Possessor (2020)

Äpplet faller inte långt från trädet. Sådan far, sådan son skulle man också kunna uttrycka det. David Cronenbergs son Brandon verkar nämligen gå i sin fars filmiska fotspår. Possessor inleds omedelbart med (o)behaglig body horror. En perfekt castad Andrea Riseborough spelar Vos, en lönnmördare som tar över andra personers kroppar för att utföra mordet. När mordet är genomfört tvingar hon den övertagna personen att skjuta sig själv. Det perfekta mordet typ.

Att ta över andra personers kroppar tar dock på de mentala krafterna. Vos kan knappt leva ett normalt liv med sin familj, som inte har en aning om vad hon sysslar med när hon är på ”tjänsteresa”. Vos får svårare och svårare att hitta sin egen identitet.

Filmen påminner mig om Inception, Strange Days, Source Code och pappa Cronenbergs eXistenZ. Jag känner även lite The Neon Demon-vibbar. Apropå eXistenZ så är Jennifer Jason Leigh med och spelar Vos chef. Possessor är en iskall, steril film. En stilistiskt fulländad psykologisk thriller med ultravåldsinslag som tog sig in under skinnet på mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

First Man (2018)

Den film som jag såg fram mest emot under årets Malmö Filmdagar var nog Space Jazz… ja, eller First Man heter den ju. Varför Space Jazz? Jo, regissör är nämligen Damien Chazelle (eller Damian Chappelle som presentatören nere i Malmö kallade honom innan filmen drog igång) som ju ligger bakom de jazziga filmerna Whiplash och La La Land.

Nu skulle Damien lämna det jordnära och åka hela vägen till månen. Varför lockades han av att göra den här filmen? Jag hörde nån nämna att det tydligen varit ett drömprojekt under en längre tid. Jag vet inte vad svaret är till att han drogs till den här historien. Vad jag vet är att Chazelle i mina ögon har gjort First Man till sin egen personliga film. Det här är inte en vaniljfilm à la Ron Howard, och det ska Chazelle ha cred för.

Man skulle kunna tänka sig att filmen om den första mannen på månen skulle vara en triumfatorisk film. Pukor och trumpeter, applåder, den amerikanska flaggan, tårar av stolthet. På ett sätt är den kanske det ändå. Den firar människans envishet, uppfinningsrikedom och utforskarglädje. Ja, den firar allt detta. Samtidigt så vet både filmen och vi tittare att den kanske främsta anledningen till att man utforskar det man utforskar är att hinna före ryssarna snarare än det magiska med att uppleva gravitationen på månen.

Framförallt är First Man ändå en film som för mig berättar om två saker. Den första är att astronautlivet och jobbet med att ta sig till månen är ungefär så oglamoröst det kan bli. Träningen astronauterna genomgår får dem att svimma och spy. Den metallkapsel de sitter i gnisslar, knakar, skakar, roterar, är trång, exploderar, är kall, är otrygg och inget ställe man vill spendera nån längre tid i. I kommandocentralen nere på jorden träffar vi vanliga knegare som gör sitt jobb. En halväten macka ligger på bordet bredvid en kaffekopp vid en av stationerna. Folk är orakade. En gitarr står lutad mot väggen. Kanske plockas den upp för en stunds underhållning när månkapseln befinner sig i radioskugga.

Det andra filmen berättar är den personliga berättelsen om astronautlivet i kombination med att ha en familj. Vad innebär det att säga hejdå till sin fru och sina barn när man ska åka till månen. Det är liksom inte samma sak som att åka till kontoret på morgonen och säga ”vi ses ikväll!”.

Neil Armstrongs fru spelas av Claire Foy och hon gör inte nån vanlig fru som väntar vid telefonen. Nu väntar hon ju förstås vid telefonen i filmen men hennes rollfigur är välskriven och har sin egen berättelse. Foy var för mig en helt ny men mycket trevlig bekantskap. Det känns som hon kan vara nästa It Girl om hon inte redan är det. Det var tur att Foy var så utagerande och känslomässig i filmen eftersom Ryan Goslings Armstrong är ganska så nollställd. Men för mig funkar även Gosling i sin roll. Det finns en anledning till hans nollställdhet.

I grunden är First Man en oväntat personlig och även sorglig film, eller kanske ännu mer en sorgsen film. På samma gång är den storslagen och intensivt nervig. Under den avslutande delen sitter jag som på nålar. Hela tiden finns där ändå ett stänk av svärta som man återkommer till. Under avslutningen där uppe på månen gick mina tankar till Denis Villeneuves mästerverk Arrival. De båda filmerna har en del teman gemensamt.

Den allra sista scenen i filmen, en scen som i en Ron Howard-rulle ska ge ståpäls, slår fast att astronautlivet nog inte är en klang och jubel-föreställning och jag blir nedstämd snarare än upplyft (och jag gillar det!). Jag undrar i mitt stilla sinne om filmbolaget har fattat vilken film som Damien Chazelle egentligen har gjort.

Slutligen ett stort plus till filmens svenske fotograf Linus Sandgren som gjort ett strålande jobb med att fånga tidskänslan (det gryniga 60-talet) plus att ge en skakig (bitvis lite väl skakig) spänning inifrån de där kapslarna med bågnande plåtskal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioFirst Man har premiär på fredag och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Det bästa sättet att uppleva rymden är på bio och det allra bästa sättet är troligen mitt sätt, dvs på Sveriges bästa biograf Royal under Malmö Filmdagar.

Vi var fler som såg First Man under filmdagarna. Länkar till andra recensioner dyker upp när de blir tillgängliga.

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

It Comes at Night (2017)

Här kommer en relativt oediterad ström av tankar om skräckthrillern It Comes at Night. Jag varnar redan från början för spoilers. Så läs vidare på egen risk.

Det första jag tänker är att det här är The Walking Dead i vardagsmiljö, indie-varianten liksom. Det är inte lika bombastiskt. Det förekommer inte några stora horder med zombier. Skalan är mindre.

Jag gillar filmens stilgrepp, framförallt fotomässigt. Det förekommer några rejält snygga bilder och bildlösningar under filmens gång som förhöjde upplevelsen.

Det är ofta beckmörkt. Mörkret lyses sen upp med en stråle från en ficklampa. Mörker och sen en liten cirkel som är ljussatt. Det ger en häftig och klaustrofobisk effekt.

De människor vi möter i filmen är i en oerhört utsatt situation. Vad gör man i en sån situation? Kan man vänja sig? Den utsatta känsla som filmens rollfigurer känner är inte påhittad. Samma sak upplevs säkert av massor av människor dagligen runt om i vår värld. Varje dag. Skydda din familj till varje pris.

Familjen det handlar om består av en pappa (en perfekt Joel Edgerton), en mamma (Carmen Ejogo) och en son (Kelvin Harrison Jr). De bor i ett hus djupt inne i skogen avskilda från en omvärld som drabbats av en mystisk farsot som snabbt tar livet av en om man smittas.

Men omvärlden tränger sig givetvis på. Familjen låter efter lång tvekan en annan familj (där mamman spelas av Elvis barnbarn!) flytta in. Tanken är att de ska hjälpa varandra överleva. Ju fler desto bättre. Eller hur.

Jag känner igen känslan av misstänksamhet fån The Walking Dead. Det är en av de aspekter som jag gillar med den serien. Det farligaste är kanske inte zombier eller en smitta utan snarare andra människor som gör allt för att överleva i en värld som faller samman.

När de båda papporna är ute och kör bil blir det plötsligt attackerade av några med gevär. Det visar sig vara en pappa och en son som helt enkelt försöker överleva. Edgerton dödar bägge två utan att tveka. Mörkt.

Vid ett tillfälle tjuvlyssnar Edgertons son på mamman och pappan i den nyinflyttade familjen. Vill man egentligen tjuvlyssna i ett sånt här läge? Vill man få reda på andras hemligheter? Det blir ju bara komplicerat alltsammans.

Känslan jag får av den nya familjen är de kommer försöka ta över allt det goda som Edgerton och hans familj har skapat, och de kommer att göra det genom sex och Edgertons 17-årige son. Mamman i den nya familjen kommer lirka honom runt sitt ringfinger.

It Comes at Night är en liten men ruggigt intensiv film. Vi får ofta närbilder på personernas ansikten vilket förstärker den känslan precis som skenet från ficklampan i mörkret gjorde.

Slutscenen är så läbbig den kan bli i princip. Helt utan hopp. Totalt mörker. Jag känner att filmen kanske vill vara en beskrivning eller tolkning av vår jords tillstånd. Och det är inte en positiv beskrivning eller tolkning. Därför gillar jag en mer hoppfull film som t ex Arrival mer.

Det är två väldigt olika filmer förstås, men till viss del har de samma upplägg i och med att de, som jag ser det, båda innehåller en sorts beskrivning av vår samtid. Skillnaden är att Arrival visar på en mer hoppfull väg där man väljer att försöka samarbeta med ett yttre hot eller vad som i alla verkar vara ett hot. Jag ger ändå It Comes at Night en stabil fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

A Most Violent Year (2014)

A Most Violent Year är en film från 2014 som hamnade på min topplista över 2015 års bästa filmer. Hur kommer det sig? Läs här så får du svaret.

Filmens regissör heter J.C. Chandor och han är faktiskt något av en favorit, om man nu kan utnämna nån till favorit som bara har gjort tre filmer. I vilket fall har jag sett alla tre. De två tidigare är ”överleva ute till havs”-thrillern All is Lost och finansdramathrillern Margin Call. Båda två är stabila filmerfilmer.

A Most Violent Year är också en filmfilm. Den bygger helt på ett väl genomarbetat manus, duktiga skådespelare och ett gediget hantverk vad gäller det tekniska, som t ex fotot av den blivande mästaren Bradford Young (Arrival och Selma). Eller, förresten, i mina ögon så är Young redan en mästare.

Jag kan tänka mig att en del kanske finner filmen lite torr och tråkig. Den utspelas i New York i början av 80-talet och handlar om oljebranschen där, och då avses alltså nåt så roligt som distribution av eldningsolja för uppvärmning av hus.

Oscar Isaac spelar Abel, ägaren av företag som levererar oljan med lastbilar direkt till kunderna. Abel vet att det förekommer mycket ekonomiskt (och annat) fiffel i branschen men själv försöker han till varje pris hålla sig på rätt sida av lagen. När hans lastbilar börjar bli kapade och stulna på olja för flera tusen dollar börjar dock problemen för Abel. Hans förare vill kunna bära vapen och dessutom utan att ha licens för dem. Det ena leder till det andra och snart är det kris för Abel. Banklån dras in och en åklagare inleder en undersökning för att hitta oegentligheter inom Abels företag.

Det jag gillade mest filmen var nästan dess miljöer. Man har fått till känslan av att det är 1981 i New York på ett härligt sätt. Många scener utspelas under broar, på övergivna platser, lastkajer, öde parkeringar och vid gamla fabriker. Dessutom är det vinter och snö, och mycket graffiti. Härligt!

Jag får dessutom lite The Wire-vibbar (yay!). Det är i mångt och mycket en film om en stad. Staden spelar en roll. Hur hänger allt ihop? Vem dunkar vems rygg? Vem känner vem? Vem ska man prata med för att bli av med ett problem, och vad får man betala för det? Det är både intressant och spännande.

Abel är lite av en outsider som så starkt tror på att vara, eller försöka vara, helt laglydig. En sak som ställer till det lite för Abel är att hans fru Anna (spelad av ingen annan än Jessica Chastain) är dotter till en Brooklyn-gangster. Anna har skinn på näsan och vill inte lägga några fingrar emellan vad gäller de som kapar deras lastbilar. Fight violence with violence är hennes melodi. Kanske ett lite annorlunda upplägg då ju fruar i den här typen av filmer mest brukar vara oroliga eller inte lägga sig i och vara hemma med barnen.

Frågan filmen ställer sig är om man kan vara laglydig i en bransch som är allt annat än laglydig. Polisen kan inte hjälpa Abel. Men hur ska han då kunna skydda sig mot kapningarna? För att klara sig måste Abel i princip bli kriminell. För att genomföra det han vill måste han bli det han absolut inte vill. Han sitter fast i ett skruvstäd, hur han än gör.

Filmen har en episk känsla, eller jag fick i alla fall känslan av att filmen ville framstå som episk. Det handlar om distribution av eldningsolja i New York men det känns som att det lika gärna skulle kunna handla om möten under kalla kriget för att avstyra ett kärnvapenkrig. Trots till synes inte så höga insatser så kändes insatserna väldigt höga. Det kanske beror på att det egentligen handlar om mänsklig svaghet, snarare än Jordens framtid.

En sak jag noterade var hur det i många scener hörs bakgrundsljud av olika slag: flygplan, helikoptrar, tunnelbanan, lastbilar. Vad skulle det symbolisera? Ett maskineri som man inte kan stoppa? Ljudet av en stad som lever sitt eget liv, som Abel inte kan kontrollera?

Om jag ska nämna två filmer som jag kan dra paralleller till så dök Moneyball och Goodfellas upp i huvudet under titten. Moneyball, för att även A Most Violent Year lyckas göra en spännande och intensiv film av nåt som kanske kan tyckas torrt och tråkigt. Goodfellas, för att jag även här mot slutet kände en svettig desperation när Abel försöker lösa sina problem och jag ställde mig frågan om han skulle klara det.

Det är alltid skönt att se välgjorda filmer som litar på sig själv och sina skådisar. A Most Violent Year är en sån film. Tyvärr verkar den ha blivit lite bortglömd och just därför kändes det rätt att den hamnade på min årsbästalista för 2015 eftersom det var då filmen var aktuell. En lustig detalj är att en stor sajt som t ex Rotten Tomatoes har den som en 2015-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: