Pacific Rim: Uprising (2018)

Vad tyckte jag om den första Pacific Rim-flmen? Jag ställer frågan för att jag inte minns. Vilken tur då att man har en filmblogg där man kolla upp vad man tyckte. Mitt omdöme om Pacific Rim i korthet: 3,5/5, klart godkänd underhållning.

Efter att Idris Elba & Co ställt in apokalypsen i den första filmen är nu de elaka monstren tillbaka i form av en andra våg och nu har de dessutom muterat på nåt sätt och är farligare än nånsin.

Jag gillar John Boyega. Det har jag gjort ända sen jag såg Attack the Block, där han spelade en ungdomsligist med charm. Här spelar han en yngre verison av Idris Elba. Ja, faktum är att han som britt passar perfekt i rollen som Elbas son. Jag tror till och med han försöker, och lyckas ganska bra med att, framföra sina repliker som Elba.

I övrigt har vi Michael Bay-estetik över hela filmen. Överdåd och robotar som ska vara coola. Är det inte lite Top Gun-känsla också (?) med pilotrekryter som ska vara våghalsiga och överträffa varandra. Men jag måste säga att det här konceptet att man måste vara ett par för att styra en Jaeger känns lite fånigt. Drift compatible kallas det. Lite krystat men ändå lite intressant då det ju är upplagt för drama med exempelvis två personer som inte alls gillar varandra men är kompatibla.

Nu kliver jag in på minerad mark. Jag tycker filmen känns generisk pga den etniskt mångfaldiga rollbesättningen. Istället för att det blir organiskt så känns det som att man bockar av en lista. En del av det hela är ju självklart att man speciellt vill rikta sig till den asiatiska och i synnerhet den kinesiska marknaden. Själv ser jag hellre att filmer som exempelvis Parasite lyfts fram och blir stora. Men det kanske finns en plats för bägge varianterna.

Apropå minerad mark… så börjar jag bli lite less på greppet med att en av huvudpersonerna ska vara en liten tuff tjej. Men det kanske bara är sättet som det är gjort på som är problemet? Laura i Logan är ju klockren.

Robot-fajterna var ganska trista och jag zonade ut efter ett tag. Vilken skillnad jämfört med actionen i t ex Mission Impossible-filmerna där man spelar in på plats och utan att bli cgi-tunga.

Pacific Rim: Uprising känns som en barnfilm. Ja, det är en barnfilm och lite generiskt trist. Jag undrar om jag inte saknar Guillermo del Toro i registolen. Han är fortfarande med i projektet men nu har slagit sig ner bakom producent-skrivbordet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Drift compatible”

Call Me By Your Name (2017)

Jag tillåter mig själv ytterligare en tankeströmsrecension. Förra gången var det Columbus som råkade ut för den omilda behandlingen. Idag handlar det om en annan 2017-film, en rejält hajpad sån dessutom. Call Me By Your Name. Skulle den hålla för hajpen?

Under förtexterna blev jag nyfiken på typsnittet, eller snarare så funderade jag på om det var ett eget typsnitt. Snyggt var det i vilket fall, men troligen inte ett typsnitt eftersom t ex bokstaven ‘r’ kunde se olika ut. Lite senare ser jag att designern är Chen Li och att det är hans alldeles egna handstil.

Under förtexterna ser jag också att filmens manus har skrivits av James Ivory. James Ivory! Känd från filmmakarduon Merchant Ivory. Gubben är 90 år vid det här laget men still going strong alltså.

Oliver (spelad av Armie Hammer) lever. Han tänker inte. Han gör det han känner för. Jag önskar att jag kunde vara mer så ibland. Lite mer gladlynt och inte tänka efter tre gånger innan jag gör nåt.

Etymologi – läran om ords ursprung betyder det, eller hur? Jag älskar sånt.

Äh! Jag får sluta titta eftersom jag känner mig rastlös. Det är inget bra tecken. Men vi får se. För övrigt undrar jag varför den inte finns att hyra eller strömma via nätet… Jo, nu 2020 så finns den absolut det men när jag såg den så fanns den inte tillgänglig via nån nättjänst. Ja, förutom…

Jag börjar kolla på filmen igen nästa dag. Jag får lite vibbar av Blå är den varmaste färgen. Det flyter på lite på samma sätt. Löst och ledigt. Det är motsatsen mot diskbänksrealism. Här är det de rikas filosofiska problem som är i fokus.

Är det en coming of age-historia? Vari ligger filmens kärna? Var finns konflikten?

Det är kulturellt. Många språk: italienska, franska, tyska och engelska. Alla är lärda.

Det är bra musik – bl a i form av The Psychedelic Furs sång ”Love My Way”.

Finaste scenen är när Elio (Timothée Chalamet) och Marzia (Esther Garrel) försonas.

Till slut räcker det inte med ett fint tiominuterssnack av Michael Stuhlbarg (som spelar Elios pappa) för ett högre betyg än en stark tvåa.

*duckar för de ruttna italienska tomaterna*

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

King Arthur (2004)

Stellan, bäst i filmen?

Haha, när jag läser min gamla text om King Arthur kan jag inte förstå hur jag kunde vara så snäll att jag delar ut en tvåa. Jag kan inte tänka mig att jag skulle gjort det idag om jag känt på samma sätt. Fast grejen är att jag nog inte hade känt på samma sätt. Jag hade förmodligen kollat in filmen en fredagkväll efter jobbet och ändå tyckt att den var helt ok eftersom jag ville vila hjärnan. Min text om King Arthur skrevs i september 2004.

Arthur är en sarmatisk (jepp) riddare som slåss, mer eller mindre mot sin vilja, för romarna mot ondskefulla saxare i Britannien tillsammans med sina riddarkompisar runt det runda bordet. En annan fiende (eller vän?) är woaderna som leds av den kroppsmålade Merlin. Även Guinevere i Keira Knightleys kroppsmålade gestalt dyker upp. (Min kommentar: mycket kroppsmålning blir det.)

Jag hade gärna velat skriva: ”Hoho, ja vilket spektakel! En dålig men maffig matiné som i sin kasshet är ganska underhållande”. Men tyvärr, slutintrycket är att det var förbaskat tråkigt. Pompöst och uppumpat med tomma ord om frihet som de inblandade inte verkade tro på själva blandas med flåshurtiga krigarjargongskämt som faller platt. Mest patetiskt är en instoppad kärleksscen bakom flortunna draperier mellan Guinevere och Arthur (Clive Owen). Irriterande är också Lancelot (genomtråkige Ioan Gruffudd) som rider omkring och kastar blickar på Guinevere utan att det leder nån vart alls.

Stellan Skarsgård är smårolig i sin roll som elak saxare utan samvete men det blir ändå kalkon av det hela. Danske Mads Mikkelsen sköter sig också. Den halvomtalade scenen med slaget på isen är för lång och bara löjlig tyckte jag. Slutet är plågsamt dåligt. Snudd på bottenbetyg, men ok då, en svag tvåa får det bli till denna film som försöker surfa på Sagan om ringen-vågen men gör en djupdykning i Marianergraven i stället.

Filmmakarna har valt att inte skildra Arthursagan som en legend med övernaturliga inslag utan försökt återge verkligheten bakom (om det nu fanns en sån). Det är väl inget fel i det om man lyckas göra en bra film av det men själv hade jag velat ha mer magi à la Svärdet i stenen med trollkarlen Merlin i spetsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls World Tour (2020)

Dags att avsluta den här resan till penntrollens värld med Trolls World Tour, från i år, och nu kommer vi till anledningen till att jag har suttit trollbunden (nåja) framför dessa filmer. På nåt sätt råkade jag snappa upp att min husgud inom musikens värld, funköversteprästen George Clinton, skulle vara med i den avslutande filmen. Och jag kunde ju inte göra som Sofia och hoppa direkt på den sista filmen så jag fick snällt kolla in ettan och även den där kortisen som jag skrev om igår.

I Trolls World Tour får prinsessan Poppy och hennes unga vänner reda på att det finns fler penntroll som alla ser annorlunda ut och alla gillar olika musikstilar. Poppy och hennes kompisar är pop-troll och nån annan musik kan de inte tänka sig ens existerar och varför skulle man i såna fall ens lyssna på den.

Once upon a time så fanns det sex stycken strängar, en för varje musikstil: pop, rock, klassiskt, country, techno och, hör och häpna, funk! Alla trollen levde i harmoni. Så småningom började trollen emellertid bli less på de andra musikstilarna. De ville bara höra sin egen musik! Till slut blev det så att trollen tog sina respektive strängar och drog iväg till olika delar av trollvärlden för att där lyssna på sin musik ifred.

Eller var det verkligen det som hände? Var det kanske så att en viss musikstil försökte ta över de andra stilarna genom att stjäla element från dem och på så sätt skapa en bred och mer urvattnad musik som dominerar? Och så slutade det med att de andra fem trolltyperna helt enkelt fick fly för att bevara sin musik. Hmmm, jag undrar vilken stil som var boven?

I filmens inledning har en av trolltyperna blivit rebelliska och nu vill de, ledda av Queen Barb, ta över världen med sin musik. Vilka troll handlar det om? Jo, givetvis de farliga rock-trollen. Återigen är det nu upp till Poppy och hennes team att få alla att bli sams och spela i harmoni igen.

Ja, som sagt i tidigare inlägg, det här är väldigt förutsägbara och harmlösa filmer. Man vet efter en kvart vad som ska hända och i princip i detalj hur det kommer att ske. Det finns inget att bli överraskad över. Inget farligt. Inget tänkvärt. Det är öppna dörrar.

George Clinton då? Jo, han är med väldigt lite, men de få sekunder han är med gillade jag. Clinton spelar givetvis kungen över funk-trollen, King Quincy. Det är alltid kul när ens egna underskattade favoriter får lite välförtjänt uppskattning och uppmärksamhet. Gubben är närmare åttio nu och det känns som ett under att han överlevt så länge med tanke på de substanser som han tagit under årens lopp. De senaste tio åren har han dock ändrat livsstil och är nu helt ren. Good för him!

Jag hade räknat med lite mer skön funk än det bjöds på. När Poppy kommer till funk-trollens huvudstad Vibe City fick vi höra lite kort på ”Atomic Dog” som inte är nån av mina P-Funk-favoriter, snarare tvärtom. Det var dock kul att Vibe City var ett rymdskepp och såg ut precis som det berömda moderskeppet, The Mothership, från P-Funks konserter på 70-talet.

Slutar filmen med att konstatera att vi INTE är lika, att vi ska uppskatta och vara tacksamma för våra olikheter, att vi ska leva i harmoni pga olikheterna och inte trots dem? Har påven en rolig mössa?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

George Clinton a.k.a. Dr Funkenstein och King Quincy

Trolls Holiday (2017)

Inget gott som har nåt ont med sig, eller vad är det man säger? I den första filmen om våra penntroll så såg prinsessan Poppy till att de deppiga bergerna hittade den inre lyckan och inte längre behövde fira helgdagen Trollafton med att äta penntroll. Problemet som det medförde var dock att bergerna nu inte har några helgdagar alls att fira då Trollafton var den enda de hade. Penntrollen däremot, de firar nånting i princip varje dag.

I Trolls Holiday, en kortfilmsuppföljaren (25 minuter) till den första filmen, så är det återigen upp till prinsessan Poppy och hennes team att rycka ut (slå till, avslöja) för att hjälpa bergerna att hitta på en ny dag att fira. Varför inte ge bort en av sina egna?

Poppy har en uppsjö idéer som förmedlas till kungen och drottningen av Bergenstaden medelst sång- och dansnummer. Bergerna är inte roade. Men så när allt ser som mörkast ut så inser bägge parter vad som är viktigt: att fira det som är fint i livet och inte ytliga saker. Vad bergernas nya helgdag egentligen gick ut på minns jag knappt trots att det bara var några dagar sen jag såg filmen. Men jag tror det var sång, dans och girlanger – och inga trolltacos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls (2016)

Trolls är en fullkomligt harmlös animerad film om såna där penntroll som man hade som liten. De var gulliga, hade hår som stod rakt upp och så satte man dit dem på änden av pennan. Här har DreamWorks Animation hittat på en historia som kretsar kring dessa lyckliga troll som till skillnad från Skalman har en kramklocka, dvs en klocka som när den piper låter penntrollen veta att det är dags att kramas. Förutom att kramas går deras tillvaro ut på att har roligt, sjunga och dansa.

Sämre ställt är det med bergerna. De är också en sorts troll fast större och olyckligare. För bergerna finns det ingenting roligt alls. Förutom en sak: att äta penntrollen. En gång om året firar de trollafton där man äter sig lyckligt mätt på små välsmakande trolltacos.

Nu har penntrollen emellertid lyckats leva i skymundan utan att upptäckas av bergerna i över 20 år. Men när penntrollen ledda av prinsessan Poppy har en alltför högljudd fest så vill det sig inte bättre att de blir upptäckta. Några av penntrollen norpas och hamnar i förvar i Bergenstaden i väntan på att bli snacks. Nu är det upp till en grupp penntroll att ge sig av på en räddningsaktion.

Ja, men det här var ju harmlöst, som sagt. Förresten, glömde jag att säga att det är en musikal!? Det är en musikal. Jag har tittat på en musikal! Vilka oväntade effekterna den här Corona-krisen för med sig.

Musiken är funky, vilket jag uppskattade. Ganska bra sväng. Det förekommer både covers på kända låtar och en del nyskrivet. Det bästa är nästan prinsessan Poppys koskälla (ett underskattad instrument för optimalt sväng). Det förekommer även ett glittrigt autotune-troll som var kul. Allt han sa eller sjöng hade den något obehagliga elektroniska autotune-effekten.

De pratande huvudrollerna görs av superkäcka Anna Kendrick och helylle Justin Timberlake (som även är en av filmens producenter). Kendrick är klockren. Justin är stabil men kanske inte världens roligaste röstskådis.

Filmens budskap är enkelt. Man kan inte äta sig lycklig. Nej, din lycka finns redan inom dig, det gäller bara att hitta och ta fram den. Och det är just det som Poppy & Co försöker visa för bergerna. Tror ni att de lyckas? Har påven en lustig hatt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lucky Number Slevin (2006)

Lucky Number Slevin känns som en sån där film som förtvivlat försökte vara mystisk och cool men inte lyckades. Istället för coolt blev det trist. Josh Hartnett, var han het ett tag på 00-talet? Var han nån sorts hunk? Jag vet inte, det hände väl aldrig nåt egentligen för Hartnett, inget ordentligt genombrott. Han känns som en fattigmans Leonardo DiCaprio. Min text om Lucky Number Slevin skrevs i januari 2010. Fånig filmtitel förresten.

Så här efteråt visade det sig att det här var en förvånansvärt tråkig film. Det är snyggt men väldigt väldigt tomt. Historien ger ingenting men det är tydligt att man ska imponeras över HUR den berättas. Detta räcker ganska länge men när det hela ska avslöjas faller det platt. Filmer där allt bygger på en twist är jag nu rejält less på. Sen finns det filmer som är obegripliga eller åtminstone svåra att förstå rent logiskt men som faktiskt vill förmedla något, en stämning, känsla, tankar, idéer, något. Lucky Number Slevin vill förmedla att blå plaststolar i en väntsal kan vara snygga. Typ. Här finns inget att berätta utan det är det kluriga pusslet som är hela grejen. Då blir det till slut tomt. Början är hyfsad och Josh Hartnett är ganska charmig. Bruce Willis överspelar som ”cool” hitman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mad Max Beyond Thunderdome (1985)

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Sista filmen ut är Mad Max Beyond Thunderdome med Tina ”We Don’t Need Another Hero” Turner. Min text skrevs i mars 2008.

I tredje delen i filmerna om Mad Max (en fjärde är tydligen på gång) har filmmakarna försökt få till samma känsla som i tvåan. Skillnaden är att man här har haft högre budget (tror jag) och fläskat på med masscener och sandstänkta futuristiska miljöer i staden Bartertown dit Max anländer för att hitta sina kameler som blivit stulna. Här träffar han så småningom den diktatoriska Bartertown-härskarinnan (spelad av Tina Turner, av alla) som försöker utnyttja Max i en intern maktkamp i staden.

Nja, för mig känns det som att när man fick högre budget så tappade man samtidigt känslan och trodde det räckte med att skapa häftiga miljöer, t ex den ganska fåniga gladiatorarenan i Bartertown. Det här känns som en b-film, en dålig b-film. Tvåan i serien hade en mystisk lite rå känsla som är helt bortblåst här. Dessutom förekommer det efter ett tag horder av barn som Max motvilligt får ansvar för. Det blir bitvis lite fånigt, speciellt när barnen ska hjälpa till i ”anfallet” mot Bartertown. Den råa känslan från tvåan är som sagt borta. Istället är det betänklig slagsida mot barnfilmshållet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Weathering with You (2019)

Makoto Shinkais förra film Your Name såg jag på en kaosartad visning på Stockholm Filmfestival 2016. Nu har Shinkais nya film, Weathering with You, kommit till Sverige.

Weathering with You har många likheter med Your Name. Bägge filmerna är oerhört vackra, nästan för vackra, vilket jag noterade i min recension av Your Name. Shinkai har ett speciellt vackert sätt att skildra himlen, moln, regn och soljus. Att skildra väder med andra ord.

Andra likheter är förekomsten av nån form av naturkatastrof, fina skildringar av vardagsmiljöer, övernaturliga inslag, ung och gullig romans med förhinder, samt japansk sentimental pop.

I Weathering with You är det klimatet som är katastrofen. Det regnar konstant i Japan. Ett regnmoln är envist placerat ovanför den avlånga ön.

En av huvudpersonerna i filmen är Hina, en ung tjej som är en s.k. solskensflicka. Hon kan helt enkelt framkalla solen på beställning. Tillsammans med en ung kille som flytt plugget så startar hon en solskensfirma där man kan hyra Hina om man vill få sol under t ex ett bröllop.

Nja, den här filmen funkade inte lika bra som Your Name. Det har sagts om Shinkai att han är den nye Miyazaki, vilket inte är så konstigt då Your Name är den mest framgångsrika (pengamässigt) anime-filmen nånsin. Men Shinkais filmer tycker jag har en helt annan ton. De är mer realistiska och saknar den där mysiga sagokänslan som kännetecknar Miyazakis filmer. Shinkais filmer har även sentimentala sirapsinslag, både berättarmässigt men framförallt i form av nån typ av smörig J-pop. Själv önskar jag att fler skulle upptäcka Satoshi Kon, animens David Lynch.

Det mest intressanta med filmen är att den har ett klimatbudskap som känns lite annorlunda i våra Greta-dagar. Min tolkning är att filmen säger följande: skit i klimatet, det är som det är, välj kärleken och slappna av. Jag är helt säker på att många andra tolkar filmen precis tvärtom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWeathering with You har premiär idag fredag 21 februari och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Filmen är ruggigt vacker att se på en stor duk, och många andra verkar älska filmen så det är säkert mig det är fel på.

Andra som vädrat sina åsikter om filmen: Letterboxd-Carl, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Hit Man (1972)

Inför min årsbästalista för 1972 så kollade jag igenom en hel del osedda filmer. Med tanke på tidsperioden så är det inte så konstigt att det blev en del blaxploitation-rullar. Tre av dem kvalade in på topp-10: Trouble Man, Super Fly och Across 110th Street, om man nu får genrebestämma den sista som en blaxploitation-film.

En film som inte tog sig in på listan var Hit Man. Det började dock lovande. För det första så visste jag att Pam Grier skulle vara med. För det andra så inleddes den lockande med härliga förtexter och skönt funksväng från soundtracket. Efter det så gick det mesta dock utför. Inte alls till några usla djup men speciellt bra blev det aldrig.

Tyvärr visade det sig att Grier inte var med värst mycket alls. Visst, när hon väl är med så får vi se… ehe… en hel del av henne, men hon har en relativt liten biroll. I huvudrollen ser vi istället Bernie Casey som hitmannen Tyrone som återvänder hem till södra Kalifornien för sin brors begravning och för att ta reda på vad som egentligen hände med brorsan.

Vad jag inte visste men fick reda på när jag nu läser på om Hit Man var att det var en ny version av Michael Caine-rullen Get Carter från 1971. Bägge filmerna bygger nämligen på crime-romanen Jack’s Return Home (1970). I Get Carter är det grådaskiga brittiska miljöer som Caine befinner sig i. Byt ut det mot bordeller i södra Kalifornien och du får en helt annan känsla.

Hit Man är en spretig film. Det bjuds på bröst (givetvis), bra musik (som sagt), buskishumor när Tyrone blir full tillsammans med en gammal kollega till brorsan, en foot chase som inte matchar den i Point Break, skitskumma scener när Tyrone spelar squash, fast utan racket, med en vit höjdare.

Vad som jag tyckte var väldigt onödigt var att man hade filmat en, som jag uppfattade det, autentisk dog fight mellan två kamphundar. Hade de inte kunnat spela på hundar som springer istället? Fast jag antar att i den miljö, den afroamerikanska undre världen, som skildrades i filmen så var det det som gällde.

Jag gillar de senare filmerna (Coffy och Foxy Brown) med Pam Grier betydligt mer, där hon utnyttjar sina tillgångar för att sätta dit onda män. Vad händer här? Jo, det slutar med att hon blir uppäten av en tiger. Nej, jag gillade inte några av djurinslagen i filmen.

Jag avslutar dock med nåt positivt. Det förekommer en mängd coola namn på rollfigurer i filmen. Några exempel: Antoinette, Yolanda, Theotis, Tyrone, Cordell, Rochelle, Irvelle, Sherwood och slutligen Gozelda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: