Pixar: Toy Story 2 (1999)

Pixar-fredag igen, och leksaksdags igen. Det känns helt rätt att se Toy Story-filmerna i ett svep istället för att se de andra filmerna mellan. Bra förslag, Henke. När det gäller just Toy Story 2 så hade det kanske inte blivit nån större skillnad då endast en annan Pixar-film (Ant… eh A Bug’s Life) kom ut mellan Toy Story 1 och 2. Men för Toy Story 3 och 4 är det nog bra att köra det här upplägget.

Man kan säga att handlingen i den här uppföljaren är inverterad jämfört med ettan. I den första filmen är det Buzz som är både är desillusionerad och behöver räddas. I Toy Story 2 är det Woody som råkar illa ut och dessutom funderar på meningen med livet. Nu är det upp till Buzz och de andra leksakerna att genomföra en räddningsaktion, både en mental och praktisk sådan kan man säga.

Nu börjar jag lära känna leksakerna och deras olika tropes. Rex som vill besegra den onde Zurg och tar till alla medel för det. Mr Potato Head som när han inte vill lyssna på Rex helt sonika tar av sig öronen. Mrs Potato Head vars röst jag tror görs av George Costanzas mamma (ja, Estelle Harris!). Spargrisen Hamm som droppar cyniska eller ironiska oneliners i ett. Etc, etc.

Filmen går i nostalgins tecken. Woody upptäcker att han tillhör en gammal familj av, numera dyrbara, cowboy-leksaker. En Ond Man, vars röst görs av Newman!, hittar Woody på en loppis och då är hans samling komplett och ska säljas till Japan. (Newman! Från Seinfeld och måste sägas med ett utropstecken!) Woody får reda på att han i fornstora dagar var mäkta populär och hade t.o.m. en egen tv-serie (som alltid avslutades med en cliffhanger). Serien avslutades nån gång på 50-talet. Varför? För att det var rymden (Buzz!) som gällde förstås. Inte nån torr och dammig western-leksak.

Nostalgi och en svunnen barndom, det är vad Toy Story handlar om. Just hur man gestaltar detta genom leksakernas ögon. Leksaker som en gång var populära men säljs på en yard sale eller ställs ut på museum istället för att lekas med. Apropå att bli såld på loppis så fällde Andys mamma följande kommentar när hon inte ville sälja Woody till Den Onde Mannen: ”It’s not for sale. It’s an old family toy”. Hmm, jag undrar om det är så att den tillhört henne själv eller nån ännu äldre släkting?

Referenserna då? Haha, ja, de kryllar av dem som vanligt. Jag tyckte inledningen var lite väl övertydliga med sin Star Wars-inledning. Likaså tyckte jag inte ”I Am Your Father”-scenen mellan Zurg och Buzz funkade. Det kändes som att slå in öppna dörrar. En sak jag gillar är dock att filmerna inte tar ställning mellan Star Wars och Star Trek. Alla får påsar. Man kan faktiskt gilla bägge!

En referens som jag gillade var scenen med The Cleaner som bara måste vara en referens till Harvey Keitels The Wolf i Pulp Fiction. Ja, i alla fall inledningen, hur det var panik och att The Cleaner verkligen behövdes, kändes som tagen ur Pulp Fiction. Men jag gillade även själva rengörningsscenen där Woody skulle piffas till inför resan till Japan.

Animationen? Jag noterade att vi fick fler scener där vi faktiskt får se människor, både Andy, Andys mamma och Den Onde Mannen. Uncanny valley-känslan var borta. Jag tror det kan bero på att animeringen blivit bättre men kanske främst att man inte försöker göra verkliga människor. T ex Den Onde Mannen har överdrivna drag som en karikatyr. Det gäller även The Cleaners gigantiska näsa.

Jag kanske har några fler saker att säga men tror jag hoppar över dem alternativt väntar med dem till senare Toy Story-inlägg. Toy Story 2 var en mysig titt och betyget blir snäppet bättre jämfört med ettan. Om det fortsätter så här så kommer Toy Story 4 få ett riktigt högt betyg. Vi får väl se…

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 2 efter sin omtitt.