Malcolm X (1992)

Spike Lee är en j-vla regissör ändå. En bildberättare av rang och med en helt egen stil. Jag kanske inte riktigt hade insett det tidigare men under den senaste veckan har jag sett två Spike Lee-joints som fick mig att uppskatta Lee mer än jag gjort tidigare.

Den här Corona-våren har gjort att mitt filmtittande har sjunkit till ett minimum. Jag har helt enkelt inte haft ro att fokusera på en film. Istället har det blivit hetstittning av den senaste säsongen av MasterChef Australia (rekommenderas varmt!). Under maj månad såg jag endast tre (!) filmer. Det är ett unikt bottenrekord.

Det som triggade mig att titta på Malcolm X var när Charlotte på Twitter frågade om tips på #BlackLivesMatter-filmer. Nån tipsade om Malcolm X och jag insåg att jag inte hade sett den. Det är fortfarande oklart för mig varför speltiden på 3 timmar och 21 inte avskräckte mig.

Filmens inledning visar direkt att Lee inte håller tillbaka slagen. Malcolm X talar rasande, en amerikansk flagga brinner och Rodney King slås sönder och samman. Det är allvar. Och, ja, redan här använder Lee alltså greppet att klippa in autentiskt bildmaterial.

Jag kände till en del om Malcolm X:s bakgrund, att han var en fifflare eller hustler som hade åkt in i finkan. Här får vi hela bakgrunden, hur han rakpermanentar håret för att verka mer vit, hur han har ihop det med en vit kvinna, hur han kallar sig Red, åker till New York och börjar jobba för en lokal gangster, och slutligen döms till 10 års fängelse för stöld och inbrott.

Tiden i fängelset förändrar Malcolm totalt. Han blir muslim (går med i Nation of Islam) och nån form av renlevnadsmänniska och pläderar för de svartas rättigheter. X pläderar aggressivt. Nån försoning mellan svarta och vita à la Martin Luther King kommer inte på fråga. Den vite mannen är djävulen, den vita rasen kommer att förgöra sig själva och svarta ska leva separat i USA i ett eget land.

Religion grumlar ju alltid till saker och ting. Tro blir till sanningar. Men att bli muslim hjälpte ju just Malcolm och reda ut sitt liv, sköta sig och sluta med droger och brott.

Detta är alltså en mastodontfilm. Som sagt så är den över 3 timmar, men den känns episk på ett ganska mysigt sätt. Den passar som en söndagsmatiné. Till den episka känslan bidrar att man spelat in på plats i Egypten vid pyramiderna och även i Mecka. Mot slutet av sitt liv gjorde nämligen X en pilgrimsresa till Mecka där han gick de sju varven runt Kaba.

Efter sin pilgrimsresa under vilken X såg muslimer av alla raser från hela världen så förändras hans syn på vägen framåt och nu är han mer inne på försoningsspåret. Det gillar inte rörelsen Nation of Islam som X nu har lämnat och det är detta som leder fram till att X mördas 1965. Mmm, så länge du tycker som den religion du valt att följa så är allt frid och fröjd. Börjar du sen tycka olika då tycker du plötsligt fel.

Malcolm X är en bra och lärorik film. Kanske i längsta laget och kanske ibland med en känsla av Wikipedia-sida. Men Lee är ändå Lee och bjuder på en hel del filmiskt godis. Ta bara scenen med klanmedlemmarna som på hästar rider in i en gigantisk måne. Magiskt. Slutet är dessutom omskakande och har en känsla en nalkande undergång över sig.

Slutligen var det kul att se Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) i en tidig roll. Jo, just det, jag måste även nämna Delroy Lindo som spelade den där Harlem-gangstern som Malcolm jobbade för tidigt i filmen. Lindo har en väldig pondus som skådis. Denzel då i titelrollen frågar ni er? Jo, han var strålande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Howards End (1992)

Jag avslutar jobbveckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, The Bostonians, byggde på en roman av Henry James, vilket Sofia påpassligt påpekade i en kommentar. Den här gången är det E. M. Forsters mest kända verk, Howards End, som är bokförlaga. Återigen är det Ruth Prawer Jhabvala som ligger bakom filmens manus. Texten skrevs i juli 2009.

I Howards End spelar Prunella Scales, Sybil Fawlty från Pang i bygget (!), mamman i familjen Schlegel. Helena Bonham Carter och Emma Thompson gör hennes två döttrar, Helen och Meg. The Schlegels blir bekanta med den rika familjen Wilcox där Anthony Hopkins är far och Vanessa Redgrave (från The Bostonians) är mor. Diverse förvecklingar leder till att mor Wilcox och Meg Schlegel kommer nära varandra, vilket i sin tur leder till att Wilcox gods Howards End kanske inte kommer ärvas av någon av barnen Wilcox. Det är med andra ord upplagt för än mer förvecklingar i det här brittiska dramat.

Som vanligt i en Merchant-Ivory-film så är det härlig dialog och i det här fallet ett underbart brittiskt uppträdande. Inget sägs riktigt rakt ut och det är oftast artigheten främst. Dock baktalar man varandra en hel del bakom stängda dörrar. I den suveräna Återstoden av dagen föll allt på plats. I Howards End är personerna inte riktigt lika intressanta. Manuset är helt enkelt sämre. Det är lite för lite av undertryckta känslor som bubblar under ytan. Dock är det alltid underhållande att se Emma Thompson och Anthony Hopkins. Jag gillar Hopkins med sitt kalla, väsande sätt att prata. I kombination med känslosamma och sympatiska Thompson blir det väldigt sevärt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1992

1992Jaha, dags för ett nytt år. 1992. När jag började kolla in filmer från det här året så insåg jag att jag nog har lite av en blind fläck vad gäller tidiga 90-talsfilmer. Det är väl främst amerikanska filmer jag tänker på, även om jag förmodligen har ännu sämre koll på resten av världen. Jag tittade på andras listor på nätet och stämde av vad andra tyckte om 1992. Det flesta filmer hade jag förstås hört talas om men antingen inte sett eller sett för eeeeevigheter sen. De filmer som jag till slut hittade och bestämde mig för kändes ganska så jämnbra och skulle nästan ha kunnat placera sig på vilken plats som helst på listan.

Men då kör vi!

 

10. Singles
Singles
Denna Cameron Crowe-film hamnar på listan nästan enbart för att jag såg den på bio när jag pluggade i Uppsala. Då var filmen het. Det var Seattle, det var grunge, det var Matt Dillon och Bridget Fonda. Quiz: Identifiera mannen till höger.

9. A Few Good Men
A Few Good Men

Rättegångsfilmer är alltid bra, i alla fall om man kan hantera sanningen. Jack Nicholson dominerar. Cruise är mest gullig, precis som Demi. Code red!

8. The Crying Game
The Crying Game
Ytterligare en film som sågs på bio i Uppsala. Eftersom det här var innan Internet och nästan innan spoiler existerade som begrepp (känns det som nu i alla fall) så kom filmens twist som en smärre chock precis som för rollfiguren spelad av Stephen Rea.

7. Passion Fish
Passion Fish
En trevlig John Sayles-film klämmer sig in på plats sju. Donnie Darkos mamma (Mary McDonnell) spelar rullstolsbunden (nybliven i det tillståndet efter en olycka) bitch som behöver muntras upp. Till hennes räddning kommer till slut sköterskan Alfre Woodard.

6. Alien 3
Alien 3

Alien i kubik blir ibland utskälld men jag tycker den är riktigt bra. Undvik dock den förlängda s.k. Assembly Cut.

5. Howards End
Howards End
Brittiskt kostymdrama med Anthony Hopkins och Emma Thompson kan ju inte gå fel. Dock inte i klass med The Remains of the Day som kom ’93.

4. Twin Peaks: Fire Walk with Me
Twin Peaks: Fire Walk with Me

Lynch är alltid Lynch även när han flummar på som mest. Läskiga tavlor, demonen Bob på nattligt besök, drömsekvenser med apor, änglar, röda draperier, dvärgar och rutigt golv. Japp, it’s Lynch allright!

3. Deep Cover
Deep Cover

Larry Fishburne gör en klockren insats som en undercover-cop som tappar bort sig själv när han går föööör djupt undercover. En psykotisk Jeff Goldblum gör den slemmigaste av korrupta advokater (se bild). En crime-film med mörk, udda och galen men ändå på nåt sätt rolig stämning.

2. Reservoir Dogs
Reservoir Dogs

Ja, givetvis måste Tarantino vara med på listan och det blir på plats två. Au revoir les enfant!

1. Bram Stoker’s Dracula
Bram Stoker's Dracula
Jag överraskar nog många, inklusive mig själv, med att ha den här Francis Ford Coppola-filmen högst upp på listan. Vad ska jag säga? Jag gillar den skarpt. Härligt stämning. Mustig film. Oldman kör med en skön transsylvansk brytning.

 

Har jag några bubblare? Nja, knappt några. Det skulle i såna fall vara Benny’s Video och White Men Can’t Jump.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1992 (och mina gissningar):

Filmitch (Dracula)
Fripps filmrevyer (The Player)
Fiffis filmtajm (Candyman)
Movies – Noir (Den siste mohikanen)
Rörliga bilder och tryckta ord (Passion Fish)
Flmr (Basic Instict)
Absurd Cinema (kan Twin Peaks: Fire Walk with Me vara med här tro? #ingenhögoddsare)

Porco Rosso

Porco RossoTitel: Porco Rosso
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Hayao Miyazaki, mannen myten legenden, gjorde 1992 en film som handlar om ett italienskt flygaress från första världskriget. Filmen utspelas i Italien mellan första och andra världskriget och man kan kanske tycka att det är en lite udda miljö för en japansk animeregissör.

Jaha, då verkar det som om jag har sett alla Hayao Miyazakis långfilmer förutom Ponyo, den senaste. Porco Rosso var en mer lättsam och inte så vidare djup Miyazaki. Han är helt klart besatt av flygande farkoster, det har vi sett i många andra filmer. Här handlar det om helt vanliga (nåja, nästan) flygplan från slutet av 1920-talet. Det hela utspelas i Italien under tiden för den där framväxande fascismen. Det är alltid intressant när Miyazaki tecknar sin version av t ex ett europeiskt land. Det är snyggt och idealiserat. En annan sak jag gillar med Miyazaki är att konstiga saker i hans filmer liksom inte betraktas som konstiga. Han har ofta med helt vrickade prylar men gör liksom ingen större grej av det. Som vanligt har han med starka tjejer i rollerna. Filmen Porco Rosso säger inte så mycket, den är inte så rackarns spännande utan puttrar mest på. Småtrevlig är väl en bra beskrivning.

Jag nämnde att Miyazaki har med lite märkliga saker ibland utan att göra nån grej av det. I Porco Rosso t ex så är ju hjälten, ett flygaress, förvandlad till en gris pga en förbannelse (därför kallas han just Porco Rosso). Spoiler Lite lustigt är att filmen slutar innan vi som tittare får nån klarhet i om förbannelsen bryts eller inte. I själva verket nämns knappt förbannelsen utan det är bara så det är, helt enkelt. Min tolkning är att Porco Rosso blev skonad från döden under en flygstrid (detta visas i en flashback-scen) men då av nån anledning blev förvandlad till gris ”i utbyte” Spoiler slut. En annan lite lustig detalj är att ett fartyg med en massa små flickskoleelever i början av filmen blir överfallet av luftpirater och de unga flickorna blir kidnappad. Fast grejen är att eleverna mest tyckte det var kul att bli kidnappade och sen delta i en luftstrid. Jag vet inte, det hela kändes något vrickat och jag får för mig att man hade framställt det på ett annat sätt i en västerländsk produktion (eller?).

3-/5

Stephen King: Sleepwalkers

SleepwalkersTitel: Sleepwalkers
Regi: Mick Garris
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Bland det roligast med Sleepwalkers är två av skådisarna: Mädchen Amick från Twin Peaks och Alice Krige som spelar Borgdrottningen i Star Trek (TNG och First Contact).

Jag har avverkat ytterligare en Stephen King-film där det inte finns en förlaga i form av en bok, utan King har skrivit historien direkt för den vita eller silvriga duken. Denna gång var det skräckdramat Sömngångare som handlar om en mamma och hennes son, som tillhör det märkliga släktet Sömngångare, vilka har övermänskliga krafter och livnär sig på att suga livskraften ur unga oskulder. Sonen utser ett offer, Tanya (Mädchen Amick), på den nya skolan för att ta hem till sin mamma som är hungrig.

Ja, haha, här pratar vi kvalitetsfilm. De flesta skådisarna håller b- eller c-klass. Helt oväntat dyker Mark Hamill upp i en cameo som polis. Nästan lika oväntat är att Ron Perlman plötsligt och ganska omotiverat är med i filmen. Som vi konstaterat förut: King ska inte skriva filmmanus. Han är inte bra på det helt enkelt. Det hela blir tungrott, segt och förutsägbart med försök att ta billiga poänger med löjliga specialeffekter. Men trots det eller kanske pga detta så är det ganska underhållande att titta på resultatet.

Det är så dåligt att det blir lite kul,  så jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea. Det jag bedömer då är egentligen inte filmen i sig, utan den upplevelse jag hade när jag såg filmen. Alltså en subjektiv bedömning i stället för en objektiv. Objektivt är det kanske en svag tvåa. En anledning till det godkända betyget är också att det ganska oväntat dyker upp lite splattereffekter. Jag gissar att detta var möjligt eftersom det inte var en tv-film (gjord för nån av reklamkanalerna) utan en biofilm.

3-/5

Hard Boiled

Hard BoiledTitel: Hard Boiled
Regi: John Woo
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Den andra John Woo-filmen jag skriver om hade passat som påskfilm men det gör den tyvärr inte till en bättre film. Chow Yun-Fat gick i alla fall vidare till bättre saker.

John Woo? Nja, tyvärr verkar det inte vara nån favorit hos mig (jag gav The Killer 3-/5). Jag har helt enkelt svårt att se tjusningen i actionscener utan nån vidare finess förutom att de pågår i 10 minuter och att det avlossas tre miljoner skott, helst med dubbel armföring och i slow motion. Scenerna mellan skjutövningarna känns mest fåniga och hela slutet är överfånigt med patienter och bebisar på ett sjukhus. Ok, om jag ska sansa mig en aning så är väl actionscenerna bitvis helt ok, men eftersom jag inte bryr mig det minsta pga de platta scenerna däremellan så känns de ändå som transportsträckor. Tony Leung är en personlig favorit som har en lite tillbakalutad melankolisk stil. Det var kul att se honom i en ren actionfilm. Annars har jag mest sett honom i WKW-filmer. Leungs karaktär var det som nästan räddade filmen från ett underkänt betyg. Nästan alltså. Anthony Wong är bra som hänsynslös skurk också.

2+/5

Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China II

SparkTitel: Once Upon a Time in China II
Regi: Tsui Hark
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Efter fiaskot med första delen i Once Upon a Time in China-serien hade jag inte höga förhoppningar på del 2 men…

I den andra delen i filmserien där Jet Li spelar den kinesiske folkhjälten Wong Fei-hung skapar den Vita Lotus-sekten problem i Kanton i slutet av 1800-talet. Alla västerlänningar ska kastas ut ur Kina eller ännu hellre – dödas. Om man inte håller med om det så betraktas man som en fiende. Wong Fei-hung håller inte med (big surprise). Förutom att slåss mot den till synes oövervinneliga sektledaren (Hung Yan-yan) stöter Jet Li även på Donnie Yen som här spelar en militär som jagar några – tydligen snälla – rebeller som Fei-hung hjälper. Givetvis har Fei-hung även sitt hjärtas dam spelad av Rosamund Kwan och sidekicken Foon med sig i släptåg.

Jag börjar med det positiva. Del två i serien känns faktiskt bättre än ettan. Här har man fattat att det inte funkar att göra ett episkt kostymdrama utan fajter den första timmen av filmen om man har en halvtaskig regissör och en lika halvtaskig manusförfattare. Följaktligen får man den första fajten ganska snabbt in i filmen då Vita Lotus-sekten vill bränna Rosamund Kwan på bål för att hon har västerländska kläder och en kamera. Jet Li rycker in direkt och visar prov på sin grymma spänst och snabbhet, och skicklighet med ett paraply (som av nån anledning verkar vara hans favoritredskap).

Förutom några små snabba fajter och några stora massfajter så förekommer i filmen tre stora dueller. Först har vi Donnie Yen mot Jet Li, då de fortfarande är vänner och bara låtsasslåss, som en liten teaser inför slutfajten. Snygg och lite kort fajt med bambustavar. Sen har vi förstås den fantasifulla fajten där Jet Li ställs mot sektledaren. Här utförs kung fu samtidigt som man balanserar på höga torn av bord. Här visar Yuen Woo-ping prov på sin typiska lekfullhet som martial arts-koreograf. Som avslutning har vi då en lång och bra fajt mellan Donnie Yen och Jet Li.

Mellan dessa höjdpunkter förekommer tyvärr samma dravel som i den första filmen, dvs taskiga försök till kostymdrama med amerikanska b-skådisar som spelar västerlänningar eller fånerier som, om man tycker Stefan & Krister är roligt, skulle kunna kallas humor. Här är fånen och Jet Lis sidekick Foon ett självklart hatobjekt. Sen är det nåt med Jet Li och hans fajtingstil som inte riktigt går hem hos mig. Det är imponerande men fajterna känns inte riktigt så rena och charmiga som de t ex gjorde i Jackie Chans Drunken Master. Nä, jag gillar faktiskt än så länge Jackie Chan bättre, både när det gäller humor- och fajtingbiten. Betyget till Once Upon a Time in China numero due blir i alla fall en svag trea.

3-/5

%d bloggare gillar detta: