#SFF20: Memory House (2020)

Jag skrev i recensionen av den grisliga och gräsligt bra dokumentären Gunda att man (eller i alla fall jag) under Stockholm Filmfestival ibland går på en trampmina och ibland hittar en pärla. Gunda var en sån pärla.

Memory House var inte en sån pärla. Memory House var en trampmina.

Filmen handlar om en svart infödd man, Cristovam (Antonio Pitanga) som jobbar på en österrikisk mjölkfabrik i södra Brasilien. En dag kallas han in till chefen och får veta att den ekonomiska krisen gör att han tvingas sänka sin lön. Som tack får han en t-tröja, en kampanj-tisha med ett budskap om att södra Brasilien ska bli självständigt för att slippa betala skatt.

Ok. Så vi har ett ont, vitt, företag som behandlar sin gamle infödde svarte man dåligt. Cristovam har en hund som misshandlas av österrikiska snorungar som tydligen vill se djur lida. Cristovam använder kampanj-tröjan för att binda hundens sår.

Efter jobbet är det after work på en Tyrolerbar. Österrikarna spelar Tyrolermusik medan Cristovam sitter ensam och spelar på nåt sorts brasilianskt didgeridoo-horn (som troligen används för att locka på kossor). Alla onda vita män skrattar åt galningen som spelar på det kolockande och lustigt utformade hornet. ”Ompa ompa ompa ompa”.

På baren finns även en infödd svart kvinna som säljer ut sig själv till de vita mjölkfabrikjobbande männen.

Cristovam går mest hela tiden omkring i nån sorts koma, vare sig han är på jobbet eller inte. Han bor, eller inte, han kanske bara råkar hitta ett övergivet gammalt hus där han spenderar vad som tycks vara timmar med att stå och titta på gamla foton. Är det han själv och en numera avliden fru på bilderna? Oklart. Har han bott i huset själv? Oklart.

Utspelar sig filmen i en verklig österrikisk koloni eller är det hela nån form av fantasihelvete som den gamle mannen är fast i. Oklart.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Det här är inte bra. Det är både övertydligt och obegripligt på samma gång. Det är den värsta tänkbara kombinationen.

Är det ett inlägg i ”inte utnyttja djur”-debatten? Oklart.

Är Memory House ett exempel på en ny form av latinamerikansk konstfilm? Oklart, men jag tänker lite på Post Tenebras Lux som jag såg på festivalen 2012. Den var riktigt sevärd och arty på samma gång. Till Memory House blir det däremot en etta. Filmen är minnesvärd på sitt sätt… men på fel sätt. Den är endast 87 minuter lång men känns som en evighet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: Dinner in America (2020)

Efter att ha sett Dinner in America skrev jag på Twitter att det är urtypen av Stockholm Filmfestival-film, och jag kan bara hålla med mig själv. Det handlar alltså om en quirky film i sektionen American Independent.

Filmen inleddes fullkomligt obegripligt. Vad var det som pågick egentligen? En snubbe sitter vid ett bord, ser ut att må ruggigt dåligt, och får frågor om hur han mår. Jag trodde det handlade om att snubben var en drogmissbrukare och var inne för avgiftning. Jaha, är det en drogmisärfilm, tänkte jag? Det var inte riktigt det jag hade förväntat mig med tanke på det, i och för sig lilla, jag hade läst på om filmen.

Plot-twist: snubben deltog (mot betalning) i en klinisk test för en ny medicin och skulle rapportera vilka biverkningar han kände av.

Snubben, som heter Simon och spelas av Kyle Gallner, är nån form av rebell/bråkstake/knarkhandlare som driver runt på stan utan nån synbar riktning. Så småningom träffar han på den något udda, och därför utstötta, Patty (Emily Skeggs). De båda finner varandra trots sina motsatser. Något som dock förenar dem är kärleken till musik och i synnerhet punken.

Rollfiguren Simon var inte helt lätt att tycka om inledningsvis. Han är irriterande och kaxig, inte direkt snäll. Efter hand så känns det ändå som han har nåt – och det är inte ett filter, om man säger så. Dessutom visar det sig att Simon är precis den väckarklocka som Patty behöver.

Patty är blyg, har lite svårt att känna var hon passar in, mobbas av andra i samma ålder (runt 20). Jag blir inte riktigt klok på om hon även har nån form av bokstavskombination, störning eller vad man nu ska säga. Betty framstår helt enkelt inte som Jordens smartaste och kvickaste människa.

En sak jag funderade på innan titten var om jag skulle ha svårt att ta till mig filmen eftersom punk inte direkt är en favoritgenre. Inga problem! Det är en universell historia med fokus på det mänskliga, och punken passar in perfekt i filmens känsla med tanke på att det handlar om nån form av ”skita i vad andra tycker”-attityd.

Favoritscener i filmen, förutom när Simon och Patty skapar musik, utspelar sig vid det amerikanska middagsbordet. Det är mustiga sekvenser med rolig dialog, gnabbande mellan tuggorna, förvecklingar, middagsböner och avslöjanden. Hela tiden med en humor i bak- eller förgrunden. Så långt ifrån Hereditary man kan komma.

Jag tycker Dinner in America var en smart skriven film. Saker och ting hänger ihop. Detaljer som man inte förstår när man ser dem första gången får betydelse senare på ett nästan twist-artat sätt (inte på ett kliniskt Shyamalan-sätt men utan mer mänskligt).

I min text om Surge ställde jag mig frågan om det fanns filmer där den blyge och deprimerade faktiskt finner hopp i tillvaron. Jag skulle säga att Dinner in America är ett exempel på en sån film. Nu är kanske inte Patty deprimerad men lite på kant med tillvaron är hon – och hopp finner hon.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: Surge (2020)

Surge beskrivs på Stockholm Filmfestivals hemsida som en film i stil med bröderna Safdies Uncut Gems. Ja, det kanske kan stämma vad gäller filmens intensitet mot slutet. Men känslan är ändå annorlunda. Surge är en film om psykisk ohälsa och mina tankar går snarare till en film som Joker.

I huvudrollen ser vi Ben Whishaw som den psykiskt instabile Joseph. Jag vet inte vad problemet är med Joseph men nåt är det. Filmen låter oss aldrig veta vad. Att Joseph har svårt att hitta sin plats i samhället och har svårt att umgås socialt är uppenbart. Av nån anledning jobbar han i säkerhetskontrollen på en flygplats. En sak är säker: det är inte rätt man för det jobbet. Han är stirrig och nervös och inger inget förtroende.

Det är ingen munter i historia det här. Det börjar i en känsla av meningslös vardaglighet för att sen fortsätta i en nedåtgående spiral in i galenskapen. Handlingen får alltså mina tankar att gå till mästerverket Joker. Kanske kan man överdosera på misär? Ja, det kan man… ja, jag tittar på dig Korparna! Jag önskar att nån gång se en film där den blyge och deprimerade faktiskt hittar hopp i tillvaron. Tips någon?

Ett filmiskt grepp som vi sett en hel del av tidigare är att följa vår huvudperson med kameran placerade bakom dennes axel. Jag tänker givetvis på Sauls son. Här är det inte lika konsekvent använda absolut hela tiden som i Sauls son men långa perioder så är det detta förföljelsefoto som gäller.

Mot slutet av filmen vill Joseph imponera på en kvinnlig kollega genom att koppla hennes dator till teven. Det saknas en kabel. Joseph ger sig ut för att köpa en. Hans betalkort funkar inte i kassan… och det är bara det första av hans problem. Det blir en lång natts färd mot crazy town.

Jag gillar filmen. Allra starkast är några känslosamma scener mellan Joseph och hans föräldrar. Det förekommer även en bisarr ”sexscen” (eller vad jag nu ska kalla den). Här var jag nästan tvungen att snabbspola.

Sammanfattningsvis så avslutar jag med att beskriva Surge så här: Ruben Östlund möter Toni Erdmann möter Good Time möter Victoria.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: One Night in Miami (2020)

One Night in Miami är en fiktiv BOATS. En fiktiv BOATS!? Ja, det är väl så jag skulle vilja beskriva filmen. Manusförfattaren Kemp Powers har diktat ihop en historia där Malcolm X, Cassius Clay (som han fortfarande hette 1964), Sam Cooke och Jim Brown (en stor profil inom amerikansk fotboll) möts natten efter att Clay blivit världsmästare i tungviktsboxning.

Filmen är fiktiv i den bemärkelsen att de fyra nog aldrig träffades på riktigt den där natten. Men den är samtidigt en BOATS eftersom X och Clay träffades och umgicks efter matchen (det finns det t.o.m. bildbevis på). Clay hade X som mentor och andlig ledare och gick några dagar efter sin vinst med i Nation of Islam och bytte namn till Muhammad Ali.

I filmen är det Malcom X som bjuder in till fest på sitt hotellrum. Ja, eller fest och fest. Det blir inte riktigt den fest som de andra har tänkt sig. Brown och Cooke undrar var brudarna är!? Ja, det gör nog Clay också, men inför sin renlevnadsmentor kan han förstås inte uttala det. X har andra planer. Här ska diskuteras samhälle, politik, och hur man ska få till lika rättigheter för alla utan att tumma på sin heder.

Det är ett ypperligt kammarspel det här. Dialogen är härlig att lyssna på; det är en smart dialog. Samtidigt önskar jag att filmen hade varit textad (på engelska) så att jag verkligen hade kunnat suga in alla begrepp, händelser och personer som nämns.

Filmen lyfter fram olika sidor av hur man ska ta sig an problemet med hur svarta behandlades (behandlas) i USA. De fyra inblandade vill nog samma sak, vill få samma respekt och rättigheter, men de har olika sätt att nå dit. X är aggressiv medan Cooke vill utnyttja systemet, inte förstöra det.

Jag gillar hur alla rollfigurer är fint utmejslade. Clay är skämtaren som vill medla. Brown är osäker och kanske lite neutral. Cooke vill alltså make it in the white world medan X är oresonlig och vill att alla ska kämpa för ”saken”.

Att X är mest besviken på just Cooke får sin förklaring mot slutet av filmen. Några år tidigare under en konsert som går fel vänder Cooke på steken och får med sig publiken i en scen som trycker på rysknapparna. En i publiken var just X som såg en enorm potential i Cooke. Därav X:s besvikelse när Cooke sjunger smörsång för en vit publik på The Copa.

För mig var One Night in Miami en sån där film som jag inte ville skulle ta slut. Jag ville fortsätta att hänga med de fyra och höra vad mer de hade att säga. Fiktiva repliker eller ej.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

X fotar Brown, Clay och Cooke vid baren.

Det verkliga fotot som kanske inspirerade manusförfattaren Kemp? Notera att Brown och Cooke inte är med på bilden.

#SFF20: Gunda (2020)

Jag trodde faktiskt inte jag skulle känna den där filmfestivalkänslan som jag normalt sett brukar få i mörka november under Stockholm Filmfestival. Att inte gå på några fysiska visningar med kompisgänget borde ju leda till det. I år ser jag alltså enbart de filmer som erbjuds online.

Men vet ni vad? Jag fick faktiskt filmfestival-vibbar redan under den första filmen Bad Hair. Jag tror det är just det där att se en film i princip helt blank plus att man får ett begränsat antal filmer att välja bland, ett kurerat utbud om du så vill. Det finns en spänning där. Man ögnar igenom programmet, kanske känner igen nån regissör eller skådis, kanske tycker en films upplägg verkar intressant, kanske det räcker att se en bild från filmen, och så är man intresserad. Ofta leder det till att du ser filmer som du normalt sett inte skulle se. Man vet inte riktigt vad som väntar. Det är lite kittlande. Ibland går man på en trampmina, ibland hittar man en pärla.

Gunda var just en sån pärla. Anledningen till att filmen fångade mitt intresse var trailerbilden på festivalens hemsida samt det faktum att de skådespelare som listades i filmen var ”-”. Gunda är alltså en dokumentär om grisar, kor och höns. Gunda är namnet på en sugga som precis fött ett gäng kultingar som vi får följa när de växer upp på en bondgård. Dessutom träffar vi även några coola kossor och en enbent höna.

Gunda är en film i svartvitt. Den är långsam, innehåller inga människor, och har inget soundtrack (eller kanske fanns här nån form av bakgrundsbrus?). Ändå, eller därför, är den ändlöst fascinerande. Redan från den första minuten satt jag som på helspänn och njöt av det oerhört vackra fotot, alla upphöjda naturljud, och det raffel som det innebar att följa grisarna på sina första äventyr, uppleva ett kospring eller se när den enbenta hönan tog sig över en fallen trästam.

Joaquin Phoenix är filmens exekutiva producent och jag misstänker att han, och många andra, ser filmen som ett upprop till att sluta äta kött. En film med ett veganskt budskap. Det blir väl än mer tydligt om man påminner sig det tal som Phoenix höll under den senaste Oscarsgalan. Jag vet inte, jag. De djur vi får träffa i dokumentären ser ut att leva ett alldeles förträffligt liv, så för mig blev det snarare tvärtom. Sorry, Joaquin!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: Bad Hair (2020)

Justin Simien är en intressant regissör som gör filmer kanske i lite samma anda som Jordan Peele. Dessutom är Simien förbaskat trevlig. Jag kan säga det eftersom jag faktiskt träffade och pratade en stund med honom efter visningen av hans film Dear White People på Stockholm Filmfestival 2014.

Nu är det ju filmfestival igen, om än utan fysiska visningar för min del. Men festivalen erbjuder en hel del av filmerna i programmet via plattformen Festival on Demand. En av filmerna är Simiens senaste film Bad Hair och det blev min första film under årets festival.

Med tanke på att jag varit på festivalen under många år så var jag aningen orolig att det skulle uppstå nån form av tekniskt strul (nähä?!). Mycket riktigt fanns det barnsjukdomar i tjänsten. Men efter en del inledande mankemang så lyckades jag till slut se Bad Hair. Och sen är det väl bäst att säga att visningarna av de andra filmerna jag har sett har avlöpt problemfritt.

Bad Hair är en skräckis om en ondskefull hårförlängning. Japp, ni läste rätt. Det sitter tydligen i håret för Simien. Det var ett tema som även förekom i Dear White People. Men faktum är jag lärde mig om just det här för några år sen när jag såg dokumentären Good Hair. Svarta kvinnor (och män, men främst kvinnor) har genom åren gjort allt möjligt för att förändra sitt hår. Det handlar om rakpermanentning och att sy in extra löshår. Allt för att normen inte är deras naturliga krull. Det finns en skam kring det där, och då är det ju som upplagt för ett tema i en skräckfilm.

Nu ska väl sägas att Bad Hair kanske inte är hårresande läskig. Det är mer av en dramasatir inledningsvis och när väl skräcken drar igång i slutet så är det en del halvdålig cgi som drar ner läskighetsfaktorn.

Filmen utspelar sig 1989 och det förekommer mängder med samtida musik. I princip den första låten som hörs är faktiskt ”The Look” med Roxette. Ja, det var ju en kul överraskning. Men främst handlar det om R&B à la Janet Jackson, Bobby Brown och liknande. New Jack Swing! Jag kände verkligen av vibbarna från när jag tittade på musikvideor med Mary J. Blige på ZTV eller MTV under tidigt 90-tal i studentlägenheten i Uppsala.

En lustig metadetalj som jag snappade upp var att vissa av rollfigurernas repliker var låttitlar från just dessa R&B-låtar. Två exempel är ”What Have You Done For Me Lately” (axelrörelserna!) med Janet Jackson och ”My Lovin’ (You’re Never Gonna Get It)” med En Vogue. Jag brukar ju ibland ha svårt för såna här populärkulturella referenser men här funkade det jättebra. Det var subtilt och en kul grej helt enkelt, och man snappar bara upp det om man har koll på det. Sen antar jag att det spelar roll just vad det är man refererar till…

Den första halvan av filmen är den klart bästa. Vi får följa vår huvudperson Anna (Elle Lorraine) när hon försöker stiga i graderna på den svarta tv-kanal hon jobbar på. Kanalen heter Culture och är en sorts MTV med afroamerikaner både som personal och tänkt publik.

En ny chef kommer in, spelad av Vanessa Williams, och nu ska saker och ting styras upp. Bort med svart medvetenhet och tv-värdar som kallar sig Sista Soul. Nu ska allt glassas till. Anna känner att hon behöver en makeover och går till en frisör för att fixa sitt hår. Till en början går allt bra Anna. Plötsligt blir hon sedd och plötsligt öppnas alla möjliga dörrar. Men det är nåt skumt med hennes nya hår… det är som att det har ett eget liv. Muahaha.

Bad Hair är en underhållande liten skräcksatir som kanske inte riktigt håller hela vägen. Mot slutet blir det lite segdraget, upprepande och, som sagt, lite halvtrist cgi. Sen var jag kanske trött eller nåt, men jag förstod faktiskt inte vad som egentligen låg bakom det som hände i filmen. Själva upplösningen. Jag förstod den inte. Nåväl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Old Guard (2020)

Le Team

Blanda John Wick, vampyr-tv-serien Angel och Extraction samt lägg till en nypa generisk Det Onda Läkemedelsföretaget-thriller så har du The Old Guard. Resultatet? Överraskande bra och underhållande!

Charlize Theron leder en grupp seglivade krigare som slåss mot… ja, ondskan i världen. Theron är dock en något trött och bitter ledare. Hon har varit med länge (för länge?) och sett mycket (för mycket?). Trots allt The Old Guard, som gruppen kallas, gör så verkar läget i världen inte direkt förbättras.

När det visar sig att det finns en ny rekryt att värva till gruppen så gäller det att hitta den där rekryten innan Det Onda Läkemedelsföretaget gör det.

Om du läser vidare nu, så får jag lov att varna för spoilers. Det är väl en onödig spoilervarning kanske då filmens upplägg avslöjas på Netflix i deras beskrivning av filmen.

Jag ser i mina anteckningar att jag beskriver filmen som en blandning av Logan och Wonder Woman. Ja, det är också en ganska bra beskrivning. Precis som Logan så kan de inte dö (till synes i alla fall). Fast egentligen är det som att de faktiskt dör men sen läker ihop och kommer till liv igen. Det måste vara lite jobbigt det där: att inte kunna dö, men ändå dö om och om igen…

…och då tänker jag förstås främst på Quynh som blev nedsänkt i havet i en järnjungfru för att dö, om och om och om och om igen. Live, die, repeat. Här gick även tankarna till nån av säsongerna av Angel då titelrollfiguren själv sänktes till havsbotten i en kista (av sin idiot-snorunge till son dessutom).

Jag gillar familje-känslan inom The Old Guard. De inblandade har en bra kemi ihop, retar varandra och gnabbas som sig bör. Det känns som att filmen faktiskt är mer av ett drama med intima scener snarare än en ren action-rulle (som t ex Extinction). Men den action som förekommer, framförallt handgemängen, är riktigt bra och i klass med en film som John Wick.

En litet minus är musiken som jag tyckte var övertydlig och svulstig. Men det är bara ett litet minus.

Det känns som att slutet öppnar upp för en uppföljare. Om så är fallet så ser jag fram emot den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg förresten att Wikipedia genrebetecknar The Old Guard som en superhero film. Nja, jag vet inte riktigt. Bara för att folk har övernaturliga krafter så blir det inte automatiskt en superhjältefilm i mina ögon. Men jag antar att de menar att det är en sån där populär gritty superhero film

PPS. Vem var fight coordinator under inspelningen? Jo, en viss Daniel Hernandez som inte oväntat tidigare jobbat med filmer som bl a… John Wick.

Palm Springs (2020)

Jag ber om ursäkt men jag mäktar inte med mer än en tankeströmsrecension av Palm Springs – och jag skriver den givetvis sittdansandes till tonerna av ”Megatron Man” av Patrick Cowley.

(En tankeströmsrecension är när jag i princip rakt upp och ner för över de anteckningar jag gjort under filmen direkt till mitt blogginlägg och sen låtsas som det regnar.)

Det är glassig, färgglatt och amerikanskt. Alla är snygga… och varför finns filmen inte att se via nån alla filmtjänster som nätet kryllar av?

Oj, det blir inte speciellt många anteckningar under titten på den här rullen inser jag nu. Kanske beror det på att det är en helt vanlig amerikansk komedi – måhända med en övernaturlig twist.

Av nån anledning har jag skrivit ner ”Pink Floyd”, ”Zabriskie Point” och ”Rabbit Run”. Jag antar att jag med ”Zabriskie Point” möjligen syftar på de ökenmiljöer som filmen utspelar sig i. En Pink Floyd-låt förekommer ju i slutet av Michelangelo Antonionis film Zabriskie Point (som ju är en plats i Death Valley). ”Rabbit Run” borde då vara en referens till en textrad i Pink Floyds låt ”Breathe”. Oklart.

J.K. Simmons är bra. Det är bra musik. ”Megatron Man” är ny och funkig bekantskap för mig. Jag gillar hon som spelar Sarah, Cristin Milioti heter hon. Hon är mysig. Andy Samberg påminner mig nästan om Adam Sandler, en sorts manchild.

Jag förvånar mig själv med att ändå dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Megatron Man” av Patrick Cowley från 1981

 

Samberg gör sin grej

The Hunt (2020)

Jag trodde att The Hunt kanske skulle vara en film i stil med Cube eller Saw. En grupp främlingar vaknar upp på okänd plats och måste samarbeta för att ta sig därifrån och undvika diverse faror – och den stora frågan är vad det egentligen är som pågår.

I The Hunt är det lite annorlunda. Vi som tittare vet tidigt vad det är som pågår. Vi är så att säga med bakom kulisserna redan från början. Jag vet inte riktigt om det greppet funkade perfekt för mig. Lite av mysteriet försvann ju. Å andra sidan så kan filmer som enbart bygger på en twist eller ett avslöjande vara lite trista de med. Endast en twist räcker inte för att göra en njutbar film. Vägen till avslöjandet måste ju vara underhållande också.

The Hunt är väl egentligen en satir snarare än en mer vanlig mysterie-skräckis i stil med de ovan nämnda filmerna. Filmen har ett lite tvärtom-upplägg då det är rika välmenande liberaler med en iver att vara politiskt korrekta som är de onda skurkarna som anordnar en jakt på människor för nöjes skull.

Det förekommer mycket våld i filmen och även mycket våldshumor. Just grovt våld som ska vara roligt kanske inte riktigt är min grej. I början av filmen så var det ändå lite kul när folk gick åt på löpande band, och de avpolletterades när man inte riktigt väntade det plus att det ofta var överraskande vilka det var som fick bita i det sura äpplet. Typ: ”Jaha, då var det inte hon som hade en av huvudrollerna”.

Bästa scenen i filmen var när en av de jagade tar sin tillflykt till en liten butik ute på landet som drivs av ett äldre (oskyldigt?) par. Här var det bra nivå på suspensen och rätt känsla på både humorn och våldet.

The Hunt är en helt ok fredagsfilm och betyget blir mittemellan ettan och femman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag noterade ett MacGyver-trick då en av de jagade tillverkar en kompass med en nål på ett blad på vattenytan på en stilla göl. Dessa typer av MacGyver-trick var nåt jag bokförde för varje film jag såg i mitt Överleva i vildmarken-tema och just kompass-tricket förekom i The Edge.

The Invisible Man (2020)

The Invisible Man kan man kalla en sorts omstart av Universal Studios fiaskoprojekt Dark Universe. Efter Dracula Untold och Tom Cruise-fordonet The Mummy så skrinlade man planerna på ett universum med de klassiska Universal-monstren. Eller gjorde man det? Man kanske bara ändrade sina planer.

I vilket fall så är The Invisible Man en ny version av James Whales klassiker från 1933, eller kanske snarare en ny filmatisering av H.G. Wells roman från 1897. Filmen är skriven och regisserad av Leigh Whannell, som tidigare bl a gjort den suveräna lilla sf-rullen Upgrade.

Apropå uppgradering så har Whannell uppgraderat The Invisible Man. Dels utspelar den sig i nutid och dels är det inte den osynlige mannen själv som är i fokus (well, kanske svårt eftersom han är osynlig…). I fokus är istället Cecilia (Elisabeth Moss) som en natt flyr från sin misshandlande man Adrian. Lite senare får hon reda på att Adrian har tagit livet av sig. Eller har han det? Muahahaha.

Filmen inleds väldigt effektivt. Cecilia ska fly på natten. Det hela blir väldigt spännande och det enbart med ljud och stämning. Ingen musik. Det hade bara förstört ”man kan höra en knappnål falla”-stämningen. Samtidigt tänkte jag ”varför fly mitt i natten?”. Hade det inte varit smartare att göra det nån gång under dagen när Adrian inte var hemma?

Jag gillar väldigt mycket med filmen. Just konceptet med att en osynlig person kan eller inte kan finnas i Cecilias närhet utnyttjas till max, rent visuellt. Sen har vi ju även en gaslighting-aspekt där Cecilia framställs som galen i omgivningens ögon. ”Men det finns ju ingen där!?”. ”Vad pratar du om!?”.

Aldis Hodge (MC Ren från Straight Outta Compton) ser vi i en liten roll. Jag gillade hans rollfigur och jag gillade att man inte gjorde nån grej av att han var svart samtidigt som han ändå kändes som en helt vanlig svart snubbe. Förstår ni vad jag menar här? Filmen gjorde honom liksom inte till en snubbe som lika gärna kunde ha varit vit. Nej, han var svart och med en svart kultur och det var inget mer med det.

Mot slutet kanske filmen ballar ur en aning. När väl monstret visar sig etc… Men jag gillar verkligen det visuella i filmen. Vi får många coola kameravinklar och -rörelser, precis som i Upgrade för övrigt. Jag ser fram emot herr Whannells kommande filmprojekt vad de nu än må vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: