Pixar: Toy Story 4 (2019)

Den fjärde och sista (?) Toy Story-filmen inleds precis som vanligt med en rafflande actionsekvens. Den här gången är det dock inte nån av Andys (eller Bonnies) lekar vi får se spelas upp. Istället är det leksakerna själva som försöker rädda en av sina kollegor som fastnat i en vattenränna och är på väg att svepas bort under en regnstorm. Det hela är en flashback-sekvens som utspelar sig nio år tidigare när våra leksaksvänner fortfarande var hos Andy.

Allt ser ut att ha ordna sig. Leksaksbilen är räddad. Men så ställs allt på ända när Woodys flamma Bo Peep plötsligt ska skänkas bort till ett annat barn. Woody känner sig lockad att haka på till en ny ägare för att vara tillsammans med Bo.

Nyckelordet, tillika Henkes favoritord, är lojalitet. ”No one is left behind!”. Det handlar om lojalitet både mot sina leksakkollegor men även mot sin ägare, vilket i Woodys fall är Andy och senare Bonnie. I valet mellan Bo och Andy väljer Woody i flashback-scenen att stanna hos sin ägare. Jag skulle säga att hela filmseriens tema är just lojaliteten mot sina vänner och samtidigt ansvaret mot sina ägare.

I Toy Story 4 får vi se nåt nytt och väldigt intressant: en leksak som skapas av sin egen ägare! Han heter Forky och konstrueras av Bonnie när hon är på förskolan. Senare presenterar Woody Forky för de andra leksakerna och Forky liksom föds som en leksak ur Bonnies ryggsäck. ”Problemet” med Forky är att han är gjord av skräp och instinktivt vill han tillbaka till papperskorgen. Han kan inte greppa att han nu är en leksak. From trash to toy.

En sak som Sofia gnällt lite på i de tidigare filmerna är att de kvinnliga leksakerna får för lite att göra. Jag kan till viss del köpa det även om det inte är nåt jag fokuserer eller stör mig på när jag tittar på filmerna. Här tycker jag dock inte man kan komma med samma klagomål. Bo Peep har förvandlats till en självständig badass och är en av huvudpersonerna och Woody spelar ofta andrafiolen. Dessutom är huvudskurken en kvinnlig docka, Gabby Gabby, som vill stjäla Woodys inre röst eftersom hennes egen är trasig.

Eftersom Gabby Gabby aldrig haft nån ägare utan spenderat sitt liv på ett antikvariat så känner Woody förstås, lojal som han är, att han måste ställa upp på att donera sin inre röst.

Förutom det här med lojalitet så kände jag att det fanns en hel del barn/föräldrar-tematik här. Leksakerna är ”föräldrar” och deras ”barn” är deras ägare, dvs barn. Tiden går, barnen växer upp (barnen flyger ut ur bot) och leksakerna förlorar då sin mening tycks filmen säga. Så om man aldrig i det verkliga livet haft barn (eller haft en ägare i Toy Story-världen) så har man aldrig haft nån mening? (Nå, att sitta inspärrad på ett museum eller ett antikvariat verkar ju onekligen ganska meningslöst.)

Det här nyanseras dock när det visar sig att Bo lever helt självständigt utan ägare och att Woody i slutet beslutar sig för att leva samma liv tillsammans med henne. Däremot jobbar de båda som nån form av adoptionsbyrå och ser till att leksaker som längtar faktiskt får en ägare.

Här kom jag lite att tänka på Lady och Lufsen där det handlade om att som hund antingen leva fritt eller vara bunden till en ägare. Jag tycker Toy Story 4 gjorde ett bättre jobb med den här tematiken.

Animeringen? Den är för bra! Jag kan tycka att miljöerna nästan är för fotorealistiskt återgivna. Det behövs liksom inte när figurerna, främst människorna, inte är det.

I Toy Story 4 är det Woody som är i fokus. Buzz, och de andra leksakerna, har helt klart mindre att göra. Det är väl främst Bo som tagit fokus från Buzz. Men Buzz inre röst var dock väldigt rolig och väldigt smart. Den hade ju för fasiken rätt varje gång. Helt otroligt! Man kanske skulle lyssna mer till sin egen inre röst?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag skrattade högt när kvinnan i slutet upptäcker buktalardockan i barnvagnen. Jag var tvungen att se om den scenen tre gånger. Härligt.

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 4 efter sin omtitt.

Pixar: Toy Story 3 (2010)

Fredag och Pixar-dags igen!

Toy Story 3 inleds på samma sätt som tvåan, dvs med en actionsekvens regisserad av Andy själv. Jag tycker det är en rätt så kul idé det här med att vi får se det som barnen leker som en liten film i filmen. Det uppstår en parallellvärld där leksakerna är huvudpersoner i sin egen film. Här kan man också börja skönja en förklaring till varför det för leksakerna finns ett egenvärde i att bli lekt med, och varför de flesta faktiskt uppskattar det. Det är roligt helt enkelt.

Den inledande acctionsekvensen var en fartfyllt blandning av western och science fiction (Cowboys & Aliens, någon?). Allt kan hända och leksaker och tidseror blandas huller om buller. Jag fick vibbar av Tillbaka till framtiden 2 och 3.

En sak som dock störde mig var att det ute i öknen på en skylt stod följande: ”Gränsstation 2 km, Fredlösa välkomna”.

Hallå, Disney+! Jag har faktiskt valt att se filmen på engelska med engelskt tal och engelska undertexter. Då vill jag inte plötsligt se svenska texter inne i själva animeringen. Det är otroligt störande och jag kastas nästan ut ur filmen. Obs! Det här har varit nåt jag stört mig på genomgående och inte bara i trean.

Efter inledningen hoppar vi framåt i tiden rejält, vilket inte minst märks på hunden Buster (som för övrigt leksakerna av nån anledning kan prata med). Andy ska iväg till college likt Mason i Boyhood. För leksakerna betyder det tre saker: Haka på till college (inte troligt), förvaras på vinden för framtida barn (kanske) eller åka ut med soporna (troligt). Ja, det visar sig faktiskt finnas ett fjärde alternativ också: att skänkas till förskolan Sunnyside och det är givetvis det som händer pga… förvecklingar.

Efter en trevlig första tid på Sunnyside där vi bl a får träffa den mysige rosa nallebjörnen Lotso (och Barbiedockan Ken) så förvandlas plötsligt filmen till både en maffiafilm och en fängelseflyktfilm. Mina tankar gick till gangsterrullar av Martin Scorsese och Stephen King-filmatiseringen, tillika mästerverket, The Shawshank Redemption.

Det blir även en sorts heistfilm under själva flykten och jag fick vibbar av svenska och gamla Jönssonligan.

Förutom den obligatoriska Star Wars-blinkningen när Big Baby kastar Lotso ner i soplådan så noterar jag bl a följande filmreferenser: Sagan om konungens återkomst (”Just push it!”), Melancholia/Deep Impact (när de håller hand innan eldinfernot) och The Matrix (The Claw to the rescue). Ja, Melancholia kom ju ut efter Toy Story 3 så det är snarare Melancholia som refererar till Toy Story 3.

Som jag var inne på tidigare så kom jag att tänka på Boyhood. Andys mamma har en scen som liknar den bästa scenen i hela Boyhood när Patricia Arquette inser att Mason åkt iväg och hon är ensam kvar i ett tom hus utan några egentliga mål kvar i livet (så upplever hon det i alla fall).

Slutet försöker trycka på mina känslomässiga knappar och lyckas nog göra det lite dammigt i rummet men jag upplevde att det trycktes lite väl hårt på de där knapparna. Jag hade inte riktigt lika kul och mysigt under den här filmen som jag hade under tvåan så nu är vi tillbaka på samma nivå som ettan. Toy Story 3 är en bra film. Jag undrar om det faktum att det handlar om leksaker gör att jag inte fullt ut berörs av deras öde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 3 efter sin omtitt.

Pixar: Toy Story 2 (1999)

Pixar-fredag igen, och leksaksdags igen. Det känns helt rätt att se Toy Story-filmerna i ett svep istället för att se de andra filmerna mellan. Bra förslag, Henke. När det gäller just Toy Story 2 så hade det kanske inte blivit nån större skillnad då endast en annan Pixar-film (Ant… eh A Bug’s Life) kom ut mellan Toy Story 1 och 2. Men för Toy Story 3 och 4 är det nog bra att köra det här upplägget.

Man kan säga att handlingen i den här uppföljaren är inverterad jämfört med ettan. I den första filmen är det Buzz som är både är desillusionerad och behöver räddas. I Toy Story 2 är det Woody som råkar illa ut och dessutom funderar på meningen med livet. Nu är det upp till Buzz och de andra leksakerna att genomföra en räddningsaktion, både en mental och praktisk sådan kan man säga.

Nu börjar jag lära känna leksakerna och deras olika tropes. Rex som vill besegra den onde Zurg och tar till alla medel för det. Mr Potato Head som när han inte vill lyssna på Rex helt sonika tar av sig öronen. Mrs Potato Head vars röst jag tror görs av George Costanzas mamma (ja, Estelle Harris!). Spargrisen Hamm som droppar cyniska eller ironiska oneliners i ett. Etc, etc.

Filmen går i nostalgins tecken. Woody upptäcker att han tillhör en gammal familj av, numera dyrbara, cowboy-leksaker. En Ond Man, vars röst görs av Newman!, hittar Woody på en loppis och då är hans samling komplett och ska säljas till Japan. (Newman! Från Seinfeld och måste sägas med ett utropstecken!) Woody får reda på att han i fornstora dagar var mäkta populär och hade t.o.m. en egen tv-serie (som alltid avslutades med en cliffhanger). Serien avslutades nån gång på 50-talet. Varför? För att det var rymden (Buzz!) som gällde förstås. Inte nån torr och dammig western-leksak.

Nostalgi och en svunnen barndom, det är vad Toy Story handlar om. Just hur man gestaltar detta genom leksakernas ögon. Leksaker som en gång var populära men säljs på en yard sale eller ställs ut på museum istället för att lekas med. Apropå att bli såld på loppis så fällde Andys mamma följande kommentar när hon inte ville sälja Woody till Den Onde Mannen: ”It’s not for sale. It’s an old family toy”. Hmm, jag undrar om det är så att den tillhört henne själv eller nån ännu äldre släkting?

Referenserna då? Haha, ja, de kryllar av dem som vanligt. Jag tyckte inledningen var lite väl övertydliga med sin Star Wars-inledning. Likaså tyckte jag inte ”I Am Your Father”-scenen mellan Zurg och Buzz funkade. Det kändes som att slå in öppna dörrar. En sak jag gillar är dock att filmerna inte tar ställning mellan Star Wars och Star Trek. Alla får påsar. Man kan faktiskt gilla bägge!

En referens som jag gillade var scenen med The Cleaner som bara måste vara en referens till Harvey Keitels The Wolf i Pulp Fiction. Ja, i alla fall inledningen, hur det var panik och att The Cleaner verkligen behövdes, kändes som tagen ur Pulp Fiction. Men jag gillade även själva rengörningsscenen där Woody skulle piffas till inför resan till Japan.

Animationen? Jag noterade att vi fick fler scener där vi faktiskt får se människor, både Andy, Andys mamma och Den Onde Mannen. Uncanny valley-känslan var borta. Jag tror det kan bero på att animeringen blivit bättre men kanske främst att man inte försöker göra verkliga människor. T ex Den Onde Mannen har överdrivna drag som en karikatyr. Det gäller även The Cleaners gigantiska näsa.

Jag kanske har några fler saker att säga men tror jag hoppar över dem alternativt väntar med dem till senare Toy Story-inlägg. Toy Story 2 var en mysig titt och betyget blir snäppet bättre jämfört med ettan. Om det fortsätter så här så kommer Toy Story 4 få ett riktigt högt betyg. Vi får väl se…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 2 efter sin omtitt.

News of the World (2020)

I denna västern som jag fick tips om från Henke spelar Tom Hanks en nyhetsuppläsare som åker runt från den ena hålan till den andra i 1870-talets Texas. Nyhetsuppläsare? Ja, han läser helt enkelt upp ett urval av nyheter från tidningar för folk i respektive hålas samlingssal. Den tidens CNN.

En bit in i filmen hamnar en ung flicka, Johanna/Cicada, i knät på Hanks. Hon är vit men klädd som om hon vore en infödd amerikan. Det visar sig att hon kidnappats som bebis från sina tyska nybyggarföräldrar och vuxit upp hos ursprungsbefolkningen, närmare bestämt hos stammen Kiowa. Det faller på en motvillig Hanks att föra tillbaka Johanna till sina överlevande släktingar.

Ja, här finns det ju en tydlig koppling till den mycket kända västern-klassikern The Searchers. Där är det John Wayne som ska för tillbaka Natalie Wood till ”civilisationen”. En skillnad jämfört med den är att ursprungsbefolkningen knappt förekommer i News of the World. De syns då och då i periferin, långt borta i bakgrunden. Däremot så förekommer de ju indirekt, så att säga, dels i form av Johannas språk och dels i form av de illdåd de har begått.

Jag kommer även att tänka på Coen-brödernas True Grit (ja, även där finns ju en John Wayne-förlaga) och även X-Men-filmen Logan. Både True Grit och Logan är dock klart bättre än News of the World.

Jag tycker är News of the World en bra film. Den blåste mig dock inte av banan. Relationen mellan Hanks och Johanna är intressant. Det finns ofta nåt roande och rörande när en grumpy old man får ett flickebarn på halsen och sakta men säkert mjuknar. Både Hanks och Johanna har sin beskärda del av tragik i sitt liv. Skillnaden är väl att Hanks kommer ihåg tragiken tydligt (och förtränger den) medan Johanna är en rotlös person utan att hon själv kanske är medveten om varför, eller åtminstone helt utan egen förskyllan.

Hela tiden i för- eller bakgrunden så blir vi påminda om konflikten mellan nord- och sydstaterna i USA, och Hanks är en gammal sydsstatssoldat. Det här utspelar sig ju efter inbördeskriget men sydstaterna är på intet sätt nöjda med att deras land patrulleras av yankees.

Det förekommer en del spänningsinslag, bl a en bra filmad shootout när Hanks och Johanna är jagade av tre punks som vill sälja Johanna som slav. Hanks visar prov på gamla soldattakter. Och regissören Paul Greengrass visade prov på hur man effektivt skapar en bra intensitet. Jag var förresten, av nån anledning, överraskad över att det var Greengrass som var filmens regissör. Jag har inte kopplat Greengrass med västern-genren tidigare.

Allt som allt, en bra film med ett slut som väl nånstans var oundvikligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tyckte om filmen. Goda eller dåliga nyheter?

Pixar: Toy Story (1995)

Det var intressant att läsa på om den verkliga historien om Pixar och om hur Toy Story kom till. För att göra en lång historia kort så jobbade regissören John Lasseter på Disney och försökte marknadsföra idén om att göra en helt datoranimerad tecknad film. Det gillade inte Disney alls utan gav Lasseter sparken! Då hamnade han på Lucasfilm och deras utvecklingsavdelning för datorer, the Graphics Group. Denna avdelning köptes senare upp av bl a Steve Jobs och omvandlades till det fristående företaget Pixar.

Lasseter & Co jobbade på med att förfina sina datoranimerade filmer och nu började Disney bli intresserade och det slutade med att Pixar gjorde Toy Story där Disney stod för slantarna och distributionen. 2006 så kom då den ofrånkomliga dagen: Disney köpte upp Pixar Animation Studios. Cirkeln sluten.

Nu till filmen som jag nyss sett.

För mig var Toy Story i grunden en äventyrsfilm för vuxna i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Samtidigt finns det en melankolisk ton redan här, och jag anar att den blir mer uttalad i senare filmer. Ta bara scenen när Woody sjunger om att bli ratad och förlora sina vänner. Detta efter att Buzz har anlänt och tagit alla med storm och Woody blir utbytt som den mest populära. Egentligen är det kanske en sång om ålderdom.

Det förekommer roliga vuxna metainslag som t ex när leksaksdinosaurien Rex presenteras sig för Buzz som en del av ett företagsuppköp. De barn som tittar förstår definitivt inte vad det handlar om. Så det känns som en äventyrsfilm för vuxna men med leksaker i rollerna som barnen tycker är roliga.

Animeringen då? Ja, haha, här snackar vi bitvis den obehagliga dalen, the uncanny valley. Det gäller dock inte leksakerna som ju är i fokus allra mest. Men de människor som förekommer, barn som man får se ansiktet på, är något läskiga. Ägaren till leksakerna, Andy, har en lillasyster som såg ut som hon var med i en skräckfilm. Håret, hur såg det ut egentligen? I de senare Pixar-filmer som jag har sett där människor förekommer så har man löst problemet med the uncanny valley genom att helt enkelt inte ens ge sig på att försöka få dem att se mänskliga ut. Istället gör man dem som en sorts barnsliga leksaker med överdrivna och naiva drag. Det hade man inte riktigt lärt sig här.

Filmens genidrag är att den är gjord helt ur leksakernas perspektiv. Det påminner mig om lite om Lady och Lufsen. De vuxna anas bara. Man ser aldrig inte deras ansikten. Barnen ser man men det är leksakerna som är i fokus.

De populärkulturella referenserna då!? En sak kan jag säga: de var många. Troligen för många för min smak. (The Lego Movie har Toy Story att tacka för mycket.) Är det Joss Whedons ”fel” kanske? Ja, Whedon var faktiskt med och bidrog till manuset, men efter vad jag läst på verkade det mer ha att göra med själva grundhandlingen och hur olika rollfigurer skulle utformas.

En sak som var mycket trevlig var hur många Star Trek-blinkningar som förekommer. Haha, ja, det är lustigt. Vissa referenser köper jag utan alls att störa mig på dem.

Röstskådisarna? Ja, Tom Hanks är stabil och mer eller mindre perfekt som Woody. Jag trodde ett tag att det var han som sjöng också men det visade sig vara Randy Newman. Men den stora överraskningen var Tim Allen. Jag hade ingen koll på vilken skådis som gjorde Buzz under titten men jag gillade verkligen gestaltningen som den okända röstskådisen gjorde. Varför var det överraskande att det var Allen? Ja, det var just att det var han. Jag har sett honom som en b-skådis i lökiga och klämkäcka Disney-produktioner.

Slutligen lite om kanske det bästa i filmen. De ”onda” skräckleksakerna är helt underbara. De har förvandlats till groteska skräckfigurer eftersom de plockats isär av sin mobbare till ägare. För att hjälpa varandra få fortsatt liv har de satt ihop sig på de sätt som de kan. Här snappade jag upp en trevlig referens till John Carpenters The Thing (spindelhuvudet!). Och Pinhead från Hellraiser dök upp också om jag såg rätt.

Allt som allt en trevlig och mysig film där det dock kändes att animationen hade sina brister. Det kan bara gå uppåt efter det här. Nästa fredag återkommer vi med uppföljaren Toy Story 2 från 1999.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story efter sin omtitt.

Inferno (2016)

”Run, Forrest, Run!”

Jag vet inte riktigt varför de här filmerna får fortsätta att göras men jag antar att de går hem någorlunda hos den breda massan. Tom Hanks, den här gången i bättre frisyr, ikläder sig alltså återigen Robert Langdons kavaj.

Den här gången är det en galen miljöaktivist som vill göra en Thanos mot mänskligheten, dvs utrota hälften av jordens befolkning för att rädda den andra hälften. Aktuellt tema i dessa dagar med klimathotet hängande över oss. Jag gjorde samma notering när jag såg om Interstellar för nån vecka sen.

Langdon som vaknat upp med minnesförlust i Florens får sällskap av en läkare (Felicity Jones) i jakten på att lösa gåtan och därmed hitta det livsfarliga viruset som riskerar att släppas lös och skapa… INFERNO!

Det här är skräp konstaterar jag omedelbart. Regissören Ron Howard är ingen favorit och jag kan tänka mig att Langdon-filmerna nog inte är personliga favoriter hos honom själv heller.

Filmen är oerhört jobbigt klippt. En bra klippning kan antingen inte märkas alls utan bara flyta på, eller så sticker den ut på ett positivt sätt och lever sitt eget sköna liv. Klippningen här sticker ut på ett dåligt sätt, speciellt inledningsvis när Langdon ser syner efter att ha blivit drogad. Langdon ser helvetet på jorden och vi tittare ska bli förvirrade och rädda genom en skakig och hetsig klippning. Det funkar inte utan är bara påfrestande utan att förmedla rätt känsla.

I början får vi träffa en lönnmördare, dvs en person får betalt för att mörda folk och som ska vara expert. Den här mördaren är dock fullkomligt inkompetent. Utklädd till polis kan mördaren helt enkelt promenera in i rummet där de som ska mördas befinner sig. Varför annars klä ut sig till polis? Istället börjar mördaren skjuta från långt håll ute i korridoren som leder till rummet. Inkompetent. Det är slarvigt skrivet manus helt enkelt.

När jag inte trodde det kunde bli sämre får vi en sagolikt fånig jakt där Langdon har drönare efter sig. Japp, små flygande drönare är Langdon hack i häl när han springer genom italienska stadsparker för att komma undan.

Det förekommer en mängd twister. Vem är vem? Vem är ond? Vad är företaget där Irrfan Khan (för övrigt bästa skådis i filmen) jobbar egentligen för företag? Det mesta är förvirrat och när vändningarna kommer så säger man bara jaså eftersom det känns lika sannolikt att det är Langdon som är skurken.

Slutet är en total katastrof. Folk simmar omkring i kaos i ett turkiskt bad. Allt är återigen förvirrat pga en förvirrad klippning. Istället för att man förstår vad som händer förstår man ingenting. Det är bara kaos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Into the Wild: Cast Away (2000)

Vet ni vad? Vi kör ytterligare en film i Överleva i vildmarken-temat! Det handlar om Cast Away i regi av Robert Zemeckis och med Tom Hanks i huvudrollen. Det var Flmr-Steffo som nämnde filmen när jag inledde temat och jag konstaterade då för mig själv att jag faktiskt inte hade sett den från start till mål. Jag har sett stora delar av Hanks vistelse på den öde ön när filmen fladdrat förbi på nån tv-kanal. Men jag har aldrig satt mig ner och tittat på den på riktigt. Bättre tillfälle att kryssa den får jag nog inte.

Cast Away är en ganska lång film. Den största delen utspelar sig förstås på ön men det är inte försumbara delar som äger rum före respektive efter ”äventyret”. Under titten kom jag att tänka på en film som Gravity. Den filmen är oerhört slimmad. Allt fett har skurits bort och kvar har man en hård och nervig pärla till film. I Cast Away har hela Hanks vistelse på ön efter flygkraschen samma närvarokänsla som Gravity hade. Sen har man lagt till en inledning och en avslutning runt detta och jag är inte helt säker på att det gör filmen bättre. Fast det där är orättvist eftersom Cast Away har ett annat fokus än Gravity. Filmen handlar inte bara om att överleva utan om vad som händer när en person som alla har trott varit död återkommer efter fyra års frånvaro. Med det sagt så gillade jag ändå sekvensen på ön klart bäst.

En detalj jag undrade över är hur mycket FedEx har betalat för sin produktplacering. De måste ju ha toksponsrat filmen. FedEx framställs som nån form av världsförbättrare som binder ihop alla jordens länder, inklusive USA och Ryssland. Hanks spelar en effektivitetsexpert (överstepräst/evangelist?) som reser runt och kollar att alla FedEx-filialer sköter sitt jobb som de ska. Det är just på en sån resa som olyckan är framme. Flygkraschen är för övrigt riktigt bra skildrad. Nästan lite First Man-vibbar när jag tänker efter, just för att det inte handlar om några maffiga scener och specialeffekter utan för att det känns som att man är ombord på det där planet när det störtar mot havet.

Har alla som jobbar på FedEx i filmen norska ättlingar? Jag frågar eftersom åtminstone alla män har stickade ylletröjor med vad jag tyckte var norska mönster.

Filmen är alltså som bäst när vi får se Hanks försöka klara livhanken på ön. Det är otroligt bra här. Jag verkligen känner hans utsatthet och förvirring. Hur han sakta börjar acceptera livet på ön och vad han behöver göra för att överleva. Hela sekvensen när han försöker göra upp eld är klockren.

”Aaahaaa. Look what I’ve created. I have made FIRE!”

Det som jag kanske gillar mest med ö-delarna är att det inte är nåt ljudspår alls, som jag minns det i alla fall. Detta faktum gav mig en total närvarokänsla. Att jag nämner just detta beror på att det var just musiken som tyvärr sänker filmen en aning för mig. Det börjar när Hanks har lyckats lämna ön på sin flotte. Musiken känns övertydlig och sentimental. Det hade blivit mer effektfullt med tystnad. Alla förstår ju vad han känner ändå. Jag behöver inte a swelling score för att förstå det. Men det fick vi och det gjorde att jag togs ur filmen istället för tvärtom.

Det var samma sak när han blir av med sin volleybollvän Wilson. Det blir övertydligt, påklistrat och förtar känslan snarare än att förstärka den. Tycker jag alltså. Andra tycker säkert precis tvärtom. Jag kanske har sett för mycket europeisk film som ju ofta inte har nåt ljudspår alls, förutom diegetisk (hej, Sofia!) musik.

Det var riktigt synd det där med musiken. Jag ogillar den skarpt. I övrigt är nämligen det här en rejält mäktig film. Hanks är borta från världen i fyra år. Sen ligger han där på sin flotte och så passerar ett gigantiskt lastfartyg. Vilket uppvaknande. Och sen då relationen till Helen Hunts rollfigur, som han skulle gifta sig med så fort han kom tillbaka från sin jobbresa. Hon har ju gått vidare i livet, gift sig och fått barn. Jobbig situation. Men det är fint hur Hanks hittar nytt liv i livet då där han står i sitt vägskäl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch!
Miljö: En liten Söderhavsö med fin sandstrand, en liten djungel och en bergsknalle.
Djurattacker: Hmm, det är snarare så att det är Tom Hanks som attackerar djuren. Krabbor och fiskar fångas flitigt.
MacGyver: Många livsnödvändiga lösningar för att överleva. Nummer ett är väl att göra upp eld. Nummer två kanske är att fiska med en tyllkjol. Ett par konståkningsskridskor visar sig fungera utmärkt som kniv och yxa, och som tandläkarverktyg inte minst. Slutligen bygger han sig även en flotte med åror och ett plastsegel för att kunna ta sig från ön.

Tillägg angående hur mycket FedEx betalade för sin produktplacering: The Interwebs låter berätta att de inte betalade nånting alls. Från början var de i själva verket väldigt tveksamma till att alls vilja vara med eftersom ett av deras flygplan kraschar i filmen. De kom dock på andra tankar så småningom. Så hur mycket betalade FedEx? De betalade ingenting i form av faktiska pengar. Däremot så bidrog de förstås med uniformer, lastbilar, flygplan, paket och t.o.m. sin egen VD.

Därmed så är mitt Into the Wild-tema slut på riktigt, så nu får mitt Bergman-tema fortsätta alldeles allena. Kolla in vilka vildmarksfilmer som jag har sett på tema-sidan. Där finns betyg och länkar till alla recensioner. Over and out!

Catch Me If You Can (2002)

Natten mot söndag kan Steven Spielbergs The Post vinna en guldstatyett för bästa film då ju Oscarsgalan går av stapeln. Nu är det väl osannolikt att The Post skulle avgå med segern men konstigare saker har ju hänt. Här kommer ett gammalt preblogg-omdöme om en Spielberg-rulle från förr. Nämligen Catch Me If You Can från 2002 och texten skrevs i maj 2003.

Spielberg har spottat ur sig filmer på senaste tiden. AI tyckte jag var dålig, Minority Report helt ok och den senaste Catch Me If You Can får godkänt. Den är rätt fascinerande eftersom den bygger på verkliga händelser… ja, i början står det att filmen inspirerats av verkliga händelser. Men ändå.

Egentligen handlar det om en ung kille på jakt efter sig själv och nån sorts ordning i sitt liv. Det hela börjar när den 16-åriga Franks föräldrar skiljer sig och Frank (Leo DiCaprio) rymmer hemifrån. Hans pappa (Christopher Walken) är en sorts fifflare och har problem med skattemyndigheten, och familjen har tvingats flytta från sin villa till en trång lägenhet. Frank vill ställa allt till rätta, dvs fixa pengar till pappan och därigenom få mamman att komma tillbaks till pappan igen. Frank börjar förfalska checkar, utger sig för att vara pilot och flyger runt jorden. Det hela eskalerar och det är bara en tidsfråga innan verkligheten, i form av FBI-agenten (Tom Hanks) kommer ifatt Frank.

Det är i grunden en rätt så sorglig historia även om Franks lurendrejeri är roligt. Jag gillar 60-talskänslan som Spielberg fångat på ett bra sätt. Leo passar i sin roll tycker jag. Hanks känns lite för snäll som FBI-agent men han kanske var så i verkligheten. Walken är förstås bra men är med för lite. Filmen funkar som underhållning för stunden men liksom i andra filmer (AI!) har Spielberg en förmåga att dra ut slutet och det blir lite för långt och utan knorr. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Saving Private Ryan (1998)

Nu när Christopher Nolans senaste film, krigsdramat (krigssuspensedramathrillern?) Dunkirk är aktuell passar jag på att posta ett gammalt preblogg-omdöme om en omtalad film i samma genre, nämligen Stephen Spielbergs Saving Private Ryan. Den korta texten skrevs i januari 2004. Min recension av Dunkirk dyker upp lite senare.

I Saving Private Ryan skildras landstigningen i Normandie i slutet av 2:a världskriget ur en grupp soldaters perspektiv. Denna grupp, under ledning av Tom Hanks rollfigur, får sen i uppdrag att rädda en viss menig Ryan efter det att Ryans två bröder stupat i kriget.

Jaha, som så många andra har sagt så är inledningen intensivt gripande. Den känsla av skräck, som soldaterna i båtarna på väg mot stranden, måste ha känt har Spielberg lyckats fånga. Ett exempel på detta är t ex att soldaterna kräks i båtarna. Det spelar ingen roll om det är av sjösjuka eller ren skräck, det gör att man förstår att det handlar om vanliga killar bara, inga Rambos. Det ger det hela en känsla av realism. Sen brakar helvetet löst. Ljudet är mycket viktigt här. Smattret av kulsprutorna, och när det viner av kulor, äter sig in i öronen. Folk dör till höger och vänster, och sen höger igen. Lemmar lossnar och blodet sprutar.

Efter denna intensiva inledning faller filmen en del, tyvärr, och övergår till ett inte så märkvärdigt krigsdrama. Välgjort, ja visst, men historien och vissa repliker känns, ja, jag vet inte, tillgjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några tankar ytterligare inom spoilertaggar.

<spoiler>
På slutet när Tom Hanks rollfigur sitter dödligt sårad och skjuter med pistol mot stridsvagnen som närmar sig så blev det lite för mycket. Och det känns lite för väl patriotiskt, för min smak, att börja och sluta filmen med en fladdrande amerikansk flagga. Sen förstod inte riktigt om tolkens förvandling (från naiv snubbe som vill rädda livet på en tysk i början, till en skarprättare som i slutet skjuter en försvarslös tysk med uppsträckta händer, som i och för sig dödat hans kamrater), var tänkt att visa hur man förändras till det sämre eller bättre av krig. Hoppas på det förra, dvs till det sämre.
</spoiler>

Bridge of Spies (2015)

Rackarns. Jag verkar ha missat att skriva om den här filmen efter att jag såg den på bio förra året. Är det möjligt att rafsa ihop nåt vettigt nu? Ja, jag gör ett försök. Om jag kollar in trailern och läser på lite om filmen så kommer nog en del tillbaka. Jag vet i alla fall vilket betyg jag satte på Bridge of Spies.

Vad vet jag just nu om filmen utan att börja googla? Ja, att det är en spionfilm signerad Steven Spielberg med Tom Hanks i sin gamla vanliga paradroll som en alltigenom god och principfast amerikan som står upp för allas rättigheter. Och så har vi även Mark Rylance som Rudolf Abel, KGB-agenten som blir avslöjad och dömd till ett långt fängelsestraff i USA. Rylance var ju den som snodde guldgubben framför näsan på Sylvester Stallone vid förra årets Oscarsgala.

Ja, det är väl ungefär det. Jo, en sak till, bröderna Coen var med och skrev manus. Fick jag några Coen-vibbar av filmen? Hmm, ja, kanske i vissa avseenden (typ att det är ett välskrivet manus!) men nu är det ju inte Coen som regisserar så alla quirky detaljer är inte lika tydliga som i deras egna filmer.

Jag läser på lite om filmen, kollar in trailern, och ja, det mesta kommer faktiskt tillbaka. Några saker slår mig:

Jag funderar på det här med spioner som utövar ett kallt krig om information. Både Sovjet och USA vet vad som pågår. Spionerna gör sitt jobb på uppdrag av sina respektive länders myndigheter. Det känns lite märkligt att en avslöjad spion ska prövas i en rättegång. Kan man inte skicka hem honom istället och sen som belöning få hem en av sina egna avslöjade spioner? Spionen kan ju ändå inte fortsätta utföra sitt uppdrag. Så det blir mer som ett spel, för det är ju nästan det det handlar om ändå.

Just i Bridge of Spies så är det i och för sig just det som händer! Efter att ett amerikanskt spionplan blir nedskjutet över Sovjet och piloten tillfångatagen och dömd till straffarbete inleder USA och Sovjet till slut förhandlingar om att göra ett utbyte. Den som får i uppdrag att representera den amerikanska sidan är förstås Tom Hanks rollfigur, som alltså spelar en ”simpel” försäkringsadvokat vid namn James B. Donovan. Tidigare i filmen har Donovan varit Rudolf Abels advokat i den rättegång som slutade med att Abel faktiskt inte dömdes till döden utan fick 30 år i fängelse, vilket var tur för den amerikanske piloten.

När sen förhandlingarna inleds i Berlin om det eventuella bytet så kom jag att tänka på hur mycket en persons agerande kan avgöra så mycket. En person, ett möte, kan avgöra allt. Donovan var rätt val som förhandlar då han visar både mod och respekt. Jag gillade även hur utsatt situationen var för Donovan. Han är helt ensam på okänd mark och kan bara lita på sitt eget omdöme, och känslan man får är dessutom att han vilken sekund som helst kan bli gripen och dömd till straffarbete i Sibirien.

Nu när jag tänker tillbaka på filmen och just dessa inledande förhandlingsscener så fanns det faktiskt en del Coen-vibbar här. Det förekom en del absurda ögonblick när Donovan inte vet hur han ska agera eller vem han egentligen pratar med. Här gled faktiskt filmen iväg och blev något av en komedi.

Mark Rylance då, är han värd sin Oscar? Nja, jag vet inte, vilka hade han mot sig förutom Sly? Jo: Christian Bale (The Big Short), Tom Hardy (The Revenant) och Mark Ruffalo (Spotlight). Hmm, jag hade nog lagt min röst på Tom Hardy tror jag.

I vilket fall så sköter sig Rylance bra. Han framställs som en ganska patetisk figur, speciellt i scenen när han blir gripen med rufsigt hår iklädd endast ett par saggiga kalsonger. Ja, inte är han nån superspion direkt.

En sak som fungerade mindre bra var när filmen drog paralleller mellan Donovans tågresor hemma i New York och de han gjorde i Berlin. I USA passerar han lekande barn på en bakgård, i Berlin människor som blir skjutna när de försöker fly till Västberlin. Jag tyckte det blev ett för övertydligt bildspråk.

Bridge of Spies är nästan en filmfilm men inte riktigt fullt ut, så den får en stark trea. Nämnde jag att det är en BOATS också? Om inte, så har jag gjort det nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: