Kniven i vattnet (1962)

Roman Polanski, vad har vi på honom? Eh, ja, en hel del saker av olika slag. Men för att snacka film så dyker han ju bl a upp i Quentin Tarantinos senaste film Once Upon a Time… in Hollywood där han ju är gift med stackars Sharon Tate. Innan Polanski drog till drömfabriken så gjorde han film hemma i Polen och det är en sån det handlar om idag. Min preblogg-text om Kniven i vattnet skrevs i augusti 2003. Filmen såg jag på Cinemateket på den tiden man körde på biografen Sture, och filmen var textad på danska!

Det här var Polanskis debutfilm efter filmskolan. Den handlar om tre personer. Faktum är att det bara är tre skådisar med i filmen. Ett par, en lite yngre kvinna och en medelålders man, åker bil på väg till sin segelbåt. Mitt på vägen står plötsligt en ung man som vill lifta. Han får åka med och det slutar med att han även följer med paret ut i segelbåten. Det är tänkt de ska göra en dagstur, men det blir oväder och turen tar lite längre tid.

Varför han åker med i segelbåten förstod jag inte riktigt, mest beroende på att filmen var textad på danska och skådisarna pratade polska. Hur bra var det? Det var inte helt lätt att hänga med i dialogen, även om man tycker att man borde förstå skriven danska någorlunda. Jag tycker de (Cinemateket) borde ha kunnat få fram en svensktextad version, men kanske fanns bara den danska och då var det väl bättre att visa den i och för sig.

Lite kul med filmen är att man inte vet nånting om personerna. Man får reda på väldigt lite under filmens gång så man försöker resonera ut varför de agerar som de gör. Filmen är till en början en sorts dramakomedi och de gör inte så mycket mer än seglar, badar och äter lunch. Mot slutet blir det lite spännande då de två männen leker herre på täppan (eller på båten). Det var en sevärd film som får 3/5 i betyg.

Ungefär ett år senare, i juni 2004, såg jag och skrev om filmen igen då SVT körde ett tema med tidiga Polanski-filmer. Jag tror att det kommer att dyka upp fler texter om dessa filmer under den kommande tiden.

Jaha, det här var andra gången jag såg filmen, och denna gång med svensk text. Förra gången var på Cinemateket med dansk text vilket gjorde det lite svårt att hänga med i det polska snacket. Nu gick det lättare.

I filmen finns vissa scener och sekvenser som är bra eller roliga, men som helhet känns den lite seg och inte tillräckligt skarp. Jag gillade inledningen med skön saxofonjazz (min kommentar: skriven av Krzysztof Komeda och framförd av svenske jazzgiganten Bernt Rosengren) när paret sitter i sin bil på väg till båten. Sen tyckte jag det var roligt när de skulle spela plockepinn, och frun skulle sjunga en liten sång men hennes man ville lyssna på sport på radion. Samspelet mellan den unga frun och den lite äldre äkta mannen är bitvis kul. En eloge ändå till Polanski som med enkla medel och bara tre skådisar (och en båt) lyckas bygga upp lite spänning mot slutet. Man vet aldrig riktigt vad personerna håller på med eller vad deras motiv är. Men som helhet är det knappt godkänt.

Det kan vara värt att nämna att varken den unga pojken eller frun gör sina egna röster. Pojkens röst står för övrigt Roman Polanski själv för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Breaking Surface (2020)

Breaking Surface är nåt så ovanligt som en svensk vattendykactionnervthriller. En genrefilm med andra ord. Det var helt givet att jag skulle se den under Stockholm Filmdagar nu i januari då den visades i en nääästan helt färdig version.

Innan filmen drog igång visades en skylt som lät meddela att den film vi skulle få se fortfarande saknade vissa visuella effekter, visuella inserts samt hade en ljudmix som inte var helt klar. På ett sätt bidrog det här till en intressantare upplevelse då det gav en inblick i vad som händer under slutproduktionen av en film.

Moa Gammel (som jag känner igen från svenska fantasyserien Jordskott) och Madeleine Martin (Måste gitt och två Snabba cash-filmer) spelar Ida och Tove, två systrar som ger sig ut för att dyka vid Lofoten i Norge. Under dyket går nånting fel och plötsligt finner sig systrarna i en allt annat än trevlig situation… och luften håller på att ta slut… Muahaha.

För det första är det kul att se den här typen av svensk film. För det andra så räcker det inte med det. Filmen i sig måste ju leverera också. Jag tycker att Breaking Surface gör det. I mina ögon är det inte ett mästerverk men jag satt under andra halvan av filmen på kanten av mitt biosäte och det är ett gott betyg. Det är det som en sån här typ av filmen ska leverera.

En bit in i filmen efter att olyckan väl hade inträffat så undrade jag lite över hur filmmakarna (främst vad gäller manus) skulle kunna hålla det intressant. Skulle det funka att vara i samma miljö hela tiden? Men man löser det genom att filmen tar en del oväntade vändningar och rollfigurerna måste ta sig till andra platser för att lösa diverse problem. En sak jag t ex inte visste är hur svårt det kan vara att komma in i bakluckan på en bil.

Apropå att lösa problem så fick jag bitvis trevliga MacGyver-vibbar och jag insåg att Breaking Surface hade passat (nästan) utmärkt in i mitt Överleva i vildmarken-tema som jag körde under 2018. I slutet av varje recension i det temat så hade jag med en lista med ett antal punkter där en handlade om just MacGyver. Varför inte avsluta med en sån lista även för Breaking Surface?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Stenras under ett vinterdyk vid Lofoten.
Miljö: Snö, blåst, kallt och framförallt vatten.
Djurattacker: Det dyker (ehe) upp ett par snälla späckhuggare men även lite mer oväntat en argsint hund.
MacGyver: Vad gör man om man behöver en domkraft men inte hittar en i bakluckan på bilen? Jo, <spoiler>man man fyller en torrdräkt med luft från sina dykflaskor och använder däckfyllnadssprayen för att täta alla ventiler och hindra luften från att slippa ut</spoiler>.

bioBreaking Surface har biopremiär idag fredag 14 februari och jag rekommenderar ett biobesök, helt klart. Det är inte varje dag det går att se den här typ av svensk genrefilm på bio.

Blood Diamond (2006)

Efter att ha sett Blood Diamond i juli 2007 så kände jag mig väldigt kluven inför filmen. Å ena sidan tyckte jag det var en mycket välgjord actionthriller. Å andra sidan kände min sida som tyckte att film ska vara ”viktig” att trots att det var en ok actionthriller så drogs filmen ner av ett antal pinsamma plumpar i handlingen. För att gestalta mina tankar så postade jag på det filmforum jag frekventerade två recensioner av samma film. Mina forumkompisar var smått sagt förvirrade men till slut fattade de vad jag försökte säga.

Handlingen beskriven av neutral-Jojje:

Blood Diamond är en actiondramathriller om ett ämne som börjat dyka upp mer och mer som tema i ”Hollywoodfilmer”: Afrika och hur den rika västvärlden efter kolonialtiden fortfarande i stort bara tänker på pengar och står handfallna när katastrofer som inbördeskrig och svält inträffar. I Blood Diamond handlar det om, som titeln antyder, den smutsiga diamanthandeln och om hur västvärlden i princip sponsrar inbördeskrig genom att köpa s.k. konfliktdiamanter. Danny Archer (Leo DiCaprio) är fd legosoldaten som nu övergått till att smuggla diamanter. Maddy Bowen (Jennifer Connelly) är journalisten som vill avslöja den smutsiga handeln. Solomon Vandy (Djimon Hounsou) är fiskaren som blir bortrövad och utnyttjad för att leta diamanter. Och mitt i allt pågår ett blodigt inbördeskrig.

Vad tyckte Jojje som såg filmen som ren actionthriller och var nöjd så:

Jag gillade blandningen av drama, thriller och action. Alla delar väger in ungefär lika mycket och alla delar är välgjorda. Krigs- och actionscenerna känns realistiska och intensiva. Tempot i filmen är ganska högt och därför känns de dryga två timmarna inte speciellt långa. DiCaprio känns (kanske konstigt nog) helt rätt som luttrad fd legosoldat. Djimon Hounsou gestaltar den desperata fiskaren som letar efter sin familj, och han gör det mycket bra. Det är möjligt att Connelly är lite svagare än vanligt i sin roll. Sen finns en del brister där Hollywood gör sig påmint och det blir lite smörigt och tillrättalagt. Men överlag är det en spännande äventyrsfilm med allvar i botten som jag ger en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad tyckte Jojje som behandlade filmen som en ”viktig” film:

Givetvis måste det vara en vit (om än rollfiguren är afrikan) Hollywoodskådis i huvudrollen. Och givetvis har han vid sin sida en tapper och gigantisk ”inföding” som ska representera det goda och ursprungliga Afrika. Och givetvis kan vi även klämma in en västerländsk välgörare i form av en kvinnlig journalist som dessutom ska försöka omvända den omoraliske smugglaren och göra honom ”god”. Nä, det är lite för mycket. Och det blir inte bättre när smugglaren dessutom kärar ner sig i journalisten och i en pinsam scen berättar snyfthistorien om sitt tragiska liv, varefter journalisten jesuslikt smeker honom på handen. Och så då det politiskt korrekta slutet då alla ondingar ska få på nöten och publiken nöjda kan gå hem. Slutbetyget blir ändå precis godkänt. Mellan vissa bottennapp så är det en välgjord och spännande actionthriller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

21 Grams (2003)

Under en period i början av 2000-talet var Alejandro González Iñárritus en klar favoritregissör. Filmer som Amores Perros, Babel och dagens film gick verkligen hem hos mig. Vill ni förresten få reda på min filmbloggarkollega Movies – Noirs favoriter bland Iñárritus filmer så listade han igår sin topp-5. Min preblogg-text om 21 Grams skrevs i mars 2004.

21 Grams är Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga långfilm (förmodligen inte den sista) och handlar om tre personer, spelade av Naomi Watts, Sean Penn och Benicio Del Toro, och hur deras liv flätas samman genom en tragisk händelse. Det är ingen större idé att säga mer om handlingen än så eftersom filmens berättandet inte sker i tidsordning. Vi får i stället se olika händelser i personernas liv spelas upp i ”fel” ordning i lösryckta scener. Detta gör, tycker jag, att man mår bäst av att veta så litet som möjligt av handlingen innan man ser filmen.

Jag gillade 21 Grams. Kanske var det min typ av film. Man måste nog ha sett en hel del film för att uppskatta den. Men mig sög den in direkt. Sen vet jag inte om jag kan hålla med alla som klagar på tidshoppen och tycker att filmen hade blivit bättre med ett linjärt berättande. Nu har ju regissören valt att göra så här av nån anledning och jag vill liksom inte lägga mig i hans val. Det är ju inte säkert att det hade blivit bättre om man ändrat. Hela känslan i filmen hade ändrats och resultatet hade blivit nåt annat, kanske bättre, kanske sämre, jag vet inte. Hur som helst så störde jag mig i alla fall inte på det så mycket.

Filmen har en domedagsstämning över sig som jag gillar. Den är kolsvart. Ämnena som tas upp är liv, död, gudstro, sorg, hämnd, ångest och alla möjliga trevliga saker. Många scener är starka och med realistiska (som jag kände det) skådespelarinsatser och filmade med närgången kamera. Skådisarna lämnar verkligen ut sig själva. Jag måste säga att jag nog gillade Benicio Del Toro mest. Jag tyckte han, liksom Penn och Watts förstås, gjorde en helgjuten insats som den kriminellt belastade mannen som försöker göra rätt för sin familj, och sätter sin tillit till Jesus. Sen vill vill jag även nämna att Melissa Leo, som spelade Del Toros fru, gjorde en bra insats. Lite kul var också att jag kände igen henne från amerikanska polisserien Uppdrag: Mord (Homicide: Life on the Street).

Det här med tidshoppen gör ju att man som tittare i vissa scener vet mer än vad karaktärerna i filmen vet om vad som händer sen. Ibland är det tvärtom och man förstår inte riktigt vad som har hänt eller varför. Det gör att det skapas en annorlunda spänning när man t ex får se vad som ligger bakom en viss scen som har hänt tidigare. Trots att man fick se händelser i början av filmen som rent tidsmässigt händer senare så kände jag ändå att filmen byggs upp efterhand, bit för bit. Först när filmen är slut är det färdigt och bitarna har fallit på plats i Iñárritus filmpussel. Sen måste jag tillägga att om Iñárritus nästa film även den är berättad med tidshopp så börjar det bli nåt av en gimmick och kanske en belastning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Colossus: The Forbin Project (1970)

Klassiskt typsnitt

Under 2007 hade jag en period då jag betade av ett antal science fiction-rullar från 70-talet som t ex Soylent Green, THX 1138, Zardoz, Silent Running och The Andromeda Strain. Ytterligare en i raden av filmer var Colossus: The Forbin Project och min text om den skrevs i december 2007.

Colossus: The Forbin Project är en sci-fi-film som inleder bra. Stämningen är 70-talsskön och ganska nördig. Dr. Charles Forbin (en träig Eric Braeden) har skapat en superdator som ensam ska kontrollera USA:s kärnvapenförsvar. Datorn upptäcker dock i samma stund som den aktiveras att den har en ”tvilling” i Sovjet. Ja, just det, superdatorn har man döpt till Colussus, haha. Jag vet inte varför men jag tyckte det var ett roligt namn.

Nja, jag vet inte, det blev liksom för torrt med en dator i huvudrollen när dessutom den andra huvudrollen var en ganska stel Eric Braeden. Det blev lite för mycket kommandon fram och tillbaka mellan dator och Forbin. Och när jag tänker efter så var det faktiskt inte 70-talsstämning utan snarare en politiskt korrekt lite töntig 60-talsstämning, främst när en kvinnlig kollega till Forbin ska spela hans älskarinna för att lura Colussus. Betyget blir 2/5.

Förresten, om jag ska rekommendera en bättre vetenskapsnördigt torr sci-fi från 70-talet så rekommenderar jag The Andromeda Strain.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Dags för min gamla preblogg-text om den avslutande delen i Quentin Tarantinos epos om The Bride. Anledningen till att jag letade upp mina gamla texter om filmerna var att Henke på Fripps filmrevyer skrev om dem i samband med att han såg om dem nyligen. Här hittar ni Henkes tankar om Kill Bill: Vol. 2. Min egen text skrevs i april 2004 i samband med biopremiären.

Ni får ursäkta den osammanhängande texten. Det blev lite svamligt. Obs! Det förekommer spoilers för Kill Bill nedan!

Jaha, då har jag sett Kill Bill Vol. 2 och hunnit smälta den lite. Den var ganska lättsmält. Precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skriver så känns det som ett hopkok av en massa olika stilar där helheten tyvärr inte blir så bra. I ettan, som ju också är sorts ett hopkok, gillade jag främst hela Tokyo-delen och även Hattori Hanzo-avsnittet. Jag gillade anime-filmen och Umas ankomst till Tokyo, O-Ren och hela den biten (Vol. 1 får 4-/5 av mig). Tvåan är ganska annorlunda och inte alls lika cool, enligt mig. Jag vet inte riktigt vad det var men jag fick aldrig den där wow-känslan som jag faktiskt fick i ettan några gånger. Jag saknade O-Ren och Tokyo tror jag. Michael Madsen är väl någorlunda cool men på den korta tid som han är med så hinner man liksom inte lära känna karaktären. Likaså Elle Driver (Hannah), hon dyker upp, är med ett tag, men blir bara en sorts pappfigur. I ettan funkade detta eftersom hela den filmen har mer av glimten i ögat, mer serietidningskänsla på nåt sätt. I tvåan ska det plötsligt bli ett seriöst drama av det hela och det funkar inte riktigt. Känslan från ettan är helt borta och kontrasten blir för stor, speciellt hela slutet med Bill.

Jag gillade Umas träning hos Pai Mei men jag hade gärna sett det som en naturlig del i filmen, eller en del i en annan film kanske, en kung fu-film. Nu var det instoppat plötsligt i en annars helt annorlunda film. Roligt så länge det varade men sen var det plötsligt slut. Helhetsintrycket blir för spretigt.

Kiddos möte med Bill blev lite segt och utdraget och ibland pinsamt nästan. Hela biten med att de skulle låtsas skjuta varandra och sen när Bill snackade om att dottern trampat ihjäl sin guldfisk (skulle väl visa att hon var en natural born killer hon också, vad vet jag?). Nja, jag vet inte. Jag tyckte det bara kändes konstigt. Sen tyckte det blev lite töntigt nästan på slutet när Uma låg på badrumsgolvet och skrattade/grät och tackade… Gud eller nån. En sån scen skulle man liksom aldrig kunnat tänka sig i ettan.

En sak som jag störde mig på (även i ettan) är att Uma inte känns helt rätt som martial arts-hjältinna. Hon är inte tillräckligt bra, rent kung fu-mässigt. Men här får man väl göra ett val antar jag. Uma är ju bra i andra scener med ”vanligt” skådespeleri och dialog och så. Hellre det än en kung fu-expert som inte kan agera. Sen undrar jag lite smått över Umas dotter. Borde inte hon vara drygt fyra år? Hon såg ju ut som tio ungefär. Nja, kändes konstigt.

Några saker jag gillade kommer nu. Som jag sa tidigare så var Pai Mei rolig, det går inte att bortse ifrån. Sen tyckte jag det var lite smart att Budd (Madsen) faktiskt dödades av en svart mamba (Black Mamba) även om det inte var Uma utan en riktig orm. Jag gillade även att man fick höra inledningen på Shogun Assassin. Grejen är att jag inte sett den filmen men däremot har jag flera gånger hört just det klippet när jag lyssnat på GZA:s skiva Liquid Swords. Om man gillar att höra på referenser och klipp från kung fu-filmer så kan jag rekommendera alla Wu-Tang Clans skivor. Riktigt bra. Producenten RZA är ju också den som gjort originalmusiken till Kill Bill.

Jag gillade att när Bill pratar med Uma i början av tvåan (och i ettan) så kallar han henne ”kiddo”. Det var ju lite kul eftersom hon faktiskt hette just så. Sen tyckte jag Bills snack om Stålmannen var intressant. Jag hade faktiskt inte tänkt på det han sa tidigare men det stämmer ju faktiskt. Angående five point palm-exploding heart technique så gillade jag idén med den. Just såna där lite övernaturliga grejor (typ att flyga som i Crouching Tiger, Hidden Dragon) som man kan lära sig efter att ha studerat Kung Fu på ett kloster i Tibet i fem år tycker jag är lite kul.

Betyget till Kill Bill Vol. 2 blir 3+/5 och slutbetyget för hela Kill Bill blir nog ändå en väldigt väldigt svag fyra, dvs 4–/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Borta hos Henke på Fripps filmrevyer så har det varit Kill Bill-tider på sistone. Därför tyckte jag att det kunde passa bra att skicka upp mina gamla preblogg-texter om dessa filmer (denna film, hävdar en del). Den första delen såg jag under Stockholm Filmfestival i november 2003 i den härliga men numera nedlagda salongen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Det var för övrigt på Röda Kvarn som man under samma festival höll ett underhållande Face2Face med David Lynch.

Mmm, jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra. Några sekvenser är så ruggigt coola att det måste bli så. Men som helhet finns det brister. Jag blir inte helt engagerad. Det är lite för spretigt på nåt sätt. Uma Thurman är bra men tyvärr ingen kvinnlig Jet Li, vilket är synd eftersom man då och då tydligt ser att det är en stuntkvinna med helt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med den långbenta Uma som utför kung fu-konsterna. Fajten med skolflickan med metallkulan var bäst tror jag. Nåt som störde en del var att ljudet var för högt och öronproppar hade nästan varit på sin plats. Ibland blev det smärtsamt eftersom högtalarsystem inte klarade av volymen heller. Sekvensen när Uma anländer till Tokyo och vi får se Lucy Liu & Co gå i samlad tropp ser jag gärna igen. Ruggigt snygga bilder och bra musik. 4-/5.

Inför Kill Bill Vol. 2 såg jag om ettan och här är mina tankar efter den omtitten.

Jag såg om Kill Bill: Vol.1 som uppladdning inför tvåan. Obs! Spoilers nedan! Mmmm, den är ju väldigt snygg och välgjord. Ytan är ruskigt välpolerad. Jag trodde ett tag under filmen att jag skulle ta bort minustecknet från betyget 4-/5 som den fick första gången jag såg den. Men i slutändan så känner jag att nånting saknas. Ibland brukar man ju säga att summan av delarna är större än delarna var för sig. Här blir det lite tvärtom tycker jag. Tarantino har ju delat upp filmen i olika kapitel och givetvis i fel tidsordning. Vissa av de enskilda delarna är grymma och underbara att se men det blir nånstans bara en uppvisning i coolhet. Känslan saknas lite. En uppvisning och hyllning, men var är Tarantino själv? Förmodligen är det det som är Tarantino. Hur som helst, med det sagt, så kan jag bara konstatera att jag gillar filmen mycket och den är värd en fyra, om än lite svag. En sak som har nämnts tidigare är ju att den som dödade O-Rens pappa skulle vara Bill och efter denna andra titt så kändes det helt säkert att så var fallet. Det var bara att jämföra ringarna på fingrarna, dels på Bill när han snackar med Elle Driver i telefon och dels på ”anime-Bill” efter att han huggit ihjäl O-Rens pappa. Detta kanske bekräftas i tvåan som jag inte sett än (men kommer att se snart).

Bäst gillar jag nog sekvenserna när The Bride (Uma) anländer till Tokyo, åker motorcykel, samtidigt som O-Ren & Co samlas på restaurangen. Grym musik och hur coolt som helst. Bra var också när O-Ren läxade upp sin kollega som var ohyfsad nog att ta upp hennes kines-amerikanska ursprung. Hehe. Animeavsnittet var bra. Jag störde mig på att ”den stora slakten” visades i svartvitt även om övergångarna från och och tillbaka till färg var ganska snygga. Det blev liksom vatten som sprutade och inte blod. Nja. Jag har hört att det hade med censur i USA att göra på nåt sätt. Nån som vet nåt mer? Tofu? (min kommentar: Tofu är en gammal filmforumkompis som var insnöad på bl a asiatisk film). I detta avsnitt såg man också väldigt tydligt vid ett tillfälle att det inte var Uma utan en stunttjej som hoppade runt i den gula dräkten. Lite dåligt, men kanske oundvikligt. Slutfajten mellan O-Ren och The Bride var vacker. Den fallande snön var smått poetisk. En fråga: i slutet visas en kort scen (i svartvitt) med Uma som säger typ: ”How did you find me?”. En man svarar: ”I’m the man”. Var det Bill som sa det sista och när hände detta? Jag fick för mig att det var för fyra år sen under hennes bröllop. Nåja, det kanske framgår av tvåan… Slutbetyget till del ett blir alltså 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hitchcock: Spellbound (1945)

Alfred i profilShinypodden har just nu Hitchcock-tema och senaste pratade de om filmen Spellbound från 1945. Själv var jag säker på att jag hade en text om den på bloggen men det visade sig inte stämma. Det är åtgärdat nu och det handlar om en rejält gammal preblogg-text som skrevs i augusti 2003.

Ingrid Bergman (den ljuvliga) spelar en psykiater, Dr Constance Peterson, som jobbar på en psykiatrisk anstalt. Till anstalten kommer Dr Edwards (Gregory Peck) som ska bli ny chef. Ljuv musik uppstår mellan Bergman och Peck. Snart visar det sig dock att något är fel med Dr Edwards. Han uppvisar en oförklarlig fobi för ränder mot vit bakgrund. Dr Peterson försöker då med psykoanalys få Dr Edwards att minnas vad som kan orsaka denna fobi. Det hela utvecklar sig till en mordhistoria kryddad med minnesförluster och surrealistiska drömsekvenser med scenografi av Salvador Dalí.

Första halvtimmen av den här filmen var en fyra. Det är härligt att se Bergman och Peck, som här gjorde en av sina första filmer (Peck alltså). Det är småroligt och samtidigt mystiskt med Pecks fobi för ränder. Sen blir det tyvärr något av en transportsträcka i mitten (förutom den mystiska drömsekvensen som är rolig) fram till den lite spännande upplösning. Jag vet inte, men jag har en känsla av att producenten David O. Selznick haft flera fingrar med i spelet. Att Alfred kanske inte har fått göra precis som han ville och att det kanske därför inte känns helt som en Hitchcock-film. Jag gillade filmen men den når inte upp till en fyra. Betyget blir 3+/5.

Det finns en scen i slutet av filmen som fick mig att tänka på en identisk scen i Pedro Almodóvars Köttets lustar. Just denna scen har också Hitchcocks speciella stil när det gäller bildlösningar. Ni som har sett båda filmerna vet vad jag tänker på, väl?

Alfred Alfred Alfred Alfred Halvsep

M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)

Fritz Lang är en regissör som har gjort en hel kader med fina filmer. Från tidiga tyska stumfilmer som Metropolis till noir-rullar som While the City Sleeps och Scarlet Street. Min korta preblogg-text om regissörens första ljudfilm M skrevs i juli 2007.

M är en imponerande film på många sätt, särskilt med tanke på att den har några år på nacken. Den känns modern. Klippningen är innovativ, som t ex när man växelvis visar myndigheterna respektive gangstergänget när de på olika platser har runda bordet-samtal om hur de ska stoppa den gäckande barnamördaren (som spelas läbbigt av en vansinnig och visslande Peter Lorre). Inledningen är mycket bra men sen tycker jag filmen har en svacka i mitten när den känns lite som en torr dokumentär utan nån riktig huvudperson. Jag känner att filmen, för mig, har en del likheter med Citizen Kane. Jag känner mig imponerad men samtidigt något distanserad. Filmen tar sig en aning mot slutet då Lorre gör en imponerande desperat insats. Bäst i filmen är gangsterledaren (Gustaf Gründgens), komissarie Lohmann (Otto Wernicke) och Lorre, förstås.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Report (2019)

The Report kändes som en blandning av två andra BOATS-filmerna, nämligen Kathryn Bigelows supertajta Zero Dark Thirty och den svenska filmen Quick. En skillnaden var tyvärr att The Report var svintråkig i princip hela tiden.

Efter visningen pratade Henke om hur filmen Spotlight sopade banan med The Report. Min första tanke var: Spotlight, vad har den med The Report att göra? Ja, det är väl egentligen självklart. Bägge filmerna handlar om det envisa arbetet med att avslöja övergrepp och fel som begåtts, och de som utför arbetet spelar ett sorts schackspel med sin motpart. I fallet Spotlight, den katolska kyrkan, och fallet The Report, CIA.

Men i mitt huvud efter filmen så hade jag alltså främst Zero Dark Thirty och Quick så jag kopplade av nån anledning först inte till Spotlight. Det hade jag dock på ett sätt redan gjort tidigare. Min bloggkompis Filmitch och jag körde ett bloggprojekt för några år sen då jag ”tvingade” Filmitch att titta på ”terrorister i Mellanöstern”-filmer varav en av filmerna givetvis var Zero Dark Thirty. Så här skrev jag i samband med det:

”När jag nu läser igenom min recension [av ZD30] så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål.”

Cirkeln är alltså sluten och vi är tillbaka vid Spotlight.

Varför drar jag paralleller till Quick? Jo, för om man pratar om inkompetenta förhörsledare så kan man ta fram Quick och The Report som två exempel. Det som skildras i de bägge filmerna är ungefär lika obehagligt och omoraliskt. Det handlar om pajaser som får ett väldigt ansvar och som missbrukar det fullkomligt.

Problemet med The Report är alltså att den är tråkig. Det handlar om en (tortyr-)rapport som vår huvudperson Daniel Jones (Adam Driver) har jobbat med i flera år. Den har tagit över hans liv. Frågan är om den nånsin ska göras publik. Filmen lyckas tyvärr inte förmedla nån spänning eller förklara vad det är som gör att man eventuellt inte kan publicera rapporten. Republikanerna vill det inte. CIA vill det inte. Men djupare än så går man inte. Eller så missade jag några detaljer när jag nickade till.

När jag såg The Report kändes det som att man klätt en historia som kanske inte var så intressant i en konspirationsteori-kostym som inte riktigt passade. Det blir underkänt men det är inte jättedåligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer och Movies – Noir för att kolla vad de tyckte om The Report. Kanske kan de komma med en lite positivare rapport än vad jag levererade.

%d bloggare gillar detta: