The Report (2019)

The Report kändes som en blandning av två andra BOATS-filmerna, nämligen Kathryn Bigelows supertajta Zero Dark Thirty och den svenska filmen Quick. En skillnaden var tyvärr att The Report var svintråkig i princip hela tiden.

Efter visningen pratade Henke om hur filmen Spotlight sopade banan med The Report. Min första tanke var: Spotlight, vad har den med The Report att göra? Ja, det är väl egentligen självklart. Bägge filmerna handlar om det envisa arbetet med att avslöja övergrepp och fel som begåtts, och de som utför arbetet spelar ett sorts schackspel med sin motpart. I fallet Spotlight, den katolska kyrkan, och fallet The Report, CIA.

Men i mitt huvud efter filmen så hade jag alltså främst Zero Dark Thirty och Quick så jag kopplade av nån anledning först inte till Spotlight. Det hade jag dock på ett sätt redan gjort tidigare. Min bloggkompis Filmitch och jag körde ett bloggprojekt för några år sen då jag ”tvingade” Filmitch att titta på ”terrorister i Mellanöstern”-filmer varav en av filmerna givetvis var Zero Dark Thirty. Så här skrev jag i samband med det:

”När jag nu läser igenom min recension [av ZD30] så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål.”

Cirkeln är alltså sluten och vi är tillbaka vid Spotlight.

Varför drar jag paralleller till Quick? Jo, för om man pratar om inkompetenta förhörsledare så kan man ta fram Quick och The Report som två exempel. Det som skildras i de bägge filmerna är ungefär lika obehagligt och omoraliskt. Det handlar om pajaser som får ett väldigt ansvar och som missbrukar det fullkomligt.

Problemet med The Report är alltså att den är tråkig. Det handlar om en (tortyr-)rapport som vår huvudperson Daniel Jones (Adam Driver) har jobbat med i flera år. Den har tagit över hans liv. Frågan är om den nånsin ska göras publik. Filmen lyckas tyvärr inte förmedla nån spänning eller förklara vad det är som gör att man eventuellt inte kan publicera rapporten. Republikanerna vill det inte. CIA vill det inte. Men djupare än så går man inte. Eller så missade jag några detaljer när jag nickade till.

När jag såg The Report kändes det som att man klätt en historia som kanske inte var så intressant i en konspirationsteori-kostym som inte riktigt passade. Det blir underkänt men det är inte jättedåligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer och Movies – Noir för att kolla vad de tyckte om The Report. Kanske kan de komma med en lite positivare rapport än vad jag levererade.

The Evil Dead (1981)

Mitt under brinnande Stockholm Filmfestival sticker jag emellan med en gammal preblogg-text om en i raden av amerikanska skräckklassiker från 70- och 80-talet. För några dagar sen handlade det om Halloween. Den här gången är det Sam Raimis The Evil Dead som är i fokus och min text om den skrevs i augusti 2004.

Då har jag sett ytterligare en av de filmer som finns på min lista över skräckklassiker. Jag har bara Hellraiser kvar nu (min kommentar: och den har jag ju sett vid det här laget). Denna gång var det alltså The Evil Dead som skulle bockas av. Vi har ett klassiskt scenario: ett gäng 20-nånting-åringar åker till en stuga på landet och råkar ut för elaka tingestar därute i skogen. Denna gång väcker man döda andar till liv genom att läsa i de dödas bok samt spela upp en tillhörande bandinspelning.

Denna film började lovande. Jag tyckte inledningen där kameran svepte över dammen som det bubblade om, samtidigt som man klippte in scener från kidsen i bilen på väg till stugan, var bra gjord. Efter denna lilla prolog där en krasch med en lastbil undveks med nöd och näppe började filmen på riktigt och då blev det genast sämre. Skådisarna är dåliga och handling och dialog är inte bra. I välgjorda (skräck)filmer kan man njuta av just skådisar, dialog och handling när det inte är så mycket action eller skräck. Det blir som en uppbyggnad inför det som ska hända. Här finns ingen sån känsla. Sen plötsligt, helt utan förvarning, övergår filmen till en splatterfilm när de onda andarna tar över person efter person. Det var tur att det hände nåt, för det blev lite roligt i alla fall när detta kom igång. Men det blir aldrig läskigt, spännande eller roligt nog för att ge ett godkänt betyg. Slutsatsen är att detta är en sån film som jag inte riktigt förstår fascinationen över. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ja, ja, jag vet vad ni kommer säga: jag borde se tvåan och trean eftersom de är bättre!

Life (2017)

Oj, Daniel Espinosas sf-rulle Life försvann väldigt kvickt ur mitt medvetande efter att jag sett den. Mina anteckningar som togs under filmtitten är inte speciellt matiga. Det här blir en kort text. Känslan jag fick var att man ville göra en lika majestätisk film som 2001 och samtidigt en lika spännande film som Gravity. Man misslyckas i bägge fallen. Det är inte uselt men absolut inte bra. Not great, not terrible som det heter. Den har lite inslag av The Andromeda Strain med en till synes ofarlig bakterie som växer. Samtidigt är det en så uppenbar rip-off på Alien, men så mycket sämre gjord. Slutet är förvirrande och med en märklig twist inlagd. Dessutom har filmen ett väldigt mörkt slut som kändes malplacerat. Det var som att manusförfattarna trodde att filmen blev djup och bättre bara för att man klistrar på ett mörkt slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Missing (2003)

Även om han har gjort en del bra filmer (Apollo 13 och Frost/Nixon t ex) så är Ron Howard fortfarande inte en favoritregissör. The Missing är en ganska bortglömd western-rulle där Tommy Lee Jones spelar en pappa som stuckit sin kos och lämnat sin familj. Till skillnad från i Ad Astra så söker han här dock själv upp sitt barn efter en lång frånvaro. Min text om filmen skrevs i mars 2004.

Cate Blanchett spelar den starka kvinnan Maggie som lever som jordbrukare/läkare i 1800-talets New Mexico med sina två döttrar. En dag kommer en vit wannabe-indian (Tommy Lee Jones) till gården. Det visar sig vara Maggies pappa som efter att ha övergett sin familj för länge sen nu vill försonas med sin dotter. I samma veva blir en av Maggies döttrar kidnappad av ett gäng ondskefulla indianer. Nu tvingas Maggie motvilligt ta hjälp av sin pappa.

Ron Howard är inte min favoritregissör. Jag brukar inte tycka att det är nåt speciellt med hans filmer. Ofta tycker jag att de är lite för smöriga. Den här filmen har en del potential i sin historia, men tyvärr är den dåligt gjord i mina ögon. Cate Blanchett är filmens stora behållning. Om inte hon varit med så hade nog det hela varit outhärdligt. Hon är fanimej en riktigt bra skådis!

Jag tyckte filmen var slarvigt och hafsigt gjord. Ibland förekommer malplacerade sekvenser med snabba klipp och i svartvitt. Man ska nog tycka det är lite läskigt då. Ledaren (brujon = häxmästaren) för bandet med kriminella indianer, som dessutom har haft mage att desertera från den stolta amerikanska armén, är en riktigt fuling med acne för en hel generation fjortisar. Inte svårt att veta vem som är ”the bad guy” alltså. Det känns som man inte vetat om man ska göra en episk storfilm med vackra vyer eller en lite mystisk film i det mindre formatet. Tommy Lee Jones gör en liknande insats som Kjell Bergqvist i Tre solar. Lite ofrivilligt rolig alltså. Nåja, nåt att skratta åt i alla fall. Nä, se Jim Jarmuschs Dead Man (med Johnny Depp) istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tre sekunder (2019)

I filmen det handlar om idag så spelar Joel Kinnaman en infiltratör som under flera år på uppdrag av polisen jobbar undercover inom en gangsterorganisation. Belöningen är benådning från ett fängelsestraff, och målet för hela operationen är att sätta dit storfräsarna. Bara ett litet tag till, ett uppdrag till, så har man den information man behöver.

Nej, Joel spelar alltså INTE Frank Wagner i Johan Falk-filmerna, även om man kan tro det. Hans rollfigur i Tre sekunder, Pete Koslow, är nämligen en karbonkopia av Wagner. Det finns även likheter med Kinnamans gestaltning av JW i Snabba cash. Precis som JW lever Koslow ett dubbelliv. I Tre sekunder har Koslow även fru (Ana ”Rådjursögonen” de Armas) och barn att tänka på.

Innan visningen på Malmö Filmdagar hade jag ingen aning om att Tre sekunder bygger på den första boken i en svensk deckarserie skrivna av duon Roslund & Hellström. Detta faktum förklarar ju den något märkliga titeln som inte har nån som helst koppling till det som händer i filmen. Men jag antar att titeln framstår som helt logisk för dem som har läst boken, och jag förstår att man valt den titeln i Sverige eftersom man ju vill rida på framgången med boken. I resten av världen, Norden undantaget, är The Informer den vanligaste titeln.

Njae. Det här var väl ingen höjdare. Jag gillar både Johan Falk-filmerna med Wagner och Snabba cash betydligt mer. Eftersom det är en internationell produktion så har man flyttat handlingen till ett gritty New York. Inget fel med det egentligen men det gör att allt känns aningen mer generiskt.

De kriminella som Koslow och polisen försöker sätta dit är polacker, och det handlar som vanligt i den här typen av filmer (typ John Wick eller Taken) om avskyvärda och överdrivet onda figurer. Nästan alltid östeuropéer som pratar engelska med fånig brytning. Karikatyrer. Och då säger ni: ja, men vad väntar du dig då?! Det här är ju bara nåt man underhåller sig med en fredagskväll, det ska vara så här! Och då svarar jag: ja, men då gillar jag helt enkelt inte den här typen av film. Och kom nu inte dragandes med: men du får ju ta den för vad den är! Ja, det är precis det jag gör, och jag är less på den typen av film. Punkt.

Joel Kinnaman sköter sig helt ok. Han kan göra den här typen av roll i sömnen. I övrigt har vi en ganska imponerande cast, exempelvis Rosamund Pike, Clive Owen och Common som diverse poliser. Alla går kanske lite på tomgång men sköter sig. De har inte så rackarns mycket att jobba med, och det gäller även Rådjursögonen som fru Koslow. Hon går mest omkring och är orolig.

Filmens upplösning var alldeles för långdragen med bland annat en sekvens på ett fängelse som aldrig tog slut och som aldrig var spännande.

Nu låter jag väldigt gnällig men jag delar inte ut en etta trots allt. Tre sekunder får en tvåa. Den gör sitt jobb, bl a gillade jag gnabbet mellan Commons polis och hans kvinnliga kollega. Tre sekunder passar som lättsam men våldsam underhållning – varför inte en fredagskväll!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioTre sekunder har biopremiär nu på fredag, och, nej, du behöver inte springa benen av dig för att se den. Vänta tills den dyker upp på VOD eller streaming… eller TV4 en söndagskväll med avbrott för Nyheterna.

Fler åsikter om Tre sekunder får du från Fiffi i SoF-podden och Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Rådjursögonen

Tough guy(s)

My Own Private Idaho (1991)

Gullig marknadsföringsbild med Keanu och River. Hur söta är de inte?

Gus Van Sant, vad har vi på honom? Jag gillar honom helt klart som regissör. Jag tycker han gör mänskliga och känsliga små filmer som berör. Min favorit är Elephant, den hemska och samtidigt poetiska om Columbine. Sen finns det ett antal som jag inte har sett, som t ex Last Days eller den med Matt Damon och Casey Affleck ute i öknen. Min korta preblogg-text om My Own Private Idaho skrevs i april 2008.

Efter att relativt nyligen, på Filmfestivalen i höstas, ha sett den briljanta Paranoid Park såg jag fram emot den här filmen. Men jag blev lite besviken. Jag tycker inte Gus van Sant får till en film som griper tag – i mig. River Phoenix (fan att han överdosade) gör en rörande rolltolkning som narkoleptiske Mike. Kul också att se Keanu Reeves i en tidig ”seriös” roll som den upproriske rikemanssonen Scott. Men det är nåt med gänget prostituerade losers, med den jobbige Marlon Brando-look-aliken Pigeon i spetsen, som känns krystat och fel. Det ska reciteras Shakespeare (tydligen är filmen delvis baserad på pjäsen Henry IV) men det blev mest pretto för mig. Se hellre Paranoid Park och Elephant av samme regissör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Naked Lunch (1991)

David Cronenberg. Vad har vi på honom? Det var ett tag sen jag nån av hans filmer. Den senaste var nog Eastern Promises under hans period då han gjorde ganska starka filmer med Viggo Mortensen. Min korta preblogg-text om Naked Lunch skrevs i maj 2003.

David Cronenberg är en annorlunda regissör. Hans filmer innehåller ofta groteskheter av olika slag. Trots detta (eller pga av detta…) gillar jag många av hans filmer (The Dead Zone, Videodrome och eXistenZ t ex). Hans senaste Spider tyckte jag däremot var ett riktigt bottennapp. Naked Lunch är bättre än Spider men liknar den ändå en del eftersom jag tycker att den är rätt seg och staplar konstigheter på hög, till synes utan mening.

Filmen handlar om insektsbekämparen William Lee (Peter Weller… just det RoboCop!) vars fru blir beroende av insektsmedlet han använder. Lee blir kontaktat av en gigantisk kackerlacka som vill att han ska döda sin fru. Under en Willhelm Tell-lek råkar han sen (av misstag?) skjuta frun och reser sen till den mystiska staden Interzone som verkar ligga i Nordafrika men som kanske i själva verket bara är en droghallucination. Där skriver han rapporter om skumma typer på levande skrivmaskiner som pratar. Att kalla det konstigt är en underdrift. Nåja, Weller gör ett bra jobb och dessutom är Ian Holm och Roy Scheider med vilket är ett plus. Betyget till Naked Lunch blir en stark 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En (mindre) lustig detalj är att författaren William S. Burroughs, som skrivit romanen Naked Lunch, och som i viss mån är William Lee i filmen, även i verkligheten sköt ihjäl sin fru under en Wilhelm Tell-lek (min kommentar: Burroughs sköt verkligen ihjäl sin fru men att det hände under en Wilhelm Tell-lek var en en utsaga som han senare tog tillbaka låter allvetande Wikipedia berätta).

Gräns (2018)

Nja, jag vet inte. Jag kände direkt att det hela är lite för artsy (i brist på bättre ord). Jag tycker inte historien är speciellt engagerande. Allt är lite för uppenbart. Man ser direkt att Tina är ett troll. Hon pratar dock helt normalt. Sen när Vore, det manliga trollet, dyker upp ser man direkt att även han är ett troll. Men han pratar däremot som ett troll också. Är det för att han har bejakat sin trollsida fullt ut?

Skådisen som spelade Vore pratade tyvärr dålig svenska vilket gjorde att hans nyanser i språket försvann helt. Det var som att han läste nån form av fonetisk svenska innantill. Men det kanske var meningen för att göra honom mer främmande? Eller så har troll inga nyanser?

Nja, det hela känns alltså lite för uppenbart, när det kanske ska vara mystiskt. Kan det vara så att jag hade läst och hört för mycket om filmen innan jag såg den?

Gräns är ganska effektivt berättad i korta sekvenser som nog ändå blir lite upprepande till slut. Jag gillade nog storyn om den där polisutredningen mer än Tinas och Vores egna historia, vilket kanske inte var filmmakarnas avsikt. Jag tycker filmen överlag saknar ett ordentligt driv.

Jo, men sen kommer ju då sexscenen, och, ja, den var lite överraskande, det medges. Samtidigt kändes det lite typiskt att rollerna var ombytta: hon har penis, han blir gravid. SPOILER!!!!

Jag kände aldrig riktigt för det där trollet Vore, åtminstone inte efter att han sysslar med barnporr och mördar människor. Å andra sidan har troll enligt filmen genom åren behandlats än värre av människor, så han känner väl att han har rätten på sin sida. Tina vill dock försöka med samförstånd istället, vilket jag tycker känns vettigare.

Sen var det nåt med ett bisarrt och döende trollfoster som Vore hade i kylen som av nån anledning skulle bytas ut mot en mänsklig bebis… Ah, vänta nu var det så att människobebisen skulle skickas till en pedofil och så skulle trollbebisen läggas på dess plats för att föräldrarna inte skulle misstänka nåt. Ehe, både vidrigt och inte trovärdigt.

Jag ber om ursäkt för den här svamliga tankeströmsrecensionen men så blir det ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bumblebee (2018)

När Transformers-filmerna kommer på tal så tror jag hela tiden att jag har sett fler filmer i serien än jag har gjort. När jag nu kollar upp hur det verkligen ligger till så visar det sig att jag bara har sett, och avskytt, den första filmen. Jag fick liksom nog efter den. I min recension avfärdar jag den som rent trams och döper om filmen till Tramsformers.

Nu har jag ändå, på något märkligt sätt, sett spinoff-filmen Bumblebee och därmed med nöje hoppat över de tre (eller fyra?) uppföljarna som kom efter den första filmen.

Anledningen, eller anledningarna, till att jag tog mig an (eller avnjöt, kan man ju hoppas) Bumblebee var tre: 1. Michael Bay regisserade INTE; 2. Hailee Steinfeld, från The Edge of Seventeen, spelade huvudrollen; 3. Filmen hade fått en del fin kritik.

Filmen börjar på noll. Vi är på robotarnas hemplanet och det är cgi-krig mellan de goda och de onda robotarna. Det är urtrist, och hade filmen fortsatt så här så hade det blivit en etta. Men sen när Charlie, spelad av Hailee Steinfeld, kommer in i bilden så lyfter sig filmen en del. Det blir en riktig film med rollfigurer att bry sig om.

Trots att filmen blir bättre när den blir mer jordnära (bokstavligen) måste jag ändå säga att jag är aningen less på den här 80-talsnostalgin som förekommer i var och varannan film eller tv-serie nuförtiden. I Bumblebee gäller det speciellt musiken. Det bara radas upp en massa låtar. Det känns krystat och oorganiskt. Lite som i Suicide Squad.

Nördar i filmer som ser ut som fotomodeller är tydligen fortfarande gångbart. Jag tänker på killen som tafatt uppvaktar Charlie. Riktigt pinsamt blev det när Charlie vill låna hans skjorta när de är ute och åker bil. En obegriplig scen.

Som helhet är Bumblebee en helt ok film som funkar hyfsat men inte fullt ut för mig. När Charlie ska väcka Bumblebee till liv med elstötar ungefär som när en människa fått hjärtstopp så blir det övertydligt och lökigt. När hon senare ska krama metallkonstruktionen Bumblebee så blir det pinsamt. Jag vet inte, jag kanske borde se The Iron Giant istället?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Alltid kul att se The Wire-skådisar i filmer! Den här gången var det Glynn Turman, som ju spelar borgmästaren i The Wire.

Point Break (1991)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv. Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text om klassikern (?) Point Break och min korta text skrevs i augusti 2009.

Anledningen till att jag såg den här rullen var att jag för ett tag sen såg ett klipp med en jaktsekvens från filmen. Det börjar med en biljakt men avslutas till fots. Jag tyckte klippet var grymt bra. Tyvärr visade det sig att man lagt kanske 90% av krutet på just den jaktsekvensen. Manus, skådisar och övrigt håller ganska låg nivå. Ibland blev det nästan skrattretande. Det kändes bitvis som ett långt avsnitt av Baywatch. Patrick Swayze har rolig frisyr och uppsyn. Det sker hela tiden ologiska saker.

<spoiler>
Hur kunde t ex helikoptern i slutet ens vara uppe och flyga när århundradets cyklon var på gång. Och när Reeves och Busey ertappade rånarna på bar gärning, varför inte kalla på backup? Jo, annars hade vi inte fått den coola jaktscenen.
</spoiler>

Nja, jaktsekvensen är som sagt underbar. I övrigt en saggig 80-talskänsla över hela rullen. Ibland är 80-talskänslor bra i filmer men oftast inte. En stark tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jaktsekvensen (ja, jag tjatar om den, haha) var något som regissör Kathryn Bigelow gjorde bra i Point Break. Lite av samma stil använder hon i inledningen av den senare, och avsevärt bättre, sci-fi-rullen Strange Days.

%d bloggare gillar detta: