The Old Guard (2020)

Le Team

Blanda John Wick, vampyr-tv-serien Angel och Extraction samt lägg till en nypa generisk Det Onda Läkemedelsföretaget-thriller så har du The Old Guard. Resultatet? Överraskande bra och underhållande!

Charlize Theron leder en grupp seglivade krigare som slåss mot… ja, ondskan i världen. Theron är dock en något trött och bitter ledare. Hon har varit med länge (för länge?) och sett mycket (för mycket?). Trots allt The Old Guard, som gruppen kallas, gör så verkar läget i världen inte direkt förbättras.

När det visar sig att det finns en ny rekryt att värva till gruppen så gäller det att hitta den där rekryten innan Det Onda Läkemedelsföretaget gör det.

Om du läser vidare nu, så får jag lov att varna för spoilers. Det är väl en onödig spoilervarning kanske då filmens upplägg avslöjas på Netflix i deras beskrivning av filmen.

Jag ser i mina anteckningar att jag beskriver filmen som en blandning av Logan och Wonder Woman. Ja, det är också en ganska bra beskrivning. Precis som Logan så kan de inte dö (till synes i alla fall). Fast egentligen är det som att de faktiskt dör men sen läker ihop och kommer till liv igen. Det måste vara lite jobbigt det där: att inte kunna dö, men ändå dö om och om igen…

…och då tänker jag förstås främst på Quynh som blev nedsänkt i havet i en järnjungfru för att dö, om och om och om och om igen. Live, die, repeat. Här gick även tankarna till nån av säsongerna av Angel då titelrollfiguren själv sänktes till havsbotten i en kista (av sin idiot-snorunge till son dessutom).

Jag gillar familje-känslan inom The Old Guard. De inblandade har en bra kemi ihop, retar varandra och gnabbas som sig bör. Det känns som att filmen faktiskt är mer av ett drama med intima scener snarare än en ren action-rulle (som t ex Extinction). Men den action som förekommer, framförallt handgemängen, är riktigt bra och i klass med en film som John Wick.

En litet minus är musiken som jag tyckte var övertydlig och svulstig. Men det är bara ett litet minus.

Det känns som att slutet öppnar upp för en uppföljare. Om så är fallet så ser jag fram emot den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg förresten att Wikipedia genrebetecknar The Old Guard som en superhero film. Nja, jag vet inte riktigt. Bara för att folk har övernaturliga krafter så blir det inte automatiskt en superhjältefilm i mina ögon. Men jag antar att de menar att det är en sån där populär gritty superhero film

PPS. Vem var fight coordinator under inspelningen? Jo, en viss Daniel Hernandez som inte oväntat tidigare jobbat med filmer som bl a… John Wick.

Palm Springs (2020)

Jag ber om ursäkt men jag mäktar inte med mer än en tankeströmsrecension av Palm Springs – och jag skriver den givetvis sittdansandes till tonerna av ”Megatron Man” av Patrick Cowley.

(En tankeströmsrecension är när jag i princip rakt upp och ner för över de anteckningar jag gjort under filmen direkt till mitt blogginlägg och sen låtsas som det regnar.)

Det är glassig, färgglatt och amerikanskt. Alla är snygga… och varför finns filmen inte att se via nån alla filmtjänster som nätet kryllar av?

Oj, det blir inte speciellt många anteckningar under titten på den här rullen inser jag nu. Kanske beror det på att det är en helt vanlig amerikansk komedi – måhända med en övernaturlig twist.

Av nån anledning har jag skrivit ner ”Pink Floyd”, ”Zabriskie Point” och ”Rabbit Run”. Jag antar att jag med ”Zabriskie Point” möjligen syftar på de ökenmiljöer som filmen utspelar sig i. En Pink Floyd-låt förekommer ju i slutet av Michelangelo Antonionis film Zabriskie Point (som ju är en plats i Death Valley). ”Rabbit Run” borde då vara en referens till en textrad i Pink Floyds låt ”Breathe”. Oklart.

J.K. Simmons är bra. Det är bra musik. ”Megatron Man” är ny och funkig bekantskap för mig. Jag gillar hon som spelar Sarah, Cristin Milioti heter hon. Hon är mysig. Andy Samberg påminner mig nästan om Adam Sandler, en sorts manchild.

Jag förvånar mig själv med att ändå dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Megatron Man” av Patrick Cowley från 1981

 

Samberg gör sin grej

The Hunt (2020)

Jag trodde att The Hunt kanske skulle vara en film i stil med Cube eller Saw. En grupp främlingar vaknar upp på okänd plats och måste samarbeta för att ta sig därifrån och undvika diverse faror – och den stora frågan är vad det egentligen är som pågår.

I The Hunt är det lite annorlunda. Vi som tittare vet tidigt vad det är som pågår. Vi är så att säga med bakom kulisserna redan från början. Jag vet inte riktigt om det greppet funkade perfekt för mig. Lite av mysteriet försvann ju. Å andra sidan så kan filmer som enbart bygger på en twist eller ett avslöjande vara lite trista de med. Endast en twist räcker inte för att göra en njutbar film. Vägen till avslöjandet måste ju vara underhållande också.

The Hunt är väl egentligen en satir snarare än en mer vanlig mysterie-skräckis i stil med de ovan nämnda filmerna. Filmen har ett lite tvärtom-upplägg då det är rika välmenande liberaler med en iver att vara politiskt korrekta som är de onda skurkarna som anordnar en jakt på människor för nöjes skull.

Det förekommer mycket våld i filmen och även mycket våldshumor. Just grovt våld som ska vara roligt kanske inte riktigt är min grej. I början av filmen så var det ändå lite kul när folk gick åt på löpande band, och de avpolletterades när man inte riktigt väntade det plus att det ofta var överraskande vilka det var som fick bita i det sura äpplet. Typ: ”Jaha, då var det inte hon som hade en av huvudrollerna”.

Bästa scenen i filmen var när en av de jagade tar sin tillflykt till en liten butik ute på landet som drivs av ett äldre (oskyldigt?) par. Här var det bra nivå på suspensen och rätt känsla på både humorn och våldet.

The Hunt är en helt ok fredagsfilm och betyget blir mittemellan ettan och femman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag noterade ett MacGyver-trick då en av de jagade tillverkar en kompass med en nål på ett blad på vattenytan på en stilla göl. Dessa typer av MacGyver-trick var nåt jag bokförde för varje film jag såg i mitt Överleva i vildmarken-tema och just kompass-tricket förekom i The Edge.

The Invisible Man (2020)

The Invisible Man kan man kalla en sorts omstart av Universal Studios fiaskoprojekt Dark Universe. Efter Dracula Untold och Tom Cruise-fordonet The Mummy så skrinlade man planerna på ett universum med de klassiska Universal-monstren. Eller gjorde man det? Man kanske bara ändrade sina planer.

I vilket fall så är The Invisible Man en ny version av James Whales klassiker från 1933, eller kanske snarare en ny filmatisering av H.G. Wells roman från 1897. Filmen är skriven och regisserad av Leigh Whannell, som tidigare bl a gjort den suveräna lilla sf-rullen Upgrade.

Apropå uppgradering så har Whannell uppgraderat The Invisible Man. Dels utspelar den sig i nutid och dels är det inte den osynlige mannen själv som är i fokus (well, kanske svårt eftersom han är osynlig…). I fokus är istället Cecilia (Elisabeth Moss) som en natt flyr från sin misshandlande man Adrian. Lite senare får hon reda på att Adrian har tagit livet av sig. Eller har han det? Muahahaha.

Filmen inleds väldigt effektivt. Cecilia ska fly på natten. Det hela blir väldigt spännande och det enbart med ljud och stämning. Ingen musik. Det hade bara förstört ”man kan höra en knappnål falla”-stämningen. Samtidigt tänkte jag ”varför fly mitt i natten?”. Hade det inte varit smartare att göra det nån gång under dagen när Adrian inte var hemma?

Jag gillar väldigt mycket med filmen. Just konceptet med att en osynlig person kan eller inte kan finnas i Cecilias närhet utnyttjas till max, rent visuellt. Sen har vi ju även en gaslighting-aspekt där Cecilia framställs som galen i omgivningens ögon. ”Men det finns ju ingen där!?”. ”Vad pratar du om!?”.

Aldis Hodge (MC Ren från Straight Outta Compton) ser vi i en liten roll. Jag gillade hans rollfigur och jag gillade att man inte gjorde nån grej av att han var svart samtidigt som han ändå kändes som en helt vanlig svart snubbe. Förstår ni vad jag menar här? Filmen gjorde honom liksom inte till en snubbe som lika gärna kunde ha varit vit. Nej, han var svart och med en svart kultur och det var inget mer med det.

Mot slutet kanske filmen ballar ur en aning. När väl monstret visar sig etc… Men jag gillar verkligen det visuella i filmen. Vi får många coola kameravinklar och -rörelser, precis som i Upgrade för övrigt. Jag ser fram emot herr Whannells kommande filmprojekt vad de nu än må vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Da 5 Bloods (2020)

Ett tecken på att en film funkar för mig är att jag efter titten går in på YouTube och kollar in intervjuer med de som har varit med och gjort filmen. Precis så var fallet efter att jag avnjutit Spike Lees senaste fi… joint Da 5 Bloods. Många Zoom-intervjuer blev det. Alla inblandade skådisar verkade vara väldigt sympatiska och det märktes att de trivdes tillsammans under inspelningen. Lee själv är dessutom en rolig och lurig liten rackare.

Jag råkade se en trailer för Netflix-filmen Da 5 Bloods på Twitter och min reaktion var ”That looks a-m-a-z-i-n-g!”. Jag kände direkt att det här kunde vara en film för mig. Levererade Lee? Svar: hell yeah!

Filmen inleds på ett sätt som vi börjar vänja oss vid vid det här laget när det gäller Lee. Vi får se och höra autentiska klipp med Muhammad Ali där han pratar om varför han vägrade göra militärtjänst i Vietnam. Sen drar skön Marvin Gaye-musik igång och vi får klipp på svarta soldater i Vietnam och på diverse figurer och händelser från medborgarrättsrörelsen. Lee är en utbildare och vill leverera ett budskap, det sticker han inte under stol med.

Jag älskade inledningen på filmen. De fyra veteranerna träffas i Vietnam där de ska hitta kvarlevorna av sin gruppchef (Chadwik Boseman i flashback-sekvenser) samt även försöka hitta en försvunnen guldskatt. Rena rama äventyret! Men först får vi lite party i störtsköna scener där gubbarna svingar sina lurviga och dricker paraplydrinkar. Störtsköna scener, som sagt, och extra kul att se Clarke Peters (Lester Freamon från The Wire, yay!) visa några schyssta moves.

Apropå världens bästa tv-serie så spelas en annan av gubbarna av ytterligare en The Wire-alumn. Nämligen ingen annan än Isiah Whitlock Jr (senator Clay ”shiiiiiiiit” Davis). Just att dessa The Wire-skådisar är med gör att filmen, vare sig jag vill eller inte höjer sig, för mig. Det är som att träffa gamla vänner igen trots att de spelar helt andra rollfigurer.

Ett intressant grepp, som kanske mer kom sig av kostnadsskäl, är att det är samma skådisar (alltså Clarke Peters, Isiah Whitlock Jr, Norm Lewis och sist men inte minst Delroy Lindo) som spelar samma personer i de flashback-sekvenser från Vietnam-kriget som förekommer. Då får vi även träffa den femte medlemmen av gruppen, Stormin’ Norman, spelad av en betydligt yngre Chadwick Boseman. Jag tyckte det här greppet funkade utmärkt. Det gav en känsla av magisk realism, att gubbarna är en sorts spöken som inte har kunnat släppa det som skedde i Vietnam.

Ett annat grepp som stack ut var att det under hela filmen förekommer inklippta stillbilder som refererar till vad som händer och sägs i filmen. Det kan vara allt från svarta krigshjältar, Aretha Franklin och Edwin Moses. Jag gillade det. Lee är en regissör som vill visa sin närvaro och att både han och vi som tittar är fullt på det klara med att det vi tittar på är just en film. Det är motsatsen till cinéma vérité.

En annan sån där medveten liten grej som jag kände igen från Malcolm X är att klippningen ibland är lite udda. Det är allra tydligast i inledningen när gubbarna träffas för första gången och kramar (kramar?!) varandra. Vi får se kramarna två gånger ur två olika vinklar, liksom upphackat. Även här blir det tydligt att det är en film som har en uppenbar person bakom spakarna, eller klippbordet i det här fallet. Mmm, jag gillar det.

Det var härligt att se Da 5 Bloods. Det är en spretig film som är för lång och som har en del stickspår som kändes krystade (exempelvis de där minröjarna). Filmen är tydlig, jättetydlig, övertydlig. Men ändå gillar jag den skarpt. När väl stämningen hade kommit över mig så släppte den aldrig trots brister. Dessutom blev det rörande dammigt i rummet mot slutet.

Delroy Lindo kommer för övrigt att bli Oscarsnominerad och troligen även vinna guldgubben. Vi får väl se i april [sic!].

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lee och gubbarna plus unge Jonathan Mayors under inspelningen

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Da 5 Bloods. Vad tyckte Henke? Paraplydrink eller trampmina?

Även Steffo och Fiffi har snackat om filmen i SoF-podden. Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord låtit sig imponeras av Lees hantverk.

Extraction (2020)

Efter sin sista (?) insats i MCU-filmerna är nu den näst bästa Chris aktuell med actionrökaren Extraction på Netflix.

Den australiske mellanbrodern Hemsworth spelar en avdankad och alkoholiserad legosoldat med fläckfri fysik och dödslängtan som får i uppdrag att rädda sonen till en indisk knarkbaron. Sonen har tagits som gisslan av en konkurrerande knarkkung i Bangladesh.

Det här var faktiskt oväntat bra. Jag hade inte riktigt koll på hur mycket välgjord action det skulle vara. Det är John Wick-klass, helt klart. När väl det hela drar igång så tar man egentligen bara en kort paus för att hämta andan. I övrigt så slåss, springer, biljaktar, skjuter, knivskär och faller sig Hemsworth genom de trånga kvarteren i Dhaka. Mycket handgemäng blir det.

Jag tycker relationen mellan den kidnappade sonen (Rudhraksh Jaiswal) och Hemsworths legosoldat funkar. Hemsworths hårda yttre (pga av tidigare tragiska händelser) bryts sakta ner av den rådjursögda knarkbaronsonen. Jag tror att vi kommer att få se ynglingen Jaiswal i fler roller framöver.

Actionen är alltså riktigt bra. Det kryllar av välgjorda stunts. Bäst är väl kanske en lång sekvens, à la 1917, som inkluderar en biljakt, en fotjakt i ett hyreshus, en knivfajt och en avslutande lastbilskrasch med tillhörande explosion.

Ett plus som filmen har är att Hemsworths chef spelas av en kvinna med det härliga namnet Golshifteh Farahani. Hon är ny favorit efter filmerna Paterson och Un divan à Tunis. Här är hon både vacker och handlingskraftig.

Filmens regissör är för övrigt en man vid namn Sam Hargrave. Namnet kanske inte ringer nån klocka men Hargrave är en stuntman som jobbat ihop med Russo-bröderna i flera av MCU-filmerna. Som tack så har bröderna Russo producerat Extraction och placerat Hargrave i registolen.

Med tanke på Hargraves bakgrund så är det inte så konstigt att fokus ligger på action snarare än manus och utveckling av rollfigurer. Men Extraction är klart godkänd actionunderhållning. Observera dock att det handlar om ganska rå action med hög body count och många headshots. Bara så du vet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler tankar om Extraction:

Rörliga bilder och tryckta ord (”En helgjuten fredagsfilm, if I ever saw one”)
Fripps filmrevyer (”Action utan slut”)
Movies – Noir (”…det är action, stunts och bra kameraarbete som hamnar i fokus”)
Snacka om Film! (”…det finns ju redan 600 000 såna här filmer…”)
Filmitch (”…full fart, bra actionscener, är i sina stunder riktigt spännande”)

Breaking Surface (2020)

Breaking Surface är nåt så ovanligt som en svensk vattendykactionnervthriller. En genrefilm med andra ord. Det var helt givet att jag skulle se den under Stockholm Filmdagar nu i januari då den visades i en nääästan helt färdig version.

Innan filmen drog igång visades en skylt som lät meddela att den film vi skulle få se fortfarande saknade vissa visuella effekter, visuella inserts samt hade en ljudmix som inte var helt klar. På ett sätt bidrog det här till en intressantare upplevelse då det gav en inblick i vad som händer under slutproduktionen av en film.

Moa Gammel (som jag känner igen från svenska fantasyserien Jordskott) och Madeleine Martin (Måste gitt och två Snabba cash-filmer) spelar Ida och Tove, två systrar som ger sig ut för att dyka vid Lofoten i Norge. Under dyket går nånting fel och plötsligt finner sig systrarna i en allt annat än trevlig situation… och luften håller på att ta slut… Muahaha.

För det första är det kul att se den här typen av svensk film. För det andra så räcker det inte med det. Filmen i sig måste ju leverera också. Jag tycker att Breaking Surface gör det. I mina ögon är det inte ett mästerverk men jag satt under andra halvan av filmen på kanten av mitt biosäte och det är ett gott betyg. Det är det som en sån här typ av filmen ska leverera.

En bit in i filmen efter att olyckan väl hade inträffat så undrade jag lite över hur filmmakarna (främst vad gäller manus) skulle kunna hålla det intressant. Skulle det funka att vara i samma miljö hela tiden? Men man löser det genom att filmen tar en del oväntade vändningar och rollfigurerna måste ta sig till andra platser för att lösa diverse problem. En sak jag t ex inte visste är hur svårt det kan vara att komma in i bakluckan på en bil.

Apropå att lösa problem så fick jag bitvis trevliga MacGyver-vibbar och jag insåg att Breaking Surface hade passat (nästan) utmärkt in i mitt Överleva i vildmarken-tema som jag körde under 2018. I slutet av varje recension i det temat så hade jag med en lista med ett antal punkter där en handlade om just MacGyver. Varför inte avsluta med en sån lista även för Breaking Surface?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Stenras under ett vinterdyk vid Lofoten.
Miljö: Snö, blåst, kallt och framförallt vatten.
Djurattacker: Det dyker (ehe) upp ett par snälla späckhuggare men även lite mer oväntat en argsint hund.
MacGyver: Vad gör man om man behöver en domkraft men inte hittar en i bakluckan på bilen? Jo, <spoiler>man man fyller en torrdräkt med luft från sina dykflaskor och använder däckfyllnadssprayen för att täta alla ventiler och hindra luften från att slippa ut</spoiler>.

bioBreaking Surface har biopremiär idag fredag 14 februari och jag rekommenderar ett biobesök, helt klart. Det är inte varje dag det går att se den här typ av svensk genrefilm på bio.

%d bloggare gillar detta: