Once Upon a Time in America (1984)

Sergio Leone, vad har vi på honom? Ja, det är väl främst hans spaghetti-westerns som man kommer att tänka på. Jag är inte nåt jättefan av Dollar-trilogin eller Once Upon a Time in the West. Det är bra men lite trista filmer. Jag ser nu att jag inte publicerat några texter om dem på här bloggen, men jag vet att jag har gamla preblogg-texter liggande så det kommer nog inom kort. Min text om Once Upon a Time in America skrevs i juni 2004.

Jag tar och aktiverar den här tråden (min kommentar: en Sergio Leone-tråd) genom att skriva om Sergio Leones magna opus, Once Upon a Time in America (1984), som SVT visade för ett tag sen. Jag hade den inspelad men det tog ett tag innan jag kände att jag hade tid att se den. Ändå så blev det så att såg jag den uppdelad på två kvällar. Först såg jag 2/3 (precis fram till ”intermission” faktiskt) och kvällen efter den sista timmen. Vi får följa Noodles (Robert De Niro) och hans kompisar från pojkar som gatugangsters till unga män som spritlangare under förbudstiden. Noodles och Max (James Woods) är de två som är närmast kompisar och ledare i gänget, men det ska uppstå konflikter dem emellan. Men innan dess får gänget, och Noodles i synnerhet, problem med gangsterbossen Bugsy.

Det är en väldigt ambitiös saga. Ja, det känns verkligen som en saga, inte minst titeln då. Den sträcker sig över lång tid. Ibland kände jag att den hade lämpat sig väl som en miniserie på tv, kanske över tre avsnitt, dels pga längden och dels pga av hur den är berättad. Jag vet inte, men jag fick miniseriekänsla helt enkelt. Skådespelarinsatserna är utmärkta (inte oväntat) och jag tyckte barnskådisarna gjorde ok insatser. Jag gillade sekvensen innan vårt gäng möter Bugsy med den minsta killen dansande i täten. Jag la märke till Jennifer Connely som Noodles kärleksintresse Deborah. Filmen har nåt episkt och mystiskt över sig. Detta skapas av att det finns en ramberättelse som utspelas i ”nutid” då Noodles som gammal kommer tillbaks till New York som han tvingades fly ifrån. Just bakgrunden till varför han tvingades fly får vi se när Noodles minns diverse ”kompisar och händelser från förr”.

Övergångarna mellan nutid och dåtid är snyggt gjorda och jag undrar om det funkar lika bra i den klippta versionen. Troligen inte. (Min kommentar: jag såg alltså den långa versionen.) Om det var nåt jag störde mig på så var det Noodles kärlekshistoria med Deborah och då framför allt hon som spelade Deborah som vuxen, Elizabeth McGovern. Jag gillade inte henne alls. Sen tyckte jag Leone på nåt sätt tappar tråden den sista timmen. Det känns som det hela rinner ut i sanden. Spänningen försvinner på nåt sätt, och jag känner egentligen aldrig för nån av karaktärerna. Det är välgjort allting men nånting saknas. Ok, det blir ändå klart godkänt för Leone. En svag fyra, men ändå en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Jag vet att det förmodligen finns en mängd teorier om det, men om nån tror sig veta så får ni gärna säga varför Noodles skrattar på slutet i opiumhålan. Var allt ett opiumrus? Det tror inte jag i alla fall. Kanske det är så att han förstod att det inte var Max som var det förbrända liket?
</spoiler>

The Virgin Suicides (1999)

Sofia Coppola, vad har vi på henne? Ja, bland annat hennes första långfilm The Virgin Suicides. Min preblogg-text om den skrevs i mars 2004.

Sofia Coppolas debutfilm om familjen Lisbon, mamma (Kathleen Turner) och pappa (James Woods) och fem systrar (bl a Kirsten Dunst). Historien om systrarna berättas ur en grupp grannpojkars perspektiv som ser systrarna som mysteriska (min kommentar: mystiska?) varelser. Mamma Lisbon uppfostrar sina döttrar på ett strikt sätt, vilket inte visar sig vara hälsosamt för nån.

Sofia Coppola har en egen berättarstil. I Lost in Translation är den än mer tydlig, kanske för att hon skrev manus själv till den filmen (hon vann för övrigt en Oscar för det manuset!). The Virgin Suicides bygger på en novell av Jeffrey Eugenides. Filmen flyter fram i en ganska drömsk och bitterljuv stämning. Handlingen (självmord) är ju ganska dyster egentligen, men filmen tar egentligen inte direkt upp problemen och orsakerna som ligger bakom på mer än ett ytligt plan. På ett sätt är det en brist i filmen. Det hela döljs under en skimrande slöja av nostalgi på nåt sätt, och därför blir historien aldrig helt engagerande för mig. Fotot och bilderna är vackra och musiken, som är skriven av Air, har en air (min kommentar: ehe) av melankoli över sig. Jag gillade inledningen när alla systrar presenteras när de kliver ur en bil. Den var snyggt gjord.

Nåväl, när det gäller skådisarna så är Kirsten Dunst bra på att spela mystisk syster. Vissa säger att hon är fulsnygg. Jag vet inte, hon har ett speciellt utseende men jag gillar det. Josh Hartnett spelar hennes kärleksintresse i filmen. Hartnett sägs ju också vara snygg men jag kan inte hålla med. Dessutom hade han en helt vansinnig frisyr i den här filmen. Var det verkligen så illa på 70-talet då filmen utspelas? Jag tror inte det eftersom det bara var han som hade nåt som liknande ett fågelbo på huvudet i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Casino (1995)

På den tiden jag kunde se två filmer i rad på helt vanlig bio såg jag först Martin Scorseses 3-timmars epos om Las Vegas på Cinemateket och sedan blev det nattbio i form av Hideo Nakatas skräckis Dark Water. Idag handlar det om Casino och min korta text skrevs i april 2003.

Både De Niro och Pesci spelar egentligen samma roller som i Maffiabröder (1990). De Niro är proffsspelaren som driver ett casino och Pesci är maffiakillen som förutom att vara snabb i käften även är snabb att ta till våld; han har en förkärlek för att använda telefoner… Sharon Stone spelar lyxhoran som gifter sig med De Niro men har problem med droger och att hon inte kan glömma sin gamla pojkvän/hallick James Woods. Samtliga gör bra rollprestationer. Fotot, musiken och klippningen är av toppklass. Precis som i Maffiabröder följer vi rollfigurerna på väg upp mot toppen och sen vidare mot det oundvikliga fallet. Jag störde mig lite på att Woods roll aldrig utvecklades eller fick ta nån större plats. Det kändes lite som slöseri med en bra skådis. Filmen påminde mig om att man på 80-talet så hade man ruskigt fula solglasögon, i alla fall i Las Vegas… Betyg 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Stephen King: Cat’s Eye

Cat's EyeTitel: Cat’s Eye
Regi: Lewis Teague
År: 1985
IMDb
| Filmtipset

Cat’s Eye består av tre korthistorier där två, ”Quitter’s Inc.” och ”The Ledge”, finns utgivna i novellsamlingen Night Shift men en, The General, är specialskriven av King just för den här filmen. Lite research visade att man faktiskt kan få tag i just det manuset om man köper pocketboken Screamplays som samlar ett antal screenplays från kända skräck/sf-författare.

Cat’s Eye som man kan beskriva som en skräckkomedi är från 1985 och regisserad av mediokra Lewis Teague (som även regisserat King-filmen Cujo). Förutom de tre huvudhistorierna finns det en sorts ramhistoria om en katt som ska gå som en röd tråd genom filmen och knyta ihop de tre avsnitten.

Först ut är i alla fall ”Quitter’s Inc.” där James Woods (!) spelar en man som vill sluta röka. Han har fått ett tips av en kompis om ett företag som heter Quitter’s Inc. och åker dit på vinst och förlust. Väl där märker han att företaget använder, vad ska man säga, maffialiknande metoder. En kund bevakas dag som natt och skulle kunden röka en cigg så blir straffet att hans fru låses in i ett rum med strömförande golv. När strömmen sätts på måste givetvis mannen titta på genom ett sånt där spegelfönster. Andra gången kunden inte kan hålla sig från att röka blir det dottern som råkar illa ut (muahahaha). Ja, den här historien var riktigt kul och James Woods är underhållande. Det var kul att se honom spela komedi. Han spelar paranoid och röksugen på ett skönt sätt. Det hela känns som ett sämre avsnitt av The Twilight Zone eller nåt, men det är faktiskt sevärt. Det blir snudd på en fyra just för den här delen, tack vare James Woods.

Den andra historien var ”The Ledge” där Johnny råkar bli kär i flickvännen till en gangsterboss. Bossen är en inbiten vadslagare som inte gillar att förlora (doh). Om Johnny klarar att ta sig runt på utsidan på en skyskrapa på en smal avsats (”ledge” på engelska) så får han tjejen (och halva kungariket). Den här delen var sämre men ändå ganska rolig och händelserna är inte riktigt väntade på ”Hollywood-vis”. Det är b-skådisar här men ändå är det sevärt. Det finns en ganska skön 80-talskänsla också. En trea blir det.

Den tredje historien, ”The General”, handlar om Amanda (Drew Berrymore!) som tror att det bor ett elakt litet troll i hennes sovrum. Katten, döpt till General, träder nu in i handlingen på allvar och den är hennes enda hopp. Japp, så töntigt är det! Det här är den klart sämsta delen av de tre delarna. Det känns som en sämre barnfilm. Den är nästan så dålig att det blir roligt men inte riktigt så dåligt. En svag tvåa blir det, inte mer.

Som helhet blir det en trea till Cat’s Eye. En av historierna är faktiskt riktigt underhållande, en är ok, men den tredje är kass. Ramhistorien som ska hålla ihop det hela funkar inte. Anledning fick man reda på när man lyssnade på kommentatorspåret där regissören Teague berättade om en prolog som skulle ha berättat mer om den där katten tydligen. Men den prologen klippte filmbolaget bort. Problemet är att det hade nog inte funkat ändå, det här nämligen är riktigt b-film, fast en ganska rolig sådan.

3-/5

%d bloggare gillar detta: