Eastern Promises (2007)

David Cronenberg! Ja, det är dags för ytterligare ett omdöme om en film från Brandons pappa. Idag handlar det om Eastern Promises. När jag tittar in på filmens IMDb-sida noterar jag att den har fått genrerna ”action” och ”crime”. Nja, jag vet inte om jag håller med. Jag skulle snarare kalla det en dramathriller, precis som Wikipedia gör. Ja , svenska Wikipedia alltså. Engelska Wikipedia kallar den en gangsterfilm. Ja, gangsterdramathriller, det känns rätt. Min preblogg-text skrevs i januari 2008.

Jag gillade Cronenbergs förra film A History of Violence. Den kändes äkta på något sätt. I hans nya thriller som utspelas bland ryska maffian i London gör Viggo Mortensen en sån där insats där en skådis dominerar duken så fort hen är med. Just Mortensens insats är tyvärr det bästa och kanske det enda som är på toppnivå i filmen. Hela historien med Naomi Watts barnmorska som börjar gräva i en ung rysk flickas förflutna känns lite märklig. Varför agerar hon som hon gör? Cronenberg ger en del förklaringar men det räcker inte. Watts rollfigur känns helt enkelt inte trovärdig. Fast ok, samspelet mellan Watts och Mortensen är intressant, speciellt med tanke på Mortensens egen roll i dramat. Den sanslösa bastuscenen gör nästan att filmen får en fyra men där A History of Violence kändes skarp och levande känns Eastern Promises (aningen) platt och trött. Det blir ”bara” en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A History of Violence (2005)

David Cronenberg! Jag har sett många av hans filmer men det finns inte så mycket om dessa på bloggen. Han dyker på två årsbästalistor: 1983 och 1986 (ni vet vilka filmer det handlar om). Och så finns det en text om Naked Lunch (den filmen hamnade inte på nån årsbästalista). Under en period gjorde Cronenberg filmer med Viggo Mortensen i huvudrollen. Den första var A History of Violence och min prebloggtext om den skrevs i oktober 2006. Det kan hända att det dyker upp en kort blänkare om Eastern Promises nu på onsdag.

Viggo Mortensen gör huvudrollen som familjemannen Tom Stall som driver ett kafé i en sömnig småstad i Indiana. Tom lever sitt lugna liv tillsammans med sin fru Edie (Maria Bello) och vardagen består av vanliga problem: tonårssonen som håller på att bli självständig och lilla dottern som har mardrömmar. Detta lugna liv förbyts dock till motsatsen då Tom visar prov på dolda talanger då han dödar två rånare på kaféet, vilket leder till att en gangster (Ed Harris) dyker upp och påstår att Tom egentligen heter Joey och är en gangster från Philadelphia.

Det kändes som att David Cronenberg tagit fram rubanken och hyvlat ner de mest spretiga formerna av sig själv som regissör. Man kan ju tycka att det då skulle bli platt, tråkigt och opersonligt men det känns faktiskt som det är tvärtom. Nu gillar jag väl ändå många av Cronenbergs tidigare filmer där sex, våld, obehag och äckel är ganska viktiga ingredienser. Faktum är att just dessa teman är viktiga ingredienser här också, fast kanske inte på det där explicita sättet där det liksom dominerar. Här finns det istället under ytan hela tiden för att då och då poppa upp, blixtra till och ge vissa scener en extra intensitet. Riktigt bra är det faktiskt.

När det gäller Mortensens förmåga att axla en huvudroll i en sån här typ av film så tycker jag han är perfekt. Just för att han inte sysslar med nåt extravagant överspel så blir hans karaktär trovärdig. Jag tycker även samspelet funkar bra med Maria Bello (som blivit en liten favorit på sistone). Ed Harris är givetvis bra och sen måste jag nämna William Hurt som gör en kort men bra och obehaglig insats i filmen.

Mmm, själva temat i filmen tål att funderas över. Våld föder våld, inte bara hos de som man utsätter våldet för utan även hos ens egna och de som ser upp till en (i det här fallet är det sonen i familjen som tar efter sin far). Kan man nånsin bli kvitt sitt förflutna? Det kanske inte ens är nåt att sträva efter. Det går liksom inte att begrava hur man än försöker.

För mig funkade kombinationen av familjedrama och thriller bra. När våldet väl förekommer så blixtrar det liksom till i filmen, precis som det blixtrar till i huvudet hos Tom. Ja, jag gillade våldsscenerna, de kändes som spetsiga pärlor i ett hela tiden spännande drama med en mystisk kvalitet. Slutscenenerna är helt underbara. Som Czechflash skriver i sin recension så sägs väldigt mycket med ansiktsuttryck, blickar och till synes små handlingar. Filmen slutar i rätt ögonblick (min kommentar: ja, det var ju ett statement som kom från ingenstans).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kom även att tänka på Sean Penns filmer som regissör. De teman som tas upp i A History of Violence känns verkligen igen, bl a från The Indian Runner där ju Mortensen spelar en av huvudrollerna. Faktiskt så skulle Mortensens rollfigur i A History of Violence symboliskt kunna vara samma person som i The Indian Runner fast 15 år senare. DS.

À la folie… pas du tout (2002)

I huvudrollen i À la folie… pas du tout, eller Vansinnigt förälskad som den heter på svenska, ser vi Audrey Tautou. Det här var precis efter succén med Le fabuleux destin d’Amélie Poulain och Tautou var stekhet, den tidens It girl, och skulle bli en stor stjärna internationellt. Men när jag kollar på hennes IMDb-sida så verkar hon efter 2006 års The Da Vinci Code mestadels ha hållit sig på hemmaplan i Frankrike. Jag undrar om det har med språket att göra, att hon har en viss fransk brytning i sin engelska som gör att hennes roller är begränsade i engelskspråkiga filmer? Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Audrey Tautou spelar studenten Angélique som blir kär i en gift läkare. Hon hoppas att han ska lämna sin gravida fru men läkaren dyker varken upp på middagen som hon planerat eller resan till Florens. Nåt verkar konstigt.

<spoiler>
Vad som är fel får vi se efter ungefär halva filmen. Då spolas den nämligen tillbaka från början och vi får se det som har hänt en gång till, fast denna gång ur läkarens perspektiv. Då visar det sig att de två bara träffats ytligt ett fåtal gånger men att Angélique har blivit besatt och lever i en drömvärld där hon tror att de två har inlett ett förhållande. Hon gör dessutom allt för att läkaren och hans fru ska skiljas. Hon stoppar inte ens vid mord.
</spoiler>

Det var faktiskt en rätt så rolig idé med en film som börjar som en sockersöt kärlekshistoria med övergår i en sorts thriller à la Farlig förbindelse. Men något saknas trots knorren (som avslöjas i spoiler-delen ovan). Jag känner inget för karaktärerna. De är som pappfigurer. Det blir för ytligt. Även med knorren blir delar av filmen förutsägbar. Filmen får trots en bra idé inte godkänt av mig: 2+/5, och då gillar jag ändå slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Buenos Aires 1977 (2006)

Idag blir det en gammal preblogg-text om en film, Crónica de una fuga som originaltiteln lyder, som jag såg under 2006 års Stockholm Filmfestival. När jag läser de sista meningarna i min lilla text påminns jag hur mycket en visning, en festivalvisning, verkligen kan lyfta en film(upplevelse).

Buenos Aires 1977 är ett intensivt drama som avslutas som en ”sitta på helspänn”-thriller om fyra män som försöker fly från fångenskap under juntatiden i Argentina på 70-talet. Riktigt bra var detta! Det är en otäck och närgången skildring av hur människor bryts ned av rädsla och hot om våld. Det är också en film om människors vilja att leva, att ha kvar sitt mänskliga värde trots att man behandlas som djur. Dessutom är den som sagt en riktig nagelbitare mot slutet. Nåt som lyfte filmen, som skildrar en verklig händelse, och själva visningen var att en av männen som var med om flykten, Claudio Tamburrini, fanns på plats på biografen Sture och intervjuades efteråt. Tamburrini kom till Sverige efter flykten och har även skrivit boken som filmen bygger på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Spanish Prisoner (1997)

Det känns som att postern försöker antyda att filmen är en pusseldeckare

David Mamet, vad har vi på honom? Nja, han är nog ingen personlig favorit i alla fall. Däremot har han ju skrivit mängder med manus till både teaterscenen och den vita duken. Enligt IMDb bygger hela 46 filmer på hans manus. Varför är han inte nån personlig favorit? Mm, som regissör har det nog att göra med den där nollställda stilen som han vill att hans skådisar ska agera med. Min preblogg-text om The Spanish Prisoner skrevs i december 2003.

David Mamet har skrivit manus till mängder av filmer: The Postman Always Rings Twice och The Untouchables bl a (min kommentar: hallå! Glengarry Glen Ross!). Konspirationen, som Czech (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) tipsat om tidigare, har han både skrivit och regisserat. Den handlar om forskaren Joe (Campbell Scott) som precis har gjort ett genombrott i sin forskning och företaget han jobbar på kan tjäna miljoner. Joe själv vill också få ut nåt av det hela och litar inte riktigt på sina chefer. Till synes av en slump träffar han Jimmy, oväntat gestaltad av Steve Martin, som vill hjälpa Joe att få ut de pengar han förtjänat. Men… för att citera Di Leva: vem ska jag tro på tro på tro på när tro på när allt är så här?

Det finns en Hitchcock-känsla i filmen får jag nog lov att säga. Oskyldig snubbe blir indraget i nåt mystiskt och man vet inte riktigt vad som pågår, det känner vi igen. Det betyder inte att det är dåligt alls (min kommentar: haha, nej, varför skulle det göra det?!). Manuset är väldigt genomtänkt. Små detaljer som händer i början av filmen får betydelse och man förstår vad som har hänt och varför.

Skådisarna känns träiga precis som Czech skrev på Filmtipset (min kommentar: saknar fina gamla Filmtipset; Letterboxd är inte alls samma sak). Om det var meningen eller ej (att skådisarna är träiga) spelar egentligen ingen roll (för mig). Det är ju vad man upplever själv som är det viktiga. Träigheten verkar vettig när det gäller vissa av rollerna, de som senare visar sig vara bedragare. En sån person som verkar oskyldig och lite tråkig tror man ju inte kan vara bedragare. När det gäller huvudpersonen Joe så hade jag gärna sett lite mer känslor. Det blev lite tråkig som det var nu. Då och då tänkte jag på David Finchers The Game som ju kom samma år och som i mitt tycke är bra mycket bättre. Där känner man verkligen Michael Douglas förvirring och desperation. Här kommer den inte fram lika bra. Men, men, filmen är sevärd om än lite torr för min smak. 3/5 (min kommentar: oj, där var jag snäll!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Ipcress File (1965)

Michael Caine! Sill going strong. Det börjar bli Max von Sydow-varning på Caine. Förra året såg vi honom i bl a Tenet. Senare i år är det biopremiär för Twist, en Oliver Twist-filmatisering i modern tappning med Caine som skurken Fagin. Förutom det är Caine även med i dramakomedin Best Seller OCH enligt IMDb är han med i tre pågående filmprojekt. Inte illa för en 88-åring (som klev ut från trailern och in i rollen). Min kortkorta preblogg-text om The Ipcress File skrevs i december 2003.

Michael Caine spelar en brittisk (vad annars?!) spion som söker efter forskare som kidnappats från England.

The Ipcress File är en småputtrig film där man inte vet vem som är vän eller fiende. Caine är bra som den olydige men duktige spionen Palmer. Regissören använder ideligen olika fantasifulla kameralösningar med nånting i förgrunden som liksom ramar in det som äger rum i bild. Det filmas mot speglar och genom glasögon hela tiden. Detta gick till överdrift eftersom det förekommer i princip i varje scen. Mot slutet tar filmen en intressant vändning och blir ganska spännande. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Screamers (1995)

Det känns som att jag motsäger mig själv i den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om Screamers. Det är en b-film men samtidigt känns den inte b. Peter Weller är träig men jag gillar honom. Ok?

Jag råkade hitta den här science fiction-rullen på Headweb (min kommentar: Headweb. Det här var länge sen.) och eftersom det var just sci-fi så kunde jag inte låta bli att kolla in den även om titeln signalerade b-film. Screamers är smeknamnet på en sorts små dödsbringande minirobotar. När de anfaller med sågklingor vilt snurrandes så låter de nämligen höra ett högt skrikande ljud. Filmen utspelar sig på en avlägsen gruvplanet där två fraktioner krigar. Peter Weller (japp, RoboCop) spelar huvudrollen som chef över en liten sektion med soldater som strider för den ena sidan i konflikten.

Jag får väl erkänna att det här nog var en b-film. Men det är en stilren och snyggt gjord film. Jag får känslan av att det är en film med ganska låg budget med där filmmakarna ändå lyckats bra med att få till en film som inte känns b. Historien som berättas är dock alltför blek och enkel. Filmen har en del charm, bl a pga av sköna specialeffekter gjorda utan cgi, och sen gillar jag faktiskt Peter Weller även om han kanske kan anklagas för att vara träig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Green Zone (2010)

Green Zone är nog en av Paul ”Mr Shaky Cam” Greengrass minst kända filmer (troligen för att det även är en av hans sämre). Det är en krigsfilm (of sorts) där Matt Damon letar efter, men inte hittar, massförstörelsevapen i Irak. Min preblogg-text skrevs i maj 2010.

Den handhållna kameran störde mer än den gav nerv. Dessutom går det hetsiga fotot inte riktigt ihop med konspirationskänsla. Det funkade bra i Bourne-filmerna och i Bloody Sunday men inte här. Historien i filmen kändes meninglös. Den gav mig inget. Miller (Matt Damon) var maktlös. Det fanns ingen spänning, ingen konspiration att avslöja, eftersom vi redan visste vad som skulle avslöjas (att det inte fanns några WMDs). Berättandet är enformigt, och jag är helt ointresserad av rollfigurerna. Ja, det känns inte som riktiga människor ens. Och när en film inte har intressanta rollfigurer så måste historien, actionscener, vara nåt extra. Det var det inte här. Det är bara ett virrvarr av gränder i Bagdad. Helikoptrar åker kors och tvärs. Man skjuter med kulspruta. Man gör det mesta utom att hitta dabbeljuemdis. Nåt jag ändå gillade var kontrasten mellan hur det var ute i Bagdads krigsmiljö jämfört med hur det var inne på palatset med pool, stor lunchmatsal, och olika typer av myndighetsamerikaner. Och så har Matt Damon har ett obehagligt nollställt ansikte ibland. Man vet liksom inte om han i nästa ögonblick ska brista ut i gråt eller skjuta nån i skallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Hidden (1987)

The Hidden känns som en ganska lökig och möjligen bortglömd 80-tals-thriller. Kyle MacLachlan är med! Det var hans tredje film efter att ha jobbat med David Lynch i kalkonen Dune och den hyllade Blue Velvet. Några år efter The Hidden återkom MacLachlan till Lynch i och med Twin Peaks. Min text om The Hidden skrevs i juni 2008.

Kyle MacLachlan spelar en något stel men smart FBI-agent på jakt efter en mystisk och brutal mördare som gäckar polisen i stan. Jag tror det var i Los Angeles som det hela utspelar sig. MacLachlan samarbetar med den mot FBI-agenter skeptiske kommissarien Tom Beck (Michael Nouri). 80-talskänslan är stark med biljakter, slitna polisstationer och munhuggande mellan poliser. Specialeffekterna är gjorda utan cgi – här är det riktiga modeller som gäller. Filmen är inget man tar på allvar direkt, men den är underhållande och det är gott så. Det känns som MacLachlan här fick en del inspiration för sin roll som Dale Cooper i Twin Peaks. Han är så där nördigt strikt på ungefär samma sätt som i Twin Peaks. Det blir godkänt till The Hidden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Point Blank (1967)

Under mitt Överleva i vildmarken-tema såg jag western-rullen Death Hunt där man hittar Lee Marvin i en av huvudrollerna och Angie Dickinson i en roll som borde ha varit större. Den filmen återförenade de båda skådisarna som redan 1967 var med i thrillern Point Blank som regisserades av John Boorman som senare kom att göra favoritfilmen Deliverance. Min text om Point Blank skrevs i december 2003.

Lee Marvin blir lurad av sin kompis Reese och hamnar i fängelse. När han släpps fri är det hämnd som gäller och framförallt att få igen pengarna som han förlorade.

Point Blank är en lite lustig film där Marvin spelar en tystlåten obeveklig snubbe som bara har hämnd i sinnet. Han går fram som en ångvält utan att för den skull döda folk till höger och vänster. Angie Dickinson var en trevlig bekantskap. Synd att hon inte blev ett större namn (min kommentar: hon blev alltså inte det?).

Filmen består av en rätlinjig handling men med tillbakablickar då och då inkastade som korta sekvenser. Det är nästan åt det surrealistiska hållet ibland, vilket inte kändes helt naturligt (min kommentar: jag antar att jag tyckte att det skar sig med resten av filmens handling och stil i övrigt?). Regissören Boorman gjorde några år senare mästerverket Deliverance. Point Blank är sevärd men den känns lite asocial på nåt sätt, precis som Marvins rollfigur. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Är det nån annan som sett den som la märke till den rätt dåliga effekten när kompisen Reese föll från hustaket ner på gatan? Det såg rätt så b ut. (Min kommentar: här antar att jag syftar på en sån där lealös docka till synes utan leder.)
</spoiler>

%d bloggare gillar detta: