Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Det är fascinerande hur Tom Cruise hinner göra alla filmer han gör. Det är liksom inte några snabbinspelade indie-rullar han gör.

För nån vecka sen skrev jag om Jack Reacher. Nu handlar det om uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back, även den baserad på en Lee Childs romaner. När jag tittade efter i bokhyllan nyss insåg jag att jag faktiskt både har läst och äger Childs debutroman Dollar på svenska (Killing Floor är originaltiteln).

I uppföljaren, och möjligen även i den första filmen, framställs Reacher som hemlös kringresande do-gooder. Lite som Bruce Banner men utan en grön kompis.

Det är alltid kul när det dyker upp skådisar från Straight Outta Compton. Av nån anledning så känner jag alltid igen Dr Dre, Ice-Cube, MC Ren, Yella och Eazy-E och jublar lite inombords när de är med i andra filmer. Ja, eller skådisarna som spelade dem menar jag förstås. Det är lite samma sak som med The Wire. Den här gången är det MC Ren, dvs Aldis Hodge, som dyker upp som en kapten som samarbetar med Reacher (får man hoppas, det är ju trots allt en konspirationsfilm).

Jag gillar den här uppföljaren bättre än ettan. Den är inte lika fånig när det gäller att framställa Reacher som nån sorts kvinnotjusare. Det är bättre kvinnoroller, bl a Cobie Smulders som en badass-major och Reachers ”dotter” (Danika Yarosh). Det är bättre action med mer spänning.

Jag gillar relationen mellan Reacher och ”dottern”. Det hela utvecklar sig till en film om en familj som bildas utan att personerna är släkt med varandra. Såna familjerelationer, som bygger på lojalitet (som Henke brukar säga), gillar vi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jack Reacher (2012)

Mellan alla Mission: Impossible-filmer gör Tom Cruise andra action/äventyrs-rullar som inte brukar få lika mycket uppmärksamhet. Det är som att alla väntar på nästa M:I-film istället för att känna nån pepp för filmer som Oblivion, The Mummy eller Edge of Tomorrow. Ibland är det kanske lika bra (Hej, The Mummy!), ibland är det lite synd (Hej, Edge of Tomorrow!).

En av dessa mellanfilmer är Jack Reacher, en sorts konspirationsfilm där Cruise spelar en f.d. militärpolis, numera drifter, som dras in i en utredning kring ett antal mord genomförda av en krypskytt.

Inledningen var riktigt lovande, och otäck. En krypskytt väljer ut sina offer under tystnad. Det förekommer ingen dialog alls. Filmen är en stumfilm under de första åtta minuterna. Det var effektivt.

Sen började tyvärr fånigheterna. Reacher framställs som nån form av kvinnotjusare som alla tjejer flirtar med. Hmm, jag fick lite skämskudde-vibbar av Spider-Man 3 här. Kvinnosynen i filmen kändes unken. Det är inget jag brukar notera, eller snarare inget jag brukar låta mig bli distraherad av, i normalfallet. Men här var det tydligen för mycket av den varan.

Hur sköter sig skådisarna? Hmm, ja, Cruise passar inte riktigt i rollen kan jag tycka. Rosamund Pike är brittiska, och funkar verkligen hennes amerikanska engelska? Jag ställer mig lite tveksam till det. Jai Courtney är ok som stel och totalt menlös thug. Werner Herzog är däremot KUNG (precis som han var i The Mandalorian) som filmens skurk.

Filmens action är inte speciellt imponerande och det är ett problem eftersom filmen är en actionfilm. Det förekommer en biljakt som var ospännande eftersom det inte fanns några stakes i den.

Några positiva detaljer är att Reacher är rätt så dålig på att köra bil samt använder buss som sitt främsta färdmedel. Dessutom är det ju en konspirationsfilm och det är ju alltid ett plus. Jack Reacher når (ehe) inga högre höjder men är en helt ok fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jason Bourne (2016)

Paul Greengrass är tillbaka i regisstolen och Matt Damon är tillbaka i titelrollen som Jason Bourne själv. Flera år har gått sedan vi senaste såg JSON. Vad sysslar han med nu förtiden? Jo, förutom att ha fått tillbaka minnet helt så är han en sorts price fighter i Grekland (som man ju är om man inte har nåt annat för sig eller bara vill hålla en låg profil?). Jag fick lite Batman Begins-vibbar här.

Det dröjer dock inte länge innan Bourne återigen är ett jagat byte (en jagad byte?). Den här gången har han bl a Alicia Vikander efter sig, eller med sig? Oklart. Fuzzy logic. Alicia spelar en CIA-säkerhetschef vid namn Heather Lee. Hennes rollfigur heter alltså inte nåt i stil med Olga Romanova eller Vera Carlsson, vilket ju betyder att hon måste prata med en ”äkta” amerikansk brytning. Det kanske kan vara det svåraste man kan göra som skådis med icke-amerikansk bakgrund. Jag tror till och med britter tycker det är lite klurigt. Idris Elba som Stringer Bell i The Wire (yay!) är undantagen (a handled exception).

Hur lyckas Alicia? Jo, men jag tycker hon ändå funkar. Jag kan tycka att hon kanske anstränger sig en aning för mycket för att vara tuff och prata så där typiskt amerikanskt men jag köper det, vilket kändes skönt. Det är inte klockrent men ändå godkänt.

En gång åkte jag buss på en kringlig väg på väg ner från Machu Picchu till byn Aguas Calientes där man bor under detta världsarvsbesök. Jag satt bredvid en amerikansk dam och vi började av nån anledning prata. Efter ett tag frågade hon varifrån i USA jag kom. Haha, ja, jag har väl ett ganska bra uttal antar jag, men samtidigt konstaterar jag att det här med lite brytning kanske inte är nåt märkligt.

Problemet för oss svenskar är väl när vi hör svenska skådisar försöka prata ren engelska men den svenska brytningen tar över. Det kan vara jobbigt att lyssna på, hur liten den där brytningen än är.

En bit in i filmen kommer en sekvens som innehåller filmens för mig fånigaste replik.

”Use SQL to corrupt their database!”

Förmodligen måste man väl ha lite erfarenhet av mjukvara, programmering och SQL-databaser för att tycka att repliken är fånig. Jag har sån erfarenhet och då blir repliken fånig för mig. Om man hade lagt till ordet ”injection” efter ”SQL” så hade den funkat. Men att säga ”Använd SQL för att förstöra deras databas” är som att säga ”Använd ingredienser för att skapa umami i rätten”.

Förutom detta har vi ett annat lågvattenmärke. Ett USB-minne är märkt med ordet ”Encrypted!”. Puh-lease. Ja, det är ju gjort för att alla ska hänga med men det går inte att komma ifrån att det blir fånigt. Filmen hade behövt en konsult som hade kunnat granska manus och få till en något bättre hackerstämning och ett lingo som inte framstår som fånigt.

Tommy Lee Jones ser väldigt trött ut i filmen. Han var gammal redan i No Country for Old Men men nu är han verkligen old. Inget fel i det egentligen. Bara ett faktum. Men han kändes trött också. Tommy, you need a REST.

Jag tycker filmens tema känns något övertydligt med sitt fokus på övervakning. Man försöker förstås rida på en tematisk Hollywood-våg här, men det kändes verkligen att man gör just det.

Under filmen får vi (som vanligt?) för långa och tråkiga biljakter. Jag brukar oftast gilla biljakter men det förutsätter att de är intensiva och får mig att sitta på kanten av tv-soffan. Här blev det inte så.

Jason Bourne:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

The Bourne Legacy (2012)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Nu har vi kommit till rebooten av filmserien där det är Jeremy Renner som tar sig an rollen som jagad agent efter att Damon hoppat av (tydligen pga att det inte är Paul Greengrass som regisserar). Apropå det här med att tappa minnet så skulle den här texten egentligen ha kommit på fredag men jag blandade ihop dagarna så det blev en tjuvstart och onsdag istället. Kongenialt!

Jag har vaga minnen (återigen… minnet) av att när The Bourne Legacy kom så var både proffskritiken och publikreaktionerna inte nådiga. Jag kanske minns lite fel men speciellt bra kritik fick den i alla fall inte om man tittar på Rotten Tomatoes. 55% från kritiker och 58% från publiken är väl inte helt ruttna tomater men det är åtminstone övermogna.

Själv blev jag faktiskt positivt överraskad och det första som slog mig var att man fått ihop en imponerande skådespelarensemble. Vad sägs om denna rad: Jeremy Renner, Edward Norton, Rachel Weisz, Albert Finney, Oscar Isaac, Joan Allen, David Strathairn, Scott Glenn… och Stacey Keach (!).

Den här gången är det alltså fokus på arvet från Jason Bourne kan man säga. Bourne själv, och därmed Matt Damon, är inte med utan det handlar om en ny superagent, spelad av Renner, som finner sig själv jagad av sina egna chefer.

För några år sen hade jag ett Överleva i vildmarken-tema och The Bourne Legacy hade platsat där. Renners rollfigur Aaron Cross får kämpa mot elementen i det snöiga Alaska i nån form av träningssession där det typ går ut på att överleva. Snöstorm och kyla är väl en sak men när sen dina chefer vill ha ihjäl dig också då börjar det bli jobbigt på riktigt för stackars agent-Aaron.

Inledningen var klart positiv. Snöfilm! Det är ju sen gammalt att snö på film alltid är nåt positivt.

Jeremy Renner har biffat upp sig ordentlig sen The Hurt Locker. Det är lustigt med Renner. Vid den här tiden, efter The Hurt Locker, så var det som att Hollywood trodde att han var nästa actionhjälte. Renner skulle axla mantlarna efter både Tom Cruise i Mission Impossible-filmerna och Matt Damon i Bourne-filmerna. Det gick väl sisådär med det. Renner är nog lite för vanlig, för snäll, till och med jämfört med Damon, som ju har en mer obehaglig aspekt som han kan ta fram när det behövs.

Jag kan tycka att saker och ting föll på plats för Renner i och med Wind River och även MCU-tv-serien Hawkeye. Han passar perfekt i bägge. Ja, han är väl hyfsad i MCU-filmerna också men i Wind River och Hawkeye är han ju en leading man, och bra som en sådan.

Mina tankar gick till Terminator-filmerna där själlösa ”robotar” jagar varandra. Här är det inte cyborger utan människor som pumpats fulla med droger så att de har noll empati men övernaturliga mentala och fysiska förmågor i övrigt.

Som jag skrev tidigare så gillade jag den snöiga inledningen i Alaska. Inte helt ovanligt så blev filmen sen lite långdragen med bl a en överlång motorcykeljakt i slutet. Men klart godkänt i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Ultimatum (2007)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Ultimatum skrevs i oktober 2008 och det framgår att jag var rätt säker på att det här var den sista filmen i serien. Men 2012 kom The Bourne Legacy och 2016 den självbetitlade Jason Bourne. Vi återkommer till dessa filmer som avslutar (?) the Bourne Cinematic Universe.

Jag har äntligen sett den sista delen i Bourne-trilogin där Matt Damon spelar en CIA-agent som har tappat minnet. Filmen tar vid precis efter tvåan The Bourne Supremacy, en film som jag gillade mycket. Bourne försöker komma underfund med vem han är. Samtidigt försöker CIA… ja, helt enkelt döda honom. Först måste jag säga att Matt Damon överraskar positivt genom hela den här filmserien. Samtidigt som han känns som killen i lägenheten bredvid så gestaltar han perfekt den person han förvandlas till när han blir fullfjädrad och dödlig agent. Det är som om han är två personer, vilket ju i princip är det han är i filmen.

Paul Greengrass måste vara den handhållna kamerans mästare. Jag misstänker att det är otroligt svårt att undvika att allt bara blir skakigt och jobbigt, och i stället hitta den där närvarokänslan och intensiteten. Greengrass har lyckats i de filmer jag har sett av honom (Bloody Sunday och United 93). Exempelvis så är fajtscenerna och jaktscenerna (till fots eller hjul) små mästerverk av detaljer. Klippningen och tempot är bra i filmen. De fysiskt intensiva avsnittet blandas med mer mentalt intensiva scener där skådisarna får chansen att gestalta sina rollfigurer. Förutom Damon dominerar även Joan Allen och David Strathairn som båda spelar CIA-anställda på jakt efter Bourne även fast de har lite olika agenda.

En sista positiv sak är att jag i den här delen gillade Julia Stiles rollfigur. I del ett och två har jag undrat litet över hennes roll. Hon fyllde liksom ingen funktion förutom att kanske tillfredsställa filmbolaget som (möjligen) propsat på att hon skulle vara med. Här hintas det litet mer om hennes inblandning i Bournes förflutna vilket gör att Stiles får mer att spela med. Nu till det negativa. Filmen bleknade litet väl snabbt efter att jag sett den. Jag fick en känsla av snygg och intensiv yta men inget djup överhuvudtaget. Och så kan jag tycka att slutet är aningen publikfriande. Slutbetyget blir därför en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Supremacy (2004)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Supremacy skrevs i december 2004.

Jag tyckte faktiskt att den här var bättre än ettan. Tvåan är lite mörkare vilket gjorde den mer intressant. Efter det som händer i början av filmen har Bourne liksom inget val och Matt Damon klarar av att gestalta det desperat meninglösa i Bournes rotlösa värld (fan, vilket skitsnack, hehe). (Min kommentar:  jag antar att jag med ”skitsnack” syftar på att min formulering ”Bournes rotlös världs skulle vara aningen pretto.) Även om Damon inte är nån jättefavorit så är det ändå skönt med en seriös skådis. Samtidigt som Damon förvandlas till agent när situationen kräver det så fixar han att nånstans hitta personen Bourne också. Det blir ingen Bond-rulle av det hela (min kommentar: tänk på att det här var innan eran med Daniel Craig som Bond). Jag gillar även att filmen utspelar sig på lite olika platser i världen där jag varit, bl a i Berlin och Moskva. Det är alltid roligt att känna igen sig när man ser på film. Även om det egentligen inte gör filmen bättre rent objektivt så gör det min upplevelse bättre. Mmm, ganska oväntat (min kommentar: jaha?!) så tyckte jag detta var en spännande och välgjord film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Identity (2002)

Den här fredagen drar jag igång ytterligare ett nytt litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Identity skrevs i oktober 2004.

The Bourne Identity är en agenthistoria där Matt Damon tappar minnet, blir snäll, träffar Franka Potente i Paris och jagas av sin egen agentbyrå. Mmmm, jag tyckte den var välgjord och med bra skådisinsatser från de flesta håll. Potente är lite av en favorit efter att ha sett henne i två Tom Tykwer-filmer (Spring Lola och Prinsessan + krigaren). Damon funkar bra och bäst tycker jag filmen är när Damon råkar i knipa och då börjar reagera instinktivt som den agent han är och kallt tar hand om situationen. Ibland blev det lite tröttsamt (och förutsägbart) med klippen mellan Damon ”ute på fältet” och agentbyråns kontor där slipsnissar hackade på datorer. Men precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) så gillar jag amerikanska filmer (thrillers) som utspelas i Europa. Det ger en speciell känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Haunting (1963)

För tio år sen (!) var jag med på ett bloggtema, initierat av Filmitch, med namnet ”En film som jag ångrar att jag sett”. Min alternativa titel på temat var ”En film som jag ångrar att jag sett – två gånger” och det handlar alltså om The Haunting som jag såg som barn och sen i vuxen ålder och hur olika de två upplevelserna var. Mitt temainlägg hittas här och nedan följer min tidigare inte bloggpublicerade originaltext från augusti 2007 när jag som vuxen såg The Haunting.

Jag såg den här filmen på tv när jag var liten. Jag blev fullständigt vettskrämd. Vissa scener har etsat sig fast trots att jag egentligen inte minns filmen. Nu när jag ser filmen igen så blir jag förstås inte vettskrämd. Men de scener jag blev räddast av känner jag igen mycket väl. Men jag har lite svårt att förstå hur jag kunde bli så rädd. Jag undrar om det har med ens egna fantasi att göra, att den blir mindre med åren.

Handlingen är klassisk. En professor får nys om ett stort gammalt gods som sägs spöka. Nu står det tomt. Professorn bjuder in ett antal personer med paranormala förmågor för att studera huset under några dagar… och nätter. Muhahaha.

Ok, jag blev alltså inte skrämd och det är ju sällan jag blir det nu för tiden. Om jag nu blir det så brukar det oftast inte handla om rena skräckfilmer. Men filmen är duktigt snygg med sitt svartvita foto och den är en ganska mysig och charmig historia. Sen har den faktiskt några scener som är bra och nästan obehagliga och en riktig hoppscen<spoiler> när professorns fru dyker upp bakom en lucka ovanför spiraltrappan </spoiler> finns också. Filmen känns dock en aning lättviktig och blek, lite för snäll helt enkelt, för att vara en skräckfilm. Kanske är det ändå minnet av min barndoms skräcknatt framför teven som gör att jag är lite besviken. Nåja, dålig är den absolut inte och betyget blir en trea. Ah, det blir med ett plus också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Om det är nån som lyckas skrämma mig nuförtiden så är det David Lynch. Det är kanske mer en obehagskänsla, men ändå. Det kan gälla vissa partier av Twin Peaks (både serien och filmen Fire Walk with Me) och Mulholland Drive (när snubben på fiket berättar sin dröm för sin kompis och de sen går och tittar bakom fiket, t ex). Ingmar Bergman skrämmer mig ibland också. I Viskningar och rop t ex.

Das Boot (1981)

Här kommer en riktigt gammal preblogg-text från juni 2003 om den klassiska ubåts-thrillern Das Boot. Regissören heter Wolfgang Petersen och det här är väl hans genombrott internationellt kan man säga. Efter Das Boot tog han klivet över till Hollywood och började göra storfilmer som The NeverEnding Story, Outbreak, In the Line of Fire, Air Force One och Troy. Relativt stabila filmer men det känns kanske som att han tappade lite av sin egen personlighet. Det blir väl lätt så när man tagit det där klivet.

Jag har sett krigsfilmen Das Boot. Jag tyckte den var bra. Den är spännande, gjord med enkla medel och välspelad. Enligt Czechflash (min kommentar: a.k.a Movies – Noir) så var det den amerikanska kortare versionen jag såg på 3:an (min kommentar: 3:an, en s.k. tv-kanal) och sen finns det tydligen en Director’s Cut också. Jag hade gärna sett den ursprungliga tv-serien på 6 avsnitt à 50 minuter. Nu blev det liksom varken hackat eller malet. Man kände att det var nedklippt ordentligt när det ibland hoppade från en scen till en annan lite väl snabbt. Men ändå kändes den ju samtidigt för lång och samma typ av scen upprepades ett par gånger. Mitt betyg för denna version blir ändå en något svag 4/5. Just det, jag tyckte det var lite lustigt att dagboksanteckningarna som man såg i bild var på engelska. Varför inte texta det som med den tyska dialogen? För jag antar att den i USA är textad på engelska och inte dubbad. Nu måste ju man ju spela in scener med texten i dagboken både på engelska och tyska. Oh, well…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Taking of Pelham One Two Three (1974)

Jag känner direkt att The Taking of Pelham One Two Three är en 70-talsfilm. Haha, ja, jag vet ju att filmen är från 1974 så det kanske är att slå in öppna dörrar. Vad jag menar är att tempot är så annorlunda jämfört med många av dagens filmer. Filmen låter sig själv växa in i sig själv. Det går ganska långsamt och scoren är jazzigt skön.

Jag ser nu när jag läser på om filmen att musiken av David Shire (gift med Talia vid tillfället!) har lyfts som ett av de bästa ljudspåren nånsin. Nånsin? Nja, inte vet jag, jag brukar inte så ofta lägga märke till musiken i filmer. Och om jag gör det så är det oftast för att musiken av olika anledningar tar ut mig ur filmen. Men här både gillar jag och noterar musiken samtidigt som jag inte blir distraherad av den. Så, ja, musiken är bra. Riktigt bra. Gurka (güiro) var kul att höra för övrigt.

Det är alltid kul att se ett rått och skitigt New York från förr. Det är samma sak när jag ser film noir. Just det här att se hur ett samhälle såg ut och fungerade förr. Filmen fungerar som ett tidsdokument. Bara en sån sak som att tunnelbanans förarhytt är ett litet bås längst fram till höger och passagerarna faktiskt sitter med utsikt över spåret.

George Costanzas pappa (ja, eller Ben Stillers pappa om man ska vara noga) dyker upp i en roll! Bland de andra skådisarna finner vi stabile Robert Shaw och så Walter Matthau. Den sistnämnde är jag kanske inte är nåt jättefan av, i alla fall inte i den här filmen. Matthau spelar en tunnelbanepolis. Ja, faktiskt! Tunnelbanepolis eller New York City Transit Police som de hette officiellt.

Problemet med Matthau är att han bidrar med lite för mycket fånig humor vilket gör att spänningen inte riktigt infinner sig. Shaw är stenhård som en av de fyra ”färgstarka” skurkarna som tar passagerarna i en tunnelbanevagn som gisslan. Färgstarka? Ja, skurkarna kallar sig själva för Mr Blue, Mr Green, Mr Grey och Mr Brown. Det är inte svårt att räkna ut varifrån Quentin Tarantino hämtade en del inspiration till Reservoir Dogs.

Ett annat problem, och det var nog det som gjorde att spänningen till viss del uteblev, var att jag aldrig kände nåt för gisslan. Då får man nog säga att filmen på ett sätt har misslyckats.

En sak jag noterade var hur det under ytan, och ibland över ytan, bubblade av rasism och kvinnoförtryck. Till vissa mäns förtret har kvinnor (sic!) börjat jobba på centralen för tunnelbanans övervakningssystem. Chefen är inte nöjd om man säger så. Kvinnor i tunnelbanan, det går inte för sig! Och kvinnliga poliser är ju etter värre. ”They can’t even find their own gun in their god damn handbag!”.

The Taking of Pelham One Two Three är en helt ok 70-tals-thriller. Om man vill ha lite högre tempo kan man väl kolla in remaken från 2009, vilket jag dock inte har gjort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Delar av filmens soundtrack komponerat av David Shire

%d bloggare gillar detta: