Det var bara en olycka (2025)

29 oktober, 2026 2 kommentarer

2024 var det påve-thrillern Conclave som var årets familjejulfilm på bio. Ett bra val. Den här gången blev det en lite smalare film. Nämligen den iranske regissören Jafar Panahis dramathriller Det var bara en olycka. Filmen sågs på den klassiska Fyrisbiografen i Uppsala i en fullsatt salong.

Den iranska regimen gillar inte Panahis filmer. De innehåller skarp samhällskritik och det har Panahi betalat ett högt pris för. 2010 dömdes han till sex års fängelse och han förbjöds dessutom att göra film i 20 år. Det har dock inte hindrat Panahi att göra film. 2011 kom This Is Not a Film som smugglades från Iran till Cannes på en USB-sticka.

Det var bara en olycka handlar om Vahid som av en slump träffar sin sadistiska torterare från en tid när han satt i ett iranskt fängelse. Det som avslöjar torteraren är det gnisslande ljudet som hans benprotes gör.

Vahid kidnappar mannen för att begrava honom i öknen. Men kan han vara säker på att det är rätt person? Vahid letar upp fler personer som suttit i samma fängelse som honom själv. Tillsammans ska de avgöra om det är rätt person och vad de ska göra med honom.

Mm, det är ett rätt spännande upplägg det här. Ett mysterium där vi tittare får vänta på klarhet till det absoluta slutet. Det finns en absurd stämning också. En brokig grupp människor (varav en klädd i brudklänning) åker omkring i en skåpbil med en kidnappad man som de ska försöka komma fram till vad de ska göra med.

Spoiler: Plötsligt ringer den medvetslöse mannens mobil och det är hans dotter som berättar att hennes gravida mamma har svimmat. Vad ska de göra nu? De måste ju hjälpa till. Eller? Ja, det vilar som sagt en absurd stämning över filmen.

Vad ska man göra med spöken från ett jobbigt förflutet? Hämnas? Förtränga? Glömma och gå vidare? Ja, det är väl det som filmen försöker behandla. Mm, jag vet inte om det hela gav mig så mycket i slutändan. Filmen är ändå hela tiden intressant och spännande vilket är imponerande med tanke på under vilka förhållanden (ett väldigt begränsat filmteam) den har spelats in.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Duel (1971)

17 oktober, 2026 4 kommentarer

Se där! Stephen Kings första film… höll jag på att skriva. Jag menar förstås att det är Steven Spielbergs debutfilm, Duel, en tv-film som även gick upp på bio senare. Att jag tänker på Stephen King beror nog på att filmens manus bygger på en kort historia som King lika gärna hade kunnat skriva. Nu är det istället Richard Matheson som ligger bakom den och även filmens manus.

Matheson har skrivit mängder av historier inom skräck och sci-fi, bl a I Am Legend (som filmatiserats inte mindre än tre gånger) och ”The Enemy Within”, det klassiska avsnittet av Star Trek: TOS där kapten Kirk delas upp i en ”ond” och en ”god” personlighet.

I Duel spelar Dennis Weaver en affärsman som bilar genom den kaliforniska öknen på väg hem efter ett möte. Det är typiskt Spielberg. Vi får se en villaförort där fru och barn väntar på att pappa ska komma hem, precis som Steve Martin i Planes, Trains and Automobiles (Raka spåret till Chicago).

Istället för John Candy träffar Weaver här på ett annat typ av ”monster” i form av en gigantisk och rostig tankbil som verkar vara på dåligt humör. Det hela utvecklar sig till en katt och råtta-lek som blir allt mer farlig för Weaver.

Jag gillar verkligen Duel. Steven Spielberg visar direkt att jag är i de trygga händerna på en regissör som kan sin sak. Monstret presenteras perfekt, precis lagom mycket. Vi får aldrig se föraren, och han kanske är snäll ändå som låter Weaver passera med sin fåniga lilla nätta röda bil. En Plymouth Valiant enligt the interwebs. Obs! Alltså inte enligt AI då jag har stängt av AI i mina sökmotorer, vilket jag rekommenderar alla att göra.

Monstret är som sagt stort, rostigt, tornar upp sig bakom Weaver, och går inte att lita på, speciellt eftersom vi inte får se föraren. Less is more, precis som i Hajen. Det är så bra filmat, i början helt från Weavers perspektiv i sin bil, och ljudbilden med tankbilens vrålande motorer och kraftfulla tuta bidrar till skräcken. Jag gillar även de öde ljuden från fåglar, flugor, hästar och natur.

Vi befinner oss även i white trash- eller hillybilly-land så när Weaver stoppar med sin bil och kliver in på en diner så kan han med sin något snobbiga stil inte lita på några av gästerna där heller. Så, nej, han har inget att hämta hos sina medmänniskor. He’s on his own. Plymouth Valiant vs Peterbilt 281. Men Weaver har sitt trumfkort. Attachéväskan!

Ja, filmen har humor och det gillar jag. Weaver lyssnar på lustiga radioprogram under sin färd. Nån form av ”Ring P1” i Kalifornien kanske. Nån lyssnare ringer in och förklarar att: ”I play meat”. Ok. Även personerna Weaver träffar på vid sidan av vägen är ofta lustiga personligheter, original. Jag kom lite att tänka på en road trip för länge sen längs med Route 66.

Filmens titel syftar förstås på dueller i vilda västern och vi bjuds på en homage till Sergio Leones spaghettivästern-filmer. De två kombattanterna står ansikte mot ansikte och Spielberg zoomar in på ögonen. Salsola tragus rullar förbi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Roadmovie, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , ,

Dirty Harry (1971)

24 september, 2026 4 kommentarer

Jag tror jag har sett Dirty Harry tidigare men det var i såna fall evigheter sen. Det kan också vara så att jag faktiskt inte har sett den men tror att jag har gjort pga ikoniska klipp och citat (”‘Do I feel lucky?’ Well, do you, punk?”). Nu vet jag dock att jag har sett den!

Jag mindes i princip ingenting vilket gjorde filmupplevelsen fräsch och rolig. Det hela inleds med helt makalösa förtexter till tonerna av underbart funkig och jazzig musik av Lalo Schifrin (som för övrigt gjort musik till mängder av andra filmer och han ligger även bakom Mission: Impossible-temat).

Det förekommer ingen dialog under förtexterna utan vi får bara se Harry (Clintan) undersöka en brottsplats – en ung tjej har skjutits ihjäl när hon simmade i en pool på en skyskrapas tak – och sen klura ut av skytten var måste ha befunnit sig. Effektivt berättat.

Vi har alltså att göra med en seriemördare som kallar sig Scorpio och som mördar kvinnor, svarta, gays och präster. Ingen slipper undan. Han efterlämnar sig brev precis som Zodiac-mördaren. Harry jobbar på fallet, som vanligt ensam. Tror han. För han blir ju påtvingad en partner av sin chef. Klassiskt! Nu är frågan om de två ska komma överens och även om partnern ens ska överleva utredningen.

Ja, det finns mycket som är klassiskt i den här filmen. Vi får spaning, stakeouts och nakna tjejer. Harry pratar även ner en självmordshoppare från en skyskrapa bara så där i förbifarten. Och under lunchbreaket passar han på att stoppa bankrånare och yttrar den klassiska (igen!) punk-repliken. Finns det nåt Harry inte kan? Ja, möjligen att göra sin chef nöjd.

Dirty Harry är helt klart en föregångare till bl a Dödligt vapen– och Die Hard-filmerna. Förutom att prata ner en självmordshoppare som i Dödligt vapen bjuds vi även på en Simon Says-lek som i Die Hard 3. Plus att motvilligt paras ihop med en partner. Obs! Nu är det möjligt att andra tidigare filmer använt sig av liknande grepp men Dirty Harry är nog den film som har gjort mest avtryck.

Det är kanske lite Taxi Driver-vibbar också med nattliv, strip joints och prostituerade. Det är även en väldigt mörk film, rent bildmässigt menar jag då. Nattetid så går det knappt att se vad som händer. Även handlingen är kolmörk. Här mördar man barn och unga flickor utan hänsyn vare sig från Scorpio eller filmen.

Slutligen var det kul att se Andrew Robinson i rollen som psykopatmördaren Scorpio. Robinson är ju för mig mer känd som Garak i Star Trek: Deep Space Nine (yay!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Förtexterförtexter

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Stepford Wives (1975)

8 augusti, 2026 4 kommentarer

Det första jag konstaterar när jag börjar titta på The Stepford Wives är vilka rådjursögon Katharine Ross har. Helt galet.

Ja, eller det första jag konstaterar är att filmstudion som ligger bakom filmen heter Palomar Pictures. Inte nån av de stora bolagen alltså och jag hade inte hört talas om dem tidigare även om de ligger bakom filmer som Sleuth, The Heartbreak Kid och The Taking of Pelham One Two Three.

Nåväl. The Stepford Wives påminner lite om Invasion of the Body Snatchers. En efter en av fruarna i den lilla staden Stepford tas över och förvandlas till den perfekta hemmafru-roboten. Vem kan man lita på? Filmen är lite av ett mysterium och Ross är publikens substitut som försöker reda ut vad som egentligen pågår. Det hela blir lite av en skräckis mot slutet, och just det absoluta slutet gillar jag. Det kunde bara sluta på ett sätt kändes det som. Nåt annat hade varit att fega ur. Jag undrar hur remaken från 2004 med Nicole Kidman slutar. Vågar den?

Jag kanske även borde nämna att filmen bygger på Ira Levins roman med samma titel. Så, då har jag gjort det. Levin skrev också The Boys from Brazil som ju även den blev film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Eiger Sanction (1975)

31 mars, 2026 6 kommentarer

I The Eiger Sanction hittar vi Clintan som Jonathan Hemlock, en historieprofessor, konstsamlare, bergsklättrare och före detta lönnmördare. En multikonstnär. Take your pick. Han har tidigare jobbat för nån typ av hemlig spionorganisation men har slutat. Tar han ett till ”sista” jobb? Ja, givetvis. Uppdraget går ut på att delta i en klättringsexpedition som ska bestiga berget Eiger i de schweiziska Alperna, och samtidigt klura ut vem som är förrädaren i gruppen.

Handlingen i filmen låter som tagen ur en Alistair MacLean-roman men i det här fallet är det Trevanian som ligger bakom bokförlagan med samma namn som filmen.

Inledningen kändes som en Bond-film. John Williams står för musiken som var väldigt dramatisk och påminde mig lite om Ennio Morricones tema till den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken. Allt känns även väldigt europeiskt vilket inte är så konstigt då filmen inleds i Zürich.

Hemlock besöker sin uppdragsgivare, kallad Dragon, på den där mystiska organisationen och även här är det väldigt mycket Bond över det hela. Dragon är mer av en Bond-skurk än Bond-skurkarna själva. Han är en albino-nazist som överlever genom att vistas i mörker och få ständiga blodtransfusioner. Haha! Det är inte så konstigt att filmen i Sverige fick heta ”Licens att döda”. Notera att Bond-filmen Licence to Kill från ’89 i Sverige fick heta ”Tid för hämnd”. Oh, the joy of svenska filmtitlar.

Det kanske bästa, nej, det bästa med filmen (förutom George Kennedy) är dess klättringsscener. De är helt otroliga. Fotot är strålande liksom miljöerna förstås. Först när Clintan behöver träna upp sina klättrings-skills i Monument Valley genom att bestiga The Totem Pole. Sen när Eiger ska besegras (?). Clintan gör dessutom det mesta av klättringen själv à la Tom Cruise. Det var han tydligen väldigt noga med.

Det som sänker filmen för mig, likt en klättrare som sänker sig ned längs El Capitan med ett rep, är att den inte har åldrats speciellt väl. Filmen är misogyn och rasistisk. Om man ska vara snäll så får åtminstone i princip alla grupper sig en släng av sleven. Ingen går fri. Det görs narr av: svarta, kvinnor, den amerikanska ursprungsbefolkningen, bögar… och stammare.

Jag kanske borde inse att det var en annan tid och bara acceptera filmen som ett barn av sin tid. Men så tänker jag på en film som The French Connection där huvudpersonen Popeye är ett rasistiskt svin. Skillnaden där är att det är rollfiguren som är som han är och filmen bara visar upp det. I The Eiger Sanction är det filmen i sig som agerar mobbare.

Slutligen kul att norska Ringnes tagit sin ”Til tops, bestefar”-reklam härifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

George Kennedy: ”Til tops, Clintan!”

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Snöfilm, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Hindenburg (1975)

29 januari, 2026 4 kommentarer

Jag undrar om det är korrekt att kalla The Hindenburg för en BOATS (Based On A True Story). Ja, filmen bygger på de verkliga händelserna kring Hindenburg-katastrofen 1937 men den historia filmmakarna har kokat ihop här känns lite väl osannolik. Men, men, jag taggar den med BOATS-taggen i det här blogginlägget, trots allt.

Filmen inleds och jag tror först att jag tittar på fel film. Vi får se en (autentisk?) journalfilm från 1937 där New York-bor är ute och protesterar mot att Hindenburg skulle komma till USA. De håller skyltar med texter i stil med ”Jesus – not Hitler”.

Efter det följde en liten svartvit minidokumentär, med en fånig berättarröst, om luftfarkostens historia, från de första ballongerna till zeppelinarna. Jag vet inte, det kändes inte som det var rätt film jag hade fått från Cineasterna.

Nu började dock filmen på riktigt och det var ett mysigt och mustigt matinéäventyr som väntade. George C Scott spelar en tysk officer som får i uppdrag att sköta säkerheten ombord på Hindenburg eftersom det finns misstankar om ett eventuellt sabotage.

Förutom Scott så har vi en hel kader med kända skådisar som spelar besättning och passagerare ombord. Främst är väl Anne Bancroft som grevinnan Ursula von Reugen (härligt namn). Jag kände igen många av skådisarna även om jag ofta inte kunde namnen på dem. Det var kul att se en ung René Auberjonois som en korthaj. Auberjonois spelar ju Odo i Star Trek: Deep Space Nine (yay!).

Jag påmindes lite om Titanic. En resa i ett skrytbygge på väg mot undergången som vi vet kommer att komma och med en stor skådespelarensemble.

Hur skulle man göra resan över Atlanten intressant? Ja, man har gjort det till en sorts pusseldeckare där Scott försöker klura ut vem som är förrädaren. Och så har man lagt in en spänningssekvens där skeppets duk spricker och måste lagas. Lite på samma sätt som att man la in en hajattack i Kon-Tiki.

Det är först under den sista kvarten som filmen blir en katastroffilm. Och jag tyckte avslutningen var ganska effektiv och funkade. Man har använts sig av en lite udda klippning med plötsliga stopp i de annars rörliga bilderna.

Filmens regissör är för övrigt Robert Wise som förutom t ex The Day The Earth Stood Still och The Haunting gjort en annan film om ett skepp. Nämligen Enterprise i Star Trek: The Motion Picture (aka The Slow Motion Picture, inget yay! här).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Following (2024)

3 januari, 2026 2 kommentarer

Following är en sydkoreansk rulle som jag såg inför min årsbästalista över 2024 års bästa filmer. Den utspelar sig i en värld av influerare, sociala medier och övervakningskameror. I fokus är mäklaren Jeong-tae som har en udda hobby. Han går in i sina kunders bostäder när de inte är hemma och liksom tjuvkikar på deras liv, tar foton som han sätter upp på nån sorts hall of fame-vägg i sin man cave hemma.

Förutom att fota föremål i sina kunders hem så hjälper han även till att fixa små vardagsproblem för dem (utan att de vet om det), som t ex sneda skåpdörrar, droppande kranar och trasiga lampor. Har Jeong-tae nån form av diagnos eller är han bara ovanligt nyfiken?

En av hans kunder är So-ra, en ung kvinnlig influencer som lever två liv. Ett på sociala medier och ett i verkligheten. Ja, det gör vi väl alla, mer eller mindre. I fallet So-ra så är det mer. Jeong-tae blir besatt av So-ra och börjar stalka henne. Ja, som sagt, bara väldigt nyfiken eller nåt mer? Jag får lite vibbar av Robin Williams-filmen One Hour Photo.

En bit in i filmen händer nåt oväntat. Oväntat för att jag hade fått känslan att det jag såg var, eller skulle utveckla sig till, nån form av romantisk komedi. Nu blev det istället en mysteriethriller med film noir-vibbar och Jeong-tae hamnar i en rejäl knipa. Som vanligt med sydkoreansk film så kan man förvänta sig det oväntade, framför allt vad gäller tonen i filmen. Komedi, tragedi, thriller, drama, fars. Ja, det går fort i hockey.

Jag gillar att vi även får ta del av det hela från polisens sida. Spoiler: ja, det sker nån form av brott som polisen utreder. Och återigen så väljer en sydkoreansk filmskapare att framställa poliserna som inkompetenta. En sak som dock överraskade mig en del var att det inte regnade, vilket det ALLTID brukar göra i sydkoreansk film.

Fråga: ska man skriva koreansk film istället för sydkoreansk film eftersom det är så uppenbart att man inte menar nordkoreansk dito?

Slutligen: nej, Following hamnade inte på min topplista över 2024 års tio bästa filmer, men på topp-30 kanske den platsar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Mysterium, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Exhuma (2024)

21 augusti, 2025 4 kommentarer

Exhuma handlar om en grupp koreanska spökjägare, exorcister, shamaner och geomanter som får i uppdrag av en familj att rädda livet på en liten bebis genom att flytta graven till en gammal släkting vars ande hemsöker bebisen och resten av familjen. Well, man ska väl kanske inte flytta graven utan flytta kroppen till en ny plats. Ja, men då kan man väl säga att man flyttar på graven. Hur som helst, exhumering betyder just att gräva upp någon som är begraven.

Som svensk känns det inledningsvis som att det handlar om kvacksalvare på fel sida om gränsen mellan vidskepelse och vetenskap. Men det visar sig snart att det här är på fullt allvar i Östasien och i Sydkorea och Japan i synnerhet. Om du har problem med hemsökelser i Sydkorea, who ya gonna call? Exhuma-gänget!

Jag gillade den interna jargongen mellan de fyra i spökjägar-gruppen. Det gnabbas och pikas mest hela tiden men när det är dags för en dansritual är det allvar och fullt fokus. De har helt enkelt koll på sina grejer. Ja, fram tills att de inte har det. Ledare av gruppen är  Sang-deok som spelas av ingen annan än Choi Min-sik, Oldboy himself. Det var mycket trevligt att se honom igen. Förresten så vet jag inte om Sang-deok egentligen var ledare i gruppen. Alla var ganska likvärdiga, men han var åtminstone äldst.

Ett tema som tar mer och mer plats i filmen är förhållandet mellan Japan och Korea/Sydkorea som historiskt har varit minst sagt infekterat och det verkar det i viss mån fortfarande vara. Det verkar sitta i de så kallade väggarna. Och det infekterade förhållandet fortgår även i andevärlden. Muahaha.

Exhuma var en trevlig och lite annorlunda upplevelse. Det är alltid intressant att se filmer från andra länder som inte är anpassade för andra marknader utan känns gjord för lokalbefolkningen, i det här fallet sydkoreaner. Nu har den ändå gjort varvet runt på diverse filmfestivaler världen över. Bl a visades den på Stockholm Filmfestival i höstas.

Filmen är för lång (yes, I said it) och har i alla fall ett slut för mycket. Många twistar och ritualer blir det. Ett pluspoäng ska Exhuma har för found family-känslan. Det är alltid positivt i mina ögon.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Found family, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Caddo Lake (2024)

13 augusti, 2025 4 kommentarer

Caddo Lake är, känner jag, en ganska ouppmärksammad film som kom förra året. När jag nämnde den som en bubblare under poddningen om 2024 års bästa filmer med Shinypodden var det ingen av mina tre poddvänner som hade hört talas om den.

Filmen handlar om två familjer med trassliga förflutna som båda bor i närheten av den märkliga och mystiska sjön Caddo Lake på gränsen mellan Louisiana och Texas. Miljöerna som det hela utspelar sig i är träskigt underbara. Ett sånt där landsbygds-USA som funkar väldigt bra på film. Jag menar: övergivna och rostiga oljeriggar i en träskliknande sjö. Underbart!

Mina tankar gick till filmer som The Peanut Butter Falcon, Mud, Rebel Ridge och Hold the Dark. Thrillerdramer i amerikanska landsbygdsmiljöer.

I de två huvudrollerna ser vi Eliza Scanlen (okänd för mig men jag har tydligen sett henne i Little Women) som Ellie och Dylan O’Brien (från The Maze Runner-filmerna) som Paris. De känner inte varandra men deras vägar kommer att korsas på mer eller mindre mystiska sätt. I rollen som Ellies mamma ser vi Lauren Ambrose som jag ju känner igen som den rödhåriga dottern i Six Feet Under (fasiken, vilken bra serie det var!).

I filmen färdas man mycket, helt naturligt pga sjön, med båt. Båt, det har nåt som färdmedel. Med en bil måste man följa en byggd väg. Med båt har du fritt spelrum på ett vattendrag. Jag kom att tänka på det när jag nyligen var på semester i Norge och insåg hur båten är oslagbar i en natur med fjordar. Istället för fyra timmar med bil så kan man ta båten över fjorden på en kvart för att besöka din fjordgranne.

Vi har inslag av miljö- och klimatproblematik i filmen. Det är torka, ett varmare klimat, grundare vatten i sjön som ändrar förutsättningarna för dem som bor där. Lite Erin Brockovich-vibbar ser jag att jag skrev i mina anteckningar. Då får jag lita på mig själv.

En sak jag ledsnat på – förutom när en film börjar med en helt svart bild men där vi hör ljud av det som händer, vilket man nog inte gjorde här men däremot i Good One fast jag glömde skriva det i min text om den – är bilder tagna från luften med drönare. Varenda j-vla youtuber kan ju göra det nu. Det var skillnad när det behövdes en helikopter.

I Caddo Lake förekommer drönarbilder ofta plus att man även använder en del cgi som stack ut. Jag kan inte påminna mig om att varken cgi eller drönare användes i t ex The Order och just därför var filmfilm-känslan så mycket större i den. Obs! Självklart användes visuella effekter i The Order men de var sömlösa.

En bit in i filmen, oväntat långt in faktiskt, kommer en twist som jag inte såg komma. Och nu kommer det spoilers. Be warned. Det hela blir en tidsreseparadoxfilm i stil med The Endless och Predestination. Jag undrar om filmen hade blivit bättre om man hade skippat dessa övernaturliga inslag och bara fokuserat på familjedramat. Nu blev allt lite förvirrat och jag, precis som rollfigurerna, hade svårt att hålla koll på vem som var vem och framförallt när vem var vem.

Men i slutändan så blev det ändå en ganska stark film om att försöka återuppleva viktiga ögonblick i ditt liv där man ville att saker kanske kunnat gå annorlunda. Oh, if only… Om det inte vore för om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Longlegs (2024)

24 juli, 2025 4 kommentarer

Efter att ha sett och gillat Heretic såg jag fram emot att kolla in en annan skräckissnackis. Nicolas Cage skulle vara med och oavsett om Cage går full Cage eller inte så borde det borga för nåt sevärt. Men tyvärr blev jag lika besviken på Longlegs som jag blev förtjust i Heretic. Inledningen var hyfsad. Vi får träffa Maika Monroe som synsk FBI-agent som utreder ett fall med synnerligen läbbiga seriemord. Hennes chef spelas av Blair Underwood som jag kände igen från klassikerserien Lagens änglar. Jag gillade försöket att få till en Zodiac-liknande stämning med kodspråk och pusseldeckarinslag. Men i övrigt var det inte bra trots ockulta satanism-vibbar. Cage kändes bortkastad, oigenkännlig och mest larvig. Orimligheterna avlöser varandra och handlingen är för mig fullkomligt obegriplig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 1, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg