Analyze This (1999)

Robert De Niro och komedier, hur går det ihop? Nja, inte alls, eller? Vad har vi för komedier med De Niro? Ja, i början av karriären knappt några alls. På 80-talet kom dock den underbara Midnight Run där Charles Grodin var en perfekt motspelare. Senare i karriären började det dyka upp fler komedier, som Meet the Parents och för inte så länge sen The Intern. Ingen av dessa filmer har jag sett så jag kan inte uttala mig om deras kvalitet. En komedi som jag däremot har sett är dagens film, Analyze This, och min korta preblogg-text om den skrevs i november 2003.

Billy Crystal spelar psykiater som får Robert De Niros maffiaboss som patient vilket inte visar sig vara den lättaste patienten man kan tänka sig.

Nja, jag tyckte inte det här var nåt vidare faktiskt. Bitvis kul är det kul men stora stycken tyckte jag var tråkiga och ytliga. Jag blev inte berörd alls. Jag småskrattade nån gång. När De Niro började gråta tyckte jag det blev pinsamt. Jag trodde knappt det var sant. Jag kan inte tänka mig att det är så han gråter. Han körde nån sorts parodi på gråt. Det lät väldigt märkligt det hela och det blev inte kul i vilket fall. Jag har inte så mycket mer att säga förutom att, som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) brukar säga, jag förstår att vissa kan gilla den. Betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Moulin Rouge! (2001)

Jag har nämnt Moulin Rouge! tidigare på bloggen och då noterar jag alltid att jag fick huvudvärk av den här musikalfilmen av Baz Luhrmann. Nu när jag grävde fram min gamla preblogg-text från mars 2003 så ser jag att jag inte alls fick huvudvärk. Det var mina föräldrar som fick det när de såg filmen på bio! Det är lustigt det där hur ett minne kan förändras och nåt som inte var sant blir sanningen. En sak som är sann är dock att regissören Baz Luhrmann inte är nån favorit.

Jaha, då lyckades jag äntligen se på Moulin Rouge!. Första gången jag hyrde den var videobandet av så dålig kvalitet att det inte gick att se på filmen. Övre delen av bilden vek liksom ner sig och det blev dubbelbild och ingen färg. Det hjälpte inte med tracking eller nåt. Grrr. Jag överväger allvarligt att skaffa en dvd-spelare snart (min kommentar: nähä!).

Hur som helst, jag hyrde Moulin Rouge! igen och denna gång med bättre resultat. Bildmässigt alltså… det är nämligen så att för mig så har filmen en stor, STOR, nackdel. Vilken då frågar ni er? Jo, det är en musikal! Jag trodde efter vad jag hört om den – en färgsprakande upplevelse (det ska man alltid akta sig för), ett äventyr, en fest för ögon och öron – att jag kanske skulle gilla den. Men faktum kvarstår: det är en musikal med sånger av den typ som brukar förekomma i musikaler. Sånger som inte jag gillar, helt enkelt.

Mina föräldrar var och såg den när den gick på bio. Efter 20 minuter hade båda huvudvärk. Det fick inte jag men första halvtimmen tycker jag är… bara jobbig. Argentinare som somnar och faller genom tak, dvärgar, cancan, en rappande Zidler (bevare mig väl för såna Loffe Carlsson-wannabies!) och revynummer på trapets. Nej, det är tyvärr inget för mig. Visst, man blandar in moderna hits ibland. Men Zidler och The Duke sjungandes ”Like A Virgin”…. Nä, pinsamt! Zidler är snubben som driver Moulin Rouge och The Duke ska bidra med pengar till kommande uppsättning.

Historien är inte speciellt intressant heller även om det inte är det som är det viktigaste i den här typen av film, antar jag. Ett plus blir det ändå för fina färger (min kommentar: färgsprakande med andra ord!) och Ewan McGregors sångröst (han kunde verkligen sjunga). Det kan ändå inte bli mer än 2/5. Slå mig inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Brave (2012)

Fredag och Pixar-dags igen! Den här gången går resan till Irland… eller vänta, Skottland ska det vara. Anledningen till min förvirring kan vara att mina tankar under inledningen av Brave gick till de animerade filmerna av irländaren Tomm Moore, som t ex Song of the Sea. Även om animeringsstilarna är helt olika så är det sagokänsla och keltiska myter som sätter stämningen.

Jag tyckte även att de engelska dialekterna som röstskådisarna framförde var aningen svajiga. Men det kanske är jag som dålig på att snappa upp att det var skotsk engelska det handlade om. I vilket fall så bidrog det till att jag först trodde det hela utspelade sig på Irland. Men när det serverades haggis till middag och en blåmålad och kiltbärande pappa till en tänkt gemål till den unga och rödhåriga prinsessan Merida dök upp så föll den skotska poletten ner. Hmm, nu blev jag plötsligt sugen på pölsa med rödbetor…

Meridas far, kungen, är stor, dum och snäll. Mamma drottningen är strikt och vill uppfostra sin dotter till en proper prinsessa. Att rida på stora hästar och skjuta pilbåge är inget för en prinsessa. Och inga vapen på bordet! (Jag trodde det var nycklar?)

Mamma drottningen läser inkommande kommunikéer, sköter det administrativa, och lyssnar inte på vad dottern säger vid middagsbordet, ungefär som en frånvarande pappa som läser tidningen i en amerikansk ungdomsfilm. Pappa kungen äter kycklingklubbor och är en happy-go-lucky-figur som tar det mesta med en klackspark. De små trillingsönerna kommer givetvis undan med allt. Men Merida ska vara en lady, vilket hon absolut inte vill.

Vad är det för kroppshydda som pappan har?! Det ser ju helt bisarrt ut. Hur kan han vara så stor jämfört med andra. Ja, det gäller ju även en del av de andra skotska männen som anländer när prinsessan ska välja sin prins att gifta sig med. Det är som att det handlar om en helt annan djurart.

Vad är det som pågår? Alla, absolut alla, skotska män är ju fåntrattar av stora mått mätt. De är som förvuxna barn. Alla pratar dessutom som nån typ av överdriven version av Scotty från Star Trek. Drottningen är stel, strikt och ordentligt, och prinsessan är rebell. Nja, inget nytt här, va?

Äntligen händer så nåt oväntat! Drottningen förvandlas till en björn. Haha. Oväntat som sagt. Nu blev det faktiskt bra. Det var riktigt underhållande att se den strikta drottningen i sin björnkropp försöka göra sig förstådd och vara som en elefant i en glasbutik. Eller en björn i ett trångt rum i en skotsk borg.

Apropå dialekterna igen. Meridas röst görs av Kelly Macdonald, en tvättäkta skotsk kvinna född i Glasgow. Pappa kungens röst står Billy Connolly för. Även han är från Glasgow. Så det var nog bara jag som var förvirrad. Nu var det i och för sig inte bara jag som var förvirrad. I filmen förekommer det en del skämt om hur svårt det är förstå ”skotska”. Men, jag menar, det är ju alltså skottar som har svårt att förstå skottar och utbrister ”Jag vet, jag förstår ingenting”. Det lät mer som att det var en amerikan som inte förstod eller jag själv när jag såg Ken Loachs Sweet Sixteen på Cinemateket utan textning.

Andra filmer som gjorde sig påminda under titten är förstås de från Studio Ghibli. Här försöker man få till samma känsla med bl a de där små blå skogsandarna. Nja, det blev inte samma sak. Jag fick inte den där känslan av en inbodd värld. Sen tyckte jag även att animeringen för mycket försökte att återskapa mänskliga ansiktsuttryck och manér. Det är svårt att förklara men det kändes som att man tittat på vanliga spelfilmer och sen försökt efterlikna det skådespeleriet i tecknad form istället för att skapa nåt unikt mänskligt som exempelvis Isao Takahata gör i Eldflugornas grav. Henke beskriver just detta fint i sin recension av Eldflugornas grav.

Fråga: blev det ett lyft med en kvinnlig rollfigur i fokus? Njae. Inte direkt. Det är liksom inte det som gör att en film står eller faller. Och återigen kan jag inte låta bli att jämföra med Studio Ghiblis filmer. Ta bara Nausicaä. Hon liksom bara är. Jag känner att Brave försöker för mycket (återigen) att göra Merida till en så rebellisk och vild tjej att det nästan blir krystat.

I slutändan är Brave en helt ok matinérulle som påminner en del om Ronja rövardotter. Som tur är slipper man Birk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ha nu modet att hoppa över till Sofia och kolla in vad hon tycker om Brave.

Pixar: Up (2009)

Är det världen eller jag som är alldeles upp och ner? Jag hade nämligen hört att de inledande tolv minuterna av Pixars Up skulle få de mest stenhårda av personer att bryta ihop av rörelse. Ok, då ska vi se. När kommer tårarna? När kommer dammet?

Nej, varken dammet eller tårarna kom. Jag vet inte, jag tyckte inte det var nåt speciellt egentligen. Det var en fin sekvens men jag tyckte inte det var extra nostalgiskt eller sorgligt. Carl och Ellie ville åka på semester till Sydamerika men saker kommer emellan, liksom. Ja, jag vet att det var tråkigt för dem att de inte kunde få barn men det berörs under två scener som varar några sekunder.

Jag tyckte även det var lite märkligt att Carl och Ellie träffas som barn (typ när de var tio år gamla) och sen håller ihop hela livet. Det händer bara inte. Och Carl, han var ju världens tråkigaste. Han säger inte ett ord och har noll karisma. Ellie var ju en Manic Pixie Dream Girl och Carl var grumpy, redan som barn. Dessutom är Ellie liksom fööör gullig.

Jag blir t ex mer berörd av Brooks öde i The Shawshank Redemption som jag kände att Up refererade till i nån scen. Där funkade också det melankoliskt klinkande pianot bättre. I Up är det föööör sentimentalt.

Efter detta blir filmen en fars. Eller är det en dröm i Carls huvud alltihop? Det som händer och hur det framställs är för osannolikt, konstlat och farsartat. Dessutom har vi ett störande barn, en scout som av misstag följer med på Carls ballongresa till Paradise Falls nånstans i Sydamerika.

Filmens skurk är den gamle upptäcktsresanden Charles F. Muntz, spelad av en perfekt castad Christopher Plummer (VIF). Efter att för länge sen blivit anklagad för att fabricera ett fågelskelett bor Muntz i djungeln för att fånga in ett levande exemplar av den sällsynta fågeln. Muntz djungeläventyr och hans luftskepp för tankarna till Jules Vernes romaner om kapten Nemo.

Av nån anledning har Muntz, istället för människor som assisterar honom, hundratals hundar som av nån anledning kan prata med hjälp av sina halsband. Hur överlever Muntz där ute i djungeln? Hur får han drivmedel till sitt luftskepp? Är hundarna förutom skickliga kockar även tandläkare, frisörer, rörmokare och möbelsnickare? Det finns inga andra människor eller djur där ute i djungeln, enbart Muntz, hans hundar och en sällsynt fågel. Det är helt bisarrt och bara konstigt. Det måste vara en dröm i Carls huvud? Men bara för att jag konstaterar det så blir det ju inte en bättre film.

Upp blev tyvärr ner för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler och betydligt mer positiva tankar om Up hittar ni nedan. Det är alltså jag som är upp och ner, inte världen.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Fem på eftermiddagen (2003)

Som det står i min preblogg-text som skrevs i februari 2004 så är Fem på eftermiddagen regisserad av Samira som är dotter till Mohsen. Varje gång jag hör eller ser namnet Mohsen så kommer jag att tänka på en gammal iransk kollega från min Ericsson-tid runt sekelskiftet. Kollegan hette just Mohsen men alla kallade honom Moshen. Varför? Jo, för det hade blivit fel när han anställdes. Överallt, på namnskyltar, i epost-adresser, etc, så stod det Moshen istället för det korrekta Mohsen. Pinsamt! Jag hoppas att om nåt sånt händer idag så ser man till att fixa det direkt.

Iranska Samira Makhmalbaf (dotter till Mohsen Makhmalbaf som bl a regisserat Kandahar och även skrivit boken som Fem på eftermiddagen bygger på) har regisserat denna film som utspelar sig i Afghanistan efter USA:s invasion och talibanernas fall. I Kabul har flickor fått börja gå i skolan igen. Andra saker har däremot inte ändrats. Utanför skolans väggar ska burkan fortfarande vara på. Vi får följa en pappa och hans två döttrar i det sönderfallna Kabul på jakt efter nånstans att bo. En dotter vill bli president medan den andra dottern har en nyfödd bebis att ta hand om.

Nja, som vanligt när det gäller iransk film så är det långsamt och ganska mycket symbolik vilket i och för sig inte behöver vara nåt dåligt. Den långsamma och symboliska Smak av körsbär tyckte jag t ex var bra. Men här funkar det inte. Handlingen tar liksom aldrig fart. I början är den bitvis ganska rolig då den ena dotterns idealism ställs mot det konservativa muslimska samhället. Ett möte med en fransk soldat ur en fredsbevarande styrka blir också ganska intressant.

Tyvärr rinner det hela ut i sanden och i stället fokuseras det på familjens problem att överleva överhuvudtaget. Och det kanske är det så det är: om man inte har vatten att dricka eller tak över huvudet så är det svårt att få några förändringar till stånd. Men som film blev det inte lika intressant tyckte jag, även om många scener mot slutet dryper av symbolik. Filmen blev segare och segare och jag fick lite Gudomligt ingripande-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Incredibles 2 (2018)

Den första filmen om familjen Parr var en mysig mix av spion-action, superhjältefilm och familjedrama som jag gillade. I uppföljaren Incredibles 2 som kom ut 2018 har man tyvärr dragit ner på James Bond-vibbarna en del och istället gjort en mer renodlad superhjältefilm. Ja, det kanske inte är nåt konstigt med det eftersom huvudpersonerna är just superhjältar. Men i ettan tyckte jag det blandades snyggt med känslan från 60- och 70-talets Bondfilmer.

Inledningens 60-talsdoftande förtexter hintade om att vi skulle få se ett Rosa Pantern-liknande spionäventyr. Nu blev det inte riktigt så vilket gjorde mig lite besviken och jag kände mig en aning lurad. En sak jag noterade under förtexterna var att det klassiska Disney-slottet inte såg ut som det brukade utan var animerat i den där 60-talsdoftande stilen.

När filmen rullade igång undrade jag om det skulle vara samma röstskådisar som gjorde de stora rollerna. Det hade ju ändå gått 14 år en den första filmen. Men, jo, när Elastigirl öppnade munnen och började prata kände jag direkt igen Holly Hunters något udda röst (speciellt hennes ”s” är märkliga och något irriterande). Även Craig T. Nelson var tillbaka som Mr Incredible liksom Sarah Vowell som dottern Violet. Däremot var sonen Dash utbytt mot en ny röstskådis.

Ombytta roller! Ja, det var väl relativt, eller snarare väldigt, väntat. Nu är det förstås Elastigirl som ska visa sig på styva superjhältelinan medan Mr Incredible får vara hemmapappa. Efter att Sofia, och även jag själv, påpekat det något trötta genusperspektivet i den första filmen så kunde jag inte låta bli att ha lite extra fokus på just detta i uppföljaren.

Ja, det är ombytta roller men… jag vet inte om det egentligen blev nån förbättring. I den första filmen var Elastigirl irriterad på att vara ensam kvar med barnen men det framställdes som nåt naturligt och inget att göra nåt åt. När det är pappa som sköter markservicen så framställs han som rena rama… superjhälten. Åh, så duktig han är!

Handlingen i övrigt var helt ok men jag gillade ettan bättre. Här blev det alldeles för förutsägbart. Fast jag misstog mig faktiskt på vem som låg bakom de skurkaktiga planerna. Jag trodde det var brodern men det visade sig vara systern. Men att det var nån av syskonen var alldeles för uppenbart. Det var ju precis samma upplägg i ettan. Våra superjhältar anlitas alltså av skurken själv.

Ett av filmens teman var övertydligt och inte speciellt intressant. Vi tittar alldeles för mycket på våra skärmar och förvandlas sakta till skärmslavar. Huvudskurken heter till och med Screenslaver. Nja, aningen trött skulle jag säga.

Frozone, med Samuel L. Jacksons röst, dyker givetvis upp också. Här påminde han mig lite om Truman Burbanks kompis som alltid kom över med en sixpack när det började hetta till och Truman behövde snacka. Bros!

Sammanfattningsvis tyckte jag detta var klart sämre än ettan. Just hur den (till synes) skulle vrida på könsrollerna kändes krystat och ledde ingenvart. I slutändan skulle det ändå vara Violet som skulle stanna och ta hand om Jack-Jack, Dash som får leka med fjärrkontrollen till bilen the Incredible, och Mr Incredible och Frozone som får superjhälta tillsammans igen.

En detalj som jag gillade var dock hur Elastigirl missade när Jack-Jacks tog sina ”första steg” eftersom hon var ute på superhjälteäventyr. Ja, nu var de där första stegen förstås när Jack-Jacks superhjältekrafter visade sig, men jag tyckte det var en ganska snygg parallell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alien vs. Predator (2004)

Hösten 2004 var jag tydligen sugen på att se actionskräckisar på bio. Först gick jag och såg Resident Evil: Apocalypse som det ju handlade om i söndags här på bloggen. Bara några veckor senare var det dags att se dagens film på bio. Min preblogg-text om Alien vs. Predator skrevs i november 2004. Jag ser nu att det faktiskt är samme Paul W.S. Anderson som ligger bakom bägge filmerna. Vilket år han hade!

Alien vs. Predator överraskade mig en del genom att vara ganska välgjord och ej använda sig av tråkiga Van Bajsing-datoranimeringar. Jag gillade idén med pyramiden som ändrades, och fick lite Cube-vibbar av det. Vissa medlemmar här på forumet (min kommentar: filmforumet filmsnack.se) har sagt att det var okända skådisar. Faktum är att jag kände igen en hel del. Förutom den givna Lance Henriksen så dök Spud från Trainspotting upp och även pappan (den elaka) från Råttfångaren. Problemet med filmen var att vissa bitar stressades igenom. Bl a tyckte jag att det blev lite löjligt när en efter en i gruppen i snabb takt blev antingen Predator- eller Alien-offer. Den hade faktiskt kunna vara en stund längre. Sen tyckte jag hela slutet där <spoiler>hjältinnan och Predatorn blir kompisar</spoiler> blev fånigt. Det funkade inte för mig. Jag tyckte heller inte om att Alien-monstret morrade med munnen som en hund och liksom gjorde en grimas med läpparna. Det är inte Alien-stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Resident Evil: Apocalypse (2004)

Återigen konstaterar jag att jag måste ha varit snällare med betygen förr i tiden. När jag läser min gamla preblogg-text från november 2004 om Resident Evil: Apocalypse känns det som att betyget borde hamna på en klockren etta. Det verkar ju inte ha funnits några förmildrande omständigheter alls.

Jag har inte sett ettan i denna sci-fi-zombie-dilogi som förmodligen snart är en trilogi (min kommentar: och i skrivande stund är det en hexalogi). Kanske fick jag svaret på frågan varför jag inte gjort det nu. För detta var nämligen inte bra alls. Taffliga effekter med tafatta försök att göra Milla till en cool Trinity. Det funkade inte för mig. Ständiga upprepningar i form av zombieattacker, flashbacks från nån sorts operation, ett gapande och skrikande mutantmonster samt det obligatoriska hamrandet på datortangentbord från en rullstolsbunden (givetvis) forskare. Det är dåliga skådisar överlag och till råga på allt en jiddrande pimp daddy som ska vara rolig i varje scen han är med i. Nope, det blir en svag tvåa till denna (toa)rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: WALL·E (2008)

Efter den relativa succén med Ratatouille såg jag fram emot WALL·E: Pixar första och enda (?) science fiction-film!

Inledningen gjorde mig aningen orolig men ingav även hopp om en bra filmupplevelse. De spetsiga bergen av sopor som liknande gigantiska skyskrapor, långt större och högre än de omgivande byggnaderna i staden, var fascinerande. Jag förstod först inte vad de var. Nån form av klippor som växt fram ur jorden? Nej, de var alltså resultatet av flera hundra års sopavfall.

En töntig musikalsång gjorde mig däremot orolig. Är det en musikal eller vad är det som händer? Men jag får medge att det blev en rätt bra effekt när den glada sången tonade ut som kontrast mot det öde jordklotet. Även om det visade sig att WALL·E inte är en musikal så fortsatte dock musikaltemat filmen igenom och det var inte direkt nåt positivt för min del. Förutom musikalen som WALL·E tittar på i sin lilla tv så kändes även hans och EVE:s rymddans som tagen ur en musikal. Jag har hört denna sekvens hyllas men för mig gjorde den ingenting.

Jag har även hört att inledningen höjs till skyarna. 30 fascinerande minuter utan dialog skulle det vara. Det skulle vara fantastiskt. För mig kändes den lite seg och ofta som en fars där WALL·E spelar nån form av stumfilmskomiker/pantomimartist-wannabee.

Mina tankar gick även till Charlie Chaplins tidiga filmer. Men för mig funkade det inte när det är en robot som utför roligheterna. Det är precis samma sak med C3PO i Star Wars. Apropå Star Wars så kändes ju WALL·E som en medveten mix mellan R2D2 och E.T.. Själv tyckte jag inte det var så kul med en film med R2D2 i huvudrollen i nästan två timmar.

När den nya vita roboten anländer ändras dynamiken lite. Jag får en tydlig känslan av att nykomlingen är av hankön. Kanske berodde det på dess aggressivitet i form av ett väldigt snabbt avtryckarfinger. Skjut först, tänk sen. Jag tyckte EVE:s design var väldigt snygg: vit och blankpolerad (inledningsvis). Jag blev påmind om den otroligt vackra videon, i regi av Chris Cunningham, till ”All Is Full of Love” med Björk.

Dags för en passus från Klubben för värdelöst vetande. Är det jag som är tokig eller förekommer det ett rejält misstag i filmen när WALL·E byter en av sina larvfötter? Först är det höger band som är trasigt. Sen är det plötsligt vänster som byts ut. Men sen får vi se att det är höger som är nytt och fint. Nåt är fel här och det förklaras inte genom att WALL·E kan vända huvudet 180 grader eftersom han ser olika ut fram och bak. Nåväl.

Jag tyckte det var lite udda att de människor som förekommer i diverse reklamfilmer eller i den musikal som WALL·E tittar på i sin tv inte ser ut att vara datoranimerade. Nej, det är verkliga människor som man filmat och sen möjligen lagt på ett sorts filter för att kanske få dem att se datoranimerade ut. Det kändes ovanligt för att vara Pixar.

Åh, nej! Svenska texter igen! Fullkomligt idiotiskt. I Ratatouille så lös de med sin frånvaro men det kanske var för att det skulle vara på franska där? Jag minns inte några svenska texter från Ratatouille. När jag nu tittar på inledningen av Ratatouille igen för att kontrollera så är det ju engelska och franska som gäller på alla texter. I förtexterna står det ”Walt Disney presents, a Pixar Animation Studios film” precis som det ska.

I förtexterna till WALL·E står det ”Walt Disney Pictures presenterar, en film från Pixar Animation Studios”. Gah, man gjorde ju rätt med Ratatouille. Varför inte fortsätta på det spåret. Jag antar att Ratatouille anses mer vuxen och mindre för barn kanske.

Jag tyckte det var intressant när WALL·E tappade minnet i slutet. EVE hade ju tagit bort elektronikkortet där minnet förmodligen satt så det var inte så konstigt. Men jag tyckte man slarvade bort det hela lite. Plötsligt fick WALL·E minnet tillbaka. Jaha, men hur då? När kortet byttes så försvann ju allt och det var som att boota om WALL·E och rensa allt. Det borde ha förklarats bättre. Minnet kanske var ett externt minne utanför moderkortet som behövde lite tid på sig att laddas in? Eller så sparade EVE undan minnet och laddade in det senare. Här gick mina tankar till en liknande händelse i The Rise of Skywalker med C3PO i fokus.

Jag förstår som sagt inte storheten med filmens inledning. Jag har även hört att filmen ska bli sämre när handlingen tar oss till det gigantiska rymdskeppet Axiom och de ballongliknande människorna som lever i en cybervärld av lathet. Själv tyckte jag den blev bättre (!) eftersom WALL·E var med lite mindre. Dessutom snappade jag upp en kul replik: ”Every holo-date I have been on has been a virtual disaster”. Ja, lite roar en ordvitsare.

Jag konstaterar slutligen att WALL·E kanske var först med att navigera i rymden medelst brandsläckare. Fick Alfonso Cuarón inspiration härifrån tro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Starta nu brandsläckaren och flyg över till Sofia för att kolla hur hon upplevde filmen.

Björk – ”All Is Full of Love”. Helt bisarrt att den är åldersbegränsad på YouTube. Nakna robotar!

Birds of Prey (2020)

När Sofia publicerade en text om Birds of Prey hos sig så insåg jag att jag glömt lägga upp mitt omdöme om denna den åttonde filmen i DC Extended Universe. Wonder Woman 1984 smet före i kön, vilket den nog inte var värd om man tittar på det betyg den fick.

Under inledningen av Birds of Prey så funderade jag på om jag ens skulle orka ta mig igenom filmen. Det kändes ungefär lika jobbigt som att läsa upp den kompletta titeln Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn).

Det var otroligt berättarrösttungt. Harley Quinn ska berätta allt, absolut allt som händer. Som tittare överöses vi med grälla färger, snabba klipp och hetsig musik. Det är väldigt rörigt alltihop.

Det ska dock sägas att Margot Robbie är perfekt som Harley. Det känns lite som att hon föddes för att spela den här rollen. Lite som Hugh Jackman och Wolverine. Synd bara att de filmer Harley är med i inte är bättre.

Några av de andra valen av skådisar tyckte jag inte var lika bra. Rosie Perez dansade i världens bästa förtexter nånsin men (with all due respect) så passade hon hon inte alls som smart polis. Ewan McGregor som skurken var inte heller speciellt bra. Ewan ser för snäll ut. Nu skulle han vara genomond precis som sin vidrige och överdrivet onde underhuggare. Nja, det blev mest trist och nyanslöst.

I slutändan är ändå Birds of Prey bättre än Wonder Woman 84. Alltid något.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: