May (2002)

Oj, det var tider det! Midnight Movie Madness på biografen Sture. Det är minsann lite nostalgiskt att gräva fram såna här gamla texter ur gömmorna. I min preblogg-text om May, som lämpligt nog skrevs i maj 2003, så refererar jag till en Monty Python-sketch. Jag undrar om det kan vara den här jag syftar på?

Igår såg jag May (2002) på Midnight Movie Madness (som i Stockholm äger rum på biografen Sture). Obs! Spoilers om filmen förekommer i texten.

May är regisserad av en för mig helt okänd snubbe vid namn Lucky McKee. Filmen har fått etiketten skräckfilm men det är rätt så missvisande. Den är snarare ett drama om utanförskap med inslag av både humor och splatter som skildrar en tjejs väg mot galenskap skulle man kunna säga. Det handlar om May som arbetar på ett djursjukhus och har en docka i ett glasskåp som närmsta vän. Hon träffar Adam som hon blir kär i och i princip besatt av. Adam spelas för övrigt av samma skådis som spelar Nates flickväns psykotiska brorsa i Six Feet Under. Adam gillar det groteska och visar en kortfilm han har gjort där ett par på picknick börjar äta upp varandra (vilket påminde mig om en Monty Python-sketch, ni vet nog vilken). May tycker filmen är söt och utövar det hon sett i filmen även i verkligheten. Det blir för mycket för Adam…

Det är en märklig film detta. I början kändes det som en dramakomedi, i John Waters-stil fast ännu mer skruvad, om en tjej som söker kontakt. I slutet blir det en hel del splatter. Annorlunda minst sagt. Rätt så mycket och rätt så bra musik. Angela Bettis som spelar May är bra. Filmen är rolig ibland, bara konstig ibland, lite äcklig ibland, men aldrig läskig. Det är svårt att sätta betyg. Jag blev aldrig riktigt engagerad och jag pendlar mellan en stark 2:a och svag 3:a. Nä, det blir en stark 2/5. Sevärd men ändå inte helt lyckad.

Just det. Förutom sin ”romans” med Adam träffar May även en snubbe vid namn Blank. Det lustiga är att Blank spelas av James Duval… Va, vet ni inte vem James Duval är?! Ok då, det är Duval som döljer sig under kanindräkten i Donnie Darko. Just det. Donnie Darko-Frank! I May är han bara med i fem minuter. Sen får han en sax i huvudet…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jorden (1996)

Mitt mini-Medem-tema fortsätter med den andra och avslutande filmen Jorden från 1996. Det är ju lite synd att jag inte har en text om min favoritfilm att ta fram ur kortärmen men jag såg De älskande vid polcirkeln innan jag började skriva omdömen om filmer. Se om den?! Huga. Tänk om den inte skulle hålla. Hemska tanke. Min text om Jorden skrevs i februari 2004.

Jorden är en spansk film, regisserad av Julio Medem, om Angel som arbetar som bekämpare av ohyra. Han kommer till en by för att bespruta traktens vinodlingar och utrota de gråsuggor som tydligen ger vinet en märklig jordsmak (därav filmens titel). Angel har väldigt livlig fantasi och tror att han är hälften ängel och hälften människa, och, well, vem vet. Han träffar många av invånarna i byn, bl a två kvinnor, och det leder givetvis till förvecklingar.

Medem gör mig återigen besviken. Den första Medem-film jag såg var den underbara De älskande vid polcirkeln (1998). Efter det har jag sett Den röda ekorren (1993) som var ganska skön men ingen toppfilm och nu då alltså Jorden som jag tyckte var dålig, rent av. Jag tyckte det var en lite löjlig historia. Jag kände absolut ingenting för rollfigurerna i fimen och i en sån här typ av film (drama) så är det ett måste.

Det finns en del halvintressanta berättartekniska grepp som jag känner igen men historien i sig faller ganska platt. Medems filmer brukar ha inslag av magi och mystik som gör att de är spännande. Här byggs det upp en sån stämning men Medem gör inget med det hela. Sen börjar jag undra om inte Medem är en smula gubbsjuk…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Blair Witch Project (1999)

Ok, kommer jag få skäll nu? The Blair Witch Project är väl en allmänt hyllad film. Den anses både rejält läskig och innovativ. Jag är inget fan. Frågan är om det är found footage som är den enkla förklaringen. Det går nämligen nästan aldrig hem för mig. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2003.

Tre filmstudenter åker ut i skogen för att göra ett reportage om en legend om en häxa. De försvinner och ett år senare hittar man vad dem filmat.

Och vad de filmat visar sig vara en riktigt dålig film, enligt mig. Man ska få känslan av äkthet, att det är på riktigt, och därför ska man bli rädd. Ok, det känns kanske lite äkta men PROBLEMET är att jag inte blir rädd överhuvudtaget. Det bir bara tråkigt när man får se tre amerikanska snorungar springa omkring vilse i skogen och skälla på varann. Det blir aldrig läskigt, tycker jag. Jag vet att vissa tycker den är just läskigt men för mig gjorde den absolut inget. Det var kul att se den ändå. Jag hade velat se den ett bra tag och nu blev det äntligen av. Men dålig var den hur som helst. Nä, tacka vet jag The Ring. Då blev jag rädd så att jag darrade. När jag såg The Blair Witch Project darrade jag av kaffet som jag var tvungen att dricka för att hålla mig vaken. Betyget blir en svag tvåa. 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Hunt (2020)

Jag trodde att The Hunt kanske skulle vara en film i stil med Cube eller Saw. En grupp främlingar vaknar upp på okänd plats och måste samarbeta för att ta sig därifrån och undvika diverse faror – och den stora frågan är vad det egentligen är som pågår.

I The Hunt är det lite annorlunda. Vi som tittare vet tidigt vad det är som pågår. Vi är så att säga med bakom kulisserna redan från början. Jag vet inte riktigt om det greppet funkade perfekt för mig. Lite av mysteriet försvann ju. Å andra sidan så kan filmer som enbart bygger på en twist eller ett avslöjande vara lite trista de med. Endast en twist räcker inte för att göra en njutbar film. Vägen till avslöjandet måste ju vara underhållande också.

The Hunt är väl egentligen en satir snarare än en mer vanlig mysterie-skräckis i stil med de ovan nämnda filmerna. Filmen har ett lite tvärtom-upplägg då det är rika välmenande liberaler med en iver att vara politiskt korrekta som är de onda skurkarna som anordnar en jakt på människor för nöjes skull.

Det förekommer mycket våld i filmen och även mycket våldshumor. Just grovt våld som ska vara roligt kanske inte riktigt är min grej. I början av filmen så var det ändå lite kul när folk gick åt på löpande band, och de avpolletterades när man inte riktigt väntade det plus att det ofta var överraskande vilka det var som fick bita i det sura äpplet. Typ: ”Jaha, då var det inte hon som hade en av huvudrollerna”.

Bästa scenen i filmen var när en av de jagade tar sin tillflykt till en liten butik ute på landet som drivs av ett äldre (oskyldigt?) par. Här var det bra nivå på suspensen och rätt känsla på både humorn och våldet.

The Hunt är en helt ok fredagsfilm och betyget blir mittemellan ettan och femman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag noterade ett MacGyver-trick då en av de jagade tillverkar en kompass med en nål på ett blad på vattenytan på en stilla göl. Dessa typer av MacGyver-trick var nåt jag bokförde för varje film jag såg i mitt Överleva i vildmarken-tema och just kompass-tricket förekom i The Edge.

Deadpool 2 (2018)

Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.

Nu har tvåan setts, och det mesta är sig likt. Som var fallet med ettan så är det Deadpool 2 jag beundrar på avstånd. Jag beundrar hantverket. Men det är inte min typ av film. Är nåt på riktigt? Inte ens när det är på riktigt är det på riktigt. Det är i mina ögon långt ifrån vad jag kallar en filmfilm. Jag känner inte det där mysiga med att se på film.

Referenserna kryllar det, som sagt, av och jag uppskattar dessa på nån nivå men det är som ett annat lager i filmen istället för att vara en del av filmen. Det är helt enkelt inte min typ av film. Det är som att ge en otroligt välgjord och läcker citrontårta till nån som inte gillar citron. Jag förstår att det känns lite surt men så är det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Venom (2017)

Plura: ”Kärlekens tunga”

Jag hade ändå en del förväntningar inför titten på den här filmen. Trots att det var en DCEU-film. Alltså, missförstå mig rätt, det var ju inte så att jag hoppade upp och ner som ett barn på julafton, men det kändes som att Venom inte skulle gå i stil med de flesta av de andra filmerna i DC Comics utökade universum.

Uppdatering: Det har kommit till min kännedom att Venom INTE är en DC Comics-figur. Venom är Marvel! Jag gjorde nog det pinsamma misstaget eftersom Venom inte är en del av MCU. Men det finns alltså filmer med seriefigurer från Marvel Comics som faktiskt inte är en del av Kevin Feiges filmiska universum.

Vi skulle få en anti-hjälte i form av Venom och kanske en lite annorlunda story. En lite mindre film – utan planetförstörare. Tom Hardy är helt ok också så det borde ju kunna funka, tänkte jag.

Ska jag vara ärlig så funkade det helt ok också, men det blir ju en tråkig recension om man bara skriver ”helt ok”. Man måste ju ha en mer digital åsikt. Smörja eller mästerverk! Men i det här fallet så får det nog bli en ”helt ok”-recension trots allt.

Inledningen förde mina tankar till The Rock-filmen Rampage. Mystiska prover från rymden når jorden när ett skepp kraschar. Nånting (Venom!) slipper löst och träffar på och sammanfogas med en viss Tom Hardy.

Det är väl lika bra att beta av elefanten i rummet direkt. Upgrade! Ja, Venom och Upgrade har liknande teman och känns nästan som såna där syskonfilmer som Armageddon och Deep Impact. Dessutom spelas ju huvudrollen i Venom av Logan Marshall-Green light. Upgrade är den klart bättre filmen. Gestaltningen av hur en kraft inom dig tar över din kropp görs mycket bättre i Upgrade. Där är det Marshall-Green som gör det med strålande skådespeleri. I Venom var det lite kul i början men sen blev det mest cgi-effekter som när Venom mejar ner poliser i 10 minuter.

Michelle Williams i tydlig peruk kändes felcastad och verkar inte ha haft speciellt roligt. Hon log väldigt märkligt och stelt. Plötsligt, och ett kort tag, dök Melora Walters upp. Tänk så bra hon var i Magnolia! Varför känns det som hon aldrig riktigt fått chansen efter det? Jag tycker det är synd.

Venom inledde ganska lovande men som vanligt i den här typen av superhjältefilm urartar det till en tråkig cgi-fest i slutet. Ändå en ”helt ok” fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Spider-Man 3 (2007)

Efter en hyfsat lång text om Spider-Man 2 i fredags blir det bara en kort gammal preblogg-blänkare om trean i serien om Peter Parker. Haha, jag är inte nådig i min kritik mot filmen men ändå delar jag ut en tvåa, eller 2-/5 om man ska skriva ut med siffror och minustecken. Om jag hade skrivit en sån här text idag hade betyget nog blivit 1,5/5 om jag skulle använda det system jag har på bloggen nu där man kan använda halvbetyg. Min text om Spider-Man 3 skrevs i februari 2010.

Jag tänkte att det var dags att göra Spindelmannen-trilogin komplett genom att se trean. Men, oj, vad dåligt detta var. Jag hade sett fram emot en avslappnande rulle att slötitta på, men den är så fånig och politiskt korrekt att jag blev irriterad. Jag gillade dock Sandmannen. Jag gillar ofta att se hur de olika hjältarna/skurkarna skapas och får sina superkrafter. I övrigt är det hela en fantastiskt töntig och fjantromantisk mjäkfilm med vissa actioninslag. Det känns inte som det finns nån egentlig skurk. Nej, filmen domineras istället av mjäk, fånerier och pekoral. Och varför ska de alltid envisas med att få med den amerikanska flaggan i bild med Spindelmannen i förgrunden? Jag vet inte om det ska vara nån speciell grej med just dessa filmer; jag tycker mig känna igen det från de tidigare filmerna i trilogin. Blä.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En bonus-mashup

The Aristocrats (2005)

Jag noterar att jag mest av allt uppskattade George Carlin i den här dokumentären. Då, alltså 2008 när jag såg och skrev om The Aristocrats, hade jag ingen aning om vem George Carlin var. Nu, däremot, så är han en av mina favoritkomiker och det är inte sällan jag letar upp YouTube-klipp med Carlin där han på ett både roligt och filosofiskt sätt iakttar mänsklighetens olika sidor. Dessutom önskar jag att jag hade kunnat höra Carlin prata lite om dagens samhälle, främst USA då förstås.

Hur bra kan en dokumentär om ett skämt vara? Nja, hyfsad möjligen. Skämtet i fråga är i sig inte speciellt roligt; det är utförandet som är hela grejen. Då får nämligen komikern spela ut hela sitt obscena och snuskiga register. Kanske är det därför som man tydligen bara drar det internt för sig själva, nästan aldrig för publik. Filmen är en typisk amerikansk indie-dokumentär där man i korta klipp snurrar runt mellan olika komiker som upphackat får dra sin version av skämtet och/eller berätta lite anekdoter kring skämtet. Bäst är en äldre komiker som heter visar det sig efter research George Carlin (som tyvärr dog i år). Men att folk kallar filmen för det roligaste som gjorts förstår jag inte riktigt. Att man skulle skratta så man grät? Nej, förutom Carlin så blir det hela lite väl internt och amerikanskt. Ett plus dock till Carrie Fisher som jag kände igen först när namnet visades under eftertexterna (min kommentar: really?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jo, just det, bra var också en trollkarl som drog skämtet i form av ett korttrick.
(Min kommentar: warning, it’s dirty)

Black Sheep (2006)

Black Sheep var en av de filmer som jag gick på bio och såg tillsammans med min torsdagbiokompis Anders. Vi hade en rätt schysst variation på de filmer vi såg. Der Untergang, Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit, True Grit, Thank You For Smoking, Searching For Sugar Man och Cloud Atlas bl a. Min preblogg-text om Black Sheep skrevs i september 2007.

Black Sheep är en nyzeeländsk splatterbagatell i Peter Jacksons anda om genmuterade får som förvandlas till blodtörstiga bestar. Början är ok. En pojke som lever på en fårfarm får men för livet, i form av fårfobi, när hans brorsa skrämmer honom. När han flera år senare som vuxen återvänder till farmen blommar fobin för de ulliga små liven ut igen. Den här gången är det dock berättigat då det visar sig att hans bror, som tagit över farmen, bedriver tvivelaktig genforskning på fåren.

Hehe, ok, inledningsvis är den rolig. Speciellt snubbens fårfobi (han hoppar till vid minsta ”bäääh”). När sen splattret drar igång är det också kul ett tag. Snart blir det dock upprepningar och en story som går på tomgång och är fylld med klichéer. Skådisarna tillhör inte förstauppställningen utan känns ganska träiga och stela. Vissa scener och idéer är bra, men som helhet är det för tunt och fånigt, och det går inflation i de bra idéerna (man har inte dödat sina älsklingar). Det kan inte bli godkänt, trots en del bra intentioner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rush Hour (1998)

Jackie Chan har gjort en radda gamla favoriter i martial arts-genren som t ex Snake in the Eagle’s Shadow och Drunken Master. Chan är en verklig artist och hans filmer innehåller härlig fajtingkoreografi och makalösa stunts. I senare delen av sin karriär fick/tog Chan chansen i Hollywood och den första succén var Rush Hour. Min preblogg-text om just den filmen skrevs i september 2004.

Brett Ratner gjorde 2002 den utmärkta remaken (eller nyfilmatisering av Thomas Harris roman om man ska vara noga) Röd drake. Innan det gjorde han Rush Hour 2 och innan det Rush Hour som jag nu har sett. Ratner ska även göra Rush Hour 3. Ovanligt med filmserier där filmerna görs av samme regissör rakt igenom. Det gäller ju även X-Men-filmerna (min kommentar: ja, det här var innan Ratner själv (!) gjorde X-Men: The Last Stand). Nåväl, Rush Hour var det. Nä, jag gillar inte detta. Enda anledning att se filmen är de sköna actionsekvenserna med Jackie Chan. Han är verkligen uppfinningsrik när det gäller att utnyttja olika föremål och platser där fighterna utspelas. Sen visar han prov på ruggig spänst när det gäller att hoppa över höga murar också. Men det räcker liksom inte. Storyn är tunn och urtråkig och Chris Tucker är rolig i 20 minuter kanske men sen blir det tråkigt. Jag gillade inte scenen när den lilla flickan spelar med på slutet och börjar skrika ”tryck på knappen, spräng mig i luften”. Det kändes konstruerat och bara äckligt. Jag småskrattade några gånger, bl a när Tucker dansar som Jacko i början. Det och Jackie Chans spänst räddar filmen från fullständig katastrof. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: