10 i topp: Pixar-filmer

Som avslutning på mitt Pixar-tema så kände jag att det vore kul att avsluta med en topp-10-lista över mina favoriter bland Pixars filmer. Vilka filmer jag gillar bäst framgår med all önskvärd tydlighet av min lista. För min del ska det vara filmer om människor! Leksaker, monster, myror, bilar, dinosaurier och fiskar göra sig icke besvär. Notera dock att alla Toy Story-filmerna finns med på listan om än på den undre halvan.

De filmer som gjort mig mest besviken är nog WALL·E och Up. En science fiction-dystopi borde ju ha funkat men så blev det inte. Up hade jag hört skulle innehålla en magisk inledning som skulle få den hårdaste att smälta. Blev det dammigt i rummet? Nope.

De två teman som återkommit oftast i filmerna är ”att hitta sig själv” och döden. Ett vanligt innehåll är även en parallell mer eller mindre magisk värld som vi människor inte har en aning om existerar. Där får leksaker liv, där lever monster vardagsliv utanför sitt jobb med att skrämma barn, där gnabbas känslor med varandra i våra hjärnor eller så är det våra själar som det ska sörjas för före och efter livet.

Därmed är det dags för listan!

 

10. Toy Story 3 (2010)
Toy Story 3
Jag gillade ettan och trean i Toy Story-serien ungefär lika mycket. Men originalet är ändå originalet så då kommer trean på tionde plats.

9. Toy Story (1995)
The Irishman

Det är inget större fel på Toy Story. Det är en bra film men jag gillar den definitivt inte lika mycket som många andra gör. Platsar på listan gör den dock. Ett minus är uncanny valley-känslan på de människor som förekommer.

8. Monsters University (2013)
Monsters University
Att Monsters University är med på listan men inte Monsters, Inc. beror på den enögde grönbollen Mike. Jag kunde inte med honom i ettan. I prequlen fann jag honom mer sympatisk. Dessutom fick jag nostalgi-vibbar från min studenttid i Uppsala.

7. Toy Story 2 (1999)
Toy Story 2
Toy Story 2 vinner på att jag hade lärt känna de olika leksakerna, deras tropes och personligheter. Det gjorde att det blev en mysig titt.

6. Toy Story 4 (2019)
Toy Story 4

Toy Story 4 vinner på att den presenterade en annorlunda handling med en hel del överraskningar, bl a i form av Forky, en leksak som skapas av sin egen ägare.

5. Soul (2020)
Soul
Soul lyfts av musiken och de underbara miljöerna i New York. Här hade jag kunnat hänga länge. Som helhet hänger filmen dock inte lika bra ihop som regissören Pete Docters Inside Out gjorde.

4. The Incredibles (2004)
The Incredibles

Jag gillade verkligen blandningen av familjedrama, Bondfilm och superhjältehistoria. Underhållande!

3. Ratatouille (2007)
Ratatouille

Jag tror nästan Ratatouille är Pixars vuxnaste film, i konkurrens med Soul. Till och med texterna inne i filmen är på franska, inte svenska, när jag såg den på Disney+. Bara en sån sak. En härlig matlagningsfilm.

2. Inside Out (2015)
Inside Out

Jag såg och älskade Inside Out på Malmö Filmdagar 2015 och det var då min första (sic!) Pixar-film. En film som både är känslosam och har ett intressant koncept. Dammigt i biosalongen blev det!

1. Coco (2017)
Coco

Om det blev dammigt i rummet under Inside Out så tog Coco ändå priset. Att den hamnar överst kan till viss del bero på att jag precis sett den och därför har den fräscht i minnet men det går inte att värja sig mot denna färgsprakande känslobomb. Det är helt klart den Pixar-film som stannat mest kvar i sinnet av de filmer som jag såg under temat.

 

Fripps filmrevyer-Henke, en av mina hjälpryttare under temat (den andra var Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia), postar också sin topp-10-lista idag. Hoppa över och kolla vilka filmer Henke lyfter. Jag anar leksaker på övre halvan snarare än i botten.

Pixar: Toy Story 4 (2019)

Den fjärde och sista (?) Toy Story-filmen inleds precis som vanligt med en rafflande actionsekvens. Den här gången är det dock inte nån av Andys (eller Bonnies) lekar vi får se spelas upp. Istället är det leksakerna själva som försöker rädda en av sina kollegor som fastnat i en vattenränna och är på väg att svepas bort under en regnstorm. Det hela är en flashback-sekvens som utspelar sig nio år tidigare när våra leksaksvänner fortfarande var hos Andy.

Allt ser ut att ha ordna sig. Leksaksbilen är räddad. Men så ställs allt på ända när Woodys flamma Bo Peep plötsligt ska skänkas bort till ett annat barn. Woody känner sig lockad att haka på till en ny ägare för att vara tillsammans med Bo.

Nyckelordet, tillika Henkes favoritord, är lojalitet. ”No one is left behind!”. Det handlar om lojalitet både mot sina leksakkollegor men även mot sin ägare, vilket i Woodys fall är Andy och senare Bonnie. I valet mellan Bo och Andy väljer Woody i flashback-scenen att stanna hos sin ägare. Jag skulle säga att hela filmseriens tema är just lojaliteten mot sina vänner och samtidigt ansvaret mot sina ägare.

I Toy Story 4 får vi se nåt nytt och väldigt intressant: en leksak som skapas av sin egen ägare! Han heter Forky och konstrueras av Bonnie när hon är på förskolan. Senare presenterar Woody Forky för de andra leksakerna och Forky liksom föds som en leksak ur Bonnies ryggsäck. ”Problemet” med Forky är att han är gjord av skräp och instinktivt vill han tillbaka till papperskorgen. Han kan inte greppa att han nu är en leksak. From trash to toy.

En sak som Sofia gnällt lite på i de tidigare filmerna är att de kvinnliga leksakerna får för lite att göra. Jag kan till viss del köpa det även om det inte är nåt jag fokuserer eller stör mig på när jag tittar på filmerna. Här tycker jag dock inte man kan komma med samma klagomål. Bo Peep har förvandlats till en självständig badass och är en av huvudpersonerna och Woody spelar ofta andrafiolen. Dessutom är huvudskurken en kvinnlig docka, Gabby Gabby, som vill stjäla Woodys inre röst eftersom hennes egen är trasig.

Eftersom Gabby Gabby aldrig haft nån ägare utan spenderat sitt liv på ett antikvariat så känner Woody förstås, lojal som han är, att han måste ställa upp på att donera sin inre röst.

Förutom det här med lojalitet så kände jag att det fanns en hel del barn/föräldrar-tematik här. Leksakerna är ”föräldrar” och deras ”barn” är deras ägare, dvs barn. Tiden går, barnen växer upp (barnen flyger ut ur bot) och leksakerna förlorar då sin mening tycks filmen säga. Så om man aldrig i det verkliga livet haft barn (eller haft en ägare i Toy Story-världen) så har man aldrig haft nån mening? (Nå, att sitta inspärrad på ett museum eller ett antikvariat verkar ju onekligen ganska meningslöst.)

Det här nyanseras dock när det visar sig att Bo lever helt självständigt utan ägare och att Woody i slutet beslutar sig för att leva samma liv tillsammans med henne. Däremot jobbar de båda som nån form av adoptionsbyrå och ser till att leksaker som längtar faktiskt får en ägare.

Här kom jag lite att tänka på Lady och Lufsen där det handlade om att som hund antingen leva fritt eller vara bunden till en ägare. Jag tycker Toy Story 4 gjorde ett bättre jobb med den här tematiken.

Animeringen? Den är för bra! Jag kan tycka att miljöerna nästan är för fotorealistiskt återgivna. Det behövs liksom inte när figurerna, främst människorna, inte är det.

I Toy Story 4 är det Woody som är i fokus. Buzz, och de andra leksakerna, har helt klart mindre att göra. Det är väl främst Bo som tagit fokus från Buzz. Men Buzz inre röst var dock väldigt rolig och väldigt smart. Den hade ju för fasiken rätt varje gång. Helt otroligt! Man kanske skulle lyssna mer till sin egen inre röst?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag skrattade högt när kvinnan i slutet upptäcker buktalardockan i barnvagnen. Jag var tvungen att se om den scenen tre gånger. Härligt.

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 4 efter sin omtitt.

%d bloggare gillar detta: