Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

15 juli, 2022 2 kommentarer

Ytterligare en MCU-film kryssad: Doctor Strange in the Multiverse of Madness. Ja, det är lite så det känns med dessa filmer nu. De ska betas av. Efter urladdningen som Endgame bjöd på så gick luften ur både mig och filmerna, vilket i och för sig känns helt naturligt.

Det börjar kaotiskt och förvirrande med en liten tjej som Doctor Strange försöker döda?! Vad är det som pågår? Eftersom man inte förstår varför det som händer händer så är det svårt att känna nåt. Kanske var det fel sätt att starta filmen på?

Under filmens gång får vi reda på mer och mer om tjejen: America Chavez som spelas av Xochitl Gomez (coolt namn där förnamnet uttalas som den ryska vintersportorten Sotji). Men som tittare tror jag att man bli mer engagerad om man först får lära känna rollfigurer för att sen kastas in i ett äventyr tillsammans med dem.

I grunden är DSitMoM en fortsättning på tv-serien WandaVision och filmen vinner nog på att man ser serien först (apropå det här med att känna en rollfigur och vad den har varit med om).

Det förekommer en del roliga koncept som t ex att drömmar är visioner av andra universum med andra versioner av en själv. Ett annat häftigt koncept var att slåss med musik. Jag tror jag aldrig har sett det förut, i alla fall inte gestaltat så här snyggt då Doctor Strange försöker knäcka en annan version av sig själv med noter.

Vi får se många figurer från andra MCU-filmer men även gamla hjältar från både X-Men och Fantastic Four göra kaméroller.

(Skräckfilms)regissören Sam Raimi bidrar med sin personliga stil och lyfter faktiskt filmen till nåt mer än en mellanmjölks-MCU-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ja, jag måste ju även slå in den öppna dörren och tipsa om årets bästa multiuniversum-film Everything Everywhere All at Once (för övrigt årets bästa film alla kategorier, 5/5, därav min nya bloggheader). DS.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Musik, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Wind River (2017)

22 april, 2020 8 kommentarer

Jag älskar snöfilmer. Det har jag alltid gjort. Av nån anledning känns de mysiga. Tänk filmer som A Simple Plan, Død snø, eller gamla western-rullar som utspelar sig i vintriga och klippiga berg, som Death Hunt t ex. Observera att det ska vara snöfilmer som utspelar sig i verkliga snömiljöer med äkta snö, on location. Ingen låtsas-snö som mer brukar se ut som konfetti.

Wind River är en äkta snöfilm och dessutom en filmfilm. Nu är mysig kanske fel ord för att beskriva just Wind River. Rejäl kanske är bättre. Den känns lugn, samtidigt som den ibland inte tvekar att ta i, överraska, och bjuda på våldsamma sekvenser. Framförallt kanske den är väldigt sorglig.

Jeremy Renner spelar, Cory, en spårare och vildmarksexpert som upptäcker en död kvinna från ursprungsbefolkningen i ett reservat. FBI-agenten Jane (Elizabeth Olsen) skickas dit för att reda ut ett eventuellt mord. Jane är som fisken på torra land (bland kyla, snö och hänsynslösa män, även om hon har skinn på näsan) och parar ihop sig med den erfarne Cory för att reda ut vad som har hänt.

Det är Taylor Sheridan som både skrivit och regisserat filmen, och det märks. Andra filmer skrivna av Sheridan är exempelvis Hell or High Water och Sicario och jag känner igen stämningen. Det är lite dystert. Filmerna känner för de utsatta. Det är inte klackarna i taket-filmer direkt. Det finns en stämning av americana och jag vet inte om jag använder ordet i sin rätta bemärkelse. Men det är det ordet jag kommer att tänka på.

En film som kanske varit en influens för Sheridan är John Sayles Lone Star. Även om Wind River inte handlar om ett gammalt mord som skedde för länge sen så har den ett liknande upplägg och skiftar mellan nutid och dåtid på ett snyggt sätt.

Manuset till Wind River är inte utan brister. Jag tycker vissa trådar i historien, och rollfigurer, liksom tappas bort och inte återkomma. Det förekommer en oerhört våldsam och dödlig shootout som bara glöms bort. Vad hände exempelvis med den snälle polisen spelad av Graham Greene?

Överlag är det här dock en på de allra flesta sätt välgjord och välspelad film. Den hade nog haft chans på en topp-10-placering på min 2017-lista men av nån anledning så blev det så att jag såg den dagen efter jag publicerade min lista (som är skriven i sten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Sofia och Henke om Wind River så kolla in vad de tycker!

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Avengers: Infinity War (2018)

2 maj, 2018 9 kommentarer

Avengers och vi tittare har nu nått fram till slutdestinationen (ja, nästan i alla fall) efter splittringen i Civil War och mellanlandningar i Doctor Strange, Guardians 2, Spider-Man: Homecoming, Thor: Ragnarök och Black Panther. Alla (alla!) är verkligen med. Ja, förutom myrmannen och pilbågsmannen som tydligen frivilligt (?) satt sig i husarrest efter det som hände i Civil War.

Avengers: Infinity War tar vid direkt efter händelserna i Ragnrök då ju asarna tvingades fly från sin hemplanet. Ur askan i elden kan man säga. De träffar nämligen på rymdens värsta bad guy Thanos, mannen med den stora hakan, och hans anhang. Thanos är på jakt efter tesserakten, kuben som vi minns från bl a The Avengers. Varför vill Thanos ha kuben? Jo, för att den innehåller Rymdstenen, en av de sex Evighetsstenarna. Dessa sex stenar planerar Thanos att placera i sin metallhandske, smidd av värmen från en döende stjärna, för att få oändlig makt över hela universum.

Eftersom två (om jag räknat rätt) av stenarna finns på jorden, hos Vision och Doctor Strange, så blir The Avengers tvungna att lägga gammalt groll åt sidan för att bekämpa Thanos som har skickat sina underhuggare för att ”samla in” stenarna.

Jag varnar direkt för spoilers. Varning för spoilers.

Jaha, det var väl helt ok det här, eller kanske på sin höjd ok, var min spontana reaktion efter visningen i söndags. Just denna typ av MCU-film som har en hel kader med superhjältar (och skurkar) brukar inte funka lika bra för mig som de filmer som fokuserar på endast en eller två personer. För mig blir det för rörigt, hoppigt och spretigt. Det är därför Winter Soldier är så mycket bättre än Civil War exempelvis, och det är därför jag gillar ursprungshistorier som Spider-Man: Homecoming och Ant-Man.

Det eventuellt positiva och komiska i att Guardians of Galaxy-gänget får träffa Tor och byta några ord med honom på vägen väger inte upp det negativa i att filmen aldrig hinner vila för mig. Vi hoppar från en story till en annan i ett round robin-schema. Lite som i slutet av Return of Jedi. Det är ett sätt att berätta som kanske inte passar mig.

Hur skötte sig Thanos? Var han bra som skurk? Mmm, hyfsad. Han var mer intressant än många andra skurkar. Han hade ett lite annorlunda syfte med sin plan då han inte bara ville utplåna allt liv för att få makt. Nej, han ville utplåna hälften av allt liv för att den kvarvarande hälften skulle få bättre liv. Beundransvärt.

Thanos datoranimerade ansikte gav mig ibland uncanny valley-vibbar samtidigt som det ledde till att jag ibland inte kunde ta honom på allvar just eftersom han var en cgi-figur. Jag tyckte dock Josh Brolins röst gav honom en bra tyngd, ett lugn och en annorlunda eftertänksamhet.

Av Thanos underhuggare, tydligen kallade The Black Order i serietidningarna, gillade jag en figur vid namn Ebony Maw. Han såg ut som Voldemort (ingen näsa!) fast med nån sorts hockeyfrilla istället för att vara skallig. Jag gillade hans stil och nonchalanta sätt att utöva sin telekinesi. Tyvärr avpolletterades han alldeles för lätt och tidigt.

Av hjältarna då? Jo, jag gillar oftast Tor men han var mest ihop med Guardians och jag har aldrig varit så förtjust i dem så då sänktes även Tor.

Steve Rogers, Captain America, är nog min favorit i filmen även om han inte är med så mycket. När jag tänker efter så är det ingen som är med så mycket. Det är kanske Thanos som får mest tid på duken?

När actionscenerna tog vid kände jag att jag zonade ut. Det förekommer bl a en lång sekvens i Wakanda som var trist.

Grundproblemet för mig är nog att jag inte blir engagerad av storyn eller rollfigurerna. Jag bryr mig inte jättemycket, och då är det svårt att gilla filmen jättemycket.

Det i sociala medier omtalade slutet där ett antal av våra hjältar ”dör” påverkade mig inte. Dels för att det tidigare i filmen hintades om att Doctor Strange manipulerade hela skeendet genom nån form av trick, och dels för att det även rent fysiskt framställdes som ett slags tidsresetrick som när Marty och hans syskon försvinner från ett foto i Tillbaka till framtiden. Det kändes som nånting som inte bara är möjligt att upphäva. Nej, det kommer med all säkerhet att upphävas i den fjärde Avengers-filmen.

Som helhet är det ändå en underhållande och helt ok film. Middle of the pack Marvel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen på en bra visning i 2D på Rigoletto tillsammans med Henke. Jag får be om ursäkt för min spontana reaktion när du meddelade ditt betyg efter visningen. Men det var, som sagt, min spontana reaktion. För mig var underhållningsvärdet strax under det i Black Panther och eftersom den filmen inte alls föll dig på läppen så blev jag minst sagt förvånad. Men jag inser nu att vi helt enkelt uppfattar dessa filmer olika. De filmer jag gillar är inte dina favoriter, och vice versa.

Kolla nu in vad Henke skriver om filmen borta hos sig på Fripps filmrevyer.

Även Fiffi, Sofia och film4fucksake har delat med sig av sina tankar i skriftlig form.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Captain America: Civil War (2016)

6 maj, 2016 7 kommentarer

Civil WarDen första maj var jag inte ute och demonstrerade. Nej, jag gick på bio och såg Captain America: Civil War. Det här är alltså den tredje filmen om den genmodifierade amerikanska helyllehjälten från 1940-talet som kämpar mot ondska på 2010-talet.

Första filmen om Steve Rogers kom 2011 och jag tyckte den var en helt ok matinérulle. Inget speciellt men mysig. Tvåan däremot, den med undertiteln The Winter Soldier, var en otroligt charmig rulle som jag log mig rakt igenom.

Civil War är regisserad av samma brödrapar, The Russos, som gjorde Winter Soldier så det borde väl kunna bli minst lika bra det här? Inte riktigt tyvärr. Men inte dåligt alls. Det puttrar på hela tiden och det ska sägas att de två och en halv timmarna rullar på utan att det blir segt. Jag är dock inte alls lika charmad av eller indragen i filmen den här gången.

Vad är det som inte funkar lika bra? Ja, för mig är det lite av ett problem att det här egentligen inte är Captain America 3 utan Avengers 3. Det gör att filmen känns mindre unik och bara en i raden av uppbyggnadsfilmer inför vad som komma skall. Det börjar kännas så med de flesta av Marvels MCU-filmer. De görs för att man ska se nästa film i ordningen. Det finns undantag förstås. Jag tyckte t ex Ant-Man stod väldigt bra på egna ben även om Falcon gjorde ett kort gästspel där. Den kändes som en egen film, kanske för att det var en origin story om en sidokaraktär.

I Civil War ska ALLA vara med: Captain America, Iron Man, Black Widow, Vision, Scarlett Witch, Falcon, The Winter Soldier, Ant-Man, Hawkeye, War Machine, Black Panther, och då är det några ”civilare” jag inte nämnt. Ja, t.o.m. en viss Spider-Man (snackar för mycket!) gör entré en bit in filmen. För mycket? Ja, jag tycker faktiskt det. Andra kanske tycker det är roligt att bocka av hjältarna en efter en men för mig gör det att det blir lite för mycket av det goda. I The Winder Soldier så tyckte jag det var en perfekt mix och man hann med att vara lite mer personliga med våra hjältar samtidigt som några få nya presenterades.

Skurken i filmen är fullkomligt ointressant. Blek. Han spelades av Daniel Brühl som gör vad han kan i en ganska otacksam roll. Nu var väl poängen att han bara skulle fungera som en katalysator för att få Avengers-medlemmarna att börja slåss internt (därav filmtiteln Civil War).

Det finns en riktigt bra scen som kom mot slutet. Jag tar det inom spoilertaggar. Det är när <spoiler>Tony Stark/Iron Man och Steve Rogers/Captain America slåss och Rogers höjer sin sköld för att vad det verkar krossa Starks skalle. Stark skyddar sig instinktivt, han tror helt enkelt att Rogers kommer att slå ihjäl honom trots att de egentligen ju ska vara vänner. Men nu har det alltså gått så långt att han tror att han ska bli ihjälslagen. Det här ger Rogers läge att istället köra skölden rätt igenom Iron Man-dräktens bröstplåt och krossa den runda bränslecellen som sitter där och därmed oskadliggöra men inte döda Stark. Jag tyckte detta var en intressant och ganska stark scen. Stark är för en gångs skull livrädd och efteråt bryter Rogers ihop då han fattar att han faktiskt var nära att slå ihjäl Stark</spoiler>.

Nykomlingen Black Panther var relativt cool med en ganska schysst dräkt och atletiska kunskaper. Han spelades av Chadwick Boseman som jag av en slump såg nyligen i sports-BOATS-filmen 42 där han spelade Jackie Robinson som var den förste svarte baseballspelaren i Major League. I Civil War pratar han engelska med en något störande afrikansk brytning. Ja, jag vet, han är från ett afrikanskt land men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte låta bli att tänka på en amerikan som ska spela Nelson Mandela.

Som jag skrev tidigare så känns detta alltså mer som Avengers 3 än Captain America 3. Det behöver väl i och för sig inte vara nåt fel med det, men nu blev det både en fortsättning på storyn från Winter Soldier och Age of Ultron, och därför kanske varken hackat eller malet. Jag tror jag till viss del har ledsnat på att allt ska hänga ihop, framåt och bakåt, uppåt och neråt. Marvel gör helt enkelt en enda lång tv-serie fast på bio där det går ganska lång tid mellan varje avsnitt. Bra, och bra tänkt, men jag börjar nog bli lite mätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om filmen och tidigare har även Steffo och Fiffi skrivit om inbördeskriget, och nu även Sofia.

PS. Att jag kan tyckas vara lite negativt inställd till filmen kan bero på att jag när jag såg den var rejält förkyld med antydan till feber och ont i hela kroppen, glömde mina 3D-glasögon hemma och fick köpa nya, tänkte köpa en dricka att ha i salongen utifall jag skulle börja hosta, glömde köpa drickan och fick gå ut igen bara för att upptäcka att dryckesautomaterna inte fungerade och fick springa ner till foajén för att köpa dricka där. Men annars var allt bra. 😉 DS

PPS. Varför har Filmstaden Scandinavia så galet högt ljud under reklamen? Ja, vi vet, ni har ett nytt fint ljudsystem men låt det göra sitt bästa jobb under själva filmen, tack. Som det är nu är man tvungen att skrika för att kunna prata med varandra innan filmen börjar. DS

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Avengers: Age of Ultron (2015)

27 april, 2015 21 kommentarer

SF har nåt som de kallar för Bioklubben. Det funkar så att du blir medlem och sen får du poäng för varje biobiljett du köper. När du nått upp till ett visst antal poäng kan du använda poängen för att lösa ut nya biobiljetter. Ungefär som när man får EuroBonus-poäng när man flyger med SAS som man kan utnyttja till andra resor. Det här låter ju jättefint och smidigt. På SF:s hemsida kan man enkelt och i god tid innan visningen köpa sina biljetter, välja de platser man vill ha i salongen, registrera sitt bioklubbsnummer så att man får poäng. Man kan gå in på sin egen sida för att se hur många poäng man har och när man måste använda dem. Ett litet aber är nämligen att man måste utnyttja sina poäng inom en viss tid, annars förfaller de.

Nu kan man ju enkelt använda sina poäng när man som köper sina biljetter via nätet, så det där med att poängen försvinner ska ju inte vara nåt problem. Eller vänta nu… det visar sig att det INTE går att använda poäng när man köper biljetter via nätet. Hur tänkte SF där?! Tänkte de överhuvudtaget? Eller handlar det om att SF faktiskt inte vill att man ska kunna använda sina poäng via nätet? Att de vill att det ska vara lite bökigt? Göra det svårt för kunderna och tjäna mer pengar? Inte ok.

Det enda sättet att utnyttja sina poäng är i en kassa på en biograf. Det här låter kanske inte så farligt, men grejen är att jag vill kunna köpa mina biljetter i god tid före visningen. Jag vill se den där grafiken där jag kan se vilka platser som är tillgängliga och sen välja den plats jag vill ha. Jag vill göra detta i god tid och sen vill jag kunna komma till biografen ganska nära inpå visningen med en kaffe i handen och hämta ut min biljett i en biomat. Dessutom måste det – det bara måste – vara möjligt och rent av en barnlek att lösa det rent tekniska med att använda sina poäng via nätet. Man kan ju göra allt annat via nätet för bövelen. Nä, det här måste SF ta och fixa. Pronto.

Jag har varit medlem i Bioklubben i drygt ett år och jag har samlat in och blivit av med hur många poäng som helst. I lördags var faktiskt första gången jag lyckades utnyttja mina poäng då jag löste ut en biljett för att se den senaste Avengers-filmen på en lunchvisning på Sergel. Jag passade på att fråga personalen där varför det inte gick att utnyttja sina poäng via nätet och fick svaret att det fanns nåt tekniskt problem… men att det var på gång. Tekniskt problem, my ass, säger jag. På gång… jag tror det när jag ser det. Fixa och fixa nu. Jag är programmerare, jag kan hjälpa till. Det är bara att ringa. Jag gör det gratis. Det tar en kvart, jag lovar.

Ultron

Ultron: En ganska tråkig skurk som dessutom verkade ha en mun gjord av nån typ av okänd elastisk metall. Det såg bara konstigt ut när han pratade. Visst var det William Hurt som gjorde rösten?

Aaaaaaanyway. Avengers: Age of Ultron var det. Den första filmen jag såg med filmspanarna var faktiskt just den första Avengers-filmen. Den fick godkänt av mig. En underhållande 3,5/5 men det är inte Guds gåva till människorna som många verkar vilja hävda. Min förväntningar på uppföljaren var varken höga eller låga. Jag vet inte ens om de existerade. Joel nämnde i onsdags när vi sågs för att se Miraklet i Viskan att han funderade på att se Avengers: Age of Ultron direkt efteråt. Jag hade inte ens koll på att den redan hade premiär.

Jag tror mitt relativa ointresse kan bero på en viss mättnad. Marvel Studios formligen sprutar ur sig filmer, och är det inte Marvel Studios själva så är det ändå filmer om andra Marvel-karaktärer som X-Men eller Spindelmannen. Och då har vi inte ens nämnt DC-snubben Stålmannen.

I Avengers: Age of Ultron så kastas vi direkt in i den i mitt tycke rätt förvirrade handlingen. Våra hjältar är i kast med att anfalla ett Hydra-högkvarter i ett östeuropeiskt land. Hydra är skurkarna. I högkvarteret finns Lokes spira… äh, skit samma, jag orkar inte redogöra för mer om handlingen. En sak leder till en annan och plötsligt har Tony Stark och Bruce Banner skapat en artificiell intelligens kallad Ultron som flyr via Internet och nu vill förgöra världen.

Handlingen är ändå inte det intressanta. Karaktärerna och hur de samverkar är det intressanta. Det var väl just detta som var roligast med den första filmen, t ex hur Tony Stark och Steve Rogers inte kan sluta att gnabbas. I den här uppföljaren tycker jag inte riktigt samspelet räcker till för att det ska bli en lika bra film.

En sak som jag inte kan låta bli att störa mig på var att vi fick träffa på två mutanter från X-Men också: Quicksilver (torrbollen Aaron Taylor-Johnson med usel accent) och Scarlet Witch (duktiga Elizabeth Olsen, helt utan accent). Quicksilver såg vi ju i den senaste X-Men-filmen där han dessutom ägde den absolut coolaste scenen. Eftersom Marvel inte äger filmrättigheterna till X-Men, men på nåt sätt ändå äger rättigheterna till karaktärer därifrån, så har det gjorts ett avtal som säger att Scarlet Witch och hennes tvillingbrorsa Quicksilver får vara med i Marvels filmer men de får inte vara mutanter. Haha, helt galet. I Avengers: Age of Ultron är de alltså inte mutanter utan förädlade människor, dvs ett resultat av Hydras experiment på människor. Men som jag har förstått det så är det här egentligen inget konstigt i serietidningsvärlden där det är accepterat att det finns en mängd parallella universum där saker och ting kan vara olika. Black Widow kanske flirtar mer med Captain America än med Hulk t ex.

Nåja. Scarlet Witch är faktiskt med i filmens bästa scen, tillsammans med den vad jag trodde något bleke karaktären Hawkeye (Jeremy Renner). Mitt under slutstriden håller Hawkeye ett litet pepptal där han pushar Scarlet Witch att anta utmaningen och bli en Avenger. Bra grejor.

En sak jag gillade var att både Black Widow och Hawkeye konstaterar att de inte har superkrafter (som de andra) utan är vanliga människor men att de ändå har nåt att bidra med i Avengers-gruppen.

Vad mer? Ja, jag har inte så mycket att säga faktiskt. Actionsekvenserna är ganska tråkiga. Den inledande attacksekvensen hade dessutom tydlig och tråkig cgi i form av helt datoranimerade Tor- och Black Widow-karaktärer. Jag trodde vi konstaterade redan i The Matrix Reloaded att detta inte funkar. Slutuppgörelsen är lite långdragen. Under eftertexterna dyker Jar Jar Binks upp i extrascen. En helt ok popcorn-rulle är vad detta är. Fem delat med två känns som ett rimligt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer om Avengers: Age of Ultron, och sen tidigare har Fiffis filmtajm och Flmr delat ut sina domar. Även Den perfekta filmen poddar om filmen idag. Och nu har även The Nerd Bird spanat in hämnarna (i IMAX).

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Godzilla (2014)

20 maj, 2014 16 kommentarer

GodzillaJag såg Roland ”Jämmerich” Emmerichs Godzilla på bio när den kom 1998. Jag hatade den och delade ut en etta. Det japanska originalet är helt ok och framförallt har det ett väldigt bra soundtrack. När jag hörde om att det återigen skulle komma en remake (eller reimagining?) så var inte peppen så stor, inte stor alls. Sen fick jag höra att regissör skulle vara en viss Gareth Edwards. Nu kanske jag inte tycker att hans film Monsters var en riktig fullpoängare men jag gav den i alla fall en stark trea när jag såg den på Filmfestivalen 2010. Kanske var Edwards rätt man för jobbet? När det kom en förfrågan från Fiffi om att gå på premiären så kände jag mig något oväntat peppad. Jag fixade biljetter och tillsammans med Christian, Fiffi, Henke och Joel satt jag på Rigoletto för en vecka sen med 3D-brillorna på näsan. På raden framför satt dessutom filmspanarbekantingen Vrångmannen.

Obs! SPOILERS…

Nu kan det nog hända att jag spoilar en del av detaljerna i handlingen så ni får läsa vidare på egen risk. Eftersom det faktiskt gått en vecka sen premiären så orkar jag inte vara så kryptisk utan jag kör på utan spoilervisir. Spoilervisir? Oh brunn.

Filmen inleds lovande. Jag hade nogsamt undvikit alla trailers och visste inte heller vilka skådisar (inte en enda faktiskt!) som skulle vara med. Det började som sagt lovande med Bryan Cranston, Juliette Binoche, Ken Watanabe och min favvo Sally ”Poppy” Hawkins. Aha, det här kanske blir en skådespelarnas film… plus lite bra monster? Med kvinnor i starka roller? Haha, jag vet inte hur jag tänkte där! Alla skådisar är fullkomligt wasted. Inte berusade alltså, utan bortkastade.

Juliette Binoche offras efter fem (?) minuter då hon blir instängd i de nedre delarna av ett kärnkraftverk som börjar läcka strålning. Bryan Cranston har en del klagat på men jag tyckte ändå han funkade hyfsat. När han bröt ihop efter att frun Juliette stängts in för att dö så tyckte det kändes trovärdigt. Men det kanske beror på att jag inte har sett Breaking Bad och därför vet hur bra han egentligen är? Nu offras även han ganska snabbt så då var vi på minus två.

Ken Watanabe. Ken Watanabe? Är han fortfarande vid liv? Det såg nämligen ut som han var en vandrande hjärnblödning filmen igenom. Han har ständigt ett, och endast ett, uttryck. Han ser ut som han håller på att skita ut en sån där alien som vi lärde känna i Stephen Kings Dreamcatcher. Han är hela tiden på gränsen till ett utbrott. Kanske är det en sorts ofrivillig nidbild över uppjagade japaner?

Sally Hawkins ser man knappt. Hon står och stirrar på monster och frågar Ken vad de ska göra. Bortkastad, tyvärr.

Istället för denna klase med klasskådisar får vi träffa Aaron Taylor-Johnson (nej, jag kände inte igen honom från Kick-Ass), Elizabeth Olsen (nej, Henke, jag har inte sett Martha Marcy May Marlene än) och en läskig unge desto mer. De spelar far (en soldat), mor och son i den familj som efter inledningen hamnar i fokus. Mamman och sonen väntar oroligt medan pappan är ute på äventyr för rädda världen och sin familj.

Efter de hyfsat lovande första fem minuterna går det alltså utför med filmen. Den är seg. Vi får se två andra monster, onda kusiner till Godzilla kan man säga, men de övertygar inte mig helt även om de är coolt designade. Jag kände t.o.m. att jag dåsade till några gånger. Inte ett gott betyg. Nåja, det kanske kan bli en svag trea i alla fall, tänkte jag. Men…

MEN, och det är ett MEN med stora bokstäver, det som räddar världen, soldatens familj – och filmen – är GODZILLA = det bästa monster jag nånsin sett på film. Det som är så bra med filmen Godzilla är att jag kan se hur mycket som helst av monstret Godzilla. Hon är en skapelse som är så snygg, mäktig och mytiskt härlig att jag bara får rysningar. Jag fick alltså rysningar!

(Här är det lite intressant att jämföra med en film som Alien. Jag älskar det monstret också förstås och som film är Alien bra mycket bättre och en klockren femma. Att monstret funkar i Alien beror nog dels på att det är snyggt designat av H.R. Giger (VIF) och dels på att det inte syns nån längre tid i bild. I Godzilla kunde jag vila ögonen på monstret länge utan tycka att det förlorade sin dragningskraft.)

Under filmens avslutning, som äger rum i San Francisco, när Godzilla och de två andra monstren har sin uppgörelse så känner jag plötsligt hur håren reser sig på mina armar. Vad är det som händer? Det här händer inte? Jag får gåshud. San Francisco är förvandlat till ett slagfält för sagolikt snygga varelser. Även fast jag inte läst ett enda H.P. Lovecraft-verk så får jag Cthulhu-vibbar. När Godzilla framträder ur dimman… åh, fy fan. Så snyggt. Episk känsla. Jag skojar inte.

En rolig detalj är att hela downtown San Francisco är ett enda slagfält där allt är en röra. På nåt märkligt sätt så är ändå alla fina kinesiska lyktor i Chinatown fortfarande intakta. Manuset gjorde verkligen allt för den snygga bilden, och just nu, denna gång, så sväljer jag det. För det såg verkligen läckert ut. Och då har jag inte ens nämnt fallskärmshoppet! Gåshud igen.

Jag skiter helt i den där soldatens familj men jag kunde titta hur länge som helst på varelsen Godzilla. Det är mycket ovanligt för mig när det gäller den här typen av film. Oftast brukar jag känna att action/fajting/cgi-sekvenserna blir transportsträckor och därför för långdragna. I 2014 års version av Godzilla så var det just dessa sekvenser som var dess unika styrka jämfört med andra filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Godzilla? Badzilla eller Goodzilla? Kolla in här:

Christian
Fiffi
Henke
Vrångmannen
Filmitch
Sofia
Flmr
Pappa älskar film

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: