Det var intressant att läsa på om den verkliga historien om Pixar och om hur Toy Story kom till. För att göra en lång historia kort så jobbade regissören John Lasseter på Disney och försökte marknadsföra idén om att göra en helt datoranimerad tecknad film. Det gillade inte Disney alls utan gav Lasseter sparken! Då hamnade han på Lucasfilm och deras utvecklingsavdelning för datorer, the Graphics Group. Denna avdelning köptes senare upp av bl a Steve Jobs och omvandlades till det fristående företaget Pixar.
Lasseter & Co jobbade på med att förfina sina datoranimerade filmer och nu började Disney bli intresserade och det slutade med att Pixar gjorde Toy Story där Disney stod för slantarna och distributionen. 2006 så kom då den ofrånkomliga dagen: Disney köpte upp Pixar Animation Studios. Cirkeln sluten.
Nu till filmen som jag nyss sett.
För mig var Toy Story i grunden en äventyrsfilm för vuxna i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Samtidigt finns det en melankolisk ton redan här, och jag anar att den blir mer uttalad i senare filmer. Ta bara scenen när Woody sjunger om att bli ratad och förlora sina vänner. Detta efter att Buzz har anlänt och tagit alla med storm och Woody blir utbytt som den mest populära. Egentligen är det kanske en sång om ålderdom.
Det förekommer roliga vuxna metainslag som t ex när leksaksdinosaurien Rex presenteras sig för Buzz som en del av ett företagsuppköp. De barn som tittar förstår definitivt inte vad det handlar om. Så det känns som en äventyrsfilm för vuxna men med leksaker i rollerna som barnen tycker är roliga.
Animeringen då? Ja, haha, här snackar vi bitvis den obehagliga dalen, the uncanny valley. Det gäller dock inte leksakerna som ju är i fokus allra mest. Men de människor som förekommer, barn som man får se ansiktet på, är något läskiga. Ägaren till leksakerna, Andy, har en lillasyster som såg ut som hon var med i en skräckfilm. Håret, hur såg det ut egentligen? I de senare Pixar-filmer som jag har sett där människor förekommer så har man löst problemet med the uncanny valley genom att helt enkelt inte ens ge sig på att försöka få dem att se mänskliga ut. Istället gör man dem som en sorts barnsliga leksaker med överdrivna och naiva drag. Det hade man inte riktigt lärt sig här.
Filmens genidrag är att den är gjord helt ur leksakernas perspektiv. Det påminner mig om lite om Lady och Lufsen. De vuxna anas bara. Man ser aldrig inte deras ansikten. Barnen ser man men det är leksakerna som är i fokus.
De populärkulturella referenserna då!? En sak kan jag säga: de var många. Troligen för många för min smak. (The Lego Movie har Toy Story att tacka för mycket.) Är det Joss Whedons ”fel” kanske? Ja, Whedon var faktiskt med och bidrog till manuset, men efter vad jag läst på verkade det mer ha att göra med själva grundhandlingen och hur olika rollfigurer skulle utformas.
En sak som var mycket trevlig var hur många Star Trek-blinkningar som förekommer. Haha, ja, det är lustigt. Vissa referenser köper jag utan alls att störa mig på dem.
Röstskådisarna? Ja, Tom Hanks är stabil och mer eller mindre perfekt som Woody. Jag trodde ett tag att det var han som sjöng också men det visade sig vara Randy Newman. Men den stora överraskningen var Tim Allen. Jag hade ingen koll på vilken skådis som gjorde Buzz under titten men jag gillade verkligen gestaltningen som den okända röstskådisen gjorde. Varför var det överraskande att det var Allen? Ja, det var just att det var han. Jag har sett honom som en b-skådis i lökiga och klämkäcka Disney-produktioner.
Slutligen lite om kanske det bästa i filmen. De ”onda” skräckleksakerna är helt underbara. De har förvandlats till groteska skräckfigurer eftersom de plockats isär av sin mobbare till ägare. För att hjälpa varandra få fortsatt liv har de satt ihop sig på de sätt som de kan. Här snappade jag upp en trevlig referens till John Carpenters The Thing (spindelhuvudet!). Och Pinhead från Hellraiser dök upp också om jag såg rätt.
Allt som allt en trevlig och mysig film där det dock kändes att animationen hade sina brister. Det kan bara gå uppåt efter det här. Nästa fredag återkommer vi med uppföljaren Toy Story 2 från 1999.
Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story efter sin omtitt.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
är murvelporr av bästa märke. Ja, kanske inte i nivå med All the President’s Men och Spotlight men klart godkänt. Det är en skådespelarnas film med Meryl Streep och Tom Hanks i det främsta ledet. Steven Spielberg kan det här med att göra film. Det är rejält alltsammans och så långt ifrån den cgi-fylla Ready Player One man kan komma. Mina tankar går av nån anledning till Palme-mordet och i synnerhet Ebbe Carlsson-affären. Det är nåt med hur en ”affär” börjar med en sak men sen spinner ut ur kontroll och man glömmer hur allt började. Jag tänker även på filmerna Snowden och The Report som tar upp liknande ämen. Filmen kommenterar på ett något övertydligt sätt hur dagens sociala medier fungerar, och att det egentligen inte var nån skillnad med hur det funkade då. Gamla papperstidningar, vilken grej egentligen. Man måste tänka efter en del innan man publicerar, inte bara räkna till tio innan man skickar iväg en twee… toot.
Tom Hanks som maffia-hitman! Det är inte så ofta man ser. Tom Hanks som kriminell, bara en sån sak. Den enda andra filmen som jag kommer att tänka på så här spontant är bröderna Coens 
Vet ni vad? Vi kör ytterligare en film i Överleva i vildmarken-temat! Det handlar om 
Natten mot söndag kan Steven Spielbergs 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?