Sinners (2025)

1 september, 2026 1 kommentar

Det känns som att jag borde ha gillat Sinners mer än jag gjorde. Inledningen lovade också gott. Jag älskade miljöerna i Mississippi där tvillingarna Smoke och Stack (båda spelade av Michael B Jordan) ska öppna en juke joint efter att ha stulit pengar från maffian i Chicago (kanske från Al Capone, vem vet?). Juke joint? Ett nöjesetablissemang där det bjuds på musik och dans, spel och dobbel, mat och dryck.

Det handlar om musik, om musikens kraft. Den unge gitarristen Sammie (Miles Caton) vill vara med i tvillingarnas projekt trots att hans pappa prästen förbjuder det. Kyrkans musik med gospel och spirituals är god musik (eller kanske gud-musik). Blues är förstås djävulens påfund för lura människan till synd. Sammie lyder inte sin far.

Som sagt, jag gillade filmens första halva. Härliga miljöer, vidsträckta bomullsfält och skön musik. Mycket (sex)snack om cooch och annat. Det är ett drama om musik och vad den betyder för folk. En sorts coming of age-film i form av Sammies uppvaknande. Sen gör filmen 180 graders kursändring.

Den gör en From Dusk till Dawn. Bokstavligen. När jag såg Robert Rodriguez film då det begav sig hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Jag undrar om Sinners hade funkat bättre om jag inte hade vetat vad som väntade. Men det är ju mer eller mindre omöjligt att inte bli spoilad i dagens social medier-samhälle.

Att blanda drama med skräck eller övernaturligt kan vara vanskligt. Här tycker jag inte det funkar. Det förekommer en (hajpad) sekvens med vibbar av magisk realism i form av ett musikkollage där vi hoppar i både tid och genrer. Det borde funka, men jag vet inte, det kändes lite konstruerat och malplacerat.

Filmen tappar mig när Jack O’Connells vampyr kliver in i handlingen och det blir våld, blod och klägg för hela slanten.

Vad vill filmen ha sagt? Ja, att mat, musik och samhörighet är bra och att vita vampyrer och KKK är onda. Det intressanta för mig var i början och relationen mellan Sammie och hans pappa och deras syn på musik.

Slutligen nåt positivt: Delroy Lindo är alltid bra och så även här och jag blev påmind om det här klippet som jag trodde var på riktigt första gången jag såg det. Apropå sociala medier och att vara ospoilad (vilket jag var den här gången). Och Lindo, vilken pondus som skådis!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här är dock på riktigt (och inspirerade Lindo-klippet som jag länkade till ovan)

Arkiverad under Betyg 2, Film, Musik, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Fantastic Four: First Steps (2025)

17 augusti, 2026 4 kommentarer

1, 2, 3, 4.

Det finns en del detaljer som jag gillar med The Fantastic Four: First Steps. Förtexterna sätter tonen direkt. Det är retro! Ja, eller mer precist retrofuturistisk och det är ju ännu bättre. Jag undrade i början när filmen egentligen utspelade sig. Det kändes lite oklart. Wikipedia talar om att det var 1964 och med tanke på att människan i filmen redan varit i rymden så blir det ju inte bara retro utan även futuristiskt. Jag älskade designen på det mesta av prylarna och blev påmind om den i mina ögon något underskattade Tomorrowland.

(Jag inser nu att människan i vår verklighet varit i rymden sen 1961 men i The Fantastic Four: First Steps pratar vi stora rymdskepp som kan färdas till andra galaxer. Det är såna här ”felskrivningar” man upptäcker när man korrekturläser sin egen text.)

Som helhet håller dock inte filmen nån större klass. Den utspelar sig på Earth 828. Vem bryr sig? Alla stakes försvann ju direkt om det nu finns minst 828 Tellusar.

Tempot är så högt jämfört med de 1975-filmer jag såg under den här tiden. Jag hade vant mig vid 75-tempot. Kan man ens kalla The Fantastic Four: First Steps för en film. Det är ju inte en filmfilm i alla fall. Mer av en åktur. Vad är detta? Har jag blivit Scorsese? Men stilen på dialogen, klippningen och all cgi gör att det är ett helt annat djur än en film från 1975. Och det är ju inget konstigt med det. Det kallas utveckling.

Skurken Galactus var ingen höjdare. En planetätare, vad är det frågan om? Men jag kom faktiskt att tänka på den gamla originalserien av Star Trek. I avsnittet The Doomsday Machine stöter Enterprise nämligen på en liknande galaktisk planetätande varelse (eller maskin var det nog, en domedags sådan). Men Star Trek är Star Trek. Där funkar såna här lite fåniga over the top-saker.

Apropå Star Trek så fick vi ju här även se en sån där manöver (gravitationsslunga) runt en stor himlakropp för att färdas snabbare än ljuset. Precis så gjorde ju Kirk & Co för att färdas tillbaka i tiden (färdas långsammare än tiden?) för att hämta knölvalarna i Star Trek IV: The Voyage Home.

Några andra lite trista saker. Eller trista och trista. Trötta kanske är ett bättre ord.

  • The Thing träffar en tjej (blind!) efter att han har blivit… The Thing och alltså en stenbumling. Men det rinner helt ut i sanden och tas inte upp nåt mer. Men vem vet, vi kanske återkommer till det i senare filmer?
  • Babyfödsel rymden? Svar: nej. Det funkade inte på jorden i Hamnet heller.
  • Det är för mycket fantasy, cgi och rymd. Lex, inte Luthor, utan Guardians of the Galaxy.
  • Det hela avslutas med en typisk (trött) uppgörelse i stadsmiljö.

Och därmed avslutar jag min fåniga text.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Eiger Sanction (1975)

31 mars, 2026 6 kommentarer

I The Eiger Sanction hittar vi Clintan som Jonathan Hemlock, en historieprofessor, konstsamlare, bergsklättrare och före detta lönnmördare. En multikonstnär. Take your pick. Han har tidigare jobbat för nån typ av hemlig spionorganisation men har slutat. Tar han ett till ”sista” jobb? Ja, givetvis. Uppdraget går ut på att delta i en klättringsexpedition som ska bestiga berget Eiger i de schweiziska Alperna, och samtidigt klura ut vem som är förrädaren i gruppen.

Handlingen i filmen låter som tagen ur en Alistair MacLean-roman men i det här fallet är det Trevanian som ligger bakom bokförlagan med samma namn som filmen.

Inledningen kändes som en Bond-film. John Williams står för musiken som var väldigt dramatisk och påminde mig lite om Ennio Morricones tema till den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken. Allt känns även väldigt europeiskt vilket inte är så konstigt då filmen inleds i Zürich.

Hemlock besöker sin uppdragsgivare, kallad Dragon, på den där mystiska organisationen och även här är det väldigt mycket Bond över det hela. Dragon är mer av en Bond-skurk än Bond-skurkarna själva. Han är en albino-nazist som överlever genom att vistas i mörker och få ständiga blodtransfusioner. Haha! Det är inte så konstigt att filmen i Sverige fick heta ”Licens att döda”. Notera att Bond-filmen Licence to Kill från ’89 i Sverige fick heta ”Tid för hämnd”. Oh, the joy of svenska filmtitlar.

Det kanske bästa, nej, det bästa med filmen (förutom George Kennedy) är dess klättringsscener. De är helt otroliga. Fotot är strålande liksom miljöerna förstås. Först när Clintan behöver träna upp sina klättrings-skills i Monument Valley genom att bestiga The Totem Pole. Sen när Eiger ska besegras (?). Clintan gör dessutom det mesta av klättringen själv à la Tom Cruise. Det var han tydligen väldigt noga med.

Det som sänker filmen för mig, likt en klättrare som sänker sig ned längs El Capitan med ett rep, är att den inte har åldrats speciellt väl. Filmen är misogyn och rasistisk. Om man ska vara snäll så får åtminstone i princip alla grupper sig en släng av sleven. Ingen går fri. Det görs narr av: svarta, kvinnor, den amerikanska ursprungsbefolkningen, bögar… och stammare.

Jag kanske borde inse att det var en annan tid och bara acceptera filmen som ett barn av sin tid. Men så tänker jag på en film som The French Connection där huvudpersonen Popeye är ett rasistiskt svin. Skillnaden där är att det är rollfiguren som är som han är och filmen bara visar upp det. I The Eiger Sanction är det filmen i sig som agerar mobbare.

Slutligen kul att norska Ringnes tagit sin ”Til tops, bestefar”-reklam härifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

George Kennedy: ”Til tops, Clintan!”

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Snöfilm, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Rocky Horror Picture Show (1975)

20 mars, 2026 10 kommentarer

Det var en udda men inte helt angenäm upplevelse att titta på The Rocky Horror Picture Show. Jag visste på förhand att det var en musikal och en bit in i filmen när själva musikalbiten drog igång tänkte jag för mig själv ”jaha, då får vi se hur det här går”.

Inledningen var dock ganska lovande. Blodröda droppande förtexter och en knallröd mun utan ansikte stack ut visuellt. Det förekom en massa referenser till gamla filmer inom genren skräck och science fiction. The Day the Earth Stood Still, The Invisible Man, King Kong och It Came from Outer Space med flera. Mm, den här filmen är medveten om att den är just en film. Meta!

En återkommande detalj är en berättare, spelad av Bond-skurken Charles Gray, som kommenterar det som händer i filmen och han pratar direkt in i kameran och bryter alltså den fjärde väggen. Meta igen!

Som sagt, när väl musikaleriet drog igång kände jag hur min skepticism triggades, och mycket riktigt så var det här inget för mig. Det är showmusikalrevy med viftande jazz hands… och, nej, det är inte min stil. Det kändes ofta som studentikost flams och trams.

Jag får ändå ge Tim Curry att han i rollen som transvestiten Dr Frank-N-Furter visar upp en väldig pondus, utan tvekan. ”How ‘bout that”. Men som helhet, njae.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helsep

Spock hade inte gjort det bättre

Arkiverad under Betyg 2, Film, Musikal, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Shivers (1975)

24 februari, 2026 4 kommentarer

Shivers är en tidig film från den kanadensiska kroppsskräckmästaren David Cronenberg. Det hela utspelar sig i Starliner Towers, ett modernt och lyxigt lägenhetskomplex utanför Montréal, en sorts all inclusive gated community. Eller ett ”allt inkluderat” grindsamhälle om du föredrar svenska.

Här finns allt du behöver, från restauranger och kemtvätt till ett eget sjukhus och badhus. Men det finns även sånt som du kanske inte behöver, som t ex parasiter som förvandlar de som bor där till sexuella galningar som mest av allt vill delta i orgier. Folk blir vildar som ger efter för sina lustar. Eller är det i själva verket människan rätta men undertryckta natur? Hej, avsnittet The Naked Time från Star Trek: The Original Series!

I inledningen av filmen sker två mord. Det lustiga är att de boende i Starliner Towers inte verkar bry sig nåt speciellt. Jag undrar om det beror på att de flesta av skådisarna är träiga eller om det var ett medvetet val från Cronenberg.

Inget i Shivers är snyggt. Ingen i Shivers är snygg. Det var kul att jämföra med t ex Rollerball från samma år. Där var allt snyggt i mina ögon. Här är allt istället fult och 70-tals-brunt. Kläder, glasögon, miljöer. Fult! Men så hade man ju en låg budget misstänker jag. Och det var så det såg ut på 70-talet. Förutom i Rollerball då, men det var ju en framtidsskildring.

Filmen är udda klippt. Vid ett tillfälle pågår tre scener samtidigt under två sekunder. Man använder även slow motion på ett skönt sätt. Speciellt i slutet som mycket riktigt förvandlas till en badhusorgie som påminde mig om Frankie Goes to Hollywoods video till låten Relax.

Jag fick lite Invasion the Body Snatchers-vibbar. Just hur en efter en förvandlas och att det är i princip omöjligt att undvika. Till slut ger man upp och kanske till och med lockas av dekadensen i att ha gruppsex i en swimmingpool.

Jag tycker mig se att Alien har lånat en del Shivers. Den där parasiten påminner inte så lite om en kombination av en facehugger och en chestburster.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Body Horror, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

The Wild Robot (2024)

26 januari, 2026 Lämna en kommentar

Här kommer en tankeströmsrecension av The Wild Robot. Jag ber om ursäkt för det men så fick det bli den här gången.

Ja, djuren i The Wild Robot är snyggare animerade än i Flow. Ändå tycker jag djuren i Flow hade mer själ. I The Wild Robot har de mer mänskliga drag och människoliknande beteende. Actionsekvenser som man har sett förut. Lite WALL·E-vibbar kanske. Det är inte dåligt alls. Men hur mycket batterikraft har den där roboten egentligen? Den tål dessutom hur mycket stryk som helst. Ah, fy fan, nu är det nån smörig sång under ett flygmontage. Jaha, är det i framtiden och efter en klimatkatastrof? Översvämning, Golden Gate och valar. Jag gillar att de ändå inte ryggar för döden. Åh, nej, en smörig avslutningssång. Grgh. För smörigt för mig överlag. Knappt godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Ugly Stepsister (2025)

12 januari, 2026 8 kommentarer

Som medlem i Stockholm Filmfestival så gick jag faktiskt förra året på en av deras förhandsvisningar. Fast numera är man inte medlem i Stockholm Filmfestival. Nej, nu är man en member of the Stockholm Film Club. Ok, coolt. Eller inte. Det känns mest trött att det ska användas engelska överallt nuförtiden. Haymarket, Mall of Scandinavia, Hometown…

Det var Carl som lurade med mig, och det gjorde han rätt i. Trots att filmen inte levererade så var det mysigt att gå på ett fullsatt Skandia med lite försnack från regissören och manusförfattaren Emilie Blichfeldt och sen efter visningen avhandla filmen med Carl.

The Ugly Stepsister var filmen för kvällen. Och here we go again med engelskan. Det är en norsk film vars titel alltså egentligen är Den stygge stesøsteren. Ok, jag får släppa det här. Drop it!

På senare år har det kommit en del filmer som tagit klassiska sagor men twistat till dem till nån form av skräckisar eller åtminstone historier som berättas ur ett annorlunda perspektiv. Några exempel är Maleficent (som jag sett och gillat), Nalle Puh, Bambi och i viss mån Wicked (som jag sett och inte gillat… musikal). Haha, och nu upptäckte jag att det finns ett TCU, Twisted Childhood Universe.

The Ugly Stepsister är en sorts TCU-film men här har man twistat till det en aning mer och gjort det till en body horror-film. Eftersom filmens titel innehåller en styvsyster så kanske ni har räknat ut att det handlar om sagan om Askungen. Ja, eller i det här fallet snarare om hennes styvsyster.

Elvira (Lea Myren) är avundsjuk på sin vackra styvsyster Agnes/Askungen (Thea Sofie Loch Næss, ja, hon heter så). Elviras mor inleder ett skönhetsprojekt där diverse behandlingar ska förvandla den fula ankungen till en skön svan och få henne bortgift med prinsen. Vi kan väl konstatera att det går så där med den saken. Förresten så var Adam Lundgren rätt så skön som skönhetskirurgen (nåja) Dr Esthétique.

Jag hade ganska roligt under titten på filmen. Elementen med kroppsskräck var bra gjorda och vid ett tillfälle fick jag faktiskt titta bort. Det var för äckligt, helt enkelt. Men som helhet funkade det inte riktigt.

Efter filmen pratade jag och Carl och jag hade ingen stark åsikt varken hit eller dit. ”Den var väl helt ok”, typ. Carl var mer kritisk och då är det lätt att låta sig dras in i det negativa själv.

Under all kroppsskräck så sa nog filmen inte så mycket. Ja, det handlade om skönhetsideal men där slog den in öppna dörrar för mig. Ingen av filmens rollfigurer fick över mig på deras sida. Jag hejade inte på nån, och då är det svårt att ge högt betyg. Jag kände mest nån form av medlidande på distans för framförallt Elvira.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Body Horror, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Wicked (2024)

8 januari, 2026 8 kommentarer

Wicked har ett grundproblem redan från början. Om man, som jag, har sett Trollkarlen från Oz så känns det hela ganska meningslöst från start. Vi vet ju att det finns en grön elak häxa (som tas av daga) och en snäll häxa som är genomgod. Och hela poängen är ju att den elaka häxan från väst är en sorts spegling i Dorothys fantasi av en elak tant i Dorothys verkliga Kansas. Finns det då verkligen nån vits med att se dessa figurers bakgrundshistoria? Vi vet ju redan hur det slutar! Nåväl, ibland är det vägen som är målet.

Resultatet? Mja, inte speciellt bra som väntat. Jag glömde ju i inledningen nämna ett annat grundproblem som filmen dras med. Det är ju en musikal för bövelen och vi vet ju alla vad jag tycker om såna (ja, det finns undantag!).

När sångnumren dyker upp så är det inte nåt jag njuter av. Nej, tvärtom. Ariana Grande (som den snälla häxan Glinda) har en gäll och jobbig röst som skär i öronen. Tur då att Cynthia Erivo som Elphaba (som snart kommer bli elak) är så mycket bättre med en rejäl röst med tyngd i sig. Men sångnumren överlag funkar inte. Musikalmusik är inte min grej (och det kanske är därför som jag gillar Hair).

Handlingen i övrigt känns märklig. Det är lite Harry Potter-vibbar när vi får följa Glinda och Elphaba på en häxskola. Det är lite som en high school-film där Glinda är den populära tjejen med flest följare. Hennes två närmsta är en tjock tjej och en gay snubbe. Så tjock och gay är ok men grön går bort?

Elphaba har en syster också, Nessa, som sitter i rullstol. Under filmens gång funderade jag på om hon kommer att förvandlas till den elaka häxan från öst. Hmm.

Det dyker upp en stilig prins (Jonathan Bailey) och han var en frisk fläkt. Orlando Bloom 2.0 typ fast inte lika trist. Han hade en rätt skön attityd. Ja, fram tills att han inte hade det.

Jag hade inte Orlando-trist under titten så det blir inte en etta. Men filmen lider av prequel-problemet där det ibland känns som att vi ska bocka av olika saker som vi redan vet ska hända. Jaha, där fick Elphaba sin hatt. Jaha, där fick aporna sina vingar. Jaha, där är kvasten. Slutord: jaha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The New Mutants (2020)

22 oktober, 2025 6 kommentarer

The New Mutants är den sista filmen i X-Men-serien och nu vi pratar alltså om serien med filmer som X-Men (2000), X-Men: First Class (2011), Deadpool (2016) och Logan (2017) för att nämna fyra. Nu har ju Disney tagit över rättigheterna för X-Men så numera hittar man Marvels mutanter i Marvel Cinematic Universe.

Jag tyckte den här filmen var ganska intressant. Det är så långt ifrån Avengers: Endgame man kan komma. Ett gäng ungdomar är inlåsta på en anstalt eftersom de har ett traumatiskt förflutet där deras övernaturliga krafter orsakat död och förstörelse. Nu ska de tränas att tygla sina krafter för att så småningom bli en del av X-Men. Det är i alla fall vad de själva tror.

Hela filmen utspelar sig på anstalten så den känns väldigt liten jämfört med andra superhjältefilmer. Ja, den kanske spelar i samma liga som Logan, även om Logan är en betydligt bättre film. The New Mutants är ett sorts kammarspel där ungdomarna sitter och pratar och kommer varandra närmre. En sorts The Breakfast Club för mutanter.

Ett ovanligt inslag för att vara superhjältefilm är skräck. Ja, det är till stor del en skräckfilm där ungdomarna precis som i Stephen Kings It råkar ut för sin egen innersta största rädsla. Förresten, gjorde inte Sam Raimi en MCU-film med skräckinslag? Jo, det var ju Doctor Strange in the Multiverse of Madness, och skräckbitarna var väl det som gjorde den filmen till nåt mer än mellanmjölk.

The New Mutants är trots skräcken i slutändan mellanmjölk. Den stora mängden Buffy-referenser gjorde varken från eller till. Not great, not terrible.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Skräck, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Paddington in Peru (2024)

9 oktober, 2025 2 kommentarer

Paddington in Peru, den tredje filmen om den lilla björnen Paddington utspelar sig till största del, som titeln antyder, i Peru. Kul tänkte jag eftersom jag varit på semester just där med min pappa för ett antal år sen. Det var en av mina bästa semesterresor. Vi var i Lima, flög sen över Anderna till Cusco som ligger på 3400 meters höjd. Tunn luft! Vi åkte tåg mot Machu Picchu men hoppade av en station innan målet och gick sista biten längs Inka-leden. Vi drack Pisco Sour efter att ha vandrat runt bland ruinerna och sen tog en buss oss till Titicacasjön där vi övernattade mitt i sjön på den lilla ön Taquile. Ett morgondopp i kristallklart iskallt vatten och sen tog färjan oss tillbaka till Puno och fastlandet. Vidare mot Lima och sen hem till Sverige igen.

Filmen då? Mja, den var inte dålig men inte heller bra. London-känslan är borta och ersatt med ett cgi-Peru vilket inte var så roligt. Det hela är en sorts Indiana Jones-kopia där man i Perus cgi-djungler letar efter både cgi-El Dorado och cgi-Paddingtons cgi-tant Lucy.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg