Cinderella (2015)

Jag gillar sagor, det har jag alltid gjort. Så nu när Disney har fått för sig att göra om sina klassiska tecknade filmer till vanliga spelfilmer kan jag inte låta bli att titta på dem. Senaste i raden är Askungen. Till skillnad från Maleficent som var mer gritty så är det här verkligen sagokänsla i kvadrat. Kostymerna är kitchiga i kubik och scenografin är överdådig. Guldet glittrar lika mycket som guldet gjorde uppe i Asgård i den första Thor-filmen, vilket kanske inte är så konstigt då det är Kenneth Branagh som regisserat bägge filmerna. Jag kan inte låta bli att tänka på det svenska kungahuset och Victoria och Daniels historia. Jag undrar om filmen låtit sig inspireras av den? Till stora delar är det samma story fast med ombytta könsroller: den vanliga flickan från folket gifter sig med kronprinsen. Lily James är bra som den genomgoda Ella, men tänk hur magisk Alicia Vikander hade varit. Insikt kommen till i detta nu: cinder betyder aska, lägg sen till namnet Ella och du får Cinderella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vikander-vecka: Testament of Youth (2014)

Testament of YouthTestament of Youth är en biografifilm om en kvinna vid namn Vera Brittain (Alicia Vikander). Vera växer upp i början av 1900-talet i England vid en tid när unga tjejer förväntas lära sig sjunga, sy och spela piano samt hitta en man att gifta sig med. Vera sticker ut en del då hon deklarerar att hon minsann inte ska gifta men däremot ska hon plugga litteratur i Oxford. Hennes föräldrar, spelade av Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) och Emily Watson, har sina invändningar men Vera har skinn på näsan och får som hon vill. Hon söker, skriver inträdesprov och kommer in!

Fast det där med att inte gifta sig ändrar sig när hon träffar en av sina brors vänner, Roland (Kit Harington, som tydligen är med i nån serie om tronspel). Veras bror Edward, Roland och deras kompisar utbildar sig alla till officerare men ingen tror väl på allvar att kriget ska bryta ut.

Men kriget bryter ut och de unga pojkarna skickas in i första världskrigets helvete. Vera, som älskar sitt studentliv, känner att hon måste göra en insats och omskolar sig därför till sjuksköterska för att ta hand om skadade soldater. Till en början handlar det bara om brittiska soldater men när hon tjänstgör närmare fronten hamnar även svårt skadade tyska soldater framför henne på sjukbädden.

Filmen inleds som ett klassiskt brittiskt kostymdrama. Det är Downton Abbey som film. Inget fel i det men det är inte jättespännande. Jag gillar ju kostymdramer själv så jag ska väl inte klaga men om jag jämför med t ex En kongelig affære så är ju Testament of Youth betydligt mer slätstruken. Med det sagt så är Vera en tuff tjej (och Alicia gör henne mycket bra) och det var kul att följa hennes kamp för att få gå sin egen väg i livet.

När Vera skulle göra sitt inträdesprov hettade det till lite och blev spännande. Just när hon sitter där i skolbänken, supernervös, så kunde jag inte låta bli att tänka på en scen ur Mr. Bean (av alla tv-serier) då han ska göra nåt sorts prov och när det är en minut kvar upptäcker att ett papper med uppgifter blev kvar i kuvertet. Det var faktiskt lite samma känsla här.

Testament of Youth är en välgjord film. Den är skön att titta på. De flesta skådisar sköter sig utmärkt (förutom något stele Kit Harington). Fotot är fint. Men som helhet känns ändå filmen ganska tom. Vi får en klassiskt romantisk kärlekshistoria där paret tar farväl på en tågperrong och den kvarlämnade kvinnan sen går omkring i trädgården och smeker vita blommor till klinkande pianomusik. Fint men något tomt.

När det gäller skildringen av kriget så finns det ett poetiskt/romantiskt inslag som känns sisådär. I många amerikanska krigsfilmer kan det bli överdrivet (för mig) patriotiskt. I brittiska filmer kanske det blir poetiskt istället? Typ ”de stackars unga fina pojkarna som offrar sina liv”. Krig är ett helvete. Slut. Kan jag tycka. Eller gör en spännande krigsfilm, rakt upp och ner, som t ex Black Hawk Down (ja, jag minns den som bra. Jag får leta upp min gamla recension och lägga upp på bloggen.)

Nu ska ändå sägas att Vera förvandlas av sin upplevelse av kriget. Förutom att vara feminist så blir hon även pacifist. Kanske valde filmmakarna den poetiska tonen för att göra det tydligt varför Vera påverkas så mycket? Ja, förmodligen var det så.

Apropå feminism på film och i tv så kom jag nu att tänka på en aktuell film och en aktuell tv-serie. Nån gång i Testament of Youth så nämns suffragetter. Hmm, suffragetter, det får jag googla på efter filmen tänkte jag. Japp, så dålig koll hade jag. Men nu vet jag bättre, bl a efter att filmen Suffragette gått upp på bio. Tv-serien? Ja, givetvis den härliga svenska Fröken Frimans krig om en grupp kvinnor som öppnar livsmedelskooperativ och kämpar för kvinnors rösträtt.

Alicia? Ja, inte oväntat sköter hon sig utmärkt. Perfekt brittisk engelska och en härlig intensitet. Hon bär filmen på sina axlar som man krystat brukar säga, men så var det faktiskt här. Som helhet är filmen som jag tidigare nämnde aningen blek. Fin men blek.

Avslutningsvis så noterar jag att Alicia ofta badar i sina filmer. Av de jag har sett så har hon badat i Kronjuvelerna (sjö), Hotell (pool), Seventh Son (sjö), Testament of Youth (sjö), Son of a Gun (pool) och En kongelig affære (badkar).

Testament of Youth:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Par

Tårar

Ingen gråter som Alicia…

 

Ant-Man (2015)

Ant-Man-posterFörra sommaren var en Marvel-film en av de mest omtalade och hajpade. Den hette Guardians of the Galaxy. Jag tyckte den var medioker. Hyfsad men ganska tråkig och med en plot vi sett förut. Hela jorden, ja, hela universum, behövde räddas. Det var en så stor skala att insatsen försvann. Den senaste Marvel-filmen utspelar sig på en lite mindre skala. Ibland t.o.m. på en pyttepytteliten skala. Typ tre millimeter. Jag pratar givetvis om Ant-Man.

Jag hade i princip noll förväntningar på Ant-Man. Men givetvis går jag och ser den på bio. En actionspäckad superhjälterulle upplevs bäst på bio. Förväntningarna var låga, främst pga att det för mig infunnit sig en rejäl mättnad på Marvel och deras stil. Tidigare i sommar (eller vänta, det var tydligen redan i april) hade Avengers: The Age of Ultron premiär och den gav mig ingenting.

Döm om min förvåning då jag en bit in i Ant-Man känner att det här ju för fasen riktigt roligt! En myriad av roligheter strömmar förbi på vita duken. Paul Rudd som ”gentlemannatjuven” Scott Lang, som sedemera blir Ant-Man, är hur charmig som helst. Filmens ton är charmig. Allt är charmigt, t.o.m. Michael Douglas.

Douglas spelar doktor Hank Pym som upptäckt ett sätt att krympa avståndet mellan atomer men gömmer sina forskningsresultat för att förhindra att de hamnar i fel händer. När hans tidigare protegé (now gone evil) Darren Cross (Corey Stoll) ändå lyckas med samma bedrift anlitar Pym Scott och ber honom att bli den nya myrmannen med rätt att krympa för att stoppa Cross.

Ant-Man är en science fiction-actionkomedi, och om tittar lite på det här med komedier så är ett tydligt mått på hur en bra komedi hur ofta man skrattar under filmen. Jag skrattade ofta under Ant-Man. Det händer inte så rackarns ofta att jag skrattar på bio. Men här hände det kanske var femte minut eller så. Michael Peña är rolig och jag skrattar. Skämtet när Peña ska berätta nåt för Scott men fokuserar på fel saker är kul och dras två gånger, vilket är precis lagom.

Upplägget i filmen är inget nytt förstås men ändå känns den förvånansvärt fräsch. Märkligt. Vi har ju sett det mesta förut. Superhjältebiten är ungefär som förut. Forskare blir ond, vill ta över världen, eller åtminstone tjäna pengar genom att sälja sin produkt till terrorister. Superhjälte måste stoppa honom (ja, skurken är väl alltid av manligt kön?). Även förminskade människor har vi sett förut. Teskedsgumman någon?

Badger-Man?

Badger-Man?

Filmen är fylld med klichéer. Scotts trio med kompisar är otroligt fåniga med bl a en datornörd som bryter på ryska och en skämtande Tyrese. Scotts fru är ihop med en ny snubbe som dessutom är polis. När Scott kommer på besök för att träffa sin dotter tycker frun och nye snubben att han inte ska vara där. Scott är en slarver men med gott hjärta. Ja, ni hör ju.

Inget i filmen borde egentligen funka. Att Pym och Scott kan kommunicera med och kontrollera myror är fullkomligt befängt. Men det funkar. Det funkar.

Grejen är att allt är välgjort. Första gången Scott blir förminskad bjuds vi på en härlig åktur med början i ett badkar. Det är fantasi- och lekfullt. Härligt. Ja, det är nog förminskningsvinkeln som gör att filmen lyfter för mig. Slutuppgörelsen är egentligen som vilken slutuppgörelse som helst men att den utspelas ombord på ett liten modelltåg är underbart. Jag gillade även att filmen ibland vänder på steken och saker inte förminskas utan blir större. Detta kom oftast som en överraskning för mig och med en komisk effekt som följd.

Jag har hört att det, som vanligt (jag är ledsen, men gäsp), klagas på att det saknas kvinnliga rollfigur som får göra nåt vettigt. Jag vet inte. Ja, Marvel är relativt dåliga, eller jättedåliga om vi ska vara ärliga, på att fokusera på kvinnliga hjältar i sina filmer. På senare tid har vi ändå fått Black Widow och Scarlet Witch. I Ant-Man ser vi Evangeline Lilly som Hanks dotter Hope och jag tycker nog hon fick göra en hel del här. Nej, hon blev aldrig Wasp men nu hette filmen Ant-Man, och scenen mitt under eftertexterna skvallrar om mer fokus på just Wasp i senare filmer.

Men framförallt så sitter jag inte och tänker på såna här frågor under filmen. Det är liksom inte det som sänker eller höjer en film för mig. Har jag roligt? Är jag underhållen? Om svaret är ja på dessa frågor så överskuggar detta det faktum att Hope aldrig fick sätta på sig Wasp-dräkten. Hon fick ju i alla fall slå Scott på käften och träna upp honom i kampsport.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ant-Man.

Avengers: Age of Ultron (2015)

SF har nåt som de kallar för Bioklubben. Det funkar så att du blir medlem och sen får du poäng för varje biobiljett du köper. När du nått upp till ett visst antal poäng kan du använda poängen för att lösa ut nya biobiljetter. Ungefär som när man får EuroBonus-poäng när man flyger med SAS som man kan utnyttja till andra resor. Det här låter ju jättefint och smidigt. På SF:s hemsida kan man enkelt och i god tid innan visningen köpa sina biljetter, välja de platser man vill ha i salongen, registrera sitt bioklubbsnummer så att man får poäng. Man kan gå in på sin egen sida för att se hur många poäng man har och när man måste använda dem. Ett litet aber är nämligen att man måste utnyttja sina poäng inom en viss tid, annars förfaller de.

Nu kan man ju enkelt använda sina poäng när man som köper sina biljetter via nätet, så det där med att poängen försvinner ska ju inte vara nåt problem. Eller vänta nu… det visar sig att det INTE går att använda poäng när man köper biljetter via nätet. Hur tänkte SF där?! Tänkte de överhuvudtaget? Eller handlar det om att SF faktiskt inte vill att man ska kunna använda sina poäng via nätet? Att de vill att det ska vara lite bökigt? Göra det svårt för kunderna och tjäna mer pengar? Inte ok.

Det enda sättet att utnyttja sina poäng är i en kassa på en biograf. Det här låter kanske inte så farligt, men grejen är att jag vill kunna köpa mina biljetter i god tid före visningen. Jag vill se den där grafiken där jag kan se vilka platser som är tillgängliga och sen välja den plats jag vill ha. Jag vill göra detta i god tid och sen vill jag kunna komma till biografen ganska nära inpå visningen med en kaffe i handen och hämta ut min biljett i en biomat. Dessutom måste det – det bara måste – vara möjligt och rent av en barnlek att lösa det rent tekniska med att använda sina poäng via nätet. Man kan ju göra allt annat via nätet för bövelen. Nä, det här måste SF ta och fixa. Pronto.

Jag har varit medlem i Bioklubben i drygt ett år och jag har samlat in och blivit av med hur många poäng som helst. I lördags var faktiskt första gången jag lyckades utnyttja mina poäng då jag löste ut en biljett för att se den senaste Avengers-filmen på en lunchvisning på Sergel. Jag passade på att fråga personalen där varför det inte gick att utnyttja sina poäng via nätet och fick svaret att det fanns nåt tekniskt problem… men att det var på gång. Tekniskt problem, my ass, säger jag. På gång… jag tror det när jag ser det. Fixa och fixa nu. Jag är programmerare, jag kan hjälpa till. Det är bara att ringa. Jag gör det gratis. Det tar en kvart, jag lovar.

Ultron

Ultron: En ganska tråkig skurk som dessutom verkade ha en mun gjord av nån typ av okänd elastisk metall. Det såg bara konstigt ut när han pratade. Visst var det William Hurt som gjorde rösten?

Aaaaaaanyway. Avengers: Age of Ultron var det. Den första filmen jag såg med filmspanarna var faktiskt just den första Avengers-filmen. Den fick godkänt av mig. En underhållande 3,5/5 men det är inte Guds gåva till människorna som många verkar vilja hävda. Min förväntningar på uppföljaren var varken höga eller låga. Jag vet inte ens om de existerade. Joel nämnde i onsdags när vi sågs för att se Miraklet i Viskan att han funderade på att se Avengers: Age of Ultron direkt efteråt. Jag hade inte ens koll på att den redan hade premiär.

Jag tror mitt relativa ointresse kan bero på en viss mättnad. Marvel Studios formligen sprutar ur sig filmer, och är det inte Marvel Studios själva så är det ändå filmer om andra Marvel-karaktärer som X-Men eller Spindelmannen. Och då har vi inte ens nämnt DC-snubben Stålmannen.

I Avengers: Age of Ultron så kastas vi direkt in i den i mitt tycke rätt förvirrade handlingen. Våra hjältar är i kast med att anfalla ett Hydra-högkvarter i ett östeuropeiskt land. Hydra är skurkarna. I högkvarteret finns Lokes spira… äh, skit samma, jag orkar inte redogöra för mer om handlingen. En sak leder till en annan och plötsligt har Tony Stark och Bruce Banner skapat en artificiell intelligens kallad Ultron som flyr via Internet och nu vill förgöra världen.

Handlingen är ändå inte det intressanta. Karaktärerna och hur de samverkar är det intressanta. Det var väl just detta som var roligast med den första filmen, t ex hur Tony Stark och Steve Rogers inte kan sluta att gnabbas. I den här uppföljaren tycker jag inte riktigt samspelet räcker till för att det ska bli en lika bra film.

En sak som jag inte kan låta bli att störa mig på var att vi fick träffa på två mutanter från X-Men också: Quicksilver (torrbollen Aaron Taylor-Johnson med usel accent) och Scarlet Witch (duktiga Elizabeth Olsen, helt utan accent). Quicksilver såg vi ju i den senaste X-Men-filmen där han dessutom ägde den absolut coolaste scenen. Eftersom Marvel inte äger filmrättigheterna till X-Men, men på nåt sätt ändå äger rättigheterna till karaktärer därifrån, så har det gjorts ett avtal som säger att Scarlet Witch och hennes tvillingbrorsa Quicksilver får vara med i Marvels filmer men de får inte vara mutanter. Haha, helt galet. I Avengers: Age of Ultron är de alltså inte mutanter utan förädlade människor, dvs ett resultat av Hydras experiment på människor. Men som jag har förstått det så är det här egentligen inget konstigt i serietidningsvärlden där det är accepterat att det finns en mängd parallella universum där saker och ting kan vara olika. Black Widow kanske flirtar mer med Captain America än med Hulk t ex.

Nåja. Scarlet Witch är faktiskt med i filmens bästa scen, tillsammans med den vad jag trodde något bleke karaktären Hawkeye (Jeremy Renner). Mitt under slutstriden håller Hawkeye ett litet pepptal där han pushar Scarlet Witch att anta utmaningen och bli en Avenger. Bra grejor.

En sak jag gillade var att både Black Widow och Hawkeye konstaterar att de inte har superkrafter (som de andra) utan är vanliga människor men att de ändå har nåt att bidra med i Avengers-gruppen.

Vad mer? Ja, jag har inte så mycket att säga faktiskt. Actionsekvenserna är ganska tråkiga. Den inledande attacksekvensen hade dessutom tydlig och tråkig cgi i form av helt datoranimerade Tor- och Black Widow-karaktärer. Jag trodde vi konstaterade redan i The Matrix Reloaded att detta inte funkar. Slutuppgörelsen är lite långdragen. Under eftertexterna dyker Jar Jar Binks upp i extrascen. En helt ok popcorn-rulle är vad detta är. Fem delat med två känns som ett rimligt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer om Avengers: Age of Ultron, och sen tidigare har Fiffis filmtajm och Flmr delat ut sina domar. Även Den perfekta filmen poddar om filmen idag. Och nu har även The Nerd Bird spanat in hämnarna (i IMAX).

Captain America: The Winter Soldier (2014)

RobertDet kom ett sms. Det var ett sms från min filmspanarkompis Henke. Det stod ”Har du sett Capt America?”. ”Nope” svarade jag. Henke skickade då ”Sugen? I veckan. Inte Kista, Sergel”. ”Yes” svarade jag. Varför återger jag nu den här interna sms-konversationen. Jo, för att det var upptakten på en av de bästa bioupplevelser jag har haft i år. Henke och jag såg till slut Captain America: The Winter Soldier i tisdags, på Sergel, inte i Kista, i 2D, inte i 3D – och jag stortrivdes. Till saken hör att jag på lördagen hade genomlidit prettoskapelsen The Quiet Roar och på söndagen hade jag sett Oscarsfilmen 12 Years a Slave. Jag var helt enkelt upplagd för nåt lättsamt, en Marvel-film t ex.

Jag vet inte hur mycket bakgrunden med de andra ”tunga” filmerna bidrog till att jag njöt så mycket av filmen. Men faktum är att jag efter ett tag satt med ett stort smile på läpparna, och det fortsatte filmen igenom.

I uppföljaren till den första filmen om den amerikanske kaptenen Steve Rogers får vi förutom titelpersonen själv återse Marvel-bekantingarna Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) och Nick Fury (Samuel L. Jackson), chefen för underrättelseorganisationen S.H.I.E.L.D.. Nya bekantskaper är Sam Wilson/Falcon (Anthony Mackie) och den mystiska Winter Soldier (Sebastian Stan).

I filmens inledning utsätts Nick Fury för ett attentat i en helt fantastisk actionsekvens. Efter detta är det upp till Cap America, Black Widow och nya hjälten Falcon att ta reda på vad som ligger bakom. Och de kan inte lita på någon. Inte ens S.H.I.E.L.D., där höjdaren Alexander Pierce (spelad av skådespelarhöjdaren Robert Redford!) agerar suspekt.

Tjoho! Jag älskade detta. Det är perfekt tempo, med härliga actionsekvenser som kommer med precis lagom mellanrum. Däremellan är det skönt samspel mellan de tre huvudkaraktärerna. Black Widow försöker hooka upp Steve med tjejer, liksom lära honom hur datingscenen ser ut på 2010-talet. Steve kommer ju från en annan mer ”oskyldig” tid. Vi fick ju se i den första filmen hur Steve på 1940-talet kraschade med ett plan i Arktis och sen var nedfrusen i dvala innan han 70 år senare väcktes upp och gick med i S.H.I.E.L.D..

Jag gillade Anthony Mackie som Falcon också. Han och Steve blir kompisar och gör roliga saker ihop. Typ som att rädda världen. 🙂 Och Robert Redford. Vilken hjälte. 77 bast och kickar bakdel. Apropå Redford så måste ni se All is Lost där Robban ensam på en segelbåt bär upp en hel film!

Jag gillar konspirationstemat som genomsyrar filmen. Våra hjältar kan inte lita på någon. Efter visningen konstaterade både Henke och jag också att det var ganska mycket James Bond över skurkens storslagna planer. Det handlar om att rasera och sen ta över världen. Vi pratar stor skala här.

Captain America: The Winter Soldier är den bästa (!) filmen som vi hittills sett komma ur Marvel Cinematic Universe. Nej, den något överhajpade The Avengers är inte bättre. Här hittar ni länkar till mina recensioner av de tidigare filmerna: Iron Man, The Incredible Hulk, Iron Man 2, Thor, Captain America: The First Avenger, The Avengers, Iron Man 3, Thor: The Dark World.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kolla nu in vad Henke skriver om Captain America. Log han sig igenom filmen som jag gjorde?

Cassandra’s Dream

Titel: Cassandra’s Dream
Regi: Woody Allen
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Efter suveräna Match Point gjorde Woody Allen, i sitt sedvanliga tempo, två filmer till i London. Mellanfilmen, komedin Scoop, har jag inte sett. Cassandra’s Dream såg jag på bio och skrev om när den kom 2007. Gillade jag den lika mycket som Match Point? Nej, inte riktigt.

Jag tycker det är kul och ganska överraskande att Woody Allen har gjort så bra filmer de senaste åren. Ok, då snackar jag främst om Match Point och den film jag just har sett, haha. Men ändå. Cassandra’s Dream påminner en hel del om Match Point. Det är en historia med Hitchcock-känsla. Skillnaden är kanske att i många av Hitchcocks filmer brukar det vara vanliga personer som hamnar i kriminella sammanhang av misstag. I både Match Point och Cassandra’s Dream är det ett medvetet val som (den vanliga) personen gör, om än motvilligt och ångestframkallande. Detta gör det betydligt intressantare som film.

I Cassandra’s Dream är det två bröder, spelade av Ewan McGregor och Colin Farrell, som låter girigheten styra. Mmm, en film som man inte riktigt har koll på. Stora delar är riktigt roliga, trots att det samtidigt är en sorts tragedi. Men att det är en tragedi kan man liksom inte tänka sig i början. Farrell spelar sin roll grymt bra. Hans ångest känns verkligen. McGregors rollfigur är en snajdare som inte känner lika mycket. De två har dock ett bra samspel. Jag förstår inte hur Woody Allen kan hålla på som han gör, och var han hittar sin inspiration? Cassandra’s Dream är spännande, dråplig, tragisk, välspelad. Kanske inte topp-topp-klass men helt klart över medel.

4-/5

Captain America: The First Avenger


Titel: Captain America: The First Avenger
Regi: Joe Johnston
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Captain America är en i raden av Marvel-filmatiseringar. Denna rad av serietidningsfilmer är väl tänkt att avslutas (ja, jag tycker nog det är dags nu?!) med The Avengers där alla våra hjältar sammanstrålar under ledning av Samuel L. Jackson för att slåss mot världens skurkar. Captain America utspelar sig under andra världskriget. Tyskland invaderar Polen och kriget bryter ut i Europa. USA har inte gått med i kriget än så länge men det känns som en tidsfråga. I New York försöker modige men sjukligt klene Steve Rogers (Chris Evans) att gå med i armén. Det går inte så bra för Steve och han får stanna hemma och istället blir det kompisen Bucky som åker till Europa.

Rogers ska dock få chansen. Utan att han riktigt själv förstår vad som pågår hamnar han i ett hemligt program där man försöker utveckla en supersoldat. Rogers förvandlas från klen sjukling till vältränad toppsoldat men det kanske viktigaste av allt, det har inte förändrats. Anledningen till att Rogers blev utvald är nämligen hans osjälviska mod. Hmm, varför tänker jag på en speciell reklamfilm? (Haha, snälla, det var inte sååå länge sen jag skrev det här men jag har lyckats glömma bort vilken reklamfilm jag syftar på, nån som kan hjälpa mig? Hmm, undrar om det är den där med den stora hunden som skyddar den lilla från regnet? ;))

Nåt som förvånade mig lite var att Rogers till en början bara utnyttjades som en sorts kringresande maskot i syfte att bygga upp den amerikanska stridsviljan. Efter ett tag ledsnar dock Rogers på detta, speciellt efter att bäste kompisen Bucky förmodas vara tillfångatagen eller dödad av nazisterna. Mot sig har Rogers, som nu förvandlats till Captain America, nazisternas vapenminister Johann Schmidt (Hugo Weaving). Denna Schmidt förvandlas även han — till supernaziskurken som vill ta över världen: Red Skull.

Jag har hört en del säga att Captain America skulle vara en torr film utan den humor som behövs. Hmm, ja, kanske är både filmen och Chris Evans en aning bleka just när det gäller humorbiten. Men jag tyckte det inte behövdes eftersom filmen har en ganska härlig matinéstämning. Jag gillar Red Skull-karaktären, hans vapen, hans storhetsvansinne. Även de miljöer han vistas är trevliga, som t ex hans vintriga bergsfort.

Nu har det gått nästan en månad sen jag såg filmen och jag måste säga att inte minns så himla mycket av det jag såg. Efer ett tag så blev den nog lite ointressant, ungefär som det brukar bli i såna här filmer när de går in i actionfasen. Men jag tyckte t ex den var bättre än Sky Captain and the World of Tomorrow, en film som den påminner om en hel del. Matinékänslan var bättre och mysigare i Captain America.

3-/5

%d bloggare gillar detta: