Da 5 Bloods (2020)

Ett tecken på att en film funkar för mig är att jag efter titten går in på YouTube och kollar in intervjuer med de som har varit med och gjort filmen. Precis så var fallet efter att jag avnjutit Spike Lees senaste fi… joint Da 5 Bloods. Många Zoom-intervjuer blev det. Alla inblandade skådisar verkade vara väldigt sympatiska och det märktes att de trivdes tillsammans under inspelningen. Lee själv är dessutom en rolig och lurig liten rackare.

Jag råkade se en trailer för Netflix-filmen Da 5 Bloods på Twitter och min reaktion var ”That looks a-m-a-z-i-n-g!”. Jag kände direkt att det här kunde vara en film för mig. Levererade Lee? Svar: hell yeah!

Filmen inleds på ett sätt som vi börjar vänja oss vid vid det här laget när det gäller Lee. Vi får se och höra autentiska klipp med Muhammad Ali där han pratar om varför han vägrade göra militärtjänst i Vietnam. Sen drar skön Marvin Gaye-musik igång och vi får klipp på svarta soldater i Vietnam och på diverse figurer och händelser från medborgarrättsrörelsen. Lee är en utbildare och vill leverera ett budskap, det sticker han inte under stol med.

Jag älskade inledningen på filmen. De fyra veteranerna träffas i Vietnam där de ska hitta kvarlevorna av sin gruppchef (Chadwik Boseman i flashback-sekvenser) samt även försöka hitta en försvunnen guldskatt. Rena rama äventyret! Men först får vi lite party i störtsköna scener där gubbarna svingar sina lurviga och dricker paraplydrinkar. Störtsköna scener, som sagt, och extra kul att se Clarke Peters (Lester Freamon från The Wire, yay!) visa några schyssta moves.

Apropå världens bästa tv-serie så spelas en annan av gubbarna av ytterligare en The Wire-alumn. Nämligen ingen annan än Isiah Whitlock Jr (senator Clay ”shiiiiiiiit” Davis). Just att dessa The Wire-skådisar är med gör att filmen, vare sig jag vill eller inte höjer sig, för mig. Det är som att träffa gamla vänner igen trots att de spelar helt andra rollfigurer.

Ett intressant grepp, som kanske mer kom sig av kostnadsskäl, är att det är samma skådisar (alltså Clarke Peters, Isiah Whitlock Jr, Norm Lewis och sist men inte minst Delroy Lindo) som spelar samma personer i de flashback-sekvenser från Vietnam-kriget som förekommer. Då får vi även träffa den femte medlemmen av gruppen, Stormin’ Norman, spelad av en betydligt yngre Chadwick Boseman. Jag tyckte det här greppet funkade utmärkt. Det gav en känsla av magisk realism, att gubbarna är en sorts spöken som inte har kunnat släppa det som skedde i Vietnam.

Ett annat grepp som stack ut var att det under hela filmen förekommer inklippta stillbilder som refererar till vad som händer och sägs i filmen. Det kan vara allt från svarta krigshjältar, Aretha Franklin och Edwin Moses. Jag gillade det. Lee är en regissör som vill visa sin närvaro och att både han och vi som tittar är fullt på det klara med att det vi tittar på är just en film. Det är motsatsen till cinéma vérité.

En annan sån där medveten liten grej som jag kände igen från Malcolm X är att klippningen ibland är lite udda. Det är allra tydligast i inledningen när gubbarna träffas för första gången och kramar (kramar?!) varandra. Vi får se kramarna två gånger ur två olika vinklar, liksom upphackat. Även här blir det tydligt att det är en film som har en uppenbar person bakom spakarna, eller klippbordet i det här fallet. Mmm, jag gillar det.

Det var härligt att se Da 5 Bloods. Det är en spretig film som är för lång och som har en del stickspår som kändes krystade (exempelvis de där minröjarna). Filmen är tydlig, jättetydlig, övertydlig. Men ändå gillar jag den skarpt. När väl stämningen hade kommit över mig så släppte den aldrig trots brister. Dessutom blev det rörande dammigt i rummet mot slutet.

Delroy Lindo kommer för övrigt att bli Oscarsnominerad och troligen även vinna guldgubben. Vi får väl se i april [sic!].

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lee och gubbarna plus unge Jonathan Mayors under inspelningen

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Da 5 Bloods. Vad tyckte Henke? Paraplydrink eller trampmina?

Även Steffo och Fiffi har snackat om filmen i SoF-podden.

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny (2016)

Äntligen dags för martial arts igen! Uppföljaren till Crouching Tiger, Hidden Dragon kunde jag ju inte hålla mig borta från trots att jag hade hört en del negativt (19% på Rotten Tomatoe t ex). Förutom Atomic Blonde, som jag faktiskt kategoriserade som en martial arts-film, så var Ong-bak den senaste kampartsrullen jag skrev om, och det var nästan två år sen. Hög tid för mer wire fu med andra ord.

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny gick upp på bio i Hongkong medan den i resten av världen släpptes direkt på Netflix. Ang Lees original från år 2000 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag blev fullkomligt blåst av banan (och dessutom besatt av Zhang Ziyi) när jag såg den på bio. Jag såg om och skrev om den när jag körde ett martial arts-tema för några år sen och min hyllning hittas här.

I uppföljaren hittar vi återigen den graciösa och till synes evigt unga Michelle Yeoh som krigarkvinnan som efter flera år i stillhet tvingas plocka fram sina skills igen eftersom det mytiska svärdet Det Gröna Ödet är i fara. Till sin hjälp mot de onda får hon Donnie Yen som dyker upp som den mystiske Silent Wolf.

I mångt och mycket behandlar denna uppföljare samma teman som sin föregångare. Det påminner även om Star Wars (eller så påminnner Star Wars om gamla martial arts-filmer). Vi har den mörka och den ljusa sidan. Vi har relationen mellan en mästare och dess lärjunge. Mästaren måste alltid se upp så inte lärjungen lär sig för mycket och då vill överträffa sin mentor. Precis som i den första filmen hittar vi här en bångstyrig ung tjej, Snow Vase (spelad av Natasha Liu Bordizzo), som är ute efter hämnd. Det blir Michelle Yeohs uppgift att lära upp och kontrollera henne.

En annan parallell man kan dra till Star Wars är den något märkliga vördnaden inför ett svärd, eller ett lasersvärd till och med. Ja, just det, nu visar ju Luke i The Last Jedi vad han egentligen känner inför det där svärdet. Men i Sword of Destiny är svärdet Det Gröna Ödet ett svärd som dyrkas som vore det en hundvalp på CuteEmergency. Och det är alltså ett mordvapen vi pratar om. Nu ska sägas att Det Gröna Ödet här har en nostalgisk koppling till Chow Yun-Fats rollfigur Li Mu Bai från den första filmen.

Stopp! Vänta! Jag klarar inte av att lyssna på det engelska ljudspåret. Jag kollar upp om Netflix har mandarin istället. Ja, hurra! Man kan välja mandarin som talat språk. Problemet är bara att filmen spelades in med engelska som det talade språket. Så skådisarnas munrörelser matchar alltså det engelska ljudspåret. Men med engelska som språk förstörs känslan totalt. Totalt. Engelska med en fånig kinesisk brytning är bara FEL. När jag bytte till mandarin så blev filmen flera snäpp bättre och det trots osynkade läppar.

Fajterna då? Riktigt bra skulle jag säga. Den inledande fajten med Michelle Yeoh var hyfsat bra. Michelle själv är alltid en njutning att se. Donnie Yen bidrar med sina kunskaper på ett bra sätt, bl a i en mycket bra fajt på ett värdshus. Den kan förstås inte mäta sig med en motsvarande värdshusfajt i originalet, men vad kan det?

En bit in i filmen får vi en mano a mano som utspelar sig på en frusen sjö. Jag har hört vissa klagomål om att den var för cgi-tung, framförallt när det gäller miljöerna. Ja, miljöerna är helt skapade i en dator men av nån anledning så störde det mig inte. Det kanske beror på att hela filmen känns mer fantasy än på riktigt och att det då passar med tecknad film-vibbar.

Slutfajten där alla deltar var en värdig avslutning. Här får vi ett klassiskt grepp i martial arts-filmer då olika personer på olika nivåer gör upp var för sig. Mästarna, den goda mot den onda, slåss mot varandra parallellt med att deras underhuggare gör upp sinsemellan. Precis som det ska vara.

Sword of Destiny (i regi av legenden Yuen Woo-ping) var en positiv överraskning. Det enda som störde mig var slutorden om kodex, plikt och heder som gav vibbar om att det handlade om plikt mot en stat när filmen ju handlade om personliga relationer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Stör mig inte mitt i lunchen, tack!

%d bloggare gillar detta: