Bright Future (2002)

Efter ett mellanspel med Hitchcockfilmen Family Plot i onsdags är det återigen dags för ett kort omdöme om en film som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Det handlar om japanska Bright Future och på visningen fick jag med mig en Ericsson-kollega som förväntade sig en film men fick en helt annan. Han blev besviken. En av huvudrollerna spelas för övrigt av Tadanobu Asano som är med i den helt underbara Universums sista dagar som kom ungefär samtidigt.

Det här var filmen som min kompis hakade på för att han trodde det handlade om en actionfilm med datoranimerade mördarmaneter som attackerade Tokyo. Hehehe. Tji fick han – och jag med i viss mån även om jag visste på ett ungefär vad som väntade. Nja, jag tyckte den var för konstig och smått ologisk på ett sätt som inte var intressant utan istället gjorde att jag tappade intresset. Visst, det fanns en del oväntade vändningar och schyssta bilder. Sen gillar jag som många andra slutet med Che Guevara-gänget gåendes i samlad tropp sparkandes pappkartonger (varför inte?). Men till syvende och sist så hade jag svårt att hålla mig vaken. 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Man of the Year (2003)

Återigen dags för en preblogg-text från Stockholm Filmfestival-film från 2003. Under den här tiden (hösten 2003) var jag ”mellan jobb” som det så fint heter. Därför hann jag med och hade ork att se ganska många festivalfilmer trots en del fokuskrävande anställningsintervjuer (som inte gav resultat i form av nån anställning). Det blev 15 stycken totalt. 15 filmer alltså (fyra intervjuer, tror jag). 15 filmer kanske inte är så mycket om man jämför med t ex Letterboxd-Carl som troligen ser 40 filmer varje festival. Men för mig är 15 en fin siffra.

The Man of the Year är en brasiliansk svart actiondramakomedi om Maiquel i Rio de Janeiro som skjuter en lokal smågangster för att han kritiserar Maiquels nya frisyr. I stället för att Maiquel blir åtalad för mord så hyllas han av både grannar och polis för att han gjorde så att alla fick ett rötägg mindre att oroa sig för. Förvånad blir Maiquel alltså hjälte och kan till slut starta ett litet företag som tar bort fler oroande element bland Rios kriminella. Samtidigt gifter han sig och får barn. Men nån gång börjar det förstås gå utför i denna Scarface-liknande historia om Maiquel som till skillnad från Tony Montana kom in på den kriminella banan på ett bananskal.

Bitvis är det bisarrt rolig men som helhet är det en besvikelse. Det finns en sorts svart humor som inte riktigt gick hem hos mig. Huvudpersonen vinner aldrig min sympati vilket gör att intresset minskar efter hand. Maiquels fru är riktigt vacker och ger pluset (min kommentar: uppfriskande ytlighet!) men inte godkänt för filmen ändå alltså. 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Bye, Dragon Inn (2003)

Dags att posta några korta preblogg-texter om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003, min tredje festival. Apropå festivalen så måste jag säga att jag faktiskt längtar till festivalen nu i höst. Den digitala upplevelsen jag hade i höstas var trevlig men att glida runt bland biograferna inne i Stockholm är mysigare. En förhoppning är att Grand ska återkomma som festivalbiograf. Eftersom festivalen alltid går av stapeln i november så skrevs följaktligen min korta text om Good Bye, Dragon Inn i november 2003.

Good Bye, Dragon Inn är en taiwanesisk och väldigt långsam skildring om en biografs sista föreställning. Filmen påminner i berättarstilen lite om Roy Anderssons Sånger från andra våningen, dvs långa tagningar med stillastående kamera. Kameran rör sig bara ett fåtal gånger. Replikerna i filmen kan räknas på handens båda fingrar. I scenerna händer oftast till synes ingenting men ibland är det kul på ett underligt sätt. Lite lustigt är att man då och då får se filmen som biografen visar. Det är Dragon Inn, en gammal kung fu-film från 1966, regisserad av Hu Chuan som även samma år gjorde Shaw Brothers-filmen Come Drink With Me som visas nu på festivalen. 2/5 blir betyget till Good Bye, Dragon Inn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Onward (2020)

Onward kan vara Pixars mest ooriginella film hittills. Efter den i mina ögon originella, färgsprakande och berörande Coco känns det som att vi är tillbaka i gamla och lite trötta Pixar-hjulspår igen. Det vimlar av referenser till diverse populärkultur och jag tycker att filmen har svårt att stå på egna ben.

Det är en klassisk coming of age-historia där den unge alven Ian försöker hitta sin plats i tillvaron. Ian bor med sin mamma Laurel, sin äldre dude-bror Barley och mammans nya snubbe, kentaurpolisen Colt. Ians pappa gick bort innan Ian föddes vilket har påverkat relationerna inom familjen (obviously!) och det hänger som en sorts skugga över deras liv. När Ian fyller ”nästan en riktigt man” (16 år) får han en present som pappan har lämnat efter sig. Det visar sig att det kanske finns en magisk chans att Ian, och mamman och Barley, kan få träffa sin pappa igen och för första gången.

Vänta nu? Alver, kentaurer och magi? Ja, Onward utspelar sig i en värld som bebos av fantasivarelser som alver, drakar, kentaurer, småfolk, fauner och cykloper. En gång i tiden var även magi och trollkarlar en viktig del av den här världen. Men i och med teknikens utveckling så behövs inte längre magi för att exempelvis få ljus och värme i sitt hus. Nej, nu räcker det ju att tända en helt vanlig glödlampa och sätta på elementet. De gamla tidernas trollformler och spännande skattkartor ses numera som nåt förgånget och barnsligt. Ians bror Barley är emellertid besatt av dessa gamla tider och spenderar all sin vakna tid med att… vara besatt av dessa gamla tider. Men frågan är vem av bröderna som har den magiska gåvan? Ja, det är inte så svårt att gissa.

Brooooo! Duuuude! Onward är en bro-ig (broey) film. Den känns som en mix av Monsters University, alla high school-filmer som gjorts, Jakten på den försvunna skatten, The Goonies (som jag inte ens har sett) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (som jag inte heller har sett). Försöker man rida på nån fantasy-våg efter Harry Potter, Games of Thrones och annat undrar jag? Ja, förmodligen är det därför man valt att låta filmen utspela sig i den magiska värld som den utspelar sig i. Jag vet inte hur mycket dessa magiska element egentligen tillförde. I grunden är Onward en film om en brödrarelation och jag tyckte alla referenser hit och dit mer störde än tillförde.

Ytterligare en annan film som jag inte har sett men som Onward måste vara en sorts hyllning till är Weekend at Bernie’s. Eller hur? Ni som sett bägge filmerna måste hålla med.

Som jag skrev inledningsvis tycker jag inte filmen står på egna ben. Storyn har vi sett tusen gånger förut. En ung kille ska hitta sig själv och är samtidigt The One. Mammans nya kille är polis (givetvis, som i Ant-Man) och ingen av sönerna gillar honom. Har vi sett det förut?

Det är dock intressant hur Pixar verkar besatta av döden. Helt rätt i och för sig. Det är ju en del av livet och ett tema som ofta gör sig bra på film.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia brukar ofta gnälla på genusperspektivet i Pixars filmer. Själv är det sällan nåt jag tänker på när jag ser på film. Den här gången kände jag dock av det. Mamma Laurel och hennes nyfunna vän, mantokoran Corey, sidsteppas rejält en bit in i filmen. Efter att bröderna ger sig ut på en quest så följer Laurel och Corey efter för att försöka hitta dem och förhindra en katastrof men vi får inte följa deras äventyr överhuvudtaget. De försvann helt ur handlingen bara för att i slutet dyka upp som en deus ex machina. Jag hade gärna sett lite mer av dessa kvinns då jag blev lite less på bröderna.

Blev det dammigt i rummet i slutet? Nej, inte alls. Jag delar ut två Fenix-stenar till Onward och då kanske jag är lite snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes tankar om Onward här. Dessutom har podden Snacka om film! som av en händelse som ser ut som en tanke tagit sig en titt på Onward. Hur upplevde de filmen? Filmisk magi eller funkade inte formeln?

Tiden går fort när man har roligt! Nästa fredag är det dags att avsluta Pixar-temat med den senaste filmen Soul och då ansluter Fripps filmrevyer-Henke med sina funderingar om själen. Cirkeln är sluten.

Freddy vs. Jason (2003)

Av oklar anledning såg jag Freddy vs. Jason då Stockholm Filmfestival visade den på bio i december 2003. Det var  inte en del av festivalen utan en separat visning senare på året. Jag antar att det var en visning som var gratis för medlemmar och jag tyckte väl att jag kunde slänga en bort en vardagskväll på en film som jag troligen inte skulle gilla.

Freddy Kreuger är desperat. Barnen i Springwood har glömt honom och han kan inte dyka upp i deras drömmar längre som i fornstora dagar. För att väcka barnens rädsla till liv igen får han den briljanta idén att återuppväcka Jason Voorhees, licensierad att bära hockeymask och mörda tonåringar med machete, från de döda. Jason blir dock lite väl entusiastisk och Freddy har snart inte några barn kvar att hemsöka i drömmarnas värld. Ett gäng tonåringar hamnar mitt i skottlinjen när Freddy och Jason gör upp.

Vad ska man säga? Som förväntat. Det är småkul och jag skrattade några gånger. Vid det första mordet fick samtliga tonåringar skriksjukan (min kommentar: inklusive Kelly Rowland från Destiny’s Child). Alla skrek för fulla muggar. Det var riktigt kul. Det förekommer några några fantasifulla mordscener. Men i grund och botten är det en dålig film, med kassa skådisar, som aldrig är vare sig spännande eller läskig (ja, det var ju inte väntat heller). Det är inte min typ av film alls även om den är kul att se. 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bron över Seine (1999)

När jag ögnade igenom rollistan för Bron över Seine (Un pont entre deux rives) på IMDb råkade jag se att en viss Mélanie Laurent var med. Ni vet Shosanna (eller Shoshanna som jag vill att det ska stavas) från Inglourious Basterds (här är felstavningen ok). Tydligen besökte en 15-årig Mélanie inspelningen av Astérix & Obélix möter Caesar där Gérard Depardieus spelar den bautastensbärande Obélix. Enligt IMDb så: ”…she caught the attention of Gérard Depardieu. He offered her a role in his next film Un pont entre deux rives”. Hmm, ”caught the attention”. Min preblogg-text om Bron över Seine skrevs i december 2003.

Det här är Gérard Depardieus andra film som regissör (min kommentar: regisserad tillsammans med Frédéric Auburtin) och handlar om ett äktenskap som tar slut. Kvinnan är otrogen, sonen upptäcker det men håller tyst inför sin far (som dessutom får jobb på ett (bro)bygge där fruns älskare jobbar).

Bron över Seine är en fransk film som är i blekaste laget för att få godkänt. Givetvis är det bra skådespelarinsatser men tyvärr leder de ingenstans. Filmen känns lika tråkig som huvudpersonernas äktenskap. Viss spänning uppstår när otrohetsaffären kommer fram men det rinner ut i sanden. Kanske var det detta Depardieu ville visa. Att två människor kan ledsna på varann, växa ifrån varann, och sen behöver det inte vara mer med det. Men det blev en tråkig film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: The Good Dinosaur (2015)

The Good Dinosaur måste vara en av de minst kända av Pixars filmer och när jag läser på lite om den så verkar den inte heller ha blivit nån publiksuccé när den kom. Det är en märklig film. The Good Dinosaur är en sorts alternativhistoria om hur jordens utveckling skulle ha blivit om den där meteoriten som utplånande dinosaurierna för 65 miljoner år sen faktiskt inte hade träffat jorden. Här tyckte jag filmen inleddes ganska snyggt med en hjord växtätande dino-bjässar som lugnt betar vidare efter att ha vridit på sina huvuden och tittat lite lagom nyfiket på ett stjärnfall.

Så, vad hände då när dinosaurierna levde vidare? Ja, det kan ni aldrig gissa. Men jag ska berätta. Dinosaurierna lärde sig prata, bygga hus, staket, och driva jordbruk eller boskapsskötsel. Huvudpersoner i detta Hem till gården-drama är familjen Apatosaurus som livnär sig på att odla majs. Den yngste sonen i familjen, Arlo, är en klen och rädd stackare som försöker imponera på sina föräldrar men allt som oftast misslyckas med sina uppdrag. En dag ramlar Arlo ner i floden och sveps iväg, långt bort från sin familj. För att ta sig tillbaka hem gäller det nu för Arlo att besegra sina rädslor och vinna över sig själv!

Dinosaurier blev alltså i princip som människor. Vad hände med människorna då? Ja, haha, de blev som djuriska varghundar ungefär. Arlo träffar under sitt ofrivilliga äventyr på ett föräldrarlöst människobarn som beter sig som en hund. Ja, barnet är i princip en hund. Han bits, skäller, ylar och hoppar runt som en upphetsad terrier. Hur gick det till? Varför har filmmakarna valt att framställa detta barn som en hund? Mycket märkligt. Jag undrar om Anton Glanzelius gjorde barnets röst i den svenska versionen?

Filmens naturmiljöer är väldigt fina. Jag får känslan av att se en BBC-naturdokumentär om Yosemite eller Yellowstone. Det var nästan så jag förväntade mig en berättarröst av David Attenborough. Naturen är alltså återgiven på ett fotorealistiskt sätt. Det känns nästan som att man har filmat på riktigt och sen kört det genom ett Pixar-filter. Jag blir för övrigt inte riktigt klok på det här med att göra datoranimerade filmer som ser ut som att man har filmat verkliga miljöer. What’s the point, liksom? Förutom att visa hur tekniskt skickliga man är. Det är kanske därför jag oftast uppskattar anime mer (än Pixar). Där handlar det mer om ett konstnärligt uttryck snarare än teknisk briljans.

Det som sticker ut en hel del och som jag faktiskt gillade är att dinosaurierna inte alls är gjorda för att se ut som de faktiskt gjorde. Nej, de är tecknade med överdrivna former och som tagna ur en serietidning för barn. Jag läste nånstans att detta var en av förklaringarna till att filmen delvis floppade. Mja, jag vet inte. Visst, det skavde en del, just barnsligheten som kontrast mot den ”verkliga” naturen. Men det var inte direkt nåt negativt för mig.

Vad som däremot störde en del var de vanliga referenserna till företeelser och beteenden från vår värld av idag. (Lustigt med ord som har två e:n i rad.) Jag kan inte hjälpa det, men jag kastas ofta ut ur filmens värld eftersom manuset själv gör just det (dvs kastar sig ut ur filmens och sin egen värld).

Det förekommer en del naturmystik (och ännu mera naturromantik) och det påminde mig lite om en del av Studio Ghiblis filmer. Skillnaden här är dock att det inte känns på riktigt. Det känns inte som en värld som är inbodd som jag brukar säga. Ghibli förmedlar ofta en känsla av en komplett värld där det man får se bara är en liten del av den världen. Världen i The Good Dinosaur framstår mer som ett luftslott med instoppade figurer som inte har ett liv vare sig före eller efter sina inhopp i filmens manus.

Om jag ska avsluta med nåt positivt så kan jag säga att jag gillade Sam Elliott som en boskapsfösande Tyrannosaurus. Elliotts röst är i konkurrens med Morgan Freemans den mysigaste man kan lyssna på. Under partiet med Elliott så blev filmen en western och det var en metapoäng som jag i alla fall inte ogillade.

Vad gäller teman (förutom att övervinna sina rädslor) så tar The Good Dinosaur en kölapp och ställer sig bakom Vin Diesel i kön till #family-kassan. Skillnaden är väl att det här handlar om mer traditionella familjer och inte om folk som gillar att köra bil fort. Mot slutet av filmen får vi en fin scen mellan Arlo och hans människohund som knyter ihop #family-temat på ett snyggt sätt visuellt. Dessutom blev det nästan lite dammigt i rummet här. Slutbetyg: varken bättre eller sämre än de flesta andra av Pixars filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bonusbild och samtidigt mitt ”ansökningsbrev” till Pixar Animation Studios

Pixar: Cars 3 (2017)

Efter att i förra filmen varit lite sidsteppad (till förmån för bärgningsbilen Mater) är nu Lightning McQueen (Owen Wilson) tillbaka i fokus. Vi är med andra ord tillbaka på racing-banan där McQueen länge varit en vinnare. Nya förmågor knackar dock på dörren. Ungtupparna äntrar banan med ny teknik, simulatorer och statistik. McQueen känner sig stressad och gammal och i sin iver att utmana de unga bilarna kraschar han våldsamt. Är karriären över nu, precis som den var för den gamle mentorn Doc Hudson efter dennes krasch?

Efter de inledande racing-sekvenserna gör vi ett kort besök i Radiator Springs där McQueen efter kraschen sitter och surar och tänker tillbaka på bättre tider, speciellt de lyckliga stunderna med Hud. Till slut, efter lite påverkan från sina vänner, beslutar sig ändå McQueen för att satsa vidare.

Nu får vi ett klassiskt roadmovie-collage med klassiska amerikanska miljöer och smörig pop-country. Amerikanarna älskar verkligen sina vägar och sina bilar! McQueens färd inuti den stora röda lastbilen Mac går till en helt ny och ultramodern träningsanläggning där formen ska finslipas.

Den som får ansvaret att lära den gamla hunden McQueen att sitta är den klämkäcka tränartjejen Cruz, a.k.a. The Maestro of Motivation. Som förväntat går det inte så bra. Stretching och simulatorer är inte direkt McQueens grej. Hans nya chef hotar med att avsluta samarbetet men McQueen får en sista chans. Om han lyckas vinna det första loppet för säsongen så får han fortsätta rejsa.

Jag får lite Rocky vs Ivan Drago-känsla. Genuin (amerikansk) racing-skicklighet ställs mot ny avancerad teknik. Man kan säga att Cruz till att börja med spelar motsvarande roll som Brigitte Nielsen gjorde i Rocky IV. Men skrivbordsprodukten Cruz, som trivs i sin kliniska och instängda träningsmiljö, får lära sig ett annat om racing på riktigt. När McQueen ledsnat på simulatorer och pepp-talks så börjar han nämligen träna på sitt eget sätt, på sanden vid en havsstrand och i ett lerigt folkrace (eller demolition derby mer specifikt).

Det visar sig dessutom att Cruz som ung närt en dröm om att bli racingförare men inte vågat i den hårda miljön som domineras av män. Men kanske chansen finns än?

Cars 3 är otroligt amerikansk. Jag misstänker, utan att ha kollat upp det, att den mer internationellt präglade tvåan inte gick hem hos den amerikanska publiken. Nu skulle man tillbaka till rötterna och ”USA! USA! USA! USA! F*ck, yeah!”. Men även till mysig och nostalgisk americana i form av fina slitna miljöer och lost highways. Underbart!

Notis 1: Det var först i den här filmen som jag insåg att alla traktorer som förekommer faktiskt skulle föreställa kossor; kossor som man kan använda som träningshjälpmedel genom att försöka ta sig igenom en muande hjord av dem.

Notis 2: Senator Clay Davis från The Wire (yay!) dyker upp som en veteranracingbil. Isiah ”shiiiiiiiit” Whitlock Jr! Jag kände direkt igen hans karaktäristiska röst.

Avslutningsvis får jag lov att säga att det var ett lite udda ämne som behandlades: hur svårt det kan vara att avsluta sin karriär som elitidrottare, att därmed förlora en del av sin identitet. Det ska filmen ha cred för. Man snuddar även vid frågor kring hur det svårt det kan vara som kvinna eller svart i sportens värld. Ämnen som fortfarande är aktuella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Cars 2 (2011)

Cars 2 är en helt annan film än sin föregångare Cars. Vi spenderar t ex knappt nån tid alls i Radiator Springs eller Kylarköping som Disney+ väljer att visa det som trots att jag valt engelska som språk både för tal och text.

Filmen inleds förvånande nog som en Bond-film med att vi får lära känna en bilagent (agentbil?), Finn McMissile, röstspelad av en omisskännlig Michael Caine. Mystiska aktiviteter pågår ute på en oljeplattform. McMissiles uppgift är att ta reda vad men han blir avslöjad innan han får reda på nåt och tvingas fly för glatta (eller blöta) livet.

Vad har detta med racingstjärnan Lightning McQueen att göra? Inte så mycket egentligen. Lite överraskande så är det nämligen inte McQueen som är mest i fokus i filmen. Den rollen har bärgningsbilen Mater tagit över. Postern ovan ljuger alltså en del.

Det ena leder till det andra när Lightning och Mater är i Japan för att tävla i World Grand Prix bl a mot den italienska F1-bilen Francesco Bernoulli (röstspelad av en, precis som Caine, omisskännlig John ”Överspelet” Turturro). Plötsligt finner sig Mater värvad av Finn och den brittiska underrättelsetjänsten för att lösa mysteriet om vad som egentligen pågick ute på oljeplattformen.

Jag märker direkt att animationen är snäppet bättre än i den första filmen. Framförallt under inledningen noterade jag att havet var helt underbart gjort. Jag tror aldrig jag har sett havsvatten så snyggt animerat förr. Kanske i Ponyo, men där är det ju en helt annan stil.

En annan positiv detalj var att jag bisarrt nog köpte att bilar (och båtar, flygplan och andra typer av fordon och maskiner) är levande varelser som finns i världen trots att inga människor existerar och därmed byggt dem. Kanske har man lyckats förmänskliga dem på ett bättre sätt eller så har jag blivit van helt enkelt.

Filmen har ett uttalat miljötema där mycket handlar om att ta fram förnybara energikällor istället för att förlita sig på fossila bränslen som olja. Gissa vad filmens storskurk (en Elon Musk-homage?) vill att världen ska förlita sig på i framtiden?

Ett annat tema är USA vs Resten av världen och hur korkade amerikaner är. Det gestaltas i filmen av hur korkad i synnerhet Mater är. Det handlar om att tro att wasabi är glass, det oerhört förvirrande metersystemet och den lika förvirrande vänstertrafiken i London (ja, men den ÄR ju förvirrande). I slutändan så är det förstås ändå amerikanerna vi har att tacka för världsfreden och att en ondskefull skurk inte tog över världsherraväldet.

På det mer personliga planet handlar det om att lita på sig själv och sina vänner. Att inte försöka spela en roll utan att vara sig själv. Att inte försöka tvinga på en kompis en roll som han eller hon inte är trygg med. Lita på den du är! (Är det en trigger att skriva ”han eller hon” i en text?)

Slutligen: Mater röstspelas av… Larry the Cable Guy. What?! Vem fasiken är det? På IMDb är skådisen alltså namngiven som Larry the Cable Guy. Släng dig i väggen, McG! Efter lite research visar det sig att Larry är Dan Whitney, en amerikansk ståuppkomiker som skapat sig ett namn genom sin persona Larry the Cable Guy, en tvättäkta redneck med kraftig sydstatsbrytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Analyze This (1999)

Robert De Niro och komedier, hur går det ihop? Nja, inte alls, eller? Vad har vi för komedier med De Niro? Ja, i början av karriären knappt några alls. På 80-talet kom dock den underbara Midnight Run där Charles Grodin var en perfekt motspelare. Senare i karriären började det dyka upp fler komedier, som Meet the Parents och för inte så länge sen The Intern. Ingen av dessa filmer har jag sett så jag kan inte uttala mig om deras kvalitet. En komedi som jag däremot har sett är dagens film, Analyze This, och min korta preblogg-text om den skrevs i november 2003.

Billy Crystal spelar psykiater som får Robert De Niros maffiaboss som patient vilket inte visar sig vara den lättaste patienten man kan tänka sig.

Nja, jag tyckte inte det här var nåt vidare faktiskt. Bitvis kul är det kul men stora stycken tyckte jag var tråkiga och ytliga. Jag blev inte berörd alls. Jag småskrattade nån gång. När De Niro började gråta tyckte jag det blev pinsamt. Jag trodde knappt det var sant. Jag kan inte tänka mig att det är så han gråter. Han körde nån sorts parodi på gråt. Det lät väldigt märkligt det hela och det blev inte kul i vilket fall. Jag har inte så mycket mer att säga förutom att, som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) brukar säga, jag förstår att vissa kan gilla den. Betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: