The Truth Is in the Stars (2017)

Netflix har väldigt mycket Star Trek-innehåll. Förutom den nu pågående (och ganska dåliga) Star Trek: Discovery så tror jag banne mig de har alla gamla serier – TOS, TNG, DS9, VOY – och även Star Trek: The Animated Series från 70-talet! Av de nyare serierna saknas Star Trek: Picard och Star Trek: Lower Decks men det är ingen större förlust skulle jag säga.

En ST-relaterad dokumentär som jag kollade in för ett tag sen på Netflix (den har dock försvunnit nu) var The Truth Is in the Stars. Här får vi följa William Shatner (dvs kapten Kirk själv) när han ur ett ST-perspektiv pratar om filosofi, kvantmekanik och Guds eventuella existens med forskare, astronauter, Ben Stiller, Whoopi Goldberg och Jason Alexander, m fl.

En sak, en bra sak, som jag upptäckte direkt är att Shatner är en väldigt bra intervjuare. Han är uppriktigt intresserad av det som den person han pratar med säger och uttrycker. Det är klart att han som skådis kan låtsas vara intresserad men oavsett hur det är med den saken så tyckte jag om samtalen. Han lyckas få till nåt som inte bara framstod som nonsens-snack.

Seth MacFarlane dyker också upp, vilket var kul då ju han ligger bakom den absolut bästa ST-serien på senare år, nämligen The Orville. Ja, The Orville är alltså inte en ”äkta” ST-serie utan en hyllning (med komiska inslag) till främst TNG. Från att till en början varit mer av… kanske en satir, så har den under sina två säsonger vuxit till en mycket bra serie som står för sig själv. Jag inväntar otåligt den tredje säsongen.

Hela dokumentären går ut på att Shatner i slutet ska få till ett besök med Stephen Hawking. Jag vet inte om just det mötet är det som gör filmen men Shatner säljer i alla fall in det bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Million Ways to Die in the West (2014)

MustaschPrrrruuutt! Så skulle man kunna sammanfatta det stora skämtet under slutscenerna i A Million Ways to Fart… ehe Die in the West. Då gör vi väl det.

Jag är inte så bekant med Seth MacFarlane. Det jag kände till innan jag slog mig ner på Rigoletto för att se hans senaste film var att han ligger bakom tv-serien Family Guy, en film om den talande teddybjörnen Ted samt att han var värd på 2013 års Oscarsgala.

Filmen inleds pampigt med en ändlös följd av vackra panoramabilder på de klassiska westernbergen. Ni vet hur de ser ut. Än så länge är det inget som skvallrar om att det här är en komedi eller parodi. Här hade jag faktiskt väntat mig nåt litet skämt. Att man under förtexterna twistat till det lite kring de bilder man visade. Men det enda som stack ut var att förtexterna pågick i vad som kändes en evighet.

Sen börjar filmen och vi får träffa vår (anti)hjälte, fårfarmaren Albert Stark (MacFarlane), precis när hans flickvän (Amanda Seyfried) inser att Albert är en fegis och att deras förhållande inte kommer leda nån vart. Hon hookar istället upp med mustaschprydde Doogie Howser (sorry, jag kan inte se Neil Patrick Harris som nån annan än Dr Howser).

Alberts liv tar en vändning till det bättre, eller åtminstone det oväntade, när Anna (Charlize Theron) anländer till hålan i Arizona. Albert blir förtjust i Anna, och Anna i Albert. Vad Albert inte vet är att Anna är gift med revolvermannen, mannen utanför lagen, hårdingen Clint (Liam Neeson). Kaktusarna darrar.

Jag gillade en del av skämten. A Million Ways to Die in the West är hyfsat underhållande. Det är aldrig tråkigt, även om den är lite för lång förstås. Måste alla filmer klocka över två timmar nu för tiden? Det är låg nivå på skämten, under bältet. Kiss, bajs, sex, sperma, får som kissar, mustaschprydda män som bajsar i cowboyhattar. Men om man skrattar eller tycker det är roligt så skulle jag säga att det är hög nivå.

Filmens humor är inte riktigt min typ av humor så jag skrattade inte så mycket. Skämtet om att prostituerade Ruth (Sarah Silverman) inte vill ha sex… med pojkvännen Edward (Giovanni Ribisi) innan äktenskapet dras två gånger för mycket.

En sak som störde var idioten bredvid som satt och fipplade med mobilen stup i kvarten (eller snarare tre gånger per kvart) under filmens inledande halvtimme. Han försökte dölja ljuset genom att hålla handen framför skärmen men det gjorde egentligen saken värre eftersom det visade att han visste att han gjorde fel men ändå så gjorde han det. Idiot.

Ytterligare en detalj som jag tror störde en hel del var att jag hade sett filmens trailer två gånger. Många av skämten hade jag alltså redan sett och när de var dags för dessa i filmen så blev ju givetvis effekten betydligt sämre. Satans trailers. Ta bort dem.

Många delar av westerngenren driver man givetvis med. Slagsmålen i saloonen, hästparkeringen utanför saloonen, bordellerna, pistolfajterna, indianerna, ja, det mesta. Jag tycker ändå inte man får till en riktigt skarp parodi. Kanske skulle man se Mel Brooks Blazing Saddles för att se om den är bättre? Bäst tyckte jag nästan var när man drev med hur stora ögon Amanda Seyfried har, och det har ju inget med westerngenren att göra. Kanske MacFarlane inte riktigt visste vilken typ av film han ville göra?

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tomsep

Filmen sågs i samarbete med Henke som också skrivit om filmen. Sen tidigare har även Fiffi och Christian delat med sig av sina åsikter.

Hellboy II: The Golden Army

Titel: Hellboy II: The Golden Army
Regi: Guillermo del Toro
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Jaha, då tänkte jag att vi tar ett litet hopp här direkt till den andra Hellboy-filmen som det bara blir ett kort omdöme om. Imorgon kör vi en längre text om Pans labyrint.

Guillermo del Toros pussellbitar föll fullständigt på plats när han gjorde Pans labyrint. Det var en magisk men ändå smärtsamt verklig film. Hellboy II: The Golden Army är en otrolig röra med idéer, miljöer och figurer. Om del Toro hade lagt in lite andrum, tagit fasta på 20% av sina idéer, fokuserat på dem och huvudhistorien, så hade det kunnat bli riktigt bra. Nu blir det inte mer än underhållande. Inget sjunker in, allt känns platt, men ändå är det underhållande. Hellboy är en skön figur som görs bra av Ron Perlman men filmen som helhet sätter sig aldrig. Det blir för mycket av allt. Det är ett för slarvigt manus helt enkelt. Betyget blir till slut en svag trea.

3-/5

%d bloggare gillar detta: