Pixar: Soul (2020)

Tiden går fort när man har roligt. Eller nåt. Nu kanske inte mitt Pixar-tema rent betygsmässigt blivit nån jättesuccé men det har ändå varit riktigt kul att gå från att knappt ha sett en enda Pixar-film till att nu ha betat av alla filmer i deras katalog. 23 stycken allt som allt. Det hela startade i januari med Toy Story och nu har vi nått vägs ände med Soul.

Jag tjuvstartade faktiskt temat med att se Soul redan i januari som första film. Nu har jag sett om den för att ha den fräsch i sinnet (eller kanske i själen) och för att se om en omtitt skulle göra filmen bättre eller sämre i mina ögon.

Resultatet? Ja, det blev ungefär samma utfall. Soul är en helt ok film, kanske till och med bra. Men nånting saknas. Jag önskar nästan att filmen hade varit helt realistisk och bara utspelat sig i New York bland huvudpersonen Joe Gardners familj och vänner. Det hade kunnat vara en dramakomedi om hur Joe försöker få rätsida på sitt liv. Ska han fortsätta som musiklärare som mamman vill eller ska han satsa på sin dröm att jobba som jazzpianist. Det här upplägget påminner mig om den helt underbara The Forty-Year-Old Version som bjuder på en mysig dramakomedi i härliga svartvita New York-miljöer med roliga personer. Soul hade kunnat vara en animerad variant av den filmen.

Men det här är en Pixar-film med en sina vanliga ingredienser: en parallellvärld som vi människor inte vet om att den existerar. I det här fallet är det en värld som sköter om allt som händer innan du föds som människa och efter att du dör. Det är en arbetsplats som vilken annan. De döda ska räknas. Nya själar ska hitta sin plats i livet, få sina egenskaper, hitta sin inre gnista, innan de likt en fallskärmshoppare kan glida ner mot jorden och sin födsel.

I den här märkvärdiga världen hamnar Joe när han ramlar ner i en gatubrunn utan lock och dör. För Joe kunde tajmingen inte vara sämre. Han har ju precis fått sitt break, en chans att spela med divan, jazzlegenden och saxofonisten Dorothea Williams. Joe vägrar acceptera sin död. Det aningen märkliga är att det bara är Joe som blir upprörd över sin kommande undergång. De andra själarna står lugnt i kö på rullbandet mot det stora intet.

På nåt sätt hamnar Joe i The Great Before, dvs den arbetsplats där nya själar ska läras upp inför livet på jorden. De som jobbar där misstar Joe för en s.k. mentor, dvs en död själ (eller själen är inte död men väl dess kropp) som innan de åker vidare mot The Great Beyond tar sig an varsin bebissjäl. Joe får en själ kallad 22 dumpad i knät. 22 är en odåga som i flera tusen år varit i detta limbo-läge utan bli redo för att födas. Tillsammans tar de sig tillbaka till jorden för att Joe ska kunna genomföra sin spelning med Dorothea (och kanske kan 22 lära sig nåt också på köpet). Det enda problemet är att Joes själ hamnar i en katt och 22 hamnar i Joe. Body swap comedy! Freaky Friday!

Inledningen är strålande. Musiken och miljöerna är helt underbara. Här hade jag som sagt kunnat hänga mer. Det var faktiskt en ganska ovanlig sak för att vara Pixar, just detta att den fokuserar på vuxna människor som inte är leksaker, myror eller monster. Det är väl egentligen bara Ratatouille och kanske nån till jag kommer att tänka på.

När filmen utspelar sig i The Great Before och på andra märkliga platser så tappade jag lite av intresset. Det var lite fascinerande det hela men jag blev inte berörd på samma sätt som jag blev av Inside Out som ju även den regisserades av Pete Docter och har ett liknande upplägg med en hel värld av känslor i människans hjärna.

I slutändan är det en resa för både Joe och 22. Bägge två kommer till insikt om vad som är värt att leva för. Vilket då undrar ni? Ja, det är det vanliga. Ni vet: glass, pizza, vinden, sanden mellan tårna, att bli skälld på i tunnelbanan. Såna grejor. Eller kanske berget, molnet, skogarna och de sorlande källorna som farbror Isak berättar om för Fanny och Alexander.

Blev det dammigt i rummet mot slutet? Nej, inte alls faktiskt. Inte ens nära. Varför blev jag inte mer berörd. Hmm, jag vet inte. Kanske var slutet lite för enkelt, lite för mycket fint ihopknutet i en rosett. Betyget blir en helt vanlig trea. Bra men inte jättebra.

Slutligen: varje gång jag ser (och hör) nån spela trombon tänker jag på Fred Wesley, min funkiga favorittrombonist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Denna sista Pixar-fredag får jag sällskap av Fripps filmrevyer-Henke igen vilket känns väldigt roligt eftersom han ju var med när jag drog igång projektet med att se alla Toy Story-filmerna. Blev han själaglad av Soul? Ta reda på det genom att klicka här.

Men vänta! Är Pixar-projektet helt slut? Hmm, nej, jag tror faktiskt jag måste bjuda på en topp-10-lista också. Så nästa fredag kommer min lista över Pixar tio bästa filmer! Det känns som en bra avslutning, och den stora frågan är om nån av Cars-filmerna kommer att platsa.

Kanske borde jag ha gjort en topp-10 Bergman i samband med mitt Ingmar Bergman-projekt också? Well, det går ju fortfarande att åtgärda (t ex på fredag om två veckor, vem vet?).

 

Fred Wesley svänger

Pixar: Onward (2020)

Onward kan vara Pixars mest ooriginella film hittills. Efter den i mina ögon originella, färgsprakande och berörande Coco känns det som att vi är tillbaka i gamla och lite trötta Pixar-hjulspår igen. Det vimlar av referenser till diverse populärkultur och jag tycker att filmen har svårt att stå på egna ben.

Det är en klassisk coming of age-historia där den unge alven Ian försöker hitta sin plats i tillvaron. Ian bor med sin mamma Laurel, sin äldre dude-bror Barley och mammans nya snubbe, kentaurpolisen Colt. Ians pappa gick bort innan Ian föddes vilket har påverkat relationerna inom familjen (obviously!) och det hänger som en sorts skugga över deras liv. När Ian fyller ”nästan en riktigt man” (16 år) får han en present som pappan har lämnat efter sig. Det visar sig att det kanske finns en magisk chans att Ian, och mamman och Barley, kan få träffa sin pappa igen och för första gången.

Vänta nu? Alver, kentaurer och magi? Ja, Onward utspelar sig i en värld som bebos av fantasivarelser som alver, drakar, kentaurer, småfolk, fauner och cykloper. En gång i tiden var även magi och trollkarlar en viktig del av den här världen. Men i och med teknikens utveckling så behövs inte längre magi för att exempelvis få ljus och värme i sitt hus. Nej, nu räcker det ju att tända en helt vanlig glödlampa och sätta på elementet. De gamla tidernas trollformler och spännande skattkartor ses numera som nåt förgånget och barnsligt. Ians bror Barley är emellertid besatt av dessa gamla tider och spenderar all sin vakna tid med att… vara besatt av dessa gamla tider. Men frågan är vem av bröderna som har den magiska gåvan? Ja, det är inte så svårt att gissa.

Brooooo! Duuuude! Onward är en bro-ig (broey) film. Den känns som en mix av Monsters University, alla high school-filmer som gjorts, Jakten på den försvunna skatten, The Goonies (som jag inte ens har sett) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (som jag inte heller har sett). Försöker man rida på nån fantasy-våg efter Harry Potter, Games of Thrones och annat undrar jag? Ja, förmodligen är det därför man valt att låta filmen utspela sig i den magiska värld som den utspelar sig i. Jag vet inte hur mycket dessa magiska element egentligen tillförde. I grunden är Onward en film om en brödrarelation och jag tyckte alla referenser hit och dit mer störde än tillförde.

Ytterligare en annan film som jag inte har sett men som Onward måste vara en sorts hyllning till är Weekend at Bernie’s. Eller hur? Ni som sett bägge filmerna måste hålla med.

Som jag skrev inledningsvis tycker jag inte filmen står på egna ben. Storyn har vi sett tusen gånger förut. En ung kille ska hitta sig själv och är samtidigt The One. Mammans nya kille är polis (givetvis, som i Ant-Man) och ingen av sönerna gillar honom. Har vi sett det förut?

Det är dock intressant hur Pixar verkar besatta av döden. Helt rätt i och för sig. Det är ju en del av livet och ett tema som ofta gör sig bra på film.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia brukar ofta gnälla på genusperspektivet i Pixars filmer. Själv är det sällan nåt jag tänker på när jag ser på film. Den här gången kände jag dock av det. Mamma Laurel och hennes nyfunna vän, mantokoran Corey, sidsteppas rejält en bit in i filmen. Efter att bröderna ger sig ut på en quest så följer Laurel och Corey efter för att försöka hitta dem och förhindra en katastrof men vi får inte följa deras äventyr överhuvudtaget. De försvann helt ur handlingen bara för att i slutet dyka upp som en deus ex machina. Jag hade gärna sett lite mer av dessa kvinns då jag blev lite less på bröderna.

Blev det dammigt i rummet i slutet? Nej, inte alls. Jag delar ut två Fenix-stenar till Onward och då kanske jag är lite snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes tankar om Onward här. Dessutom har podden Snacka om film! som av en händelse som ser ut som en tanke tagit sig en titt på Onward. Hur upplevde de filmen? Filmisk magi eller funkade inte formeln?

Tiden går fort när man har roligt! Nästa fredag är det dags att avsluta Pixar-temat med den senaste filmen Soul och då ansluter Fripps filmrevyer-Henke med sina funderingar om själen. Cirkeln är sluten.

Birds of Prey (2020)

När Sofia publicerade en text om Birds of Prey hos sig så insåg jag att jag glömt lägga upp mitt omdöme om denna den åttonde filmen i DC Extended Universe. Wonder Woman 1984 smet före i kön, vilket den nog inte var värd om man tittar på det betyg den fick.

Under inledningen av Birds of Prey så funderade jag på om jag ens skulle orka ta mig igenom filmen. Det kändes ungefär lika jobbigt som att läsa upp den kompletta titeln Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn).

Det var otroligt berättarrösttungt. Harley Quinn ska berätta allt, absolut allt som händer. Som tittare överöses vi med grälla färger, snabba klipp och hetsig musik. Det är väldigt rörigt alltihop.

Det ska dock sägas att Margot Robbie är perfekt som Harley. Det känns lite som att hon föddes för att spela den här rollen. Lite som Hugh Jackman och Wolverine. Synd bara att de filmer Harley är med i inte är bättre.

Några av de andra valen av skådisar tyckte jag inte var lika bra. Rosie Perez dansade i världens bästa förtexter nånsin men (with all due respect) så passade hon hon inte alls som smart polis. Ewan McGregor som skurken var inte heller speciellt bra. Ewan ser för snäll ut. Nu skulle han vara genomond precis som sin vidrige och överdrivet onde underhuggare. Nja, det blev mest trist och nyanslöst.

I slutändan är ändå Birds of Prey bättre än Wonder Woman 84. Alltid något.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

News of the World (2020)

I denna västern som jag fick tips om från Henke spelar Tom Hanks en nyhetsuppläsare som åker runt från den ena hålan till den andra i 1870-talets Texas. Nyhetsuppläsare? Ja, han läser helt enkelt upp ett urval av nyheter från tidningar för folk i respektive hålas samlingssal. Den tidens CNN.

En bit in i filmen hamnar en ung flicka, Johanna/Cicada, i knät på Hanks. Hon är vit men klädd som om hon vore en infödd amerikan. Det visar sig att hon kidnappats som bebis från sina tyska nybyggarföräldrar och vuxit upp hos ursprungsbefolkningen, närmare bestämt hos stammen Kiowa. Det faller på en motvillig Hanks att föra tillbaka Johanna till sina överlevande släktingar.

Ja, här finns det ju en tydlig koppling till den mycket kända västern-klassikern The Searchers. Där är det John Wayne som ska för tillbaka Natalie Wood till ”civilisationen”. En skillnad jämfört med den är att ursprungsbefolkningen knappt förekommer i News of the World. De syns då och då i periferin, långt borta i bakgrunden. Däremot så förekommer de ju indirekt, så att säga, dels i form av Johannas språk och dels i form av de illdåd de har begått.

Jag kommer även att tänka på Coen-brödernas True Grit (ja, även där finns ju en John Wayne-förlaga) och även X-Men-filmen Logan. Både True Grit och Logan är dock klart bättre än News of the World.

Jag tycker är News of the World en bra film. Den blåste mig dock inte av banan. Relationen mellan Hanks och Johanna är intressant. Det finns ofta nåt roande och rörande när en grumpy old man får ett flickebarn på halsen och sakta men säkert mjuknar. Både Hanks och Johanna har sin beskärda del av tragik i sitt liv. Skillnaden är väl att Hanks kommer ihåg tragiken tydligt (och förtränger den) medan Johanna är en rotlös person utan att hon själv kanske är medveten om varför, eller åtminstone helt utan egen förskyllan.

Hela tiden i för- eller bakgrunden så blir vi påminda om konflikten mellan nord- och sydstaterna i USA, och Hanks är en gammal sydsstatssoldat. Det här utspelar sig ju efter inbördeskriget men sydstaterna är på intet sätt nöjda med att deras land patrulleras av yankees.

Det förekommer en del spänningsinslag, bl a en bra filmad shootout när Hanks och Johanna är jagade av tre punks som vill sälja Johanna som slav. Hanks visar prov på gamla soldattakter. Och regissören Paul Greengrass visade prov på hur man effektivt skapar en bra intensitet. Jag var förresten, av nån anledning, överraskad över att det var Greengrass som var filmens regissör. Jag har inte kopplat Greengrass med västern-genren tidigare.

Allt som allt, en bra film med ett slut som väl nånstans var oundvikligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tyckte om filmen. Goda eller dåliga nyheter?

Wonder Woman 1984 (2020)

Den första DCEU-filmen om Wonder Woman tyckte jag var bra och ett välbehövligt uppsnäpp jämfört med de andra mer eller mindre katastrofalt dåliga bidragen till DC Comics filmiska universum. Nu skulle jag få reda på hur uppföljaren Wonder Woman 1984 fungerade.

Något överraskande inleddes filmen med en 15 minuters version av Mästarnas Mästare (Themyscira style) med lilla Diana i fokus. Ja, att början skulle utspela sig på den osynliga paradisön var kanske inte så överraskande. Problemet med hela den sekvensen var dock att den överhuvudtaget inte återkopplades till senare i filmen. Den var helt lösryckt från resten av handlingen och dess tema stod för sig själv. Nåväl, den var rätt så snygg i alla fall och det vara ganska kul att se Connie Nielsen och Robin Wright. Uppdatering: Ja, ok då, lite kanske den hade med resten av handlingen att göra; att det inte går, eller snarare inte är moraliskt försvarbart, att ta genvägar till framgång.

Efter den sportiga inledningen hoppar vi fram till 80-talets USA där vi möter Diana Prince som 80 år efter den första filmen fortfarande inte har kommit över att pojkvännen Steve Trevor är död. Get over it!

Wonder Woman verkar nu vara en form av Stålmannen-kvinna som rycker in och hjälper folk när det behövs (om nån som inte ser sig för håller på att bli överkörd) eller stoppar fumliga juveltjuvar. De där tjuvarna påminde mest om tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom från Pippi Långstrump. Är det en barnfilm vi tittar på?

Resten av handlingen går ut på att Max Lord, en makttörstande man spelad av Mando himself, vill skapa rikedom för sig själv och kaos för andra genom nån form av önskesten. Vi har även Kristen Wiig, en arbetskamrat till Diana som önskar att hon var lika cool, omtyckt och populär som sin kollega. Är det en high school-film vi tittar på?

Alltså, jag kanske låter lite överdrivet neggig när jag skriver om filmen. Jag tyckte ändå den länge var… helt ok. Det är långt ifrån den charmiga och roliga film som den första filmen var men den har ändå en del roliga inslag, främst när Steve återkommer i handlingen. SPOILER!

Ett av de största problemen är att eftersom filmen utspelar sig på 80-talet så tyckte man att det var en bra idé att kopiera manus från en daterad 80-talsfilm, som t ex Superman IV: The Quest for Peace. Det var inte en bra idé, vilket blir smärtsamt tydligt i slutet av filmen.

Slutet är en smetig, sentimental, skrattretande sörja där till och med terrorister visar sig vara goda under sin onda yta. Hela slutsekvensen funkade ungefär lika dåligt som när Wiigs rollfigur lite tidigare förvandlades till superskurken Cheetah. Har ni sett bilder eller klipp från musikalfilmen Cats så vet ni ungefär hur Cheetah såg ut.

Jag ger Wonder Woman 1984 en stark etta till slut och då känns det som att jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg filmen på HBO Max på min laptop på ett hotellrum i New York när jag var där i förra veckan.

Kolla även in vad Fripps filmrevyer-Henke tyckte om den underbara kvinnan.

#SFF20: Memory House (2020)

Jag skrev i recensionen av den grisliga och gräsligt bra dokumentären Gunda att man (eller i alla fall jag) under Stockholm Filmfestival ibland går på en trampmina och ibland hittar en pärla. Gunda var en sån pärla.

Memory House var inte en sån pärla. Memory House var en trampmina.

Filmen handlar om en svart infödd man, Cristovam (Antonio Pitanga) som jobbar på en österrikisk mjölkfabrik i södra Brasilien. En dag kallas han in till chefen och får veta att den ekonomiska krisen gör att han tvingas sänka sin lön. Som tack får han en t-tröja, en kampanj-tisha med ett budskap om att södra Brasilien ska bli självständigt för att slippa betala skatt.

Ok. Så vi har ett ont, vitt, företag som behandlar sin gamle infödde svarte man dåligt. Cristovam har en hund som misshandlas av österrikiska snorungar som tydligen vill se djur lida. Cristovam använder kampanj-tröjan för att binda hundens sår.

Efter jobbet är det after work på en Tyrolerbar. Österrikarna spelar Tyrolermusik medan Cristovam sitter ensam och spelar på nåt sorts brasilianskt didgeridoo-horn (som troligen används för att locka på kossor). Alla onda vita män skrattar åt galningen som spelar på det kolockande och lustigt utformade hornet. ”Ompa ompa ompa ompa”.

På baren finns även en infödd svart kvinna som säljer ut sig själv till de vita mjölkfabrikjobbande männen.

Cristovam går mest hela tiden omkring i nån sorts koma, vare sig han är på jobbet eller inte. Han bor, eller inte, han kanske bara råkar hitta ett övergivet gammalt hus där han spenderar vad som tycks vara timmar med att stå och titta på gamla foton. Är det han själv och en numera avliden fru på bilderna? Oklart. Har han bott i huset själv? Oklart.

Utspelar sig filmen i en verklig österrikisk koloni eller är det hela nån form av fantasihelvete som den gamle mannen är fast i. Oklart.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Det här är inte bra. Det är både övertydligt och obegripligt på samma gång. Det är den värsta tänkbara kombinationen.

Är det ett inlägg i ”inte utnyttja djur”-debatten? Oklart.

Är Memory House ett exempel på en ny form av latinamerikansk konstfilm? Oklart, men jag tänker lite på Post Tenebras Lux som jag såg på festivalen 2012. Den var riktigt sevärd och arty på samma gång. Till Memory House blir det däremot en etta. Filmen är minnesvärd på sitt sätt… men på fel sätt. Den är endast 87 minuter lång men känns som en evighet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: Dinner in America (2020)

Efter att ha sett Dinner in America skrev jag på Twitter att det är urtypen av Stockholm Filmfestival-film, och jag kan bara hålla med mig själv. Det handlar alltså om en quirky film i sektionen American Independent.

Filmen inleddes fullkomligt obegripligt. Vad var det som pågick egentligen? En snubbe sitter vid ett bord, ser ut att må ruggigt dåligt, och får frågor om hur han mår. Jag trodde det handlade om att snubben var en drogmissbrukare och var inne för avgiftning. Jaha, är det en drogmisärfilm, tänkte jag? Det var inte riktigt det jag hade förväntat mig med tanke på det, i och för sig lilla, jag hade läst på om filmen.

Plot-twist: snubben deltog (mot betalning) i en klinisk test för en ny medicin och skulle rapportera vilka biverkningar han kände av.

Snubben, som heter Simon och spelas av Kyle Gallner, är nån form av rebell/bråkstake/knarkhandlare som driver runt på stan utan nån synbar riktning. Så småningom träffar han på den något udda, och därför utstötta, Patty (Emily Skeggs). De båda finner varandra trots sina motsatser. Något som dock förenar dem är kärleken till musik och i synnerhet punken.

Rollfiguren Simon var inte helt lätt att tycka om inledningsvis. Han är irriterande och kaxig, inte direkt snäll. Efter hand så känns det ändå som han har nåt – och det är inte ett filter, om man säger så. Dessutom visar det sig att Simon är precis den väckarklocka som Patty behöver.

Patty är blyg, har lite svårt att känna var hon passar in, mobbas av andra i samma ålder (runt 20). Jag blir inte riktigt klok på om hon även har nån form av bokstavskombination, störning eller vad man nu ska säga. Betty framstår helt enkelt inte som Jordens smartaste och kvickaste människa.

En sak jag funderade på innan titten var om jag skulle ha svårt att ta till mig filmen eftersom punk inte direkt är en favoritgenre. Inga problem! Det är en universell historia med fokus på det mänskliga, och punken passar in perfekt i filmens känsla med tanke på att det handlar om nån form av ”skita i vad andra tycker”-attityd.

Favoritscener i filmen, förutom när Simon och Patty skapar musik, utspelar sig vid det amerikanska middagsbordet. Det är mustiga sekvenser med rolig dialog, gnabbande mellan tuggorna, förvecklingar, middagsböner och avslöjanden. Hela tiden med en humor i bak- eller förgrunden. Så långt ifrån Hereditary man kan komma.

Jag tycker Dinner in America var en smart skriven film. Saker och ting hänger ihop. Detaljer som man inte förstår när man ser dem första gången får betydelse senare på ett nästan twist-artat sätt (inte på ett kliniskt Shyamalan-sätt men utan mer mänskligt).

I min text om Surge ställde jag mig frågan om det fanns filmer där den blyge och deprimerade faktiskt finner hopp i tillvaron. Jag skulle säga att Dinner in America är ett exempel på en sån film. Nu är kanske inte Patty deprimerad men lite på kant med tillvaron är hon – och hopp finner hon.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: Surge (2020)

Surge beskrivs på Stockholm Filmfestivals hemsida som en film i stil med bröderna Safdies Uncut Gems. Ja, det kanske kan stämma vad gäller filmens intensitet mot slutet. Men känslan är ändå annorlunda. Surge är en film om psykisk ohälsa och mina tankar går snarare till en film som Joker.

I huvudrollen ser vi Ben Whishaw som den psykiskt instabile Joseph. Jag vet inte vad problemet är med Joseph men nåt är det. Filmen låter oss aldrig veta vad. Att Joseph har svårt att hitta sin plats i samhället och har svårt att umgås socialt är uppenbart. Av nån anledning jobbar han i säkerhetskontrollen på en flygplats. En sak är säker: det är inte rätt man för det jobbet. Han är stirrig och nervös och inger inget förtroende.

Det är ingen munter i historia det här. Det börjar i en känsla av meningslös vardaglighet för att sen fortsätta i en nedåtgående spiral in i galenskapen. Handlingen får alltså mina tankar att gå till mästerverket Joker. Kanske kan man överdosera på misär? Ja, det kan man… ja, jag tittar på dig Korparna! Jag önskar att nån gång se en film där den blyge och deprimerade faktiskt hittar hopp i tillvaron. Tips någon?

Ett filmiskt grepp som vi sett en hel del av tidigare är att följa vår huvudperson med kameran placerade bakom dennes axel. Jag tänker givetvis på Sauls son. Här är det inte lika konsekvent använda absolut hela tiden som i Sauls son men långa perioder så är det detta förföljelsefoto som gäller.

Mot slutet av filmen vill Joseph imponera på en kvinnlig kollega genom att koppla hennes dator till teven. Det saknas en kabel. Joseph ger sig ut för att köpa en. Hans betalkort funkar inte i kassan… och det är bara det första av hans problem. Det blir en lång natts färd mot crazy town.

Jag gillar filmen. Allra starkast är några känslosamma scener mellan Joseph och hans föräldrar. Det förekommer även en bisarr ”sexscen” (eller vad jag nu ska kalla den). Här var jag nästan tvungen att snabbspola.

Sammanfattningsvis så avslutar jag med att beskriva Surge så här: Ruben Östlund möter Toni Erdmann möter Good Time möter Victoria.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: One Night in Miami (2020)

One Night in Miami är en fiktiv BOATS. En fiktiv BOATS!? Ja, det är väl så jag skulle vilja beskriva filmen. Manusförfattaren Kemp Powers har diktat ihop en historia där Malcolm X, Cassius Clay (som han fortfarande hette 1964), Sam Cooke och Jim Brown (en stor profil inom amerikansk fotboll) möts natten efter att Clay blivit världsmästare i tungviktsboxning.

Filmen är fiktiv i den bemärkelsen att de fyra nog aldrig träffades på riktigt den där natten. Men den är samtidigt en BOATS eftersom X och Clay träffades och umgicks efter matchen (det finns det t.o.m. bildbevis på). Clay hade X som mentor och andlig ledare och gick några dagar efter sin vinst med i Nation of Islam och bytte namn till Muhammad Ali.

I filmen är det Malcom X som bjuder in till fest på sitt hotellrum. Ja, eller fest och fest. Det blir inte riktigt den fest som de andra har tänkt sig. Brown och Cooke undrar var brudarna är!? Ja, det gör nog Clay också, men inför sin renlevnadsmentor kan han förstås inte uttala det. X har andra planer. Här ska diskuteras samhälle, politik, och hur man ska få till lika rättigheter för alla utan att tumma på sin heder.

Det är ett ypperligt kammarspel det här. Dialogen är härlig att lyssna på; det är en smart dialog. Samtidigt önskar jag att filmen hade varit textad (på engelska) så att jag verkligen hade kunnat suga in alla begrepp, händelser och personer som nämns.

Filmen lyfter fram olika sidor av hur man ska ta sig an problemet med hur svarta behandlades (behandlas) i USA. De fyra inblandade vill nog samma sak, vill få samma respekt och rättigheter, men de har olika sätt att nå dit. X är aggressiv medan Cooke vill utnyttja systemet, inte förstöra det.

Jag gillar hur alla rollfigurer är fint utmejslade. Clay är skämtaren som vill medla. Brown är osäker och kanske lite neutral. Cooke vill alltså make it in the white world medan X är oresonlig och vill att alla ska kämpa för ”saken”.

Att X är mest besviken på just Cooke får sin förklaring mot slutet av filmen. Några år tidigare under en konsert som går fel vänder Cooke på steken och får med sig publiken i en scen som trycker på rysknapparna. En i publiken var just X som såg en enorm potential i Cooke. Därav X:s besvikelse när Cooke sjunger smörsång för en vit publik på The Copa.

För mig var One Night in Miami en sån där film som jag inte ville skulle ta slut. Jag ville fortsätta att hänga med de fyra och höra vad mer de hade att säga. Fiktiva repliker eller ej.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

X fotar Brown, Clay och Cooke vid baren.

Det verkliga fotot som kanske inspirerade manusförfattaren Kemp? Notera att Brown och Cooke inte är med på bilden.

#SFF20: Gunda (2020)

Jag trodde faktiskt inte jag skulle känna den där filmfestivalkänslan som jag normalt sett brukar få i mörka november under Stockholm Filmfestival. Att inte gå på några fysiska visningar med kompisgänget borde ju leda till det. I år ser jag alltså enbart de filmer som erbjuds online.

Men vet ni vad? Jag fick faktiskt filmfestival-vibbar redan under den första filmen Bad Hair. Jag tror det är just det där att se en film i princip helt blank plus att man får ett begränsat antal filmer att välja bland, ett kurerat utbud om du så vill. Det finns en spänning där. Man ögnar igenom programmet, kanske känner igen nån regissör eller skådis, kanske tycker en films upplägg verkar intressant, kanske det räcker att se en bild från filmen, och så är man intresserad. Ofta leder det till att du ser filmer som du normalt sett inte skulle se. Man vet inte riktigt vad som väntar. Det är lite kittlande. Ibland går man på en trampmina, ibland hittar man en pärla.

Gunda var just en sån pärla. Anledningen till att filmen fångade mitt intresse var trailerbilden på festivalens hemsida samt det faktum att de skådespelare som listades i filmen var ”-”. Gunda är alltså en dokumentär om grisar, kor och höns. Gunda är namnet på en sugga som precis fött ett gäng kultingar som vi får följa när de växer upp på en bondgård. Dessutom träffar vi även några coola kossor och en enbent höna.

Gunda är en film i svartvitt. Den är långsam, innehåller inga människor, och har inget soundtrack (eller kanske fanns här nån form av bakgrundsbrus?). Ändå, eller därför, är den ändlöst fascinerande. Redan från den första minuten satt jag som på helspänn och njöt av det oerhört vackra fotot, alla upphöjda naturljud, och det raffel som det innebar att följa grisarna på sina första äventyr, uppleva ett kospring eller se när den enbenta hönan tog sig över en fallen trästam.

Joaquin Phoenix är filmens exekutiva producent och jag misstänker att han, och många andra, ser filmen som ett upprop till att sluta äta kött. En film med ett veganskt budskap. Det blir väl än mer tydligt om man påminner sig det tal som Phoenix höll under den senaste Oscarsgalan. Jag vet inte, jag. De djur vi får träffa i dokumentären ser ut att leva ett alldeles förträffligt liv, så för mig blev det snarare tvärtom. Sorry, Joaquin!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: