Contact (1997)

7 oktober, 2020 10 kommentarer

Contact är en film som jag tycker är lite underskattad. Det pratas inte så ofta om den. När det gäller regissören Robert Zemeckis är det alltid Back to the Future och Forrest Gump som nämns. Själv gillar jag Contact betydligt mer. Lite på samma sätt som Arrival. Det är en sån där härlig sf-film med hög budget men som ändå är idébaserat. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2003.

Manus av Carl Sagan (min kommentar: nja, Carl Sagan har inte skrivit manus men filmen bygger på en av hans noveller samt en grundstory som han plitade ihop tillsammans med sin fru) i denna historia om varelser från rymden som kontaktar oss. Jodie Foster spelar forskaren som först plockar upp signalerna de skickar.

Filmen är regisserad av Forrest Gump-regissören Robert Zemeckis. Forrest Gump blev en väldig succé. Själv tyckte jag den var ok, men inget mer. Då tycker jag den inte alls lika uppmärksammade Kontakt är betydligt bättre faktiskt. Jag förvånade mig själv genom att jag gillade filmen så pass mycket som jag gjorde. Den är på gränsen till smetig men just i den här filmen så går det inte över den gränsen. Filmen är kanske vad man skulle kunna kalla en realistisk science fiction-film, även om den förmodligen inte alls är det. Men det känns så. Rymdvarelserna skickar ritningar till en väldig byggnad/maskin. En sorts cyklotron som ska funka som en transportör av nåt slag. En ska få åka, vart man nu än kommer. Givetvis vill Fosters rollfigur, Ellie, åka. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Filmen innehåller en hel del intressanta filosofiska diskussioner. Foster som inte är troende kristen får svårt att bli vald pga detta. Själv har hon svårt att tro på nåt som inte går att bevisa, som Guds existens. Hon försöker få en troende vän att inse detta, försöker få honom, Palmer (Matthew McConaughey), att bevisa Guds existens. Då får hon svar på tal:

Palmer Joss: ”Did you love your father?”
Ellie Arroway: ”What?”
Palmer Joss: ”Your dad. Did you love him?”
Ellie Arroway: ”Yes, very much.”
Palmer Joss: ”Prove it.”

Just det, ja.

Filmen utnyttjar, precis som Forrest Gump, modern filmteknik på ett bra och innovativt sätt. Det är en lång film, 2,5 timmar, men den blir aldrig tråkig, utan startar liksom om hela tiden. Nej, jag gillar den helt enkelt. 4/5!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Watership Down (1978)

6 september, 2020 11 kommentarer

Watership Down är en brittisk animerad film som bygger på romanen med samma namn av Richard Adams. På svenska fick både boken och filmen namnet Den långa flykten. På filmens soundtrack hittar vi ”Bright Eyes” sjungen av tenoren Art Garfunkel. Det är en sorts fantasyberättelse, eller kanske fabel är en bättre beteckning. Kaninerna det handlar om är antropomorfiserade och kan t ex prata, åtminstone så förstår vi tittare vad de säger. John Hurt gör en av rösterna som kaninen Hazel.

Jag får lite Sagan om ringen-vibbar och även den vackra The Song of Sea kommer jag att tänka på. Det är ibland ”målade” bilder, som om man har använt sig av vattenfärg. Det finns nåt genuint med stilen som jag gillar. Ibland ser man t.o.m. hårstrån som smygit sig in under overheadbladen. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Studio Ghibli, även om jag inte sett röken av några hårstrån i deras produktioner. Miyazaki hade slitit sitt hår om så varit fallet.

I slutändan handlar filmen om att söka sig till nya marker för bosätta sig när man måste fly. I det här fallet för att människor kommer att skövla kaninernas fina hedar. Det ska byggas nya bostäder! Filmens titel, Watership Down, är namnet på den gräsbeväxta kulle som kaninerna har som slutmål på sin långa flykt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den svenske organisten Bo Hansson släppte 1977 albumet ”El-ahrairah” som var inspirerat av Richard Adams roman. El-ahrairah är i boken en mytomspunnen kanin som förekommer i de flesta av kaninernas sagor. Här är ”Utvandring”, det första spåret på albumet. Det är drygt 16 minuter som är svängigt, fånigt, melankoliskt och funky på samma gång. Briljante Kenny Håkansson på gitarr!

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Jim Jarmusch

5 april, 2018 2 kommentarer

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Antologifilm, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008)

3 september, 2017 6 kommentarer

Jag inget jättefan av originalfilmerna om Indy, vilket framgått av de senaste dagarnas inlägg. Fast jag tycker ändå det är ok filmer. Samtliga hamnar på svag till stark 3/5 i betyg. När jag satte mig ner för att kolla in Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull tänkte jag att jag åtminstone skulle få ett mysigt matinéäventyr. Vad fick jag? Svar: en inledning med en totalt meningslös biljakt. Ändå bra att det är filmat i naturliga miljöer och utan så mycket cgi. Fast när Cate Blanchetts ryska rollfigur gör entré så är blir det plötsligt en cgi-fest från ett klipp till ett annat mitt i en scen. Det skavde. Filmens handling är otroligt förvirrande. Kärnvapentestning känns inte riktigt Indy? Sen kommer Shia LaBeouf in like a punk. Hur räddar man nån från kvicksand? Kvickt, ett svar! Med en orm givetvis. Spiken i kistan är rymdvarelser som kommit till jorden från en annan dimension. Då var den eventuella Indy-känslan totalt borta och det hade blivit Stargate istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snowpiercer (2013)

14 juli, 2014 19 kommentarer

SnowpiercerSnowpiercer genomborrade mitt frusna filmhjärta! Det gör mig glad men samtidigt ledsen. Glad för att filmens regissör heter Bong Joon-ho och han har lyckats att behålla sin personliga stil i sin första ”Hollywood-produktion” (eller om vi ska kalla det hans första amerikanskt producerade och till största delen engelskspråkiga film). Ledsen för att filmen av anledningar som gör mig trött inte kommer upp på bio i Sverige. Varför kommer filmen inte upp på bio i Sverige? Förmodligen för att svenska filmdistributörer är fega och helt enkelt inte vågar satsa på den. Man har ju alltid Transformers 4. Filmen gick upp i Finland 11 juli. Kanske skulle man ta semester där? Sverige, kom igen nu, missa inte tåget utan låt filmen komma upp bio. Idioter.

Handlingen: Efter ett misslyckat försök att lösa problemet med den globala uppvärmningen drabbas jorden istället av en ny istid. De enda (?) överlevande efter fryskatastrofen är passagerarna ombord på ett hypermodernt och självförsörjande tåg som åker jorden runt, varv efter varv. Ombord på tåget har ett eget och nytt samhälle uppstått med en tydlig klassindelning. De passagerare som klev ombord i första klass är de som styr och lever i överflöd längst fram i tåget. Längst bak lever de fattiga och här hittar vi Curtis (Captain America himself Chris Evans), Edgar (Jamie Bell) och den vise mannen Gilliam (John Hurt). Nu är året 2031, 17 år efter katastrofen, och upproret kokar.

Jag gillar filmens upplägg direkt. Det är tillspetsat, överdrivet, övertydligt, crazy och jag känner igen mig i den sydkoreanska stilen. Postapokalytiska dystopier är nästan aldrig fel för mig så redan där var filmen på plus. Ombord på tåget är tåget världen, speciellt för de barn som fötts ombord. De vet ingen annan värld än tåget. En pojke vi möter utbrister en gång ”in the whole wide train?”. För pojken är även THE BALL en dyrgrip. Japp, det är en fotboll, gjord av ihoplindade tygstycken.

Det där sydkoreanska, varför nämner jag det? Jo, för att filmen påminde mig om hur det ibland är när jag ser just sydkoreanska filmer. Det finns nåt tillskruvat, nåt extra, med filmerna. Ofta får man en udda blandning av humor och allvar. Nu var det ett tag sen jag såg en sydkoreansk rulle och därför var det så kul att se att den tillspetsade stilen som vissa sydkoreanska regissörer kan ha fanns kvar här. Den hade inte försvunnit, nedslipad av västerländska producenter. Just Bong Joon-ho är en favorit. Hans filmer Memories of Murder, The Host och Mother är bra eller mycket bra filmer.

Nu vet jag att det varit en hel del kontrovers kring Snowpiercer vad gäller just det jag nämner om att förenkla och göra filmen mer tillgänglig för en västerländsk publik. De amerikanska distributörerna The Weinstein Company ville klippa 20 minuter av filmen samt lägga till en förklarande berättarröst i början och slutet av filmen. Bong Joon-ho vägrade, filmen sattes i karantän, amerikanska fans protesterade och The Weinsteins släppte till slut filmen men som hämnd bara i en mycket begränsad ”art house cinema”-release. MEN, efter postiva recensioner och word of mouth så kommer den få en bredare release… i USA alltså, inte i Sverige. Eller?

Tilda Swinton är med i filmen. Det kan man lätt missa om man inte läser skådespelarlista eller är ouppmärksam under filmen. Hon är minst lika oigenkännlig som i The Grand Budapest Hotel. Swinton spelar en sorts tågets premiärminister och är den som med jämna mellanrum kommer på besök längst bak i tåget för att kungöra olika beslut som man tagit längst fram i tåget. Hon har haft roligt under inspelningen tror jag. Det verkar så i alla fall. Hon är ”over the top”-skön.

Andra skådisar som det var kul att se var (förstås) Babyface himself Song Kang-ho och Ewen Bremner som jag alltid kommer att se som Spud från Trainspotting.

Ju längre filmen fortskrider desto längre fram i tåget kommer vi. Det var kul att se de olika delarna av tåget. Allt är stiliserat till det yttersta. Förmodligen är allt helt orealistiskt och det finns med all sannolik hur många plot holes och ologiska detaljer som helst… Varför överlevde bara folk ombord på tåget? Var får man mat ifrån? Hur många är man egentligen ombord? Var sover alla? Hur kan man upplåta en hel vagn till att vara nattklubb? Haha, när jag tänker efter så tror jag faktiskt i slutändan filmen nästan (i princip) ger svar på alla frågor. I vilket fall så bryr jag mig inte eftersom jag redan svalt filmens upplägg och stil.

Filmens slut gav mig gåshud. Den sista varelsen i bild tittar på oss med en lugn men lite road blick som säger ”Vad håller ni på med?” och ”Här tuffar livet på som vanligt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om Snowpiercer idag och tidigare har Fiffi, Filmitch och Movies-Noir skrivit om den, och TNE-pod pratat om den.

Filed under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Proposition (2005)

2 mars, 2014 2 kommentarer

The PropositionJag vet inte om regissören John Hillcoat själv är en dysterkvist men hans filmer är fanimej inte några må-bra-filmer i alla fall. En av mina favoritfilmer, The Road kom 2009 och är ungefär så grå och dyster en film kan bli. The Proposition, skriven av ingen annan än Nick Cave är riktigt bra den med. Jag minns vackra naturvyer från den australiensiska outbacken. Stämningen är rå. Filmen har beskrivits som en västern fast i Australien, och ja, det är väl en ganska bra beskrivning. Men det är inte en John Ford-västern. Nej, tankarna går istället till en regissör som Sam Peckinpah och t ex The Wild Bunch.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Only Lovers Left Alive

16 november, 2013 13 kommentarer

sff_logoLoversTitel: Only Lovers Left Alive
Regi: Jim Jarmusch
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jim Jarmusch är väl något av en kultregissör med ett koppel filmer bakom sig. Han har hållit på ett tag. Redan 1980 kom Permanent Vacation, som jag inte sett. Däremot har jag sett en så där åtta, nio andra av hans filmer. Min favorit är nog svartvita Dead Man med Johnny Depp som döende (indian?). Nu var det dags för Only Lovers Left Alive, en film jag inte visste nånting om. Henke hade tipsat om att den visades på festivalen och med Jarmusch som regissör och Tilda Swinton i en av rollerna så lockade den. Just det, Loke är med också.

Det som gjorde mig aningen skeptisk var att det var en vampyrfilm. Jag har egentligen inget emot vampyrfilmer, även om ämnet kanske börjar kännas lite uttjatat vid det här laget. Det jag var lite orolig över var att det skulle vara en lågbudgetfilm med vampyrer som bara kändes som ett filosofiskt studentspex där skådisarna sitter i ett rum och pratar om det som man inte kan visa pga av att det skulle bli för dyrt. Jag kommer t ex osökt att tänka på ”sf-filmen” Alphaville som led av detta problem och därför var urtråkig.

Under filmens inledning så kanske en aning av min oro sitter kvar. Jag vet inte riktigt vilken riktning filmen tar. Det är i alla fall inte en vanlig vampyrfilm. Vi träffar bara två vampyrer rakt upp och ner. Adam (Tom ”Loke” Hiddleston) bor i Detroit och hans älskade Eve (Tilda Swinton) i Tanger. Adam är trött på livet, det långa livet bland zombier (det är så han kallar de dödliga människorna). Adam låter beställa en specialgjord pistolkula gjord av trä för att få slut på eländet. När Eve inser att Adam är deprimerad (de pratar med varandra via bildtelefon aka mobil) tar hon dock nattflyget över från Tanger och de två möts igen. För övrigt verkar de ha gift sig tre gånger genom åren. Efter ett tag ensamma tillsammans får de besök av Eves syster Ava (Mia Wasikowska) som är ett jobbigt yrväder som ställer till det. Adam är fortfarande irriterad över deras senaste möte… för 87 år sen i Paris.

Mmm, jag gillade filmen mer och mer. Den blev bättre, och bättre, och bättre. En mycket trevlig känsla.

Tilda

Skål

Adam är musiker och han har gjort musik genom århundradena. I Detroit komponerar han vad jag skulle kalla ambient gothmetal (?). Oavsett vad man kallar den så är det genomgående riktigt bra musik. Detta lyfter filmen ett par snäpp. Nåt annat som lyfter filmen är att både Hiddleston och Swinton är magnifika i sina roller – och hur snygga och coola är de inte?! Loke är en svarthårig gothare och Swinton är en blonderad Tilda med sin udda skönhet. Bakom dina solglasögon.

Filmen försöker inte förklara det här med vampyrmyten. Det kommer liksom bara av sig själv. Det var ganska skönt att slippa det måste jag säga. Det behövdes inte. Vampyrer tål inte solsken, måste dricka blod och det är bra om de blir inbjudna om de ska besöka någons hem. Här hade de också handskar på sig när de är ute bland vanligt folk. För att få ta av sig dem måste de fråga nån av lov. Well, där lärde jag mig nåt nytt eller så hade filmmakarna hittat på nåt eget.

Filmens titel är klockren. Bara älskande lever kvar. I slutet av filmen hamnar Adam och Eve i ett prekärt läge. De har nästan slut på blod och situationen är desperat. Tidigare i filmen förstår vi att åtminstone Adam och Eve – Ava lever inte efter samma regler – är vampyrer som får blod utan att ta död på vanliga människor. De har kontakter på sjukhus som de går igenom. Nu har de slut på alternativ men när tillfället plötslig yppar sig känns filmtiteln logisk med tanke på de offer som väljs av Adam och Eve.

4-/5

Om visningen: På den här visningen på… ja, ni gissar rätt… Park så anslöt Henke, Fiffi och Henkes kompis Vanessa. Eftersom det är både kul och stressigt på jobbet just nu (lagom till festivalen) så hann jag inte med nån Vapiano-middag innan utan dök upp lagom till visningen. Jag kan inte minnas att det hände nåt utöver det vanliga. Efter filmen var alla överens om att det var en bra och trevlig överraskning. Vi gillade filmen, vilket kanske inte var väntat då bl a Twitter antytt nåt annat. Trevligt med en positiv överraskning. Dessutom fick vi av Vanessa höra en rolig historia om hur hon och hennes kompis skulle gå på bio. Båda, och speciellt Vanessa som jag förstod det, avskyr skräckfilmer. Vilken film valde de att se? Jo, ”thrillern” Sinister. Förra årets rysarupplevelse nummer ett. LOL.

****

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte. När recensionerna finns på plats så går det att klicka på deras namn. Hade filmen bett eller sög den?

Filed under Övernaturligt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , ,

V for Vendetta

3 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: V for Vendetta
Regi: James McTeigue
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den här rullen såg och skrev jag om 2006. Wachowski-syskonen producerade. Apropå Lana och Andy så ser jag fram emot deras baby som medregisserats av Tom Tykwer. Cloud Atlas heter den filmen och dess trailer, som många för övrigt gråter till, hittas här.

V for Vendetta utspelas i ett samhälle som ibland inte känns alltför långt borta. Vi är i Storbritannien som har blivit en polisstat som styrs av en elit med John Hurt i spetsen som enväldig kansler. Det råder utegångsförbud på kvällarna och alla som på nåt sätt är oliktänkande eller avvikande grips och kastas i fängelse eller dödas. Allt för medborgarnas egen trygghet förstås. Evey (Nathalie Portman) är en av de ”vanliga” men efter att hon träffar frihetskämpen V (Hugo Weaving) förändras hennes liv och hon själv.

Eftersom jag nyligen sett Good Night, and Good Luck. drog jag direkt paralleller mellan de två filmerna, som ytligt sett är annorlunda men tar upp precis samma tema fast på olika sätt. Båda är politiska filmer som kritiserar dagens samhälle. Den ena gör det genom att titta bakåt och den andra genom att titta framåt. Intressant. En annan sak jag tänkte på var att V för Vendetta aldrig hade kunnat utspelas i USA.

Spoiler
Tänk bara en sån sak som att spränga Vita Huset sönder och samman, eller vilken byggnad som skulle få motsvara parlamentsbyggnaden i London. Det hade blivit upprörda känslor, speciellt med tanke på hur ”terroristerna” framställs i filmen.
Spoiler slut

Nåväl, själva filmen var till största delen klart njutningsfull. Jag blev lite förvånad över att den bitvis kändes ganska vardaglig, just när det gällde miljöer och så. Det såg ut ungefär som det gör idag (well, det var väl i och för sig bara om 20 år eller nåt sånt som den utspelades). Just därför tyckte jag scenerna med kansler Hurt på tv-skärm pratandes med sin inre cirkel inte riktigt passade in, det kändes som taget ur nån dålig sf-rulle. Just i dessa och i vissa andra scener var det även svårt att inte tänka på Equilibrium som dock skruvat handlingen ett snäpp till – i det samhället var inte ens känslor tillåtna.

Mmm, jag tyckte det fanns ett gäng delar i den här filmen (Evey och V, polisernas utredning, kanslern & Co, V:s vendetta) och jag kände kanske inte att de passade ihop riktigt. Nåt jag saknade lite, och som andra nämnt var faktiskt lite fler actionscener. Detta insåg jag mot slutet när V med sina roterande knivar möter ett gäng poliser. Jag tyckte sekvensen var snyggt gjort och insåg då att nån mer sån scen gärna hade fått vara med. Lite skön The Matrix-känsla tackar i alla fall inte jag nej till.

Portman är en duktig skådis och det visar hon bl a i scen där hon får andnöd. Den kändes helt äkta och var nästan obehagligt. En scen som dock inte funkade var Portman ute i regnet med armarna utsträckta samtidigt som man flashbackade till V:s ”födelse”. Det funkade inte för mig och kändes mest fånig. Det var dock inte Portmans fel. Hur som haver, jag gillade filmen. Den var mysig och det var imponerande av Weaving att lära sig sina poesiramsor där varje ord började på V. Det blir en stark trea. Den var bra, men jag greps aldrig helt av handlingen eller drogs in filmen fullständigt.

3+/5

Filed under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inför Prometheus: Alien

23 maj, 2012 16 kommentarer

Titel: Alien
Regi: Ridley Scott
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Jag bestämde mig ganska snabbt efter att jag hörde talas om Prometheus att jag skulle se om Alien-filmerna. Efter vad jag hade hört skulle Prometheus nämligen utspelas i Ellen Ripleys filmuniversum och det verkade vara en bra idé att låta sig sugas in i denna värld igen som uppvärmning inför sommarens stora film. Det hela blir ju inte sämre av att Alien-filmerna är personliga favoriter. Framförallt gäller det den första filmen som jag verkligen älskar. Eller snarare, jag älskade den när jag såg den senast vilket var ganska många år sen. Nu när jag skulle se om den, hur skulle den stå sig mot sig själv?

Det är lika bra att säga det direkt: läs bara fortsättningen på den här texten om ni har sett Alien och har den hyfsat i minnet.

Ja, jag fick svaret på min fråga ganska snabbt: Ridley Scotts Alien är fortfarande en suverän film. För det första så är musiken och kvaliteten på fotot strålande. Musiken är härlig klassiskt komponerad filmmusik med stråkar och inte syntar vilket ger helt rätt stämning (Jerry Goldsmith, god damn it). Inledningen med förtexterna som flyter ihop till ordet A L I E N är superduperspännande och stämningen sätter sig direkt.

En sak jag noterar när jag ser den den här gången att filmen är upplagd som en skräckfilm. Det är en ”helt vanlig” skräckfilm, det är bara det att den utspelas i rymden. Det finns några rena skräckfilmsscener som t ex när Ripley (Sigourney Weaver) och Parker (Yaphet Kotto) skickar iväg Brett (Harry Dean Stanton) för att hämta den bortsprungna katten Jones. Då var det plötsligt ok att vara ensam när man minuterna innan hade bestämt sig för att jobba i team om tre och tre. Det påminner ju lite om den klassiska ”nej nej gå inte ner för källartrappan”-scenen.

”I admire its purity”

Kanske den mest lyckade detaljen med den första Alien-filmen är designen på Alien-monstret. Det är en sagolik skapelse av schweizaren H. R. Giger. Alien är som ett urtida djur som alltid har funnits. Formen på bakhuvudet, svansen, tungan, allt. Äggen är så som de alltid har varit. Det är på riktigt. Det är det perfekta monstret. ”I admire its purity” som androiden Ash säger.

Apropå Ash. Vilken insats Ian Holm gör som android här. När man vet att han är en konstgjord människa redan när man ser filmen så lägger man märke till småsaker i hur han rör sig. Det handlar om små ticks, beslut han tar, eller hur han plötsligt sprintjoggar på stället innan han sätter sig i pilotstolen. Sen när han blir galen är han obehaglig. Och varför ta den där tidningen, rulla ihop den och sen försöka kväva Ripley istället för att bara strypa henne med händerna? Helt underbart.

Det där skeppet man hittar på planeten. Oj, vad det väckte tankar! Hur länge hade det legat där? Vad hade hänt? Man får inte veta nånting i princip. Space Jockey, man såg faktiskt att han hade snabel även i Alien precis som det sägs att han ska ha i Prometheus som tydligen utspelas ett gäng år tidigare. Fast är det en snabel? Det kanske är en syrgasslang eller en Alien i sin facehugger/spindel-form? Hur som helst, det är riktigt snygg design i dessa scener. Innandömet av skeppet var som att vara inne i en jättelik larv.

Några notiser om några av skådisarnas insatser. Navigatören Lambert (Veronica Cartwright) vet från början att de borde sticka ifrån den där planeten som de snappade upp ett nödanrop ifrån så fort som möjligt. ”Låt oss sticka härifrån” är hennes mantra. Hon uppfattas mest som gnällig och onödigt uppstressad. Men vi vet bättre. Yaphet Kotto? Vilken pondus, vilken kraft! Han regerar nere i skeppets undre regioner tillsammans med mjukingen och ja-sägaren Brett. Förresten, apropå Brett: när han skulle leta efter den där katten vid namn Jonesy så stannade han upp och lät droppande vatten rinna över sitt ansikte som om han stod i en dusch. Kanske längtade han efter en riktig dusch. Hur som helst, en märklig och udda scen på nåt sätt.

Och så slutligen Ripley som här inte har nåt förnamn. Hon framstår allteftersom filmen fortskrider som den enda vettiga personen. Hon tar helt enkelt befälet. Hon är så illa tvungen eftersom en efter en av de andra i besättningen går åt. Jag älskar verkligen hennes ansiktsuttryck när hon sitter i den lilla skytteln på väg bort från det stora fraktskeppet Nostromo som ska sprängas. Det uttrycker tanken ”Die, bitch! Die, bitch, die!” Och det gjorde bitchen ju… eller inte. Precis som det brukar vara i skräckisar så får vi en skön extrascen när vi alla ska tro att vi tagit kål på monstret/yxmördaren.

5/5

En liten fråga: Varför var Alien-monstret så passivt och liksom gömde sig ombord på skytteln när hon hade chansen attackera — jag ser alltid monstret som en hon även om jag hade kunnat skriva hen här om jag hade velat vara DN-politiskt korrekt. Ripley var ju bara nån meter ifrån men ändå låg Alien-monstret kvar hopklämd mellan kablarna i väggen?

Filed under Betyg 5, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hellboy II: The Golden Army

8 maj, 2012 5 kommentarer

Titel: Hellboy II: The Golden Army
Regi: Guillermo del Toro
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jaha, då tänkte jag att vi tar ett litet hopp här direkt till den andra Hellboy-filmen som det bara blir ett kort omdöme om. Imorgon kör vi en längre text om Pans labyrint.

Guillermo del Toros pussellbitar föll fullständigt på plats när han gjorde Pans labyrint. Det var en magisk men ändå smärtsamt verklig film. Hellboy II: The Golden Army är en otrolig röra med idéer, miljöer och figurer. Om del Toro hade lagt in lite andrum, tagit fasta på 20% av sina idéer, fokuserat på dem och huvudhistorien, så hade det kunnat bli riktigt bra. Nu blir det inte mer än underhållande. Inget sjunker in, allt känns platt, men ändå är det underhållande. Hellboy är en skön figur som görs bra av Ron Perlman men filmen som helhet sätter sig aldrig. Det blir för mycket av allt. Det är ett för slarvigt manus helt enkelt. Betyget blir till slut en svag trea.

3-/5

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: