The Evil Dead (1981)

Mitt under brinnande Stockholm Filmfestival sticker jag emellan med en gammal preblogg-text om en i raden av amerikanska skräckklassiker från 70- och 80-talet. För några dagar sen handlade det om Halloween. Den här gången är det Sam Raimis The Evil Dead som är i fokus och min text om den skrevs i augusti 2004.

Då har jag sett ytterligare en av de filmer som finns på min lista över skräckklassiker. Jag har bara Hellraiser kvar nu (min kommentar: och den har jag ju sett vid det här laget). Denna gång var det alltså The Evil Dead som skulle bockas av. Vi har ett klassiskt scenario: ett gäng 20-nånting-åringar åker till en stuga på landet och råkar ut för elaka tingestar därute i skogen. Denna gång väcker man döda andar till liv genom att läsa i de dödas bok samt spela upp en tillhörande bandinspelning.

Denna film började lovande. Jag tyckte inledningen där kameran svepte över dammen som det bubblade om, samtidigt som man klippte in scener från kidsen i bilen på väg till stugan, var bra gjord. Efter denna lilla prolog där en krasch med en lastbil undveks med nöd och näppe började filmen på riktigt och då blev det genast sämre. Skådisarna är dåliga och handling och dialog är inte bra. I välgjorda (skräck)filmer kan man njuta av just skådisar, dialog och handling när det inte är så mycket action eller skräck. Det blir som en uppbyggnad inför det som ska hända. Här finns ingen sån känsla. Sen plötsligt, helt utan förvarning, övergår filmen till en splatterfilm när de onda andarna tar över person efter person. Det var tur att det hände nåt, för det blev lite roligt i alla fall när detta kom igång. Men det blir aldrig läskigt, spännande eller roligt nog för att ge ett godkänt betyg. Slutsatsen är att detta är en sån film som jag inte riktigt förstår fascinationen över. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ja, ja, jag vet vad ni kommer säga: jag borde se tvåan och trean eftersom de är bättre!

Oz the Great and Powerful

graffititomten

Nu tar bloggen julledigt några dagar. Men först lite om en film med en viss James Franco som trollkarl, och redan på fredag är det dags för nästa film i det pågående decennietemat, så titta in då. God jul önskar graffititomten!

****

OzTitel: Oz the Great and Powerful
Regi: Sam Raimi
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Så här i slutet av året kör jag uppsamlingsrace med filmer som jag missat tidigare. Den här gången var jag inte sugen på nåt tungt utan mer på humör för nåt lättsamt. Oz the Great and Powerful var en film som hade fått dålig kritik men det var ju ändå lite skön fantasy och en mysig stund tänkte jag. Man kan säga att filmen är en prequel till mysmusikaläventyret The Wizard of Oz. Vi får se hur den mer eller mindre misslyckade trollkarlen Oscar Diggs (James Franco) under en storm färdas i en luftballong från Kansas till landet Oz och där dras in i en häxfajt.

Jag tänker för en gångs skull på musiken. Den är gjord för att väcka en känsla av magi och fantasi. Mycket riktigt visade det sig vara alvmannen Danny Elfman som stod bakom den.

Och därmed var det slut på magin.

James Franco är dålig. Eller ja, när han ska spela trollkarl är han dålig. Jag tror inte för ett ögonblick att han är trollkarl. Nu ska han i och för sig vara en misslyckad trollkarl men ändå… När han i inledningen, när han är kvar i det svartvita Kansas, är han ok i en kort scen mot Michelle Williams.

Landet Oz är inte svartvitt. Det fullkomligt skriker om färger. Det ska vara magiskt, mystiskt och mysigt men det kunde inte vara mer tråkigt. Den mustiga sagokänslan saknas helt. Allt känns artificiellt, för rent, för snyggt, för datoranimerat, för slickt. Efter att Oscar landat med sin ballong i Oz är plötsligt Mila Kunis där. Kunis spelar en av häxorna men känns utklädd, helt fel och bara fel. Hennes kläder matchar inte resten av designen på Oz. Det känns som att Kunis ska till catwalken i Paris, inte till Smaragdstaden.

Filmens problem är att den inte lyckas skapa sammanhang för några av sina rollfigurer. De dyker bara upp, helt utan sammanhang. Oscar stöter på en flygande apa (Zach Braff), en bra animerad flicka av porslin (China Girl) och andra men ingen känns riktigt hemma i Oz.

Precis som i den gamla The Wizard of Oz så gillar jag idén med att personerna i den verkliga svartvita världen dyker upp i Oz i form av fantasifigurer. Porslinsflickan är t ex i den verkliga världen en flicka i rullstol vars föräldrar ber ”trollkarlen” Oscar att bota henne. Men det hjälper inte detta sömnpiller till film. Oz the Great and Powerful är tyvärr urtrist, aldrig spännande, bara tråkig.

betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Samma skådis!

Franco

Oz

Alien

Alien

Drag Me to Hell


Titel: Drag Me to Hell
Regi: Sam Raimi
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Christine (Alison Lohman) spelar en duktig flicka. En sån som väntar och hoppas på den där befordran men som får hämta chefens lunch och förmodligen bli sidsteppad av nya killen på kontoret trots att det är hon själv som lär upp honom. Christines pojkvännen (Justin Long) är snäll om än något av en torrboll (han samlar på mynt!) men hans föräldrar, framförallt mamman, har högre krav än nån jänta från landet som jobbar på bank.

När så tillfället yppar sig, så som det brukar göra på film, så har Christine chansen att göra ett intryck på sin chef (David Paymer). En stackars gammal zigenar-tant (Lorna Raver) sitter nämligen framför hennes skrivbord och hoppas på att få ett nytt anstånd av banken där Christine jobbar. Stu, den nya killen, kan ju enligt chefen ta de där jobbiga besluten, men kan Christine göra det? Well, som ni gissat så tar hon ett JOBBIGT beslut, och avslår tantens anstånd. Och det skulle hon inte ha gjort. Tanten blir nämligen rasande och åkallar getdemonen Lamia för att dra henne ner i helvetet inom tre dagar. Muahaha.

Resten av filmen blir jobbig, minst sagt, för Christine. Besöket hos pojkkvännens föräldrar när hon ska göra ett gott intryck går väl inte helt smärtfritt. Saker kommer till liv, Christine ser syner, får smällar på käften av osynliga händer, sjalar kan plötsligt materialisera sig och försöka strypa henne, på natten vaknar hon av att tanten kräks ut insekter och larver i hennes ansikte. Haha, ja, hon har det inte lätt stackars Christine.

Hon går till ett medium (Dileep Rao) för att få hjälp. Kanske ett djuroffer kan hjälpa, hon har ju en kattunge? Inget verkar hjälpa och de tre dagarna börjar gå mitt sitt slut. Kanske finns ändå nån eller nåt som kan hjälpa?

Jag måste säga att jag var lite skeptisk till den här Sam Raimi-rullen. Det jag hade hört var att det skulle vara Raimi i fin gammal Evid Dead-form. Fast grejen är att jag har sett ettan i den serien och var inte alltför förtjust. Jag hade problem med den överdrivna splatter/humor-skräcken. Men: Nu funkade det klockrent, vilket kanske märks på texten så här långt. Jag var underhållen från början till slut. Jag skrattade högt ett antal gånger. Samtidigt som det är roligt har man fått till en bra stämning, med bra äckelfaktor bitvis. Jag vill åtminstone inte bli biten av en dreglig tant som tappat sin löständer.

En sak jag gillade är att Raimi lagt in element som man känner ifrån romantiska komedier, som i scenerna på Christines jobb eller vid besöket hos de blivande (förhoppningsvis) svärföräldrarna.

Alison Lohmans ska ha en stor eloge. Hon gör en härlig insats som den vilt kämpande Christine. Och just när man tror att hon kanske har klarat sig ur knipan så…

4/5

%d bloggare gillar detta: