Spider-Man 3 (2007)

13 september, 2020 6 kommentarer

Efter en hyfsat lång text om Spider-Man 2 i fredags blir det bara en kort gammal preblogg-blänkare om trean i serien om Peter Parker. Haha, jag är inte nådig i min kritik mot filmen men ändå delar jag ut en tvåa, eller 2-/5 om man ska skriva ut med siffror och minustecken. Om jag hade skrivit en sån här text idag hade betyget nog blivit 1,5/5 om jag skulle använda det system jag har på bloggen nu där man kan använda halvbetyg. Min text om Spider-Man 3 skrevs i februari 2010.

Jag tänkte att det var dags att göra Spindelmannen-trilogin komplett genom att se trean. Men, oj, vad dåligt detta var. Jag hade sett fram emot en avslappnande rulle att slötitta på, men den är så fånig och politiskt korrekt att jag blev irriterad. Jag gillade dock Sandmannen. Jag gillar ofta att se hur de olika hjältarna/skurkarna skapas och får sina superkrafter. I övrigt är det hela en fantastiskt töntig och fjantromantisk mjäkfilm – med vissa actioninslag. Det känns inte som det finns nån egentlig skurk. Nej, filmen domineras istället av mjäk, fånerier och pekoral. Och varför ska de alltid envisas med att få med den amerikanska flaggan i bild med Spindelmannen i förgrunden? Jag vet inte om det ska vara nån speciell grej med just dessa filmer; jag tycker mig känna igen det från de tidigare filmerna i trilogin. Blä.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En bonus-mashup

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Catch Me If You Can (2002)

2 mars, 2018 4 kommentarer

Natten mot söndag kan Steven Spielbergs The Post vinna en guldstatyett för bästa film då ju Oscarsgalan går av stapeln. Nu är det väl osannolikt att The Post skulle avgå med segern men konstigare saker har ju hänt. Här kommer ett gammalt preblogg-omdöme om en Spielberg-rulle från förr. Nämligen Catch Me If You Can från 2002 och texten skrevs i maj 2003.

Spielberg har spottat ur sig filmer på senaste tiden. AI tyckte jag var dålig, Minority Report helt ok och den senaste Catch Me If You Can får godkänt. Den är rätt fascinerande eftersom den bygger på verkliga händelser… ja, i början står det att filmen inspirerats av verkliga händelser. Men ändå.

Egentligen handlar det om en ung kille på jakt efter sig själv och nån sorts ordning i sitt liv. Det hela börjar när den 16-åriga Franks föräldrar skiljer sig och Frank (Leo DiCaprio) rymmer hemifrån. Hans pappa (Christopher Walken) är en sorts fifflare och har problem med skattemyndigheten, och familjen har tvingats flytta från sin villa till en trång lägenhet. Frank vill ställa allt till rätta, dvs fixa pengar till pappan och därigenom få mamman att komma tillbaks till pappan igen. Frank börjar förfalska checkar, utger sig för att vara pilot och flyger runt jorden. Det hela eskalerar och det är bara en tidsfråga innan verkligheten, i form av FBI-agenten (Tom Hanks) kommer ifatt Frank.

Det är i grunden en rätt så sorglig historia även om Franks lurendrejeri är roligt. Jag gillar 60-talskänslan som Spielberg fångat på ett bra sätt. Leo passar i sin roll tycker jag. Hanks känns lite för snäll som FBI-agent men han kanske var så i verkligheten. Walken är förstås bra men är med för lite. Filmen funkar som underhållning för stunden men liksom i andra filmer (AI!) har Spielberg en förmåga att dra ut slutet och det blir lite för långt och utan knorr. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Biografifilm, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

28 augusti, 2017 4 kommentarer

The Hunger Games-filmerna har varit en blandad kompott för min del. Av de tidigare filmerna såg jag Catching Fire och Mockingjays första del på bio. Första filmen och nu del två av Mockingjay avnjöts hemmavid. Betygsmässigt har det gått upp och ner men alltid hamnat mellan 2/5 och 3/5. Det var skönt att konstatera att filmmakarna avslutar med en av de bättre filmerna i serien. Det här är en YA-film med kvalitet. Jennifer Lawrence är riktigt bra som motvillig hjältinna. Inledningsvis är det fokus på intima scener, och inte action, vilket jag uppskattade. Ett tag är filmen en ”vandra i kloaker samtidigt som en efter en i gruppen går åt”-thriller. Man lyckas även få in själva spelelementet på ett ganska smart sätt. Man kan hävda att slutet var förutsägbart så som det framställdes i filmen men jag tyckte ändå det var överraskande och bra rent manusmässigt att det gick som det gick. Slutligen: Philip Seymour Hoffman, snyft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Lego Movie (2014)

10 februari, 2015 4 kommentarer

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Animerat, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

10 december, 2014 14 kommentarer

filmspanarna_kvadratTyvärr har det spridit sig en sjukdom i Hollywood (filmus svullus kapitalismus) som resulterat i att filmbolagen känner sig tvungna att göra två eller flera filmer även när historien i sig är alldeles lagom för en endast en film. Därför är den fullständiga titeln på filmen som filmspanarna skriver om idag The Hunger Games: Mockingjay – Part 1. Puuih.

Vi hoppar in i filmen princip direkt efter tvåan Catching Fire. Katniss (Jennifer Lawrence) har räddats från hungerspelen och The Capitol av militäriska rebeller från Distrikt 13 ledda av en silverblondhårig Julianne Moore. Peeta (Josh Hutcherson) blev kvarlämnad i The Capitol och i president Snows (Donald Sutherland) grepp. Nu är det tänkt att den motvilliga Katniss ska marknadsföras som the Mockingjay, dvs själva symbolen för upproret bland alla distrikt.

Jag blev positivt överraskad av… Catching Fire. Efter att ha sett ettan på hemmabio så såg jag faktiskt Catching Fire på bio och tyckte den var helt ok. Första delen av Mockingjay var varken bu eller bä för mig. Den kändes litet statisk, litet tråkigt, litet seg. Jag har egentligen inget att säga om den, förutom att den känns långdragen. Den försvann från mitt medvetande ganska så direkt. Ibland blir dock filmen skrattretande dålig som t ex när en viss katt ska räddas…

Det jag kan säga är att det var en fröjd, en litet sorglig fröjd men ändå en fröjd, att se Philip Seymour Hoffman som Distrikt 13:s ”propagandaminister” och producent av reklamfilmer med Katniss i huvudrollen som the Mockingjay.

Mockingjay

Det andra guldkornet var förstås den f.d. hungerspelsdeltagarledsagaren Effie (härligt spelad av Elisabeth Banks) som även hon har hamnat i det strikta Distrikt 13. Hon gör så gott hon kan men har det svårt utan sina peruker! Här bjuds vi på litet skön och välbehövlig humor, speciellt i samspelet med Hoffman.

I övrigt gillade jag sången The Hanging Tree med en bra bluegrass/blues-känsla. Jag gillade sekvensen när Katniss skickats ut till Distrikt 8 (där alla är svarta av någon anledning) för att fånga hennes äkta känslor på (propaganda)film. Katniss är ju en väldigt motvillig rebellsymbol och för att det ska bli äkta så måste hennes känslor vara på riktigt.

Jag skrev i min recension av Catching Fire att jag gillade världsbyggandet i den filmen mer än i ettan. I Mockingjay tyckte jag man tog ett steg tillbaka. Jag fick aldrig någon riktigt känsla för varken Distrikt 13, The Capitol eller något av de andra distrikten.

Som slutord får jag säga att jag faktiskt saknade själva hungerspelen. Ja, faktiskt. I ettan tyckte jag de mest var fåniga men i Catching Fire funkade spelen för mig. Nu förekom inget spel, trots att filmen fortfarande heter just The Hunger Games…

   

Själva visningen var för min del en trevlig upplevelse. Jag noterade inte några speciella störningsmoment. Bredvid mig satt två tjejer som var helt inne filmen. De levde sig verkligen in i handlingen kan man säga, och det bidrog positivt snarare än negativt till visningen. Några av de andra filmspanarna stördes av en idiotisk mobilmarodör. Jag hade tur och satt i en sådan vinkel att jag slapp se den upplysta skärmen. Om ni hoppar vidare och läser de andras texter så tror jag emellertid att ni kan hitta litet gnäll om detta otyg – ja, förutom andra åsikter om filmen vill säga. 🙂

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Filed under Action, Betyg 2, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Catching Fire

12 januari, 2014 12 kommentarer

Jennifer

Spoiler Nose job? Spoiler slut

Titel: The Hunger Games: Catching Fire
Regi: Francis Lawrence
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmen om Katniss (Jennifer Lawrence) föll mig inte riktigt på läppen. Min filmspanarkompis Joel skrev ett inlägg med titeln – om jag minns rätt – ”10 Things That Sucked About The Hunger Games”. Tyvärr kan jag inte av länka till Joels inlägg eftersom det just nu befinner sig i ett sorts cyberlimbo. Jag kanske inte kan räkna upp tio saker som jag ogillade med den första filmen men bra var den inte i mina ögon. Faktum är att det var väldigt nära ett bottenbetyg. Det enda som räddade den är att jag i grunden är ett sf-fan, och då räcker det med lite sf-element för att göra en film någorlunda intressant.

Jag läser nu igenom min recension av den första filmen, The Hunger Games, för att se vad det var som jag inte gillade. Oj, det var mycket jag inte gillade! Scenerna mellan Katniss och Peeta (Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson) tyckte jag var plågsamma. En liten tjejs dödsscen gjorde att jag ville snabbspola. Samhällskritiken kändes krystad istället för skarp. Med mera, med mera, med mera. Och så var musiken äcklig. Bottenbetyget var som sagt nära.

The Hunger Games: Catching Fire var en trevlig och positiv överraskning. Jag var inne i filmen hela tiden. Den av mig så hatade Peeta var faktiskt ganska intressant som rollfigur trots, eller kanske för att, han är en lismande svärmorsdröm. En sak som jag inte tror funkade i ettan var skapandet av själva världen. Jag fick nog aldrig en känsla av hur distrikten eller The Capitol fungerade, hur de var uppbyggda. I tvåan tyckte jag världsbyggandet var klockrent. Kanske beror det på att jag ungefär visste vad som väntade och därför kände igen mig.

Precis som i ettan så handlar allt, eller det mesta, om Jennifer Lawrence. Hennes rollfigur Katniss är i fokus och vi får följa det som händer ur hennes perspektiv. Hon är i princip med i varje scen i filmen. Jag gillar hur Katniss framställs. Hon funkar som kvinnlig förebild men utan att det blir en feministisk predikan. Hon är stark men motvillig. Det märkligaste i sammanhanget är att Peeta, som jag alltså ogillade skarpt i första filmen, här mest känns tafatt gullig (och så är han lik svenske fotbollstalangen John Guidetti).

Jag tycker själva hungerspelen var intressantare och bättre filmade rent actionmässigt än i ettan. Det var kul med lite udda deltagare, främst i form av Jeffrey Wright och Amanda Plummer, och istället för vidrigt animerade monsterhundar får vi här snyggt gjorda babianer och mystisk frätande dimma.

Till skådespelartyngden bidrar Stanley Tucci (helt galet bra!) och Donald Sutherland precis som i den första filmen. Dessutom har Philip Seymour Hoffman anslutit och det kan ju aldrig vara fel.

I slutändan är filmen ändå en enda lång uppbyggnad inför trean Mockingjay vilket gör att den ”bara” hamnar på en trea. Förresten ser jag nu att Mockingjay-filmen har drabbats av Harry Potter-syndromet och alltså kommer att delas upp i två filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Undrar ni över om John Guidetti och Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson verkligen är lika? En strålande comeback för min Lika som bär-kategori.

John Guidetti Peeta

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Dystopi, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games

20 oktober, 2012 11 kommentarer

Titel: The Hunger Games
Regi: Gary Ross
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag tyckte filmen The Hunger Games bitvis var plågsamt dålig och här kommer en annorlunda och SPOILERFYLLD recension där jag bara öser ur mig vad jag tyckte. Inget om handlingen så där på det vanliga sättet alltså. Den får ni läsa om på andra ställen eller så kan ni ju läsa böckerna.

Scenerna mellan Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson (Peeta) och Jennifer Lawrence (Katniss) får mig att längta efter att vara en person som faktiskt kan tillåta sig att spola framåt i filmer. Den lilla tjejens dödsscen (jag pratar om Rue spelad av Amandla Stenberg) var en katastrof. Jag önskar att jag kunde spola framåt. Men, nej, jag härdar ut.

Det är nåt med upplägget på hela filmen som inte funkar. The Long Walk (hehe, jag tänker mig redan den som film), The Running Man (kanske främst boken) och Battle Royale är så mycket bättre. Där funkar satiren eftersom den skildrar samhälle som själva deltar i showen. Här är det avlägsna distrikt som i princip är slavar som man tvingar att delta. Det blir liksom inte alls samma satiriska skärpa då. Well, i Battle Royale är nog inte den där skolklassen direkt frivilliga deltagare.

Filmen är bitvis ganska spännande och Jennifer Lawrence är suverän. Filmmakarna ska vara sanslöst glada över att de har Lawrence. Hon bär upp hela filmen på sina axlar.

Vissa delar i handlingen känns bara fel, fel, fel, fel. Varför är hälften av deltagarna idioter och tagna från de värsta mobbargängen man kan hitta på skolgården? Visst, de kanske var framtagna och tränade speciellt för ändamålet och därför kaxiga och idioter. När den svarthåriga tjejen (vad kan hon ha hetat?) ska ha död på Katniss och börjar snacka på sitt elaka sätt är det bara irriterande.

Just att alla ska döda varandra känns bara fel. Det är som att filmen inte låtsas om det. Ibland säger man i nån bisats att alla utom en kommer att vara döda men det är som man inte tror på det. Man känner inte att någon egentligen dör, jag vet inte varför men det är som teater bara. Mitt i allt är det som en fånig ”gör om mig”-show med en personlig coach i form av Lenny Kravitz

Man har chansen att utnyttja uppläget för några jobbiga scener men man vågar inte. Det finns en elak sida och en god sida. Om man dödar en elak så är det bara en opersonlig ointressant (och elak!) person som försvinner, och det är definitivt inte moraliskt fel som filmen framställer det. Om de elaka dödar en god så framstår de elaka bara som ännu mer elaka. Några gränsfall finns inte. När det finns en chans för att några som inte är goda eller onda ska dödas… nja, då används giftiga bär eller nån sorts supertöntiga cgi-hundar som har ihjäl folk offscreen.

Nä, aldrig att det egentligen blir några jobbiga beslut för Katniss. Att faktiskt ha ihjäl någon för att själv överleva. Det faktum att det är en film för barn/ungdomar gör att den helt enkelt inte funkar. Den är helt ok som tidsfördriv. Det är ingen jätteflopp även om det bitvis är plågsamt dåligt.

Jag förstod aldrig varför Lenny Kravitz skulle vara snäll. I och med det så var han ju bara värre än de andra. Men filmen ville framställa det som att han var på Katniss sida. Nä, stämde inte.

Musiken var ganska äcklig också.

Jag borde väl som avslutning ge filmen en etta men science fiction-känslan, viss spänning och Jennifer Lawrence gör att det blir en tvåa.

2/5

PS. The Hunger Games var en av filmerna som Filmspanarna såg på bio innan jag joinade (nej, stavningskontroll, jag menar inte ”ointjänade”, jag menar det svengelska ordet joinade som kan översättas till ”anslöt mig till”)  den mysiga gemenskapen. Varför inte hoppa iväg och läs deras recensioner om ni inte gjort det tidigare: Fiffi, Joel, Sofia, Henke och Jessica.

Filed under Betyg 2, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Next Three Days

7 juli, 2011 2 kommentarer

Titel: The Next Three Days
Regi: Paul Haggis
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Next Three Days är en helt lagomt perfekt thriller med Russell Crowe i en sån där roll som Harrison Ford gjorde för tjugo år sen. Dvs en vanlig man i en ovanligt jobbig och spännande situation. Det är välgjort och mot slutet nervpirrande. Hela tiden planteras små saker som förr eller senare dyker upp och får betydelse. Man ska tänka: aha, det var därför han klippte hål i det där stängslet eller aha, just det hon hade ju diabetes. Och jag sväljer det. För mig gick den här filmen förbi mig, liksom under radarn, när det gällde att se den på bio. Jag minns inte ens att den hade premiär.

Jag gillar att Crowes rollfigur har många problem, att han kämpar med sig själv. Filmen är inte riktigt som andra thrillers av samma typ. Här tar saker tar ibland en annan utveckling än den man tror. Saker går fel. Mycket hinner hända. Mot slutet får vi en klassiskt polisjakt och de vanliga vändningarna, en del såg jag komma redan när de planterades. Men, men, jag gillade det ändå. Det är som när man åker berg-och-dal-bana. Man vet vad som väntar men ändå känner man det i magen och gillar det.

4-/5

PS. Jag hade kunnat skriva mer om handlingen och att filmen bygger på ett franskt original som man givetvis ska tycka är mycket bättre. Men det gjorde jag inte. 😉

Filed under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

%d bloggare gillar detta: