The Wolf of Snow Hollow (2020)

The Wolf of Snow Hollow inleds bra och lite mysigt. Vi bjuds på en sömning småstad på vintern omgiven av snöiga berg. Snö på film, ni vet. Ett mord sker. Vem är mördaren? En varulv ryktas det om! Den lokale polischefen spelas av veteranen Robert Forster (vila i frid) och hans son John, ytterligare en polis, spelas av filmens regissör och manusförfattare Jim Cummings. John är givetvis frånskild, har alkoholproblem och en dotter han inte kan kommunicera med.

Jag blir inte riktigt klok på filmen. Det är en lättsam skräckis (eller är det egentligen en skräckis?) som aldrig blir spännande för mig. Enligt IMDb ska det vara en skräckkomedi. Nja, jag vet inte om det var så mycket komedi egentligen. I vilket fall så är skräckkomedi en genre som oftast inte funkar för mig. Jag kan liksom aldrig ta skräcken på allvar och då faller filmen platt (och nu snackar jag generellt, inte specifikt om den här filmen).

En sekvens som jag gillade… och nu kommer det kanske något av en spoiler… var när pappa polisen rycker ut och upptäcker sin dotter tillsammans med en snubbe och räddar dem från att bli överfallna av ”varulven”. Som tack från dottern blir pappa John utskälld. Komma här och vara pinsam!

Det förekom lite lustiga grepp, som t ex att skådisarna tittar rätt in i kameran och bryter fjärde väggen. Det peppras även med snabb och smartrolig dialog som jag tyckte överdrevs en aning. Klippningen stack ut ibland med sina lustiga tidshopp. Kanske skulle det bidra det till nån form av stress och förvirring. Jag landar på en stark tvåa i betyg. ”Not great, not terrible” – för att referera till en tv-serie som var läskig på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Bird Box (2018)

Huh, jag ser nu att postapokalyps-thrillern Bird Box regisserades av danskan Susanne Bier. Jag vet inte varför men jag blir något överraskad av den informationen. Filmens manus skrevs av Eric Heisserer som ju även låg bakom manuset till mästerverket Arrival, även den filmen baserad på en bokförlaga för övrigt.

Efter en katastrof som liknar den i The Happening, M. Night Shyamalans katastrof till film, lever Sandra Bullock med en man och två barn i en ensligt belägen stuga. De får höra rapporter om en fristad med andra överlevande och beslutar sig för att försöka ta sig dit.

Det är vibbar av både The Happening och The Walking Dead här, och jag sitter och hoppas på att förklaringen till apokalypsen kommer att vara betydligt bättre än den i The Happening. Svar: ja, det är den, kanske för att man egentligen inte får nån förklaring alls.

Filmen utspelar sig både precis när katastrofen inträffar och fem år senare. I scenerna under katastrofen tar en grupp människor sin tillflykt i ett hus. Här fick vi några riktigt intensiva och bra sekvenser. Ni vet, vem är god, vem är ond, vad ska gruppen göra, stanna kvar eller fly vidare?

Det var även en riktigt bra rollbesättning. En efter en dyker de upp, toppskådisarna: bl a Sarah Paulson, Trevante Rhodes från Moonlight och en härligt intensiv John Malkovich. Jag undrar om inte Susanne Bier hoppade på som regissör just för att få jobba med så bra skådisar i scener som jag beskrev i stycket ovan.

Jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att jag gillade upplägget och stämningen så pass mycket. Bättre än A Quiet Place!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Long Goodbye (1973)

En tankeströmsrecension av Robert Altmans The Long Goodbye följer nu.

Filmen börjar med glad jazz och en skylt där det står Hollywood. Sen blir det långsam jazz och en utslagen detektiv (Elliott Gould, ständigt med en cigg i mungipan). Jag noterar märkena på vägen efter tändstickorna.

Det finns en glödande våt värme över filmen. Tjejer är topless.

Är det en Carradine-broder i sängen ovanför Marlowes? Svar: ja, David.

Filmen skildrar ett ruttet Hollywood med en grindvakt som imiterar kända skådisar som James Stewart och Barbara Stanwyck. Det är kanske nån form av flärd men det är en rutten flärd.

Ljuset. Ljuset och hur det liksom skimrar bakom allt. Det lyser in från den varma utsidan.

Skådisen som spelar doktor Verringer, det måste vara han i Magnolia, i baren som pratar med William H. Macy? Svar: ja, Henry Gibson.

Vem är skådisen som spelar Ernest Hemingway-figuren? Jag kan inte placera honom. Irriterande. Ja, irriterande men här är svaret: Sterling Hayden som jag bl a sett som galen militär i Dr. Strangelove.

The Long Goodbye är en speciell film. Den flyter på och påminner lite om PTA:s misslyckande Inherent Vice men är klart bättre.

Och, återigen, vem är skådisen som spelar Roger Wade?? Svar: Sterling Hayden sa jag ju!

Chicken Kiev – Butter Chicken.

Marlowe gillar katter. Inte hundar!

Är det där Arnold Schwarzenegger?!?! Svar: ja!

Det förekommer många referenser till andra filmer. Eller så är det jag som gör dessa kopplingar. När filmen utspelar sig i Mexiko kommer jag att tänka på Michelangelo Antonioni Yrke: Reporter.

Jag gillar Philip Marlowe och hur Elliott Gould spelar honom. Han är reko. Hans motto är ”It’s ok with me”. Fram tills att det inte är ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

High Plains Drifter (1973)

Clintan kommer ridande ut ur öknen likt en vålnad ditskickad av Djävulen själv. Eller är det Clintan som är Djävulen? Eller är han bara broder till en mördad sheriff?

Clintan anländer till byn Lago som ligger belägen i en helt underbar miljö med öken, berg och en vacker sjö (Monosjön i Kalifornien i verkligheten). Invånarna tittar på honom som om han vore en utomjording, med nån sorts blandning av rädsla och hat.

Stämningen och det som händer i byn får mig att tänka lite på djurriket där hanarna slåss och den dominerande hanen sedan får ha sex med sina honor vare sig honorna vill det eller ej. Clintan lägger inga fingrar emellan i nåt avseende om man säger så. Det kändes aningen obehagligt det hela.

Clintan spelar ett spel som Yojimbo där hela byn blir lurade. High Plains Drifter fick mig att tänka på andra filmer eller tv-serier där nåt fruktansvärt har hänt men som sen en liten grupp, eller by i det här fallet, håller tyst om. Jägarna och Midnattssol är två exempel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Miss Sloane (2016)

Miss Sloane känns som en något underskattad film som flög under radarn. Det är en politisk dramathriller om lobbyverksamheten i USA. Alltid strålande Jessica Chastain spelar huvudrollen som en slipad lobbyist som får i uppdrag att lobba för en lag om hårdare vapenkontroll. Ett lika aktuellt ämne som alltid.

Det är en skådespelarnas film med väldigt mycket prat. Bra prat, pratar jag om då. Filmen påminner mig om Michael Clayton och andra filmer i samma genre och Aaron Sorkin hade mycket väl kunnat ha ett finger med i spelet. Och vet ni vad, 2017 kom Molly’s Game, Sorkins debutfilm som regissör, en film i samma stil Miss Sloane och även den med Chastain i titelrollen.

Miss Sloane handlar även om att jobba ihjäl sig, äta piller, köpa sex, och inte ha nåt egentligt liv. Men mest kanske den handlar om att vinna. Det är ju det lobbying handlar om i slutändan. Fast vänta, mest kanske filmen handlar om att brinna för något. Något som man verkligen vill lobba för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hold the Dark (2018)

Inledningen av Jeremy Saulniers senaste rulle Hold the Dark gjorde att mina tankar gick till en annan snöfilm, nämligen den utmärkta Wind River. Precis som i den så är det snö, kallt, bistert och det utspelar sig i en white trash-by.

Jeffrey Wright är en av mina absoluta favoritskådisar inser jag när jag ser Hold the Dark. Exempelvis var han ju det enda sevärda med ”en film som ger mig klåda”-filmen The French Dispatch. Det är nåt med hans röst som gör det. Wright har ett lugnt sätt att prata och som samtidigt gör att man spetsar öronen. Orden vägs på guldvåg.

I Hold the Dark gör han en kanske en något udda roll för att vara honom. Han spelar en viltdjursexpert som får i uppdrag att spåra en flock vargar som sägs ha ”rövat bort” barn. Vad som egentligen har hänt är oklart… och förblir oklart filmen igenom. Eller?

En bit in i filmen inser jag att Hold the Dark är ganska annorlunda jämfört med Wind River. Varför? Jo, för att ganska snart får vi obegripligheter och flum och jag förstår inte vad som pågår, överhuvudtaget. I Wind River fanns ett mysterium som skulle lösas. I Hold the Dark finns väl ett mysterium men hela filmen är ett mysterium i sig och nån lösning har jag på känn att jag inte kommer att bjudas på. Jag kan tänka mig att vissa kan uppleva detta som frustrerande.

Alexander Skarsgård spelar en mystisk (nähä?!) figur som är pappa till ett av det försvunna barnen. Han är en soldat som precis återvänt från Irak-kriget och verkar lida av svår PTSD eller nån annan förkortning. Alla hästar verkar i alla fall inte vara hemma i stallet.

Det är även lite True Detective (första säsongen) över filmen kan jag tycka. Det är nåt med naturmystiken, magin, flummet och konstigheterna. Är det övernaturligt på riktigt eller inte? Och vad händer egentligen på slutet? Och vad betyder det? Jag har ingen aning i nuläget. Det är nästan så att jag skulle vilja se om filmen och sen göra en YouTube-video där jag går igenom vad som händer scen för scen bara för att försöka förstå.

Hold the Dark är nog en film som man antingen hatar eller älskar. Jag gillade stämningen från början till slut så det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jeremy Saulnier är nog lite av en favoritregissör då han ligger bakom bl a Blue Ruin och Green Room. Det nästan en till färgfilm denna gång. Om den bara fått heta Hold the Black. Nej, den titeln hade inte funkat. Men ändå. DS.

Svart krabba (2022)

Jag läste Jerker Virdborgs debutroman Svart krabba när den kom ut 2002. Jag minns den som en sorts filosofisk och mystisk thriller. Netflix-filmatiseringen av boken är en mer rakt berättad dystopikrigsthriller. Noomi Rapace bidrar, eller ska bidra, med viss stjärnglans i huvudrollen.

Jag tycker regissör Adam Berg har fått till bra miljöer i inledningen. Det är lite Children of Men-vibbar med kaos, krig och förvirring. Det är även svårt att låta bli att tänka på ett visst krig som pågår inte långt härifrån. Vare sig filmen ville det eller ej så kom den i rätt tid. Eller fel tid. Det beror ju på hur man ser det.

En annan film, förutom Children of Men, som jag kom att tänka på är Ingmar Bergmans Skammen. Bergman och krigsfilm kanske man inte tycker borde höra ihop men faktum är att Skammen har en hel del likheter med Svart krabba. Båda filmerna får till en känsla av desperation, förvirring och flykt som nog präglar en krigsskådeplats. Dessutom utspelar sig bägge filmerna i onämnda länder men som har väldigt mycket likheter med Sverige.

När vi efter inledningen befinner oss ute på isen med våra skridskoåkande hjältar så blir handlingen kanske lite förutsägbar. Filmen blir en klassisk ”en efter en går åt”-thriller, och så har vi förstås en förrädare. Till slut återstår bara Rapace (och en till) och då byter filmen skepnad igen och blir nån form av forskningslabbs-thriller. Dessutom blir den väldigt mörk och dyster. Faktiskt för dyster för min smak. Den sista delen av filmen känns även ditsatt i efterhand som om det vore en annan film.

Överlag är Svart krabba ändå en välgjord actionrulle med dystopiinslag, snö, is, krig, snyggt foto och pang pang. Dessutom tycker jag det ska hyllas att det görs den här typen av film i Sverige. Vi kan ju också! Jag kände samma sak när Den blomstertid nu kommer kom för några år sen. Skillnaden där var att den filmen var några snäpp sämre än Svart krabba. Framförallt brast det på skådespelarsidan vilket jag inte tycker det gör i Svart krabba.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mitt eget förslag till poster. Vad tycks?

The Beguiled (2017)

The Beguiled är en Sofia Coppola-film som kanske gick lite under radarn. Det är en remake på en film med samma namn från 1971 med Clintan i samma roll som Colin Farrell spelar här. Eller ska man säga att Coppolas film är en nyfilmatisering av Thomas P Cullinans roman från 1966? En smaksak kanske.

Under förtexterna blir jag påmind om Coppolas film Marie Antoinette från 2006. Filmtiteln The Beguiled dyker upp i rosa finskrivstil. Och så har vi ju Kirsten Dunst i en av huvudrollerna.

Farrell spelar en skadad nordstassoldat under inbördeskriget som tas om hand av en grupp unga kvinnor i den amerikanska Södern. Ja, det är en internatskola för flickor som drivs av Nicole Kidmans rollfigur mitt under brinnande krig.

Intriger inleds. Den sexuella energin vibrerar bland de avskärmade unga kvinnorna som nu plötsligt har en tupp i hönshuset. Farrell lockar på alla möjliga sätt och flickorna är som förhäxade.

Är det inte också lite Picnic at Hanging Rock över filmen?

Det är lite jobbigt filmat med ett softat filter. Det är blekt, knappt några färger, låg kontrast. Det kanske är lite av Sofia Coppolas signum.

Efter ett tag märker jag att jag inte gillar filmen. Den känns ologisk och full med plotholes. En fullt frisk tjej ska ju lätt kunna springa ifrån en man på kryckor exemplevis.

Nej, nästintill totalt meningslös. Jag ger den ändå en svag två, kanske pga av det snygga fotot. Ja, fotot är både lite jobbigt och snyggt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Det är fascinerande hur Tom Cruise hinner göra alla filmer han gör. Det är liksom inte några snabbinspelade indie-rullar han gör.

För nån vecka sen skrev jag om Jack Reacher. Nu handlar det om uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back, även den baserad på en Lee Childs romaner. När jag tittade efter i bokhyllan nyss insåg jag att jag faktiskt både har läst och äger Childs debutroman Dollar på svenska (Killing Floor är originaltiteln).

I uppföljaren, och möjligen även i den första filmen, framställs Reacher som hemlös kringresande do-gooder. Lite som Bruce Banner men utan en grön kompis.

Det är alltid kul när det dyker upp skådisar från Straight Outta Compton. Av nån anledning så känner jag alltid igen Dr Dre, Ice-Cube, MC Ren, Yella och Eazy-E och jublar lite inombords när de är med i andra filmer. Ja, eller skådisarna som spelade dem menar jag förstås. Det är lite samma sak som med The Wire. Den här gången är det MC Ren, dvs Aldis Hodge, som dyker upp som en kapten som samarbetar med Reacher (får man hoppas, det är ju trots allt en konspirationsfilm).

Jag gillar den här uppföljaren bättre än ettan. Den är inte lika fånig när det gäller att framställa Reacher som nån sorts kvinnotjusare. Det är bättre kvinnoroller, bl a Cobie Smulders som en badass-major och Reachers ”dotter” (Danika Yarosh). Det är bättre action med mer spänning.

Jag gillar relationen mellan Reacher och ”dottern”. Det hela utvecklar sig till en film om en familj som bildas utan att personerna är släkt med varandra. Såna familjerelationer, som bygger på lojalitet (som Henke brukar säga), gillar vi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jack Reacher (2012)

Mellan alla Mission: Impossible-filmer gör Tom Cruise andra action/äventyrs-rullar som inte brukar få lika mycket uppmärksamhet. Det är som att alla väntar på nästa M:I-film istället för att känna nån pepp för filmer som Oblivion, The Mummy eller Edge of Tomorrow. Ibland är det kanske lika bra (Hej, The Mummy!), ibland är det lite synd (Hej, Edge of Tomorrow!).

En av dessa mellanfilmer är Jack Reacher, en sorts konspirationsfilm där Cruise spelar en f.d. militärpolis, numera drifter, som dras in i en utredning kring ett antal mord genomförda av en krypskytt.

Inledningen var riktigt lovande, och otäck. En krypskytt väljer ut sina offer under tystnad. Det förekommer ingen dialog alls. Filmen är en stumfilm under de första åtta minuterna. Det var effektivt.

Sen började tyvärr fånigheterna. Reacher framställs som nån form av kvinnotjusare som alla tjejer flirtar med. Hmm, jag fick lite skämskudde-vibbar av Spider-Man 3 här. Kvinnosynen i filmen kändes unken. Det är inget jag brukar notera, eller snarare inget jag brukar låta mig bli distraherad av, i normalfallet. Men här var det tydligen för mycket av den varan.

Hur sköter sig skådisarna? Hmm, ja, Cruise passar inte riktigt i rollen kan jag tycka. Rosamund Pike är brittiska, och funkar verkligen hennes amerikanska engelska? Jag ställer mig lite tveksam till det. Jai Courtney är ok som stel och totalt menlös thug. Werner Herzog är däremot KUNG (precis som han var i The Mandalorian) som filmens skurk.

Filmens action är inte speciellt imponerande och det är ett problem eftersom filmen är en actionfilm. Det förekommer en biljakt som var ospännande eftersom det inte fanns några stakes i den.

Några positiva detaljer är att Reacher är rätt så dålig på att köra bil samt använder buss som sitt främsta färdmedel. Dessutom är det ju en konspirationsfilm och det är ju alltid ett plus. Jack Reacher når (ehe) inga högre höjder men är en helt ok fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: