Den första Black Panther-filmen tyckte jag var en bra actionrulle med lockande afrofuturistiska miljöer och en cool kläddesign. Arbetet med uppföljaren Wakanda Forever, återigen skriven och regisserad av Ryan Coogler, fick en tragisk början då ju Chadwick Boseman gick bort under planeringen av filmen. Hur skulle man hantera detta? Svårt. Resultatet blev en alldeles för lång film som försökte vara två filmer på samma gång. Dels skulle man hantera sorgen efter Black Panthers bortgång och dels skulle man berätta en helt ny historia om undervattenshjälten Namor. Efter tramset i Thor: Love and Thunder kände jag ändå direkt att det var skönt med en film som faktiskt var seriös och lite allvarlig. En annan positiv detalj var de mayanska myter och miljöer som förekommer i filmen. Eftersom jag varit på Yucatánhalvön i Mexiko och besökt diverse maya-ruiner fick jag en förädiskt nostalgisk känsla. Det här var snäppet bättre än Thor 4 och så lyfter dessutom Namors alternativa namn Kukulkan betyget en del.
Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Sunshine State och min text om den skrevs i februari 2004.
Sunshine State utspelar sig i ett litet samhälle i Florida. Byggpampar försöker förmå lokalbefolkningen att sälja sina tomter för här ska det byggas rekreationsområden och golfbanor för pensionärer. Desiree (Angela Bassett) är på besök i sin hemby för första gången sen hon som ung tjej blev gravid och ”tvingades” lämna byn för att det inte skulle bli snack. Hon och mamman har en del otalt med varandra.
En handfull andra skådisar har ganska stora roller i denna ensemblefilm, bl a Edie Falco (från Sopranos) som motellägaren som är less på sitt jobb.
Ännu en John Sayles-film (min sjätte faktiskt) och nu börjar jag verkligen känna igen stilen. Som vanligt blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor i ett lugnt, småputtrigt och ganska behagligt tempo. Precis som i Lone Star spelar förhållandet barn/förälder en stor roll. Edie Falco är klart bäst och ganska rolig dessutom. Ibland känns Sayles filmer lite sega på nåt sätt. Det händer till synes inte så mycket och intensiteten saknas. Beskrivningen av en aktuell samhällsfråga kan bli lite övertydlig och ta överhanden från det rent filmiska. I Lone Star som jag tycker är Sayles bästa film lyckas Sayles fullt ut med att mixa de båda elementen. Även Men with Guns tyckte jag var bra. Här funkar det inte riktigt. Då och då dyker det dock upp bra små scener, främst med Falco som det var kul att se i nåt annat än Sopranos.
Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Passion Fish och min text om den skrevs i maj 2003.
Passion Fish blev min andra film av John Sayles. Jag missade att spela in Lone Star som sägs vara en av hans bästa. Är den bra? Nån som sett den? (min kommentar: ja, jag har sett den och det kommer en text om den senare i temat). City of Hope som jag tidigare sett var en politisk film med många karaktärer.
I Passion Fish fokuserar Sayles på den efter en trafikolycka från midjan förlamade såpaskådisen May-Alice som spelas strålande av Mary McDonnell (just det, Donnie Darkos mamma!). Efter olyckan flyttar hon från New York till sitt barndomshem i Cajunland (Louisiana). Där dricker hon, ser på tv, och avverkar sjuksköterskor, som ska ta hand om henne, på löpande band. Sen kommer Chantelle som är lika envis som hon själv är och de kommer till slut överens och kan börja ta itu med sina liv. Chantelle har nämligen sina egna problem.
En scen som stack ut var när kompisar från såpan kommer på besök och en av skådisarna berättar en anekdot om sin första filminspelning och hur hon förberedde sig för sin enda replik som var ”I didn’t ask for the anal probe”. Kul. Jag tyckte att filmen började lite segt men den blev bättre och bättre. Musiken var bra och gav den rätta Amerikanska Södern-känslan. Betyget blir en stark 3/5.
Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. När jag läser min beskrivning av City of Hope så går ju mina tankar osökt till världens bästa tv-serie, The Wire. Den serien hade lika gärna kunnat heta City of Hope (…and despair) och handlar om en stad där allt och alla länkas samman. I The Wire handlar det om Baltimore, här är det en påhittad stad i New Jersey som är i fokus. Min text om City of Hope skrevs i april 2003.
Jag har sett City of Hope av John Sayles. Det är en politisk film om korrumption i en amerikansk småstad. Stadens borgmästare vill riva ett bostadsområde med gamla hyreshus för att göra plats för modernare kontorsbyggnader. Han som äger byggnaderna motsätter sig detta men utsätts för påtryckningar.
Flera karaktärer skildras i denna lite för pratiga film. Exempelvis har vi Joe Morton (som ju spelade datorforskaren på Cyberdyne i Terminator 2) som gör en bra insats som svart kommunalpolitker som slits mellan politkerkarriären och att göra rätt för sina svarta kompisar.
Problemet med politiska filmer är att de ibland blir lite tråkiga. Det gäller t ex vissa av Ken Loachs filmer. Historien går liksom förlorad eller är inte satt i centrum och de politiska åsikterna får man skrivna på näsan. Detta gäller delvis City of Hope som blir lite övertydlig ibland men jag gillar slutet som säger rätt mycket om vad som kan hända om man låter sig köpas. En svag 3/5 blir betyget.
Lite kul är att Sayles som är s.k. independentregissör för att bekosta sina egna filmer en gång i tiden skrivit manus till skräckisar som Piranha, Alligator och The Howling.
Tiden går fort när man har roligt. Eller nåt. Nu kanske inte mitt Pixar-tema rent betygsmässigt blivit nån jättesuccé men det har ändå varit riktigt kul att gå från att knappt ha sett en enda Pixar-film till att nu ha betat av alla filmer i deras katalog. 23 stycken allt som allt. Det hela startade i januari med Toy Story och nu har vi nått vägs ände med Soul.
Jag tjuvstartade faktiskt temat med att se Soul redan i januari som första film. Nu har jag sett om den för att ha den fräsch i sinnet (eller kanske i själen) och för att se om en omtitt skulle göra filmen bättre eller sämre i mina ögon.
Resultatet? Ja, det blev ungefär samma utfall. Soul är en helt ok film, kanske till och med bra. Men nånting saknas. Jag önskar nästan att filmen hade varit helt realistisk och bara utspelat sig i New York bland huvudpersonen Joe Gardners familj och vänner. Det hade kunnat vara en dramakomedi om hur Joe försöker få rätsida på sitt liv. Ska han fortsätta som musiklärare som mamman vill eller ska han satsa på sin dröm att jobba som jazzpianist. Det här upplägget påminner mig om den helt underbara The Forty-Year-Old Version som bjuder på en mysig dramakomedi i härliga svartvita New York-miljöer med roliga personer. Soul hade kunnat vara en animerad variant av den filmen.
Men det här är en Pixar-film med en sina vanliga ingredienser: en parallellvärld som vi människor inte vet om att den existerar. I det här fallet är det en värld som sköter om allt som händer innan du föds som människa och efter att du dör. Det är en arbetsplats som vilken annan. De döda ska räknas. Nya själar ska hitta sin plats i livet, få sina egenskaper, hitta sin inre gnista, innan de likt en fallskärmshoppare kan glida ner mot jorden och sin födsel.
I den här märkvärdiga världen hamnar Joe när han ramlar ner i en gatubrunn utan lock och dör. För Joe kunde tajmingen inte vara sämre. Han har ju precis fått sitt break, en chans att spela med divan, jazzlegenden och saxofonisten Dorothea Williams. Joe vägrar acceptera sin död. Det aningen märkliga är att det bara är Joe som blir upprörd över sin kommande undergång. De andra själarna står lugnt i kö på rullbandet mot det stora intet.
På nåt sätt hamnar Joe i The Great Before, dvs den arbetsplats där nya själar ska läras upp inför livet på jorden. De som jobbar där misstar Joe för en s.k. mentor, dvs en död själ (eller själen är inte död men väl dess kropp) som innan de åker vidare mot The Great Beyond tar sig an varsin bebissjäl. Joe får en själ kallad 22 dumpad i knät. 22 är en odåga som i flera tusen år varit i detta limbo-läge utan bli redo för att födas. Tillsammans tar de sig tillbaka till jorden för att Joe ska kunna genomföra sin spelning med Dorothea (och kanske kan 22 lära sig nåt också på köpet). Det enda problemet är att Joes själ hamnar i en katt och 22 hamnar i Joe. Body swap comedy! Freaky Friday!
Inledningen är strålande. Musiken och miljöerna är helt underbara. Här hade jag som sagt kunnat hänga mer. Det var faktiskt en ganska ovanlig sak för att vara Pixar, just detta att den fokuserar på vuxna människor som inte är leksaker, myror eller monster. Det är väl egentligen bara Ratatouille och kanske nån till jag kommer att tänka på.
När filmen utspelar sig i The Great Before och på andra märkliga platser så tappade jag lite av intresset. Det var lite fascinerande det hela men jag blev inte berörd på samma sätt som jag blev av Inside Out som ju även den regisserades av Pete Docter och har ett liknande upplägg med en hel värld av känslor i människans hjärna.
I slutändan är det en resa för både Joe och 22. Bägge två kommer till insikt om vad som är värt att leva för. Vilket då undrar ni? Ja, det är det vanliga. Ni vet: glass, pizza, vinden, sanden mellan tårna, att bli skälld på i tunnelbanan. Såna grejor. Eller kanske berget, molnet, skogarna och de sorlande källorna som farbror Isak berättar om för Fanny och Alexander.
Blev det dammigt i rummet mot slutet? Nej, inte alls faktiskt. Inte ens nära. Varför blev jag inte mer berörd. Hmm, jag vet inte. Kanske var slutet lite för enkelt, lite för mycket fint ihopknutet i en rosett. Betyget blir en helt vanlig trea. Bra men inte jättebra.
Slutligen: varje gång jag ser (och hör) nån spela trombon tänker jag på Fred Wesley, min funkiga favorittrombonist.
Denna sista Pixar-fredag får jag sällskap av Fripps filmrevyer-Henke igen vilket känns väldigt roligt eftersom han ju var med när jag drog igång projektet med att se alla Toy Story-filmerna. Blev han själaglad av Soul? Ta reda på det genom att klicka här.
Men vänta! Är Pixar-projektet helt slut? Hmm, nej, jag tror faktiskt jag måste bjuda på en topp-10-lista också. Så nästa fredag kommer min lista över Pixar tio bästa filmer! Det känns som en bra avslutning, och den stora frågan är om nån av Cars-filmerna kommer att platsa.
Kanske borde jag ha gjort en topp-10 Bergman i samband med mitt Ingmar Bergman-projekt också? Well, det går ju fortfarande att åtgärda (t ex på fredag om två veckor, vem vet?).
Contact är en film som jag tycker är lite underskattad. Det pratas inte så ofta om den. När det gäller regissören Robert Zemeckis är det alltid Back to the Future och Forrest Gump som nämns. Själv gillar jag Contact betydligt mer. Lite på samma sätt som Arrival. Det är en sån där härlig sf-film med hög budget men som ändå är idébaserat. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2003.
Manus av Carl Sagan (min kommentar: nja, Carl Sagan har inte skrivit manus men filmen bygger på en av hans noveller samt en grundstory som han plitade ihop tillsammans med sin fru) i denna historia om varelser från rymden som kontaktar oss. Jodie Foster spelar forskaren som först plockar upp signalerna de skickar.
Filmen är regisserad av Forrest Gump-regissören Robert Zemeckis. Forrest Gump blev en väldig succé. Själv tyckte jag den var ok, men inget mer. Då tycker jag den inte alls lika uppmärksammade Kontakt är betydligt bättre faktiskt. Jag förvånade mig själv genom att jag gillade filmen så pass mycket som jag gjorde. Den är på gränsen till smetig men just i den här filmen så går det inte över den gränsen. Filmen är kanske vad man skulle kunna kalla en realistisk science fiction-film, även om den förmodligen inte alls är det. Men det känns så. Rymdvarelserna skickar ritningar till en väldig byggnad/maskin. En sorts cyklotron som ska funka som en transportör av nåt slag. En ska få åka, vart man nu än kommer. Givetvis vill Fosters rollfigur, Ellie, åka. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig.
Filmen innehåller en hel del intressanta filosofiska diskussioner. Foster som inte är troende kristen får svårt att bli vald pga detta. Själv har hon svårt att tro på nåt som inte går att bevisa, som Guds existens. Hon försöker få en troende vän att inse detta, försöker få honom, Palmer (Matthew McConaughey), att bevisa Guds existens. Då får hon svar på tal:
Palmer Joss: ”Did you love your father?” Ellie Arroway: ”What?” Palmer Joss: ”Your dad. Did you love him?” Ellie Arroway: ”Yes, very much.” Palmer Joss: ”Prove it.”
Just det, ja.
Filmen utnyttjar, precis som Forrest Gump, modern filmteknik på ett bra och innovativt sätt. Det är en lång film, 2,5 timmar, men den blir aldrig tråkig, utan startar liksom om hela tiden. Nej, jag gillar den helt enkelt. 4/5!
Spike Lee är en j-vla regissör ändå. En bildberättare av rang och med en helt egen stil. Jag kanske inte riktigt hade insett det tidigare men under den senaste veckan har jag sett två Spike Lee-joints som fick mig att uppskatta Lee mer än jag gjort tidigare.
Den här Corona-våren har gjort att mitt filmtittande har sjunkit till ett minimum. Jag har helt enkelt inte haft ro att fokusera på en film. Istället har det blivit hetstittning av den senaste säsongen av MasterChef Australia (rekommenderas varmt!). Under maj månad såg jag endast tre (!) filmer. Det är ett unikt bottenrekord.
Det som triggade mig att titta på Malcolm X var när Charlotte på Twitter frågade om tips på #BlackLivesMatter-filmer. Nån tipsade om Malcolm X och jag insåg att jag inte hade sett den. Det är fortfarande oklart för mig varför speltiden på 3 timmar och 21 inte avskräckte mig.
Filmens inledning visar direkt att Lee inte håller tillbaka slagen. Malcolm X talar rasande, en amerikansk flagga brinner och Rodney King slås sönder och samman. Det är allvar. Och, ja, redan här använder Lee alltså greppet att klippa in autentiskt bildmaterial.
Jag kände till en del om Malcolm X:s bakgrund, att han var en fifflare eller hustler som hade åkt in i finkan. Här får vi hela bakgrunden, hur han rakpermanentar håret för att verka mer vit, hur han har ihop det med en vit kvinna, hur han kallar sig Red, åker till New York och börjar jobba för en lokal gangster, och slutligen döms till 10 års fängelse för stöld och inbrott.
Tiden i fängelset förändrar Malcolm totalt. Han blir muslim (går med i Nation of Islam) och nån form av renlevnadsmänniska och pläderar för de svartas rättigheter. X pläderar aggressivt. Nån försoning mellan svarta och vita à la Martin Luther King kommer inte på fråga. Den vite mannen är djävulen, den vita rasen kommer att förgöra sig själva och svarta ska leva separat i USA i ett eget land.
Religion grumlar ju alltid till saker och ting. Tro blir till sanningar. Men att bli muslim hjälpte ju just Malcolm och reda ut sitt liv, sköta sig och sluta med droger och brott.
Detta är alltså en mastodontfilm. Som sagt så är den över 3 timmar, men den känns episk på ett ganska mysigt sätt. Den passar som en söndagsmatiné. Till den episka känslan bidrar att man spelat in på plats i Egypten vid pyramiderna och även i Mecka. Mot slutet av sitt liv gjorde nämligen X en pilgrimsresa till Mecka där han gick de sju varven runt Kaba.
Efter sin pilgrimsresa under vilken X såg muslimer av alla raser från hela världen så förändras hans syn på vägen framåt och nu är han mer inne på försoningsspåret. Det gillar inte rörelsen Nation of Islam som X nu har lämnat och det är detta som leder fram till att X mördas 1965. Mmm, så länge du tycker som den religion du valt att följa så är allt frid och fröjd. Börjar du sen tycka olika då tycker du plötsligt fel.
Malcolm X är en bra och lärorik film. Kanske i längsta laget och kanske ibland med en känsla av Wikipedia-sida. Men Lee är ändå Lee och bjuder på en hel del filmiskt godis. Ta bara scenen med klanmedlemmarna som på hästar rider in i en gigantisk måne. Magiskt. Slutet är dessutom omskakande och har en känsla en nalkande undergång över sig.
Slutligen var det kul att se Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) i en tidig roll. Jo, just det, jag måste även nämna Delroy Lindo som spelade den där Harlem-gangstern som Malcolm jobbade för tidigt i filmen. Lindo har en väldig pondus som skådis. Denzel då i titelrollen frågar ni er? Jo, han var strålande.
När Transformers-filmerna kommer på tal så tror jag hela tiden att jag har sett fler filmer i serien än jag har gjort. När jag nu kollar upp hur det verkligen ligger till så visar det sig att jag bara har sett, och avskytt, den första filmen. Jag fick liksom nog efter den. I min recension avfärdar jag den som rent trams och döper om filmen till Tramsformers.
Nu har jag ändå, på något märkligt sätt, sett spinoff-filmen Bumblebee och därmed med nöje hoppat över de tre (eller fyra?) uppföljarna som kom efter den första filmen.
Anledningen, eller anledningarna, till att jag tog mig an (eller avnjöt, kan man ju hoppas) Bumblebee var tre: 1. Michael Bay regisserade INTE; 2. Hailee Steinfeld, från The Edge of Seventeen, spelade huvudrollen; 3. Filmen hade fått en del fin kritik.
Filmen börjar på noll. Vi är på robotarnas hemplanet och det är cgi-krig mellan de goda och de onda robotarna. Det är urtrist, och hade filmen fortsatt så här så hade det blivit en etta. Men sen när Charlie, spelad av Hailee Steinfeld, kommer in i bilden så lyfter sig filmen en del. Det blir en riktig film med rollfigurer att bry sig om.
Trots att filmen blir bättre när den blir mer jordnära (bokstavligen) måste jag ändå säga att jag är aningen less på den här 80-talsnostalgin som förekommer i var och varannan film eller tv-serie nuförtiden. I Bumblebee gäller det speciellt musiken. Det bara radas upp en massa låtar. Det känns krystat och oorganiskt. Lite som i Suicide Squad.
Nördar i filmer som ser ut som fotomodeller är tydligen fortfarande gångbart. Jag tänker på killen som tafatt uppvaktar Charlie. Riktigt pinsamt blev det när Charlie vill låna hans skjorta när de är ute och åker bil. En obegriplig scen.
Som helhet är Bumblebee en helt ok film som funkar hyfsat men inte fullt ut för mig. När Charlie ska väcka Bumblebee till liv med elstötar ungefär som när en människa fått hjärtstopp så blir det övertydligt och lökigt. När hon senare ska krama metallkonstruktionen Bumblebee så blir det pinsamt. Jag vet inte, jag kanske borde se The Iron Giant istället?
PS. Alltid kul att se The Wire-skådisar i filmer! Den här gången var det Glynn Turman, som ju spelar borgmästaren i The Wire.
Hur många av Mission: Impossible-filmerna har jag skrivit om på bloggen tro? En sökning senare visade det sig att det var tre stycken, i form av trean, Ghost Protocol och Rogue Nation. Alla dessa, inklusive ettan, har fått 3/5 i betyg. John Woos tvåa tyckte jag var undermålig och den fick en tvåa och då tror jag att jag var lite för snäll.
M:I-filmerna upplevs bäst på bio och jag valde att se den i 2D på en tidig lunchvisning en söndag. Nu tror jag inte just den här filmen är en s.k. högriskfilm (dvs att det är stor risk att idioter förstör visningen), men varför chansa? Dessutom skulle jag även slippa 3D.
För mig är filmen helt och hållet en ursäkt för Tom Cruise att göra en massa häftiga stunts, och det är gott så för mig. Jag hade en härlig stund i biofåtöljen. Handlingen är både tunn och invecklad på samma gång och gör inget annat än för oss från en actionsekvens till en annan. Vi åker motorcykel och bil i Paris. Ja, först hoppade vi fallskärm ner till Paris. Jag glömde den lilla detaljen. Det springs en massa i London. Slutligen flyger vi helikopter i Kashmir.
Mina favoritsekvenser? Hmm, ja, kanske det ändå var den brutala badrumsfajten i Paris där Tom teamar upp med Henry Cavill i ett handgemäng mot Liang Yang (som för övrigt spelade en av Snokes rödklädda vakter i Rogue One). Det var alltså en brutal fajt och en actionsekvens av den mindre skalan. Det var kanske därför jag uppskattade den mest.
Vissa tycker att jakterna i Paris höll på för länge. Så upplevde jag det inte utan jag hade roligt hela tiden och satt med andan i halsen. Dessutom kom här två andra sekvenser, icke-actionbaserade, som jag gillade mycket. Den första är en sekvens där Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa Faust förföljer Ethan Hunt (Cruise). De möter varandra till slut i en park där de sakta närmar sig varandra för att sen glida in i skuggan under trädkronorna. Det fanns nåt sensuellt över hela scenen, nästan som en dans. Fint kameraarbeta var det också.
Den andra sekvensen bjöd både på oväntad humor och nerv då man tror att vårt team till slut klarat sig undan. Man har fångat in skurken och befinner sig i ett garage, allt verkar lugnt, och så öppnar man garageporten och hamnar i en annan form av knipa. Riktigt bra scen där Ethan Hunt blir tvingad att leva upp till sin egen moral om att inte låta oskyldiga dö.
En annan scen som stack ut för mig var när Ving Rhames lite oväntat levererade ett känslosamt tal där han beskrev hur Ethan Hunt var funtad rent mentalt och hur han kände för sitt team. Det här var kanske den mest känslomässiga scenen nånsin i M:I-filmerna? Rhames spelade dessutom riktigt bra.
Hur funkade Rebecca Ferguson? Mja, kanske inte riktigt lika bra som i Rogue Nation. Men fortfarande är hon en bra rollfigur och Ferguson funkar i rollen. Jag fick ändå känslan av att man inte riktigt vetat hur man skulle skriva in henne i manus på ett naturligt sätt. Nu var det som att hon bara dök upp med jämna mellanrum och ibland kändes det som att hon var en del av teamet och ibland inte alls.
Det är lite lustigt. Känslan jag hade efter att sett Fallout var att jag verkligen gillade den, och jag kommer att dela ut en klockren fyra. Samtidigt var jag ändå helt säker på att jag uppskattade Rogue Nation mer när jag såg den. Det är i alla fall känslan jag har, att jag gillar Rogue Nation mer. Men så kollar jag mitt betyg och min text om den och ser att betyget bara blev 3,5/5.
Jag tror jag såg Fallout vid ett perfekt tillfälle. Det var ett tag sen jag såg så bra gjord action. Riktig action som inte är baserad på cgi. Jag var nog svältfödd på det helt enkelt. En sista detalj var att jag upplevde Simon Pegg som aningen mer nedtonad, inte så farsartad, och därmed mindre irriterande i Fallout jämfört med Rogue Nation.
Black Panther är det 18:e avsnittet i Marvels filmiska universum. Den tar vid efter händelserna i Civil War där kungen av Wakanda dödades i ett attentat. Vi får följa prins T’Challa när han återvänder till Wakanda för att axla sin fars mantel. Omgående får den nye kungen problem att handskas med då ett museum i London blir bestulet på en artefakt gjord av den myotmspunna meteoritmetallen vibranium (ett bättre namn än unobtanium i alla fall).
Skurkarna bakom stölden av vibranium-artefakten är galningen Ulysses Klaue (Andy Serkis) och hans kompis Erik Stevens (spelad av regissören Ryan Cooglers favorit Michael B. Jordan).
Oj, jag har faktiskt inte så mycket att säga om Black Panther. Den försvann ganska snabbt ur huvudet efter visningen, lite som ett musselskum i Sveriges Mästerkock. Jag hade inte tråkigt medan jag tittade på filmen. Det kanske hände några gånger att jag kom på mig själv att tänka på annat. Överlag är jag dock ganska nöjd.
Inledningen var uppfriskande, lite på samma sätt som inledningen av Wonder Woman var uppfriskande. Den gången var det kvinnor som dominerade filmen. Här var det svarta skådisar som fyllde IMAX-duken och det var en fräsch upplevelse. De afrikanska miljöerna, designen, konsten, kläderna, frisyrerna var härliga. Musiken var bra, och jag tyckte mig flera gånger känna igen samma melodi som i Dr Albans ”It’s My Life”. En homage till den svensk-nigerianske tandläkaren?
Storymässigt tyckte jag dock inte det fanns så mycket att hänga i mahognyträdet. Det är en standardmässig Marvel-film, mer lik de jordnära och mindre filmerna Ant-Man och Spider-Man: Homecoming än spacefilmerna om Thor och galaxens väktare. Det är Wakanda som står på spel, inte jorden eller universum. Precis som i Spider-Man: Homecoming går skurken (och då räknar jag inte Serkis rollfigur) att relatera till och visar det sig att han har personliga kopplingar till T’Challa och Wakanda.
Min favorit bland skådisarna var helt klart Danai Gurira som krigarkvinnan Okoye. Gurira har ju redan visat sig vara en badass som Michonne i The Walking Dead men hon bekräftar det en gång till i Black Panther.
Även T’Challas lillasyster Shuri (Letitia Wright) var en skön figur. Hon var en sorts Q tagen från Bond-filmerna. Ja, faktum är att det var ganska mycket Bond-känsla över Black Panther, bl a under en kasinosekvens i Sydkorea.
En märklig detalj som jag inte kunde låta bli att fundera på var Wakandas system för att välja ledare. Man kunde tycka att ett så välutvecklat land skulle ha aningen mindre barbariska metoder än vad som visas upp i filmen. Mycket märkligt faktiskt.
Filmens action var helt ok förutom slutuppgörelserna. Först fick vi ett rörigt Sagan om ringen-slag, typ battle of the three armies med bl a bepansrade noshörningar. Sen ytterligare en rörig fajt mellan två svarta pantrar i en cgi-tung och mörk miljö.
Betygsmässigt landar jag ändå på en trea.
Jo, just det, en sak till: 3D:n var givetvis totalt meningslös och bidrog inte till nånting förutom att biljetten kostade 240 kronor. 240 kronor?! En positiv sak var dock att visningen på Mall of Scandinavia var riktigt bra. Publiken skötte sig exemplariskt, förutom några små kickar i ryggstödet från de som satt bakom. Haha, alltid är det nåt…
Den första Black Panther-filmen tyckte jag var en bra actionrulle med lockande afrofuturistiska miljöer och en cool kläddesign. Arbetet med uppföljaren Wakanda Forever, återigen skriven och regisserad av Ryan Coogler, fick en tragisk början då ju Chadwick Boseman gick bort under planeringen av filmen. Hur skulle man hantera detta? Svårt. Resultatet blev en alldeles för lång film som försökte vara två filmer på samma gång. Dels skulle man hantera sorgen efter Black Panthers bortgång och dels skulle man berätta en helt ny historia om undervattenshjälten Namor. Efter tramset i Thor: Love and Thunder kände jag ändå direkt att det var skönt med en film som faktiskt var seriös och lite allvarlig. En annan positiv detalj var de mayanska myter och miljöer som förekommer i filmen. Eftersom jag varit på Yucatánhalvön i Mexiko och besökt diverse maya-ruiner fick jag en förädiskt nostalgisk känsla. Det här var snäppet bättre än Thor 4 och så lyfter dessutom Namors alternativa namn Kukulkan betyget en del.
Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om 
Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om 
Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. När jag läser min beskrivning av 
När 
Fler som tycker till om månadens filmspanarfilm:
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?