Chaos on the Bridge (2014)

3 oktober, 2021 2 kommentarer

Jag har sett ytterligare en Star Trek-dokumentär förutom de tre (The Captains, The Truth Is in the Stars och For the Love of Spock) som jag skrivit om tidigare. I The Truth Is in the Stars fick vi se William Shatner prata med forskare, skådisar och kändisar om hur Star Trek har påverkat dem och vår omvärld. I dagens film Chaos on the Bridge kliver Shatner in i både regi- och manusförfattarollen samt sköter alla intervjuer. Hmm, man hade kunnat tro att Shatner jobbat med nån Star Trek-serie tidigare…

Chaos on the Bridge handlar om hur det gick till när Star Trek: The Next Generation skulle lanseras på 80-talet. Enligt dokumentären var det rena rama kaoset. I fokus till en början är skaparen av originalserien från 60-talet: Gene Roddenberry. De som pratar om honom i dokumentären verkar alla säga olika saker. Han var omöjlig att jobba med, envis, vresig, men samtidigt öppen, fin och en man med en underbar vision. Frågan är om denne föredetting, som han beskrivs vara på 80-talet, skulle få en aktiv roll i skapandet av den nya serien?

Som dokumentär, rent hantverksmässigt, är Chaos on the Bridge undermålig. Den inleds med det trista greppet att visa en trailer, som de facto är en del av filmen, om vad vi kommer att få se senare i filmen. Det hela är ganska hafsigt gjort. Det är snabba klipp, animerade återblickar och talking heads i en enda röra. De personer som intervjuas får några få sekunder per gång att säga nåt och så går det runt så i round robin-stil.

Det som var intressant var det som berättades och det man fick reda på om hur det kan gå till när en tv-serie ska skapas. Makt- och pokerspelet bakom kulisserna var inte att leka med. Mycket uppskattat var att en av de som intervjuades var D.C. Fontana, en kvinna som skrivit några av de bästa avsnitten av originalserien. Varför hon använde namnet D.C. Fontana? Ja, det kan ni nog räkna ut. Fontana var även med och skrev för TNG men där skar det sig mellan henne och Roddenberry. När det är fler inblandade i ett manus och det skrivs om i olika omgångar så kan det vara svårt att veta vilka som egentligen ska få credit…

Patrick Stewart är med och berättar underhållande om hur han försökte vara en seriös britt bland den i övrigt amerikanska rollbesättningen som skämtade, dansade och hade sig mellan tagningnarna. Efter ett tag insåg dock Stewart att det gick att kombinera att vara seriös under tagningarna med att samtidigt slappna av mellan dessa.

Personerna som intervjuas konstaterar att säsong ett och två av TNG var dåliga, och det är väl bara att hålla med. De är inte superdåliga men inte heller speciellt bra. Dock kan det vara värt att påpeka att Q, holodeck och The Borg introducerades här. Inte illa ändå.

Säsong tre är ju lyftet som serien behövde. Nya manusförfattare och showrunners kliver in och jag skulle säga att de skapar tv-historia. Från och med säsong tre och framåt är TNG banbrytande. Det blir fokus på rollfigurerna och deras relationer istället för att serien enbart är plot driven. Samtidigt så innehåller ändå de historier som berättas ett mått av nytänkande och spännande idéer. Science fiction av toppklass!

Betyget till den här dokumentären blir dock bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

For the Love of Spock (2016)

29 september, 2021 3 kommentarer

I samband med att Netflix i Sverige började visa den nya (och ganska dåliga Star Trek-serien Discovery) så la man även upp ett antal ST-dokumentärer. Två har jag redan skrivit om, nämligen The Captains och The Truth Is in The Stars. Idag handlar det om den tredje som har fått titeln For the Love of Spock. Som titeln antyder är det berättelsen om den kanske mest kända ST-karaktären Mr Spock men på samma gång en biopic om Leonard Nimoy som gjorde rollfiguren till en ikon.

Inledningen är en enda lång hyllning till både Nimoy och Spock. Det blev kanske lite tradigt och övertydligt smörigt. Men så regisserades ju filmen av Leonards son Adam, som emellertid inte alls alltid stod på god fot med sin far, snarare tvärtom låter dokumentären berätta.

Jag drar en parallell till dokumentären Dick Johnson Is Dead som jag i och för sig inte har sett men känner till en del om. Jag tänker på hur det är att spela in en dokumentär om sin far när dennes liv lider mot sitt slut. Det är nog både jobbigt men samtidigt tillfredsställande. Under inspelningen av For the Love of Spock så dör Leonard men Adam har hunnit spela in en hel del material. Bl a agerar Leonard berättarröst vilket gav en extra känsla. Det märks att dokumentärens fokus har ändrats något efter Leonards bortgång. Det blir mer fokus på Leonard och hans liv, inte bara på Spock.

En sak som är bra med dokumentärer är att man kan lära sig nåt nytt. Vad lärde jag mig under titten på For the Love of Spock? Ja, t ex att Leonard sysslade med så mycket annat än att spela Spock. Han har sålt akvarier, varit glassförsäljare, salufört godisautomater, kört taxi… och spelat in ett musikalbum där bl a sången The Ballad of Bilbo Baggins förekommer.

En vetskap som överraskade mig en aning var hur pass mycket av Spocks olika egenskaper, agerande och manér var sånt som Leonard själv kom på. Det gäller t ex så vitala detaljer som the Vulcan nerve pinch, the mind meld och den klassiska handhälsningen 🖖 följt av ”Live long and prosper”.

For the Love of Spock är en helt ok dokumentär, speciellt om man är intresserad Star Trek i allmänhet och Spock/Nimoy i synnerhet. Jag uppskattar också att det är en ärlig dokumentär som inte skyr undan från vare sig Leonards problem med alkohol, Adams drogproblem eller hur det skar sig mellan far och son. Då blir ju försoningen mer värd när den väl kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Leonard Nimoy sjunger om Bilbo Baggins

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

The Truth Is in the Stars (2017)

13 januari, 2021 4 kommentarer

Netflix har väldigt mycket Star Trek-innehåll. Förutom den nu pågående (och ganska dåliga) Star Trek: Discovery så tror jag banne mig de har alla gamla serier – TOS, TNG, DS9, VOY – och även Star Trek: The Animated Series från 70-talet! Av de nyare serierna saknas Star Trek: Picard och Star Trek: Lower Decks men det är ingen större förlust skulle jag säga.

En ST-relaterad dokumentär som jag kollade in för ett tag sen på Netflix (den har dock försvunnit nu) var The Truth Is in the Stars. Här får vi följa William Shatner (dvs kapten Kirk själv) när han ur ett ST-perspektiv pratar om filosofi, kvantmekanik och Guds eventuella existens med forskare, astronauter, Ben Stiller, Whoopi Goldberg och Jason Alexander, m fl.

En sak, en bra sak, som jag upptäckte direkt är att Shatner är en väldigt bra intervjuare. Han är uppriktigt intresserad av det som den person han pratar med säger och uttrycker. Det är klart att han som skådis kan låtsas vara intresserad men oavsett hur det är med den saken så tyckte jag om samtalen. Han lyckas få till nåt som inte bara framstod som nonsens-snack.

Seth MacFarlane dyker också upp, vilket var kul då ju han ligger bakom den absolut bästa ST-serien på senare år, nämligen The Orville. Ja, The Orville är alltså inte en ”äkta” ST-serie utan en hyllning (med komiska inslag) till främst TNG. Från att till en början varit mer av… kanske en satir, så har den under sina två säsonger vuxit till en mycket bra serie som står för sig själv. Jag inväntar otåligt den tredje säsongen.

Hela dokumentären går ut på att Shatner i slutet ska få till ett besök med Stephen Hawking. Jag vet inte om just det mötet är det som gör filmen men Shatner säljer i alla fall in det bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Star Trek Beyond (2016)

6 november, 2017 4 kommentarer

Jag har accepterat att Star Trek-filmerna är actiondrivna äventyr med humor och spektakel snarare än filmer med mystiska fenomen och tidsparadoxer i fokus. Det gäller för övrigt även de äldre filmerna då det främst är i tv-serierna man hittar mer koncept- eller idébaserade teman.

Jag har nog inte bara accepterat det utan tycker nog det är ganska vettigt. Vissa av de äldre filmerna försökte vara seriösa, vilket misslyckades kapitalt. Det gäller väl främst det första filmförsöket från 1979, Star Trek: The Motion Picture, som är segare än kola.

I och med J.J. Abrams omstart av Star Trek 2009 så skakades nytt liv i franchisen. Besättningen på stjärnskeppet Enterprise föryngrades och därmed även rollbesättningen. Man la lite mer vikt på återkommande gnabb mellan rollfigurer och betonade att folket ombord var en familj. Den kvinnliga kommunikationsofficeren Uhura fick mer utrymme. Actionsekvenserna blev mer slicka. Det mesta gjordes coolare och mer modernt, och samtidigt kanske lite tråkigare (jämfört med, återigen, tv-serierna).

I den tredje filmen efter återuppväckelsen är kapten Kirk desillusionerad. Han har tappat tron på sig själv och funderar över poängen med att vara kapten på ett stjärnskepp. De åker ju bara runt och ”utforskar”. Kicken som fanns initialt har avtagit och han funderar på att hoppa av.

Men Kirk får ganska snart annat att tänka på då en superskurk i form Idris Elbas Krall dyker upp. Krall är av nån anledning arg på Federationen och vill förgöra dem. Let the rymdaction begin.

Jag gillade Star Trek Beyond. Det är lättsam rymdaction med duktiga skådisar som får till ett bra gnabb mellan sina rollfigurer. Jag gillade exempelvis att besättningen en bit in i filmen splittras upp och därmed tvingas samarbeta med partners som de kanske inte skulle ha valt själva. Främst gäller det ju förstås Spock (Zachary Quinto) och Bones (doktorn spelad av Karl Urban) som med glimten i ögat varit i luven på varandra ända sen tidigt i originalserien.

Hur funkade Krall som huvudskurk? Inte speciellt bra tyvärr. Elba är maskad och sminkad till oigenkännlighet. Dessutom pratar han med nån märklig afrikansk brytning. Varför? Spelades filmen in i direkt anslutning till biografifilmen Mandela: Long Walk to Freedom där Elba gestaltade just Nelson Mandela?

En rollfigur som jag däremot gillade mycket var badass-kvinnan Jaylah, som spelades av mumien själv, dvs Sofia Boutella. Hon var kaxig, frispråkig och badass på ett bra sätt. Men även hon var kanske alien-sminkad en aning för mycket. Eller, nej förresten, nu när jag tittar på bilder på henne från filmen konstaterar jag att hon ser cool ut med sitt vita ansikte med svarta tribal-streck.

Det förekom en del skön musik i filmen också. Jag hoppade t ex till i soffan när jag hörde tonerna av Public Enemys Fight The Power. Scotty, spelad av Simon Pegg som för övrigt även skrivit filmens manus, var inte ett fan. Jaylah däremot gillade beatet och skrikandet. Hmm, beatet och Chuck D:s mässande kulspruteflyt skulle jag uttrycka det.

Star Trek Beyond är inte den bästa filmen i franchisens historia men den är klart godkänd. Perfekt underhållning om du är sugen på rymdaction och lagom mycket humor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Captains (2011)

25 september, 2017 2 kommentarer

The Captains är en dokumentär med Williams Shatner som handlar om honom själv och hans roll som Captain Kirk i Star Trek. Förutom att filosofera kring sig själv intervjuar Shatner även Patrick Stewart, Kate Mulgrew, Avery Brooks, Scott Bakula och Chris Pine om deras förhållande till kaptensrollen i de olika serierna och filmer.

Jag blev överraskad hur djupt filmen går. Men tar upp ganska personliga saker, om hur osäkra de var när de skulle ta på sig kaptensuniformen. Patrick Stewart t ex var livrädd för Hollywood. Men genom Star Trek lärde han sig ha kul på jobbet. Stiff upper lip-Patrick och amerikanerna i de övriga rollerna hade olika approach till hur man skulle bete sig on set.

Shatner berättar om hur han lite grann skämdes för att spela Kirk. Han kände att det var en lite fånig roll jämfört med låt oss säga Shakespeare. Men han lärde sig att det var helt ok. Bl a berättar chefen för företaget Bombardier att han började med teknik pga Star Trek. Visst, lite corny är det allt, men jag tror det var sant.

Shatner pressar Kate en del om hur det var att vara mamma och samtidigt spela in en serie under långa dagar. Han pressar henne t.o.m. lite väl hårt och det kändes som att han nästan försökte få henne att be om ursäkt och känna skuld. Hmmm, ja, det är skillnad mellan att vara man och kvinna i Hollywood fortfarande tror jag.

Shatner är otroligt självgod. Det förekommer t ex vissa avsnitt när han går omkring på ett convention och kör high-fives med besökarna. Men Shatner är en faktiskt en riktigt bra intervjuare, det ska jag ge honom. Han ställer en fråga och sen en följdfråga för att gräva djupare och låter inte en fråga förbli hängande i luften.

Bästa intervjun är helt klart den med Patrick Stewart. Det kändes att de kände varandra sen tidigare. Däremot blev det lite stel med Scott Bakula och Chris Pine kanske. Speciellt gällde det Pine som nog inte har så mycket gemensamt med Shatner.

Slutligen har vi Avery Brooks! Han var helt galen. Det hela påminde mig om när Philip Michael Thomas (varning: sången Magic Cookie kan sätta sig på hjärnan) intervjuades av Filip och Fredrik i kultserien High Chaparall. Istället för att svara på frågorna på normalt sätt så kör Avery istället med en improviserad jazzsång som även Shatner senare börja sjunga med i. Underbart. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1991

6 april, 2016 21 kommentarer

1991Dags för ett ännu ett 90-talsår att lista toppfilmer ifrån. 1991. Den här gången gick det faktiskt lite bättre än när jag skulle leta efter filmer som jag var förtjust i från 1992, som det ju handlade om för en månad sen. Två av filmerna på listan hamnar där för att de ingick i Tema: Decennier, ett projekt lett av Fripps filmrevyer-Henke och Movies – Noir-Christian där jag agerade vicesheriff, dvs jag var med och skrev om de gemensamma fredagsfilmerna. Kul att upptäcka några pärlor på det sättet.

Men då kör vi!

 

10. Proof
Proof
En av de filmer som jag såg som en del av Tema: Decennier. Proof inleds som en mysig må-bra-komedi där den blinde Hugo Weaving träffar en ung Russell Crowe och de två blir vänner. Mot slutet blir det både gripande och tänkvärt.

9. Star Trek VI: The Undiscovered Country
Star Trek VI: The Undiscovered Country
1991 kom det en Star Trek-film och den tar givetvis en plats på listan. Det här var den sista filmen med hela det gamla gardet från originalserien. Mysig matinéstämning när Kirk och McCoy är fångar på isplaneten Rura Penthe tillsammans med fotomodellen Iman. Spock är torrt underhållande som vanligt och dessutom kan man skymta Worf från TNG som klingonsk försvarsadvokat.

8. La double vie de Véronique
La double vie de Véronique
En film av mästerregissören Krzysztof Kieślowski som jag sett en endaste gång för evigheter sen. Det enda jag minns är att jag gillade filmen skarpt. Det räcker ändå till plats åtta.

7. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse
Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse
Ytterligare en decennier-film som jag kanske borde ha sett tidigare eftersom Apocalypse Now är en favorit. Men det hänger nog samman med att jag oftast inte vill veta allt om en film och dess inspelning eftersom jag då tycker att magin försvinner lite. Så var inte fallet med den här dokumentären, förmodligen beroende på att filmen Apocalypse Now och inspelningen av den flyter ihop till en kaotisk enhet.

6. Cape Fear
Cape Fear
Det var ett tag sen jag såg den men jag minns att Robert De Niro var synnerligen otäck i rollen som Max Cady. Om man inte räknar Casino, kan Cape Fear vara den sista (senaste) filmen där De Niro verkligen gick all-in?

5. The Indian Runner
The Indian Runner
Oj, jaha, The Indian Runner hamnar alltså på plats fem. Det var jag inte riktigt beredd på. Men det är ju en bra film. Viggo Mortensen och framförallt David Morse imponerar i detta drama som också var regidebut för tungsinte Sean Penn.

4. Terminator 2: Judgement Day
Terminator 2: Judgement Day
T2 är en film som jag har ett traumatiskt minne kopplat till. Jag har säkert dragit storyn förr. Jag gjorde lumpen i Boden när filmen hade biopremiär. Vissa helger hade vi helgtjänst och under en sån helg gick jag och en lumparkompis in till stan för att se just T2 på bio. Framme vid kassan får vi reda på att det är slutsålt. Nästan. Det fanns en biljett kvar. Istället för att en skulle få se filmen, och en inte, så lommade vi båda tillbaka till regementet. Jag har fortfarande inte sett filmen på bio.

3. Barton Fink
Barton Fink
En av bröderna Coens bästa enligt mig och därmed hamnar den högt på listan.

2. The Fisher King
The Fisher King
Terry Gilliams näst bästa film tror jag bestämt. Rolig, rörande och läskig. Åh, och så Robin Williams.

1. The Silence of the Lambs
The Silence of the Lambs
En otroligt tät thriller och den enda filmen på listan som jag delar ut en femma till. Avnjuts kanske helst med ett gott vin. Varför inte ett Chianti?

 

Har jag några bubblare? Ja, en trio: The Last Boy Scout, City of Hope och Delicatessen.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1991 (och mina gissningar):

Filmitch (Beauty and the Beast – vild chansning)
Fripps filmrevyer (L.A. Story – men då fuskar jag lite eftersom Henke nyss skrivit om den)
Fiffis filmtajm (Thelma & Louise)
Movies – Noir (JFK – Michael Mann kom inte med nån film det här året så…)
Rörliga bilder och tryckta ord (Delicatessen)
Flmr (Point Break)

Filed under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Kvinnliga rollfigurer

3 juli, 2013 27 kommentarer

Trinityfilmspanarna_kvadratFörra filmspanartemat var manlighet och jag hade väldigt svårt attt komma på nåt vettigt att skriva om. Det fanns inte nån film jag tyckte passade och jag kunde inte komma på ett bra tema för en lista. Därför blev det en recension av Michael Manns Miami Vice eftersom det gick att ordvitsa sig till ett alibi. Michael Mannlighet.

Jag hade även tänkt ordvitsa mig förbi det kommande temat och skriva om ett gäng Anthony Quinn-filmer. Quinnlighet liksom. Jag blev som tur var avslöjad av Fiffi. Så, jag var ju helt enkelt tvungen att tänka om, tänka lite mer på riktigt. Precis som med manlighet så är det ett svårt tema tycker jag. Men det är ändå kanske lättare än manlighet. När det gäller hur kvinnor skildras på film så är det fler filmer som sticker ut på nåt sätt. När det gäller män så är det svårare att hitta de där udda filmerna. Det kanske bara är en känsla jag har. Hur som helst, jag beslutade mig för att göra en lista.

Vad skulle det bli för lista? Jo, jag tänker mig att det är en lista där de kvinnliga rollfigurerna är… vad ska jag säga… jo, att de är kvinnor är kanske inte det viktiga… eller jo, det är viktigt… men det andra viktiga är att de har en mänsklig, inte nödvändigtvis traditionellt kvinnlig, egenskap som gör dem och filmerna intressanta. Kvinnorna är inte i första hand en mor, en mormor, en orolig väntande fru eller nån som behöver räddas. Det är roller som vi behöver se mer av helt enkelt!

Precis som Filmspotting brukar göra så skulle jag kunna döpa den här listan efter de som INTE kommer med på den. Och det är precis vad jag tänker göra. Det här är alltså listan som jag tillägnar Trinity från The Matrix och Maya från Zero Dark Thirty. The Trinity and Maya Memorial List.

****

10. Jordan O’Neill (Demi Moore) i G.I. Jane
G.I. Jane
Jag tror faktiskt det här var den första filmen som jag kom att tänka på. Demi Moore gör en Linda Hamilton och tränar upp sina biceps och visar hur man gör armhävningar med en arm. Lite lustigt är att jag inte har sett filmen i fråga. Däremot känner jag till ett känt citat från den. Suck my dick! Den bara måste vara med på listan.

9. Aileen Wuornos (Charlize Theron) i Monster
Monster
Det här kan ha varit den andra filmen jag kom att tänka på. Charlize Theron fulsminkar sig till oigenkännlighet och vinner förstås en Oscar. Filmen har jag sett och den fick en trea men den tar sig in på listan. Det är inte varje dag man ser en kvinnlig mördare skildras. Nu är det kanske inte nån vidare förebild för unga tjejer men ändå… 😉

8. Hypatia (Rachel Weisz) i Agora
Hypatia
Det här är ytterligare en film jag inte har sett men jag har varit sugen på den en längre tid. Jag gillar historiska filmer och jag gillar Rachel Weisz så det borde vara ett säkert kort. Hypatia sägs vara den första kända kvinnliga matematiker. Hon tillskrivs även uppfinningen hydrometern (där termometern är en variant). Bara en sån sak. Hon blev mördad av uppretade munkar som inte gillade att en icke kristen kvinna var en person man och män lyssnade på.

7. Hilary Swank i en hel massa roller
The CoreAmeliaMillion Dollar BabyBoys
Plats sju på listan viger jag åt Hilary Swank, en skådespelare som jag vill ger mer uppmärksamhet än hon kanske får. Nu har hon ju vunnit två Oscars men jag känner att hon är lite glömd. Jag har en känsla av att det har att göra med att hon inte är den där klassiska Hollywood-skönheten. Men hon är bra! Filmerna jag tänker på är The Core, Amelia, Million Dollar Baby och Boys Don’t Cry. Apropå Boys Don’t Cry, kolla in det här klippet från Inside the Actors Studio.

6. Elsa Andersson (Amanda Ooms) i Så vit som en snö
Elsa
Den här Jan Troell-filmen handlar om den första kvinnliga flygaren i Sverige. Precis som andra kvinnor i historien så utmanade hon sin samtid och med en järnvilja fick hon gjort det hon ville och banade väg för andra tjejer. Troells film är vacker och poetisk som sig bör men inget mästerverk.

5. Kvinnorna i Star Trek: TNG-avsnittet Angel One
Angel One
Ah, men titta, ett gammalt Star Trek-avsnitt från originalserien dyker upp på listan. Eller vänta, avsnittet är faktiskt inte från TOS utan från första säsongen av Star Trek: The Next Generation. Märkligt, jag hade kunnat svära på att det var från TOS. Känslan bara skriker det. Men så var inte fallet. I avsnittet kommer kapten Picard och hans besättning till en planet där kvinnorna styr och männen är kuttersmycken.

4. Kvinnorna i Uppdrag sex (Seksmisja)
Uppdrag sex
Den här polska sf-filmen är ju givetvis en politisk film om samhället i Polen under 80-talet men den hamnar ändå på listan eftersom världen som skildras är en framtida värld med bara kvinnor… ja, förutom två män som väcks upp efter att ha varit nedfrusna i många år pga av ett experiment. Själv köpte jag filmen på VHS i början av 2000-talet från en förening för polacker i England.

3. Sarah Connor (Linda Hamilton) i Terminator 2
Cloud Atlas
Linda Hamilton hade lika gärna kunnat hamna utanför listan… eller alltså snarare ge namn åt listan. Terminator 2 såg jag aldrig på bio. När jag gjorde lumpen i Boden hade jag tänkt se den med en lumparpolare men det fanns bara en biljett kvar. Ingen ville ge sig så ingen såg filmen. Just därför så har filmen en speciell plats i mitt hjärta precis som Hamiltons biceps. Fast när jag letar efter bilder från filmen så tycker jag att hon ser lite väl smal ut Linda?

2. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) i Aliens
Ellen Ripley
The ultimate female badass: Ellen Ripley. Hon hade också givetvis kunnat få namnge listan men nu hamnar hon på plats två. Jag älskar Alien-filmerna och en stor del i det är Sigourney Weavers insats som Ripley. Utan henne hade det inte varit samma grej och det är väl främst i tvåan Aliens som hon dominerar även om jag också gillar henne som baskettjej i fyran.

1. Lise Meitner i filmen om hennes liv
Lise Meitner
Min pappa prenumererar på tidningen Teknikhistoria och där läste jag för nån vecka sen om Lise Meitner. Historien om Lise och hennes liv var för mig helt okänd men medan jag läste om henne så var det som en film spelades upp inför mina ögon. Den filmen finns inte… eller ja det finns en 60 minuter lång dokumentär gjord för tv. Varför hamnar Lise på listan? Jo: Lise, judinna som hon var, flydde från Tyskland till Sverige innan andra världskriget bröt ut; insåg hur kärnklyvning uppstår och fungerar under en julpromenad i Sverige 1939; blev blåst på Nobelpriset 1944 då hennes vän och kollega Otto Hahn fick det helt själv; hennes idéer utnyttjades av amerikanerna och ledde till atombomberna i Japan; och så hade hon en nära relation med den svenska fysikern Eva von Bahr. Det bara måste gå att få till en spännande film av det. Tom Tykwer regisserar och Franka Potente spelar huvudrollen.

****

Kolla nu in om mina kompisar är listiga som jag eller om de är smarta:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
Except Fear
Filmitch
Flmr

Filed under 10 i topp, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek Into Darkness

11 maj, 2013 17 kommentarer

Star Trek Into DarknessTitel: Star Trek Into Darkness
Regissör: J.J. Abrams
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På Twitter har jag läst att det förekommit stora spoilers för den senaste Star Trek-filmen i princip alla recensioner i de stora svenska medierna. Om man som jag är väl bekant med tidigare filmer och originalserien (TOS) så var det inte mycket till spoiler. Eftersom jag khan min Star Trek så var det inte speciellt svårt att räkna ut vem superskurken som går under namnet John Harrison egentligen var. Och om man inte khan sin Star Trek så spelar det ingen roll.

Filmen inleds dock med att Enterprise, med James Tiberius Kirk (Chris Pine) som kapten, är på uppdrag för att utforska en planet med en kultur som inte nått lika långt i sin tekniska utveckling. Här finns inga rymdskepp med warpdrift, inga laserpistoler, inga svävande bilar. Stjärnflottans Prime Directive föreskriver att man absolut inte får påverka sådana kulturers utveckling. Men finns det lägen då det är rätt att bryta mot direktivet? Kanske för att rädda en planet från total förgörelse eller kanske för att rädda en persons liv? Jag gillade att man tog itu med primärdirektivet i filmen, då det är något av det viktigaste i tv-serierna (kanske främst The Next Generation).

Kirk, omogen som han är, bryter givetvis mot direktivet och det leder så småningom till att han förlorar sin kaptensposition och att Enterprise-besättningen splittras. Men var lugna, det är bara temporärt. Den f.d. agenten i Stjärnflottan, John Harrison, och numera superskurk iscensätter nämligen ett antal attentat mot Stjärnflottan. Vem får uppdraget att söka upp och förgöra Harrison? Jo, givetvis Kirk och hans besättning.

Jag blev positivt överraskad av filmen. Den första filmen i omstarten, som kom 2009, tyckte jag var helt ok men den fick bara godkänt betyg. Den kändes som ganska platt rymdaction med en skurk som jag inte gillade. Skurken i Into Darkness gillade jag. Han spelas perfekt, givetvis med brittisk engelska, av mannen med det roligaste namnet i filmbranschen (i konkurrens med Bobcat Goldthwait?) – Benedict Cumberbatch.

En stor del handlingen är hämtat från Star Trek-film nummer två i ordningen även fast man på ett smart sätt kastat om vem som gör vad i de avgörande ögonblicken. J.J. Abrams har inte bara blinkat lite till den filmen, det är snarare frågan om en hyllning, typ ”nudge nudge, wink wink!” i kubik. Själv gillade jag det men jag kan förstå om man tycker det är lite väl mycket. Det finns en scen som är på gränsen mot slutet, och det liknar kanske lite Anakin Skywalkers noooooo-skrik i slutet av Star Wars Episode III. Men jag tyckte det funkade.

Apropå callbacks till TOS. Chris Pine har hittat sin Kirk perfekt, liksom Karl Urban har hittat sin Bones ungefär lika bra. De har fångat manéren från William Shatner och DeForest Kelley som gjorde rollerna i TOS. Speciellt Kirks sätt att komma in på kommandobryggan, fråga om status, och sen lätt och ledigt liksom studsa fram till sin stol, är kusligt lik. Det är en bra gestaltning av William Shatner, helt enkelt. Jag gillar de små sakerna också, som bara en trekkie noterar, som t ex de återkommande sonarliknande radioljuden eller Uhuras öronsnäcka i silver eller referensen till Nurse Christine Chapel (som i TOS spelas av Gene Roddenberrys fru Majel Barrett) eller tribbles!

Jag tycker det är en perfekt balanserad film, med en bra avvägning mellan rymdaction och mer berättande story, bl a med en ganska rörande far och son-historia mellan Kirk och amiralen Pike (Bruce Greenwood) och relationen mellan Kirk och Spock. Jag tycker det är en bra balans mellan humor och allvar. Möjligen är Simon Peggs Scotty aningen over the top. Sulu och Chekov? Ja, de är något av bifigurer i den här filmen. I TOS kunde de få vissa avsnitt som var ”deras” men här förblir de figurer i periferin.

Jag gillade också att man betonade att Enterprise faktiskt är ett forskningsskepp och filmen nämner också skeppets fem år långa uppdrag med att utforska märkliga nya världar. Vi fick även en kort glimt av några klingons men det gav inte speciellt mycket förutom att Zoe Saldanas Uhura fick visa upp sina kunskaper i klingon.

Faktum är att jag hade betydligt roligare under den här uppföljaren än när jag såg den förra filmen (som jag såg om för några dagar sen och den fick samma betyg som tidigare). Kanske hade jag nu vant mig vid att det inte är Star Trek som det var i TOS utan mer av en actionfylld Star Trek. Fast det ska sägas att även tidigare filmer har skiljt sig en del jämfört med tv-serierna. Det har alltid varit mer action i filmerna. Skillnaden var dock större i den första omstartsfilmen.

Hela idén med att omstarten utspelar sig i ett alternativt universum (orsakat av händelserna i den första filmen) jämfört med TOS är ett smart drag. Detta gör att man inte behöver ta hänsyn till alla händelser och personer från TOS/filmerna.

Som avslutning kan jag inte låta bli att notera att filmen känns som en direkt kritik mot, eller åtminstone en kommentar till, USA:s avrättning av Usama bin Laden. I filmen får Enterprise order om att helt enkelt ta kål på superskurken Harrison genom att skjuta fotontorpeder mot den plats han gömmer sig. Spock påpekar, som den by the book-person han är, att det är emot reglementet att döma en person till döden utan en rättvis rättegång. Även ett tal mot slutet av filmen betonar det meningslösa med att söka hämnd på det sättet. Det förekommer även en sekvens som fick mig att tänka på 11 september och den sekvensen hade man inte kunnat ha med för några år sen. Det hade varit för känsligt, helt enkelt.

Förresten, sa jag att filmen är riktigt snygg också, precis som den förra filmen. Just detta är Abrams en mästare på.

4/5

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Min favoritkapten

29 juli, 2012 10 kommentarer

För några år sen hade jag tänkt skriva om Star Trek: The Next Generation och jag hade tänkt göra det i form av karaktärsstudier av de viktigaste rollfigurerna. Nu kom jag inte så långt. I själva verket skrev jag bara om en karaktär: min favoritkapten Jean-Luc Picard spelad av Patrick Stewart. Så här kommer den texten i en något editerad form.

Detta är Star Trek-seriernas kung. Med sin tyngd som skolad Shakespeare-skådis bidrar Stewart med en skådespelartalang som överträffar alla tidigare och senare skådisar i de olika Star trek-serierna. Som kapten för rymdskeppet Enterprise är han krävande, rättvis och inspirerande. En man med pondus, helt enkelt. När han öppnar munnen så lyssnar man, så enkelt är det. Som person är han mer sårbar. Han har vigt sitt liv åt Stjärnflottan, han har ingen fru, han har inga barn. Ja, en lustig detalj är att han inte gillar barn alls, åtminstone är det vad han intalar sig själv. Så fort barn dyker upp på HANS skepp så blir han mäkta irriterad. Frågan är om inte det är en sorts skyddsmekanism som triggas pga att han inte har barn själv. Det förekommer en del romantiska äventyr för Picard, och då trivs han. Men han trivs inte med att berätta om dem för sina vänner på skeppet. Man kan säga att Picard är en väldigt privat person. Men om ens liv var beroende av en person så skulle man gärna vilja att Picard var just den personen. Picard har en nära relation med skeppets chefsdoktor Beverly Chrusher, en relation som blir starkare ju längre serien går. Till skeppets rådgivare Troi kan Picard även motvilligt förmedla sina innersta känslor, men först efter övertalning från Troi.

Som avslutning bara för att peka på hur kapten Picard fortfarande har ett visst inflytande på mitt liv kan jag säga att jag använder hans klassiska Engage!-gest när jag kompilerar kod på jobbet. Kolla på klippet här nedan för att få ett smakprov på hur det ser ut på mitt jobb. Därmed är Star Trek-temat över och vi riktar vårt fokus mot en viss läderartad lapp.

Filed under Film, Funderingar, Science fiction Tagged with , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek (2009)

29 juli, 2012 12 kommentarer

Titel: Star Trek
Regissör: J.J. Abrams
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Det här skulle ha varit det sista inlägget om Star Trek men senare idag kommer det ett sista litet bonusinlägg om det bästa med Star Trek: The Next Generation.

Om ni inte fattat det än så är jag Star Trek-fan. Kanske inte en djupnörd, men jag har definitivt koll. Det bästa med Star Trek har alltid varit tv-serierna. Främst är det väl originalserien och The Next Generation som jag gillar mest. Tv-serie-formatet bjuder på något helt annat jämfört med än en långfilm. Tv-avsnitten rullar på och du lär känna karaktärerna mer och mer, lär känna deras egenheter och hur de agerar med andra. Det blir en helt annan familjär känsla än när allt ska krympas ihop till en endast två timmar lång, helst actionpackad, film. En stor del av Star Trek är enligt mig också att fokus är på mystiska fenomen, utforskande, politik och inte så mycket på hjälte versus skurk och skjuta, skjuta, skjuta laserpistol.

Med det här ovan sagt så blev omstarten av Star Trek kanske inte helt oväntat något av en besvikelse, trots den hajp som ändå förekommit (Fredrik Strage i DN gav den t ex en fyra). Men, men, jag ska väl inte klaga alltför mycket ändå. Rollbesättningen är bra, främst Kirk och Spock som också är huvudpersoner i orginalserien men då tillsammans med Bones. Här är Bones roll rejält nedklippt och han framstår som en bifigur, vilket inte är så konstigt då man helt enkelt valt att fokusera på Kirk och Spock. Men Karl Urban gör en hyfsad insats när han i princip spelar DeForest Kelley som gjorde Bones i originalserien. Bäst tycker jag nog Zachary Quinto som Spock är men det kan bero på att Spock är min favoritkaraktär från Star Trek.

Scenografin i filmen är till stora delar klockren. Kommandobryggan på Enterprise är t ex väldigt snygg och stilren. Skurkskeppet kändes dock mest förvirrande, tyvärr. Man fick liksom aldrig nån överblick över det. Förvirrande är också själva historien i filmen, förvirrande men samtidigt ganska ordinär. Tempot är uppskruvat till max, kanske för att hinna med den back-story om Kirk och Spock som filmen inleds med. Skurken (faktiskt spelad av Eric Bana), en romulan med tribaltatueringar är inte speciellt cool, han heller. Mja, till slut blir det godkänt ändå. Star Trek-känslan från tv-serien är (givetvis) till stora delar borta och ersatt med modern, fräsch, men ganska platt rymdactionkänsla.

3/5

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: