Assault on Precinct 13 (1976)

John Carpenter, vad har vi på honom? Jo, en hel del skulle jag säga. Min favorit är nog Flykten från New York, vilket kan ha nostalgiska skäl då jag såg den ensam hemma på tv när mina föräldrar var på fest. Vilken film att se som 12-13-åring! Snake Plissken! Assault on Precinct 13 såg jag (på Cinemateket) och skrev om i april 2004. Czechflash, roadie och mitchie är gamla filmforumkompisar från förr.

En tidig John Carpenter-film som hyllas, inte bara som kultklassiker, utan som en bra film helt enkelt. Det hela börjar med att ett antal gängmedlemmar i L.A. blir nedmejade av polisen. De andra i gänget ska hämnas. Det blir en polisstation i det nionde (!) polisdistriktet som drabbas. Den ska till att läggas ner och ansvarig för ordningen den sista natten är polismannen Bishop (Austin Stoker) på sitt första uppdrag. Dessutom slumpar det sig så att en fångtransport blir tvungen att stanna till där.

Nja, jag måste säga att jag inte riktigt förstår tjusning med den här filmen. Skådisarna är torra som fnöske. Laurie Zimmer, som spelar en av de två kvinnorna som jobbar på stationen den sista natten, skulle passa bättre som robot. Inga som helst nyanser i hennes skådespeleri (detsamma gäller de flesta andra i filmen). Eller, vad fan, Zimmer var söt (hon hade ett lustigt utseende och ögon med en isblå kall blick) men hon log inte en enda gång. Förmodligen var det meningen; hon skulle vara en kvinnlig Charles Bronson eller nåt. Handlingen i filmen är inte speciellt upphetsande. Det händer inte så mycket, man får aldrig lära känna nån karaktär.

Jag tyckte aldrig det blev spännande, mest beroende på de träiga skådespelarinsatserna. Det som ändå gör att filmen får godkänt är vissa kultiga actionsekvenser, den elektroniska musiken (ja, jag vet, Carpenter har gjort den själv!) samt den lite märkliga 70-talskänsla som vilar över hela filmen. Det är en sorts b-känsla det där och den kritiserar jag samtidigt som det på nåt sätt är just den som gör att filmen blir sevärd. Ok, Czechflash (och roadie i viss mån) kommer väl slå mig, men jag råkade se att i alla fall mitchie inte är stormförtjust i den. Knappt, knappt godkänt blir det. Men många andra uppskattar den nog. Kolla bara in de här bilderna, speciellt multi-kulti-gänget i bilen, som ju faktiskt är ganska sköna (min kommentar: i min originaltext länkar jag till en bildsida som inte finns längre). Men sköna bilder gör inte en hel film. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. När det gäller kultsekvenser så är det väl främst den här (Vanilla Twist) som är värd att nämna. Obs! Spoiler!

Gothika (2003)

”Ok, so I have a bad hair day. So what! That doesn’t make me crazy, does it!”

Dags för en (bortglömd?) fredagsskräckis med Halle Berry, post-Storm, post-Oscar men pre-Catwoman (mjau). Det kryllade av den här typen av skräckisar som kändes inspirerade av japanska förlagor. Jag tror nog den här rullen kan lämpa sig för en omtitt en fredag i sommar. Min text skrevs i april 2004.

Handlingen väldigt kort: Halle Berry spelar psykologen Miranda Grey som själv vaknar upp i en cell på den anstalt hon jobbar, anklagad för mord. Uh oh.

För mig lyckades aldrig riktigt filmen skapa den där kusliga stämningen som behövs för en lyckad skräckis, som t ex… ja, ni vet vilken (min kommentar: jag syftar på 5/5-filmen The Ring, remaken). Jag tyckte ändå idén var bra. Jag såg att jag för över ett år sen faktiskt postade ett inlägg om filmen i Filmer att se fram emot-tråden eftersom jag gillade idén.

Regissören Mathieu Kassovitz har gjort en mycket bra film som heter Medan vi faller (La Haine, 1995) som är ett realistiskt och intensivt förortsdrama från Paris. Nu har han fått chansen i Hollywood. Gothika är ju ganska långt ifrån Medan vi faller. Här är det specialeffekter och storstjärnan Halle Berry som skriker. Jag tycker själva idén slarvades bort lite grann. Det kändes som om filmmakarna försökt klämma in för mycket i samma film. Här fanns gotiskt tema i titeln och den kråkslottsliknande anstaltet och sen åskar det mest hela tiden. Vi har även nåt som vi börjar känna igen nu: ett spöke i form av en flicka med långt hår i ansiktet. Och så en mystisk tatuering som Grey hann göra lite snabbresearch om på nätet. Här finns t.o.m. ”Nurse Ratched” från Gökboet.

Det stora problemet för mig var att det aldrig var varken riktigt läskig eller spännande. Ja, sen fanns det en del logiska luckor förstås, hehe. Filmen var ändå välgjord i övrigt så det blir snudd på godkänt men eftersom det är en skräckis så uppnådde den inte sitt syfte hos mig. Penélope Cruz gör en rätt ok insats.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Secret Window (2004)

”Klippa mig? Jag?”

Mitt fredagsinlägg handlar om en ganska bortglömd film med Johnny Depp. Secret Window heter den och det är Stephen King som har skrivit förlagan. Det här är en film som jag skulle kunna tänka mig att se om, om nu andan att överhuvudtaget se på film faller på igen. Min text om filmen skrevs i maj 2004 och jag noterar lite roat att jag tydligen uppskattade Depp och hans ticks. Det är tydligt att det här är innan alla PotC-uppföljare och Alice i Underlandet-filmer.

David Koep (för mig tidigare okänd) visade sig efter lite nätforskning ha varit en flitig manusförfattare. Han har skrivit manus till kända filmer som Jurassic Park, Carlito’s Way, Panic Room, Mission: Impossible och Spider-Man bl a. Nu har han regisserat och skrivit manus till Secret Window som bygger på Stephen King-novellen Secret Window, Secret Garden.

Johnny Depp spelar författaren Morton Rainey som efter en skilsmässa tagit sin tillflykt till ett sommarhus där han försöker bota sin skrivkramp. I stället knackar det på dörren och utanför står den mystiske John Shooter (John Turturro) och påstår att Rainey har stulit hans historia. För att bevisa sin oskuld behöver Rainey bara visa upp den tidning där hans historia först publicerades. Well, det visar sig vara lättare sagt än gjort…

Egentligen har jag inte så mycket att säga om filmen. Den är ganska medioker, dvs inte alls dålig men inte riktigt bra heller. Den puttrar på och Turturro och framför allt Depp får ha lite kul. Depp lyfter filmen och han är rolig så fort han är med i bild. Som vanligt har han en massa ticks för sig (kanske blev det kvar efter PotC, hehe). Som sagt, utan att vara varken läskig eller speciellt spännande så puttrar den på ganska mysigt. Perfekt att hyra en söndag en regnig höstdag till en kopp choklad och lite bullar. Jag gillade slutet. Och, just det, fotot är vackert och följsamt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ils (2006)

Dags för en söndagsskräckis fredagsskräckis (dagarna flyter verkligen ihop i dessa tider) i form av en preblogg-text om en fransk film från 2006 med det korta namnet Ils. Franska skräckisar var väl ganska mycket i ropet vid den här tiden, eller? Det var några år efter den värsta japanska skräckvågen och jag har för mig att Frankrike var nästa land som gällde när det kommer till det här med att skrämmas på film. Min text skrevs i augusti 2007.

Ett ungt franskt par lever skönt liv i en gammal kåk utanför Bukarest i Rumänien (hon lärarinna, han författare) men deras tillvaro ska snart rubbas av nåt okänt som stör deras nattsömn. Stämningen byggs upp ganska bra och filmen är ett skönt avbrott från den gängse amerikanska skräckstilen, nuförtiden ofta i form av en remake på en japansk skräckis. Filmen är nästan en dogmaskräckis, då man inte förlitar sig på en massa ljud- och bildeffekter.

Det som ändå är det bästa med filmen är kanske ändå ljudbilden som är påtagligt verklig och påträngande, med en krypande stämning och med hoppscener som liksom kommer naturligt, och inte när man vet att de ska komma (förstår ni skillnaden?). Men som vanligt i skräckisar så är det nåt som gör att filmen inte håller hela vägen. Till slut så har allt tryck liksom pyst ur spänningsballongen och vad som återstår är ett jaså, men ändå ett intressant och otäckt jaså med tanke på att filmen baseras på verkliga händelser. Filmen är klart sevärd… även då plötsligt lamporna tänds i fem minuter i biosalongen mitt under visningen (gah, hur är det möjligt?!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Village (2004)

Jag tycker dagarna flyter ihop under dessa tider när man (läs: jag) har sju meter till jobbet. Jag brukar posta mina inlägg onsdag, fredag och söndag. Det här inlägget skulle egentligen ha kommit ut igår, fredag. Jag gjorde i ordning inlägget på torsdagen men sen blev jag förvirrad och tänkte att jag väntar med att aktivera det. Jag kan ju ändå göra det imorgon och kanske rätta till några fel eller så. På nåt sätt fick jag för mig att det var två dagar tills det var fredag. Sen under fredagen (dvs idag när detta skrivs) så insåg jag plötsligt att ”visst fan, det är ju fredag idag!”. Så jag flyttar inlägget till lördag istället.

Manoj Nelliyattu Shyamalan, vad har vi på honom? Först wunderkid (Sjätte sinnet) för att sen bli utskrattad (The Happening) och slutligen få nån form av revansch (Split). The Village var väl inledning på fallet för den gode M. Night. Min text om den skrevs i september 2004. Jag noterar att jag hyllar Bryce Dallas Howard, vilket kanske känns aningen oväntat.

Vi befinner oss i liten by i slutet på 1800-talet. Byn ligger i en dold dal, gömd inne i en tät skog, bortom annan civilisation. Här lever ett antal människor i ett sektliktnande samhälle. I skogen döljer sig märkliga monster som tränger sig närmare och närmare, speciellt när Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) vill trotsa förbudet och gå genom skogen för att hämta mediciner som ska finnas i städerna.

M. Night Shyamalan (får man heta så?) är en ganska unik regissör eftersom han både skriver och regisserar själv. Paul Thomas Anderson är en annan s.k. auteur (som det väl kallas på finspråk) även fast han gör en annan typ av filmer. Nåväl, Shyamalans tidigare filmer tycker jag har varit sevärda och bra, även om Sjätte sinnet sticker ut mest. Men det finns ändå en skön och ganska annorlunda stämning i hans filmer. Här brukar inte de vanliga skräckattributen finnas utan stämningen byggs upp på ett lite mer asiatiskt vis (min kommentar: asiatiskt? Ok.) och personporträtten är djupare. Så även i The Village, som faktiskt mer är ett relationsdrama än en skräckis. Om man ser trailern får man ju för sig att den ska vara läskig som Det sjätte sinnet.

Jag tyckte det var skönt att se lite tunga etablerade skådisar som William Hurt, Sigourney Weaver, Brendan Gleeson i framträdande roller. Synd att Weaver är med lite för lite för att kunna göra nåt speciellt med sin roll. Även halvtunga Adrian Brody, som den efterblivna byfånen, gör en godkänd insats. Sen måste jag säga att jag fastnade helt för Bryce Dallas Howard; Ron Howards dotter fick jag veta av allvetande Lestat (min kommentar: Lestat är en gammal filmforum-kompis som inte finns med oss längre). Jag tyckte hon var mycket bra.

Problemet med filmen är att den inte verkar veta om den ska vara ett drama eller en skräckis. Det blir det varken ett intensivt drama eller en svettig skräckis. Den har alla förutsättningar att vara en bra skräckis men i och med att upplösningen blir som den blir så blev jag lite besviken. <spoiler>Jag ville ju att monstren skulle vara på riktigt!</spoiler>. Fotot är väldigt följsamt och vackert och skådisarna gör överlag bra insatser. Det finns några scener, främst mellan Phoenix och Howard, som är bra, men som helhet är det ändå lite svagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni noterade Shyamalans egen cameo, eller hur?

Extraction (2020)

Efter sin sista (?) insats i MCU-filmerna är nu den näst bästa Chris aktuell med actionrökaren Extraction på Netflix.

Den australiske mellanbrodern Hemsworth spelar en avdankad och alkoholiserad legosoldat med fläckfri fysik och dödslängtan som får i uppdrag att rädda sonen till en indisk knarkbaron. Sonen har tagits som gisslan av en konkurrerande knarkkung i Bangladesh.

Det här var faktiskt oväntat bra. Jag hade inte riktigt koll på hur mycket välgjord action det skulle vara. Det är John Wick-klass, helt klart. När väl det hela drar igång så tar man egentligen bara en kort paus för att hämta andan. I övrigt så slåss, springer, biljaktar, skjuter, knivskär och faller sig Hemsworth genom de trånga kvarteren i Dhaka. Mycket handgemäng blir det.

Jag tycker relationen mellan den kidnappade sonen (Rudhraksh Jaiswal) och Hemsworths legosoldat funkar. Hemsworths hårda yttre (pga av tidigare tragiska händelser) bryts sakta ner av den rådjursögda knarkbaronsonen. Jag tror att vi kommer att få se ynglingen Jaiswal i fler roller framöver.

Actionen är alltså riktigt bra. Det kryllar av välgjorda stunts. Bäst är väl kanske en lång sekvens, à la 1917, som inkluderar en biljakt, en fotjakt i ett hyreshus, en knivfajt och en avslutande lastbilskrasch med tillhörande explosion.

Ett plus som filmen har är att Hemsworths chef spelas av en kvinna med det härliga namnet Golshifteh Farahani. Hon är ny favorit efter filmerna Paterson och Un divan à Tunis. Här är hon både vacker och handlingskraftig.

Filmens regissör är för övrigt en man vid namn Sam Hargrave. Namnet kanske inte ringer nån klocka men Hargrave är en stuntman som jobbat ihop med Russo-bröderna i flera av MCU-filmerna. Som tack så har bröderna Russo producerat Extraction och placerat Hargrave i registolen.

Med tanke på Hargraves bakgrund så är det inte så konstigt att fokus ligger på action snarare än manus och utveckling av rollfigurer. Men Extraction är klart godkänd actionunderhållning. Observera dock att det handlar om ganska rå action med hög body count och många headshots. Bara så du vet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler tankar om Extraction:

Rörliga bilder och tryckta ord (”En helgjuten fredagsfilm, if I ever saw one”)
Fripps filmrevyer (”Action utan slut”)
Movies – Noir (”…det är action, stunts och bra kameraarbete som hamnar i fokus”)
Snacka om Film! (”…det finns ju redan 600 000 såna här filmer…”)
Filmitch (”…full fart, bra actionscener, är i sina stunder riktigt spännande”)

Wind River (2017)

Jag älskar snöfilmer. Det har jag alltid gjort. Av nån anledning känns de mysiga. Tänk filmer som A Simple Plan, Død snø, eller gamla western-rullar som utspelar sig i vintriga och klippiga berg, som Death Hunt t ex. Observera att det ska vara snöfilmer som utspelar sig i verkliga snömiljöer med äkta snö, on location. Ingen låtsas-snö som mer brukar se ut som konfetti.

Wind River är en äkta snöfilm och dessutom en filmfilm. Nu är mysig kanske fel ord för att beskriva just Wind River. Rejäl kanske är bättre. Den känns lugn, samtidigt som den ibland inte tvekar att ta i, överraska, och bjuda på våldsamma sekvenser. Framförallt kanske den är väldigt sorglig.

Jeremy Renner spelar, Cory, en spårare och vildmarksexpert som upptäcker en död kvinna från ursprungsbefolkningen i ett reservat. FBI-agenten Jane (Elizabeth Olsen) skickas dit för att reda ut ett eventuellt mord. Jane är som fisken på torra land (bland kyla, snö och hänsynslösa män, även om hon har skinn på näsan) och parar ihop sig med den erfarne Cory för att reda ut vad som har hänt.

Det är Taylor Sheridan som både skrivit och regisserat filmen, och det märks. Andra filmer skrivna av Sheridan är exempelvis Hell or High Water och Sicario och jag känner igen stämningen. Det är lite dystert. Filmerna känner för de utsatta. Det är inte klackarna i taket-filmer direkt. Det finns en stämning av americana och jag vet inte om jag använder ordet i sin rätta bemärkelse. Men det är det ordet jag kommer att tänka på.

En film som kanske varit en influens för Sheridan är John Sayles Lone Star. Även om Wind River inte handlar om ett gammalt mord som skedde för länge sen så har den ett liknande upplägg och skiftar mellan nutid och dåtid på ett snyggt sätt.

Manuset till Wind River är inte utan brister. Jag tycker vissa trådar i historien, och rollfigurer, liksom tappas bort och inte återkomma. Det förekommer en oerhört våldsam och dödlig shootout som bara glöms bort. Vad hände exempelvis med den snälle polisen spelad av Graham Greene?

Överlag är det här dock en på de allra flesta sätt välgjord och välspelad film. Den hade nog haft chans på en topp-10-placering på min 2017-lista men av nån anledning så blev det så att jag såg den dagen efter jag publicerade min lista (som är skriven i sten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Sofia och Henke om Wind River så kolla in vad de tycker!

Hyresgästen (1976)

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Hyresgästen (Le locataire) med Polanski själv i huvudrollen och min text skrevs i augusti 2003.

Då var Polanskis lägenhetstrilogi fullbordad för min del. Förutom Hyresgästen ingår även Repulsion (1965) och Rosemary’s Baby (1968) i filmserien som till stor del utspelas i lägenheter. Här handlar det om Trelkovsky, spelad av Roman Polanski själv, som hyr en lägenhet i Paris. Han har fått veta att den tidigare hyresgästen, en kvinna, har kastat sig ut genom fönstret i ett försök att ta sitt liv. Trelkovsky besöker den svårt skadade kvinnan på sjukhuset och träffar där vänninan Stella (Isabelle Adjani i ruskigt fula glasögon). Hemma i sin nya bostad har Trelkovsky problem med klagande grannar. Detta blir värre och värre och Trelkovsky blir paranoid (eller?) och tror att grannarna är ute efter honom på nåt sätt.

Man får anta att Polanski hemma i Polen har haft ganska jobbiga grannar… Filmen påminner en hel del om Repulsion, då med en paranoid Catherine Deneuve i huvudrollen. Själv tycker jag att Repulsion är bättre och med bättre känsla. Jag tyckte att skildringen av förföljelsemanin var bättre gjord i den filmen. Jag vill dock säga att Polanski funkar bra i rollen som den tafatte och timide Trelkovsky. Speciellt i början uppstår en hel del roliga situationer då Polanski visar prov på bra komisk timing. De första 20 minuterna eller så tyckte jag att filmen var en fyra, men efterhand tappade jag intresset lite, även om det då och då dök upp några sevärda scener med hallucinationer, mm.

Jag vet att en del tycker att detta är Polanskis bästa. Själv är min favorit fortfarande Repulsion. Den var både lite rolig men också med en obehaglig och faktiskt lite läskig stämning som bara bitvis glimtade till i Hyresgästen. Nåväl, filmen är välgjord och sevärd men nåt saknas för att den ska få ett högre betyg än en trea. Vad det är som saknas är alltid svårt att förklara. Ibland räcker det med att man inte är på rätt humör för just den film man ser. Fotot av Sven Nykvist är bra, men eftersom det är väldigt mörkt hela tiden tror jag att det blir ännu bättre om man kan se filmen på bio då vissa detaljer framträder ännu bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Rosemary’s Baby har jag alltså sett, även det på Cinemateket, men jag har inte nån gamml text om den att skicka upp. Jag minns att jag hade hört att det var världens läskigaste film men det jag fick se var en komedi som inte var det minsta läskig utan snarare lite fånig. Dock tyckte jag den var sevärd (3/5). Undrar hur jag skulle uppfatta den idag?

Cul-de-sac (1966)

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Cul-de-sac med bl a Catherine Deneuves syster och min text skrevs i juni 2004.

Donald Pleasence och Françoise Dorléac (Catherine Deneuves storasyster!) spelar ett par som har bosatt sig på ett slott vid kusten. En ganska viktig detalj för handlingen är att tidvattnet gör att det inte går att ta sig dit eller därifrån, om man inte har båt förstås, när det är flod. Hit tar av en slump två brottslingar som misslyckats med nåt sorts brott sin tillflykt. Ett märkligt spel mellan de inblandade inleds.

Ja, vad ska man säga? En ganska märklig film. Jag gillade verkligen de första ca 25 minuterna skarpt. Inledningen med de två gangstrarna var snyggt filmad och mystisk. Vad är det som händer? Vad är det här för typer? Jag fattade inte mycket men blev intresserad. Mannen med den grova rösten, Lionel Stander, som gestaltade en av brottslingarna, var bra och spelade annorlunda. Ja, den andra gangstern var inte helt vanlig heller, spelad av Jack MacGowran. Donald Pleasence gestaltar en märklig figur likaså och hans rollfigurs agerande i filmen är inte helt lätt att fatta. En lätt sinnessjukdom pga av tidigare händelser i hans liv (Agnes?) kanske. Hmmm, ja, jag gillade en hel del i filmen: fotot, de märkliga karaktärerna, mystiken, musiken av Krzysztof Komeda (som även gjorde musiken till Kniven i vattnet), mm. Men spännande blev det aldrig och jag vet inte om det var meningen heller. Det var snarare en svart komedi som tyvärr aldrig tände till riktigt. Inledningen var en fyra men allt eftersom sjönk mitt intresse. Jo, och sen gillade jag verkligen den allra sista scenen i filmen <spoiler>med Pleasence sittandes på stenen i vattnet</spoiler>. Snyggt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Françoise Dorléac dog i en bilolycka i Nice 1967. Tråkigt.

Repulsion (1965)

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Repulsion med Catherine Deneuve och min text skrevs i augusti 2003.

Det här är en de Polanskifilmer som brukar betecknas som en skräckis men till skillnad från t ex Rosemary’s Baby som jag tyckte var en komedi (vilket förmodligen var meningen) så var det här verkligen en skräckis. Den handlar om fransyskan Carol (Catherine Deneuve) som bor hos sin syster i en lägenhet i London. När systern åker bort med sin pojkvän på semester blir Carol ensam kvar i lägenheten under en tid. Ensam med sina hallucinationer vill säga. Carol blir uppvaktad av en kille (som, visar det sig, stötte på fel tjej), jobbar i en skönhetsbutik, men mest av tiden är hon hemma i lägenheten.

Carol är en udda figur som kan bli fascinerad av en spricka i gatan, hon glömmer möten, kan hamna i trance på jobbet när hon klipper nån tants naglar. Och sen har hon alltså obehagliga hallucinationer.

Jag tyckte det här var en skön film som då och då faktiskt var läskig. Slutet är ganska överraskande. Denevue spelar den här udda tjejen på ett övertygande sätt. Man känner hennes paranoia, som inte är liten. Nu i efterhand kommer jag och tänka lite på filmen May som jag såg tidigare i år på Midnight Movie Madness på Sture. Betyget blir 4-/5. En av mina favoriter av Roman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Jag gillade hur Polanski vaggade in tittaren i en falsk (skulle det visa sig) trygghet de första 20 minuterna av filmen då inget egentligen händer, innan Carol får sin första hallucination. Hon är på jobbet, träffar en kille, är på väg hem från jobbet ackompanjerad av skön musik, kommer hem och pratar med systern. Nästa dag likadant. Sen plötsligt när hon tittar i en spegel dyker en mansgestalt upp i den. KADAM! En riktig hoppscen.
</spoiler>

%d bloggare gillar detta: