BlacKkKlansman (2018)

23 november, 2022 7 kommentarer

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Filed under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Da 5 Bloods (2020)

19 juni, 2020 5 kommentarer

Ett tecken på att en film funkar för mig är att jag efter titten går in på YouTube och kollar in intervjuer med de som har varit med och gjort filmen. Precis så var fallet efter att jag avnjutit Spike Lees senaste fi… joint Da 5 Bloods. Många Zoom-intervjuer blev det. Alla inblandade skådisar verkade vara väldigt sympatiska och det märktes att de trivdes tillsammans under inspelningen. Lee själv är dessutom en rolig och lurig liten rackare.

Jag råkade se en trailer för Netflix-filmen Da 5 Bloods på Twitter och min reaktion var ”That looks a-m-a-z-i-n-g!”. Jag kände direkt att det här kunde vara en film för mig. Levererade Lee? Svar: hell yeah!

Filmen inleds på ett sätt som vi börjar vänja oss vid vid det här laget när det gäller Lee. Vi får se och höra autentiska klipp med Muhammad Ali där han pratar om varför han vägrade göra militärtjänst i Vietnam. Sen drar skön Marvin Gaye-musik igång och vi får klipp på svarta soldater i Vietnam och på diverse figurer och händelser från medborgarrättsrörelsen. Lee är en utbildare och vill leverera ett budskap, det sticker han inte under stol med.

Jag älskade inledningen på filmen. De fyra veteranerna träffas i Vietnam där de ska hitta kvarlevorna av sin gruppchef (Chadwik Boseman i flashback-sekvenser) samt även försöka hitta en försvunnen guldskatt. Rena rama äventyret! Men först får vi lite party i störtsköna scener där gubbarna svingar sina lurviga och dricker paraplydrinkar. Störtsköna scener, som sagt, och extra kul att se Clarke Peters (Lester Freamon från The Wire, yay!) visa några schyssta moves.

Apropå världens bästa tv-serie så spelas en annan av gubbarna av ytterligare en The Wire-alumn. Nämligen ingen annan än Isiah Whitlock Jr (senator Clay ”shiiiiiiiit” Davis). Just att dessa The Wire-skådisar är med gör att filmen, vare sig jag vill eller inte höjer sig, för mig. Det är som att träffa gamla vänner igen trots att de spelar helt andra rollfigurer.

Ett intressant grepp, som kanske mer kom sig av kostnadsskäl, är att det är samma skådisar (alltså Clarke Peters, Isiah Whitlock Jr, Norm Lewis och sist men inte minst Delroy Lindo) som spelar samma personer i de flashback-sekvenser från Vietnam-kriget som förekommer. Då får vi även träffa den femte medlemmen av gruppen, Stormin’ Norman, spelad av en betydligt yngre Chadwick Boseman. Jag tyckte det här greppet funkade utmärkt. Det gav en känsla av magisk realism, att gubbarna är en sorts spöken som inte har kunnat släppa det som skedde i Vietnam.

Ett annat grepp som stack ut var att det under hela filmen förekommer inklippta stillbilder som refererar till vad som händer och sägs i filmen. Det kan vara allt från svarta krigshjältar, Aretha Franklin och Edwin Moses. Jag gillade det. Lee är en regissör som vill visa sin närvaro och att både han och vi som tittar är fullt på det klara med att det vi tittar på är just en film. Det är motsatsen till cinéma vérité.

En annan sån där medveten liten grej som jag kände igen från Malcolm X är att klippningen ibland är lite udda. Det är allra tydligast i inledningen när gubbarna träffas för första gången och kramar (kramar?!) varandra. Vi får se kramarna två gånger ur två olika vinklar, liksom upphackat. Även här blir det tydligt att det är en film som har en uppenbar person bakom spakarna, eller klippbordet i det här fallet. Mmm, jag gillar det.

Det var härligt att se Da 5 Bloods. Det är en spretig film som är för lång och som har en del stickspår som kändes krystade (exempelvis de där minröjarna). Filmen är tydlig, jättetydlig, övertydlig. Men ändå gillar jag den skarpt. När väl stämningen hade kommit över mig så släppte den aldrig trots brister. Dessutom blev det rörande dammigt i rummet mot slutet.

Delroy Lindo kommer för övrigt att bli Oscarsnominerad och troligen även vinna guldgubben. Vi får väl se i april [sic!].

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lee och gubbarna plus unge Jonathan Mayors under inspelningen

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Da 5 Bloods. Vad tyckte Henke? Paraplydrink eller trampmina?

Även Steffo och Fiffi har snackat om filmen i SoF-podden. Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord låtit sig imponeras av Lees hantverk.

Filed under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Malcolm X (1992)

17 juni, 2020 8 kommentarer

Spike Lee är en j-vla regissör ändå. En bildberättare av rang och med en helt egen stil. Jag kanske inte riktigt hade insett det tidigare men under den senaste veckan har jag sett två Spike Lee-joints som fick mig att uppskatta Lee mer än jag gjort tidigare.

Den här Corona-våren har gjort att mitt filmtittande har sjunkit till ett minimum. Jag har helt enkelt inte haft ro att fokusera på en film. Istället har det blivit hetstittning av den senaste säsongen av MasterChef Australia (rekommenderas varmt!). Under maj månad såg jag endast tre (!) filmer. Det är ett unikt bottenrekord.

Det som triggade mig att titta på Malcolm X var när Charlotte på Twitter frågade om tips på #BlackLivesMatter-filmer. Nån tipsade om Malcolm X och jag insåg att jag inte hade sett den. Det är fortfarande oklart för mig varför speltiden på 3 timmar och 21 inte avskräckte mig.

Filmens inledning visar direkt att Lee inte håller tillbaka slagen. Malcolm X talar rasande, en amerikansk flagga brinner och Rodney King slås sönder och samman. Det är allvar. Och, ja, redan här använder Lee alltså greppet att klippa in autentiskt bildmaterial.

Jag kände till en del om Malcolm X:s bakgrund, att han var en fifflare eller hustler som hade åkt in i finkan. Här får vi hela bakgrunden, hur han rakpermanentar håret för att verka mer vit, hur han har ihop det med en vit kvinna, hur han kallar sig Red, åker till New York och börjar jobba för en lokal gangster, och slutligen döms till 10 års fängelse för stöld och inbrott.

Tiden i fängelset förändrar Malcolm totalt. Han blir muslim (går med i Nation of Islam) och nån form av renlevnadsmänniska och pläderar för de svartas rättigheter. X pläderar aggressivt. Nån försoning mellan svarta och vita à la Martin Luther King kommer inte på fråga. Den vite mannen är djävulen, den vita rasen kommer att förgöra sig själva och svarta ska leva separat i USA i ett eget land.

Religion grumlar ju alltid till saker och ting. Tro blir till sanningar. Men att bli muslim hjälpte ju just Malcolm och reda ut sitt liv, sköta sig och sluta med droger och brott.

Detta är alltså en mastodontfilm. Som sagt så är den över 3 timmar, men den känns episk på ett ganska mysigt sätt. Den passar som en söndagsmatiné. Till den episka känslan bidrar att man spelat in på plats i Egypten vid pyramiderna och även i Mecka. Mot slutet av sitt liv gjorde nämligen X en pilgrimsresa till Mecka där han gick de sju varven runt Kaba.

Efter sin pilgrimsresa under vilken X såg muslimer av alla raser från hela världen så förändras hans syn på vägen framåt och nu är han mer inne på försoningsspåret. Det gillar inte rörelsen Nation of Islam som X nu har lämnat och det är detta som leder fram till att X mördas 1965. Mmm, så länge du tycker som den religion du valt att följa så är allt frid och fröjd. Börjar du sen tycka olika då tycker du plötsligt fel.

Malcolm X är en bra och lärorik film. Kanske i längsta laget och kanske ibland med en känsla av Wikipedia-sida. Men Lee är ändå Lee och bjuder på en hel del filmiskt godis. Ta bara scenen med klanmedlemmarna som på hästar rider in i en gigantisk måne. Magiskt. Slutet är dessutom omskakande och har en känsla en nalkande undergång över sig.

Slutligen var det kul att se Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) i en tidig roll. Jo, just det, jag måste även nämna Delroy Lindo som spelade den där Harlem-gangstern som Malcolm jobbade för tidigt i filmen. Lindo har en väldig pondus som skådis. Denzel då i titelrollen frågar ni er? Jo, han var strålande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

25th Hour (2002)

8 mars, 2019 Lämna en kommentar

Idag blir det en kortis i form av en preblogg-text om Spike Lees 25th Hour, en film som kanske inte känns som en typisk Spike Lee-film. Det är väl lite samma sak med Inside Man. Men det är väl positivt att Lee inte alltid känner att han måste göra filmer om rasproblematik och.dylika ämnen.

Min text om 25th Hour skrevs i april 2003. En sak råkade notera när letade upp min gamla text om filmen och därmed kollade i min gamla filmloggbok för året 2003 var att jag gick på bio 92 (!) gånger det året. Herre min je, det var inte dåligt.

Jag har rökt Spike Lees senaste joint 25th Hour. Det är Monty Brogans (Edward Norton) sista dag i frihet. Nästa dag ska han in i fängelse på lång tid för ett narkotikabrott. Vi får följa Monty under det sista dygnet när han promenerar med sin hund, snackar med sin pappa (Brian Cox), är på en sista fest med flickvännen och sina kompisar (bl a favoriten Philip Seymour Hoffman).

Jag gillar den här typen av film som utspelar sig under ett dygn eller en natt. Den påminde mig lite om Scorseses En natt i New York (After Hours) och även i viss mån Dinner Rush. Det är som en sorts roadmovie fast på samma plats, staden New York i detta fall, om ni förstår vad jag menar. Betyget blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall (2016)

4 oktober, 2017 Lämna en kommentar

Musikdokumentärer är en genre jag gillar. Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall, i regi av Spike Lee, handlar om precis det titeln säger: om hur Michael klarade sig utan sina bröder, blev en soloartist och gav ut sin första riktigt egna skiva Off the Wall. Den stora behållningen med filmen, förutom att det svänger, är alla tidiga klipp på Michael och hans bröder, innan allt blev så konstigt. Under slutet av 70-talet gick Michael på Studio 54 i New York, dansade och var en glad gamäng. Jag får intrycket av en öppen och varm person. Dans är för övrigt en helt naturlig del av Michael och han har hämtat inspiration från bl a Gene Kelly, Fred Astaire och The Nicholas Brothers. Musiken i filmen svänger rejält och albumet Off The Wall är en klassiker med ett gäng starka låtar. Låten ”Working Day and Night” har starkt blås, fast det slår inte The Horny Horns förstås. Mot slutet blir filmen lite för kär i Michael och han hyllas som en Jesus-figur.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , ,

Inside Man

14 september, 2012 6 kommentarer

Titel: Inside Man
Regi: Spike Lee
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Om jag minns rätt så var det här en av filmerna som Har du inte sett den? plus gästen Henke pratade om när de hade heistfilmtema. Själv såg jag Inside Man på bio och skrev om den när den kom.

Denzel Washington är en luttrad polis som förhandlar med smarta rånaren Clive Owen som tagit personal och kunder som gisslan på en bank. Mitt i allt dyker Jodie Foster upp som nån sorts fixare av problem för skumma personer. I det här fallet är den skumma personen Christopher Plummer och problemet är nåt värdefullt som finns i ett bankfack.

En hel del klagar på Denzels förmåga som skådis. Själv tycker jag nog det kan stämma att han väldigt ofta spelar på samma sätt. Han har en stil som han nästan alltid kör med, en sorts frånvarande men samtidigt intensiv stil – som jag faktiskt gillar, konstigt nog. Det blir alltid en lite lustig stämning med Denzel, bl a i Man on Fire och The Manchurian Candidate. I Inside Man tycker jag t ex att vissa av scenerna där Denzel och hans kollega ska förhöra några personer bitvis är riktigt roliga.

En hel del klagar även på Jodie Fosters roll i den här filmen, och jag håller med. Foster själv gör egentligen inga större fel, det är rollen det är fel på. Den tillför ingenting. Den känns inskriven för sakens skull. Hennes rollfigurs påverkan på händelserna i filmerna är i slutändan lika med noll. Ibland kan den här typen av roller ändå funka om det handlar om roliga, coola eller på annat sätt intressanta karaktärer. Här har man försökt få Fosters rollfigur framstå som väldigt tung och viktigt när det i själva verket inte är så. Fast när jag tänker efter så är det väl när Foster dyker upp som Denzel inser att nåt skumt är i görningen.

Spike Lee brukar göra ganska sköna joints, t ex den lite äldre Do the Right Thing eller den nyare 25th Hour. Här har han gjort en helt ordinär thriller med heist-inslag. Inget speciellt överhuvudtaget, men ändå ganska underhållande och tillräckligt spännande för att intresset precis hålls uppe. Betyget blir en helt vanlig trea. Om ytterligare några dagar har jag i princip glömt den.

3/5

Filed under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: