrevs i anslutning till det.

Film noir är nog inte min favoritgenre. Surprisefilmen på festivalen presenterades som en film noir i high school-miljö innan visningen i torsdags. Det kunde väl vara ok trodde jag. Början lovade även en del. Det var mystiskt, snyggt och annorlunda. Tyvärr visade det sig att innehållet saknades fullständigt. Istället för innehåll fylldes filmen av tom dialog, försök till coola scener som dock bara blev tråkiga i sin överambition (The Pin, haha). Nä, det kändes som en misslyckad blandning av barngangsterfilmen Bugsy Malone och ett film noir-experiment från nån nyexad filmskoleelev som tror att det räcker med jump cut-klippning och en svår handling.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag störde mig för övrigt oerhört på att festivalsnubben avslöjade vilken film vi ska få se innan ljuset släcks och filmen rullar igång så att man inte fick chansen att själv gissa när förtexterna började.

%d bloggare gillar detta: