Colossus: The Forbin Project (1970)

Klassiskt typsnitt

Under 2007 hade jag en period då jag betade av ett antal science fiction-rullar från 70-talet som t ex Soylent Green, THX 1138, Zardoz, Silent Running och The Andromeda Strain. Ytterligare en i raden av filmer var Colossus: The Forbin Project och min text om den skrevs i december 2007.

Colossus: The Forbin Project är en sci-fi-film som inleder bra. Stämningen är 70-talsskön och ganska nördig. Dr. Charles Forbin (en träig Eric Braeden) har skapat en superdator som ensam ska kontrollera USA:s kärnvapenförsvar. Datorn upptäcker dock i samma stund som den aktiveras att den har en ”tvilling” i Sovjet. Ja, just det, superdatorn har man döpt till Colussus, haha. Jag vet inte varför men jag tyckte det var ett roligt namn.

Nja, jag vet inte, det blev liksom för torrt med en dator i huvudrollen när dessutom den andra huvudrollen var en ganska stel Eric Braeden. Det blev lite för mycket kommandon fram och tillbaka mellan dator och Forbin. Och när jag tänker efter så var det faktiskt inte 70-talsstämning utan snarare en politiskt korrekt lite töntig 60-talsstämning, främst när en kvinnlig kollega till Forbin ska spela hans älskarinna för att lura Colussus. Betyget blir 2/5.

Förresten, om jag ska rekommendera en bättre vetenskapsnördigt torr sci-fi från 70-talet så rekommenderar jag The Andromeda Strain.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Dags för min gamla preblogg-text om den avslutande delen i Quentin Tarantinos epos om The Bride. Anledningen till att jag letade upp mina gamla texter om filmerna var att Henke på Fripps filmrevyer skrev om dem i samband med att han såg om dem nyligen. Här hittar ni Henkes tankar om Kill Bill: Vol. 2. Min egen text skrevs i april 2004 i samband med biopremiären.

Ni får ursäkta den osammanhängande texten. Det blev lite svamligt. Obs! Det förekommer spoilers för Kill Bill nedan!

Jaha, då har jag sett Kill Bill Vol. 2 och hunnit smälta den lite. Den var ganska lättsmält. Precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skriver så känns det som ett hopkok av en massa olika stilar där helheten tyvärr inte blir så bra. I ettan, som ju också är sorts ett hopkok, gillade jag främst hela Tokyo-delen och även Hattori Hanzo-avsnittet. Jag gillade anime-filmen och Umas ankomst till Tokyo, O-Ren och hela den biten (Vol. 1 får 4-/5 av mig). Tvåan är ganska annorlunda och inte alls lika cool, enligt mig. Jag vet inte riktigt vad det var men jag fick aldrig den där wow-känslan som jag faktiskt fick i ettan några gånger. Jag saknade O-Ren och Tokyo tror jag. Michael Madsen är väl någorlunda cool men på den korta tid som han är med så hinner man liksom inte lära känna karaktären. Likaså Elle Driver (Hannah), hon dyker upp, är med ett tag, men blir bara en sorts pappfigur. I ettan funkade detta eftersom hela den filmen har mer av glimten i ögat, mer serietidningskänsla på nåt sätt. I tvåan ska det plötsligt bli ett seriöst drama av det hela och det funkar inte riktigt. Känslan från ettan är helt borta och kontrasten blir för stor, speciellt hela slutet med Bill.

Jag gillade Umas träning hos Pai Mei men jag hade gärna sett det som en naturlig del i filmen, eller en del i en annan film kanske, en kung fu-film. Nu var det instoppat plötsligt i en annars helt annorlunda film. Roligt så länge det varade men sen var det plötsligt slut. Helhetsintrycket blir för spretigt.

Kiddos möte med Bill blev lite segt och utdraget och ibland pinsamt nästan. Hela biten med att de skulle låtsas skjuta varandra och sen när Bill snackade om att dottern trampat ihjäl sin guldfisk (skulle väl visa att hon var en natural born killer hon också, vad vet jag?). Nja, jag vet inte. Jag tyckte det bara kändes konstigt. Sen tyckte det blev lite töntigt nästan på slutet när Uma låg på badrumsgolvet och skrattade/grät och tackade… Gud eller nån. En sån scen skulle man liksom aldrig kunnat tänka sig i ettan.

En sak som jag störde mig på (även i ettan) är att Uma inte känns helt rätt som martial arts-hjältinna. Hon är inte tillräckligt bra, rent kung fu-mässigt. Men här får man väl göra ett val antar jag. Uma är ju bra i andra scener med ”vanligt” skådespeleri och dialog och så. Hellre det än en kung fu-expert som inte kan agera. Sen undrar jag lite smått över Umas dotter. Borde inte hon vara drygt fyra år? Hon såg ju ut som tio ungefär. Nja, kändes konstigt.

Några saker jag gillade kommer nu. Som jag sa tidigare så var Pai Mei rolig, det går inte att bortse ifrån. Sen tyckte jag det var lite smart att Budd (Madsen) faktiskt dödades av en svart mamba (Black Mamba) även om det inte var Uma utan en riktig orm. Jag gillade även att man fick höra inledningen på Shogun Assassin. Grejen är att jag inte sett den filmen men däremot har jag flera gånger hört just det klippet när jag lyssnat på GZA:s skiva Liquid Swords. Om man gillar att höra på referenser och klipp från kung fu-filmer så kan jag rekommendera alla Wu-Tang Clans skivor. Riktigt bra. Producenten RZA är ju också den som gjort originalmusiken till Kill Bill.

Jag gillade att när Bill pratar med Uma i början av tvåan (och i ettan) så kallar han henne ”kiddo”. Det var ju lite kul eftersom hon faktiskt hette just så. Sen tyckte jag Bills snack om Stålmannen var intressant. Jag hade faktiskt inte tänkt på det han sa tidigare men det stämmer ju faktiskt. Angående five point palm-exploding heart technique så gillade jag idén med den. Just såna där lite övernaturliga grejor (typ att flyga som i Crouching Tiger, Hidden Dragon) som man kan lära sig efter att ha studerat Kung Fu på ett kloster i Tibet i fem år tycker jag är lite kul.

Betyget till Kill Bill Vol. 2 blir 3+/5 och slutbetyget för hela Kill Bill blir nog ändå en väldigt väldigt svag fyra, dvs 4–/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Borta hos Henke på Fripps filmrevyer så har det varit Kill Bill-tider på sistone. Därför tyckte jag att det kunde passa bra att skicka upp mina gamla preblogg-texter om dessa filmer (denna film, hävdar en del). Den första delen såg jag under Stockholm Filmfestival i november 2003 i den härliga men numera nedlagda salongen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Det var för övrigt på Röda Kvarn som man under samma festival höll ett underhållande Face2Face med David Lynch.

Mmm, jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra. Några sekvenser är så ruggigt coola att det måste bli så. Men som helhet finns det brister. Jag blir inte helt engagerad. Det är lite för spretigt på nåt sätt. Uma Thurman är bra men tyvärr ingen kvinnlig Jet Li, vilket är synd eftersom man då och då tydligt ser att det är en stuntkvinna med helt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med den långbenta Uma som utför kung fu-konsterna. Fajten med skolflickan med metallkulan var bäst tror jag. Nåt som störde en del var att ljudet var för högt och öronproppar hade nästan varit på sin plats. Ibland blev det smärtsamt eftersom högtalarsystem inte klarade av volymen heller. Sekvensen när Uma anländer till Tokyo och vi får se Lucy Liu & Co gå i samlad tropp ser jag gärna igen. Ruggigt snygga bilder och bra musik. 4-/5.

Inför Kill Bill Vol. 2 såg jag om ettan och här är mina tankar efter den omtitten.

Jag såg om Kill Bill: Vol.1 som uppladdning inför tvåan. Obs! Spoilers nedan! Mmmm, den är ju väldigt snygg och välgjord. Ytan är ruskigt välpolerad. Jag trodde ett tag under filmen att jag skulle ta bort minustecknet från betyget 4-/5 som den fick första gången jag såg den. Men i slutändan så känner jag att nånting saknas. Ibland brukar man ju säga att summan av delarna är större än delarna var för sig. Här blir det lite tvärtom tycker jag. Tarantino har ju delat upp filmen i olika kapitel och givetvis i fel tidsordning. Vissa av de enskilda delarna är grymma och underbara att se men det blir nånstans bara en uppvisning i coolhet. Känslan saknas lite. En uppvisning och hyllning, men var är Tarantino själv? Förmodligen är det det som är Tarantino. Hur som helst, med det sagt, så kan jag bara konstatera att jag gillar filmen mycket och den är värd en fyra, om än lite svag. En sak som har nämnts tidigare är ju att den som dödade O-Rens pappa skulle vara Bill och efter denna andra titt så kändes det helt säkert att så var fallet. Det var bara att jämföra ringarna på fingrarna, dels på Bill när han snackar med Elle Driver i telefon och dels på ”anime-Bill” efter att han huggit ihjäl O-Rens pappa. Detta kanske bekräftas i tvåan som jag inte sett än (men kommer att se snart).

Bäst gillar jag nog sekvenserna när The Bride (Uma) anländer till Tokyo, åker motorcykel, samtidigt som O-Ren & Co samlas på restaurangen. Grym musik och hur coolt som helst. Bra var också när O-Ren läxade upp sin kollega som var ohyfsad nog att ta upp hennes kines-amerikanska ursprung. Hehe. Animeavsnittet var bra. Jag störde mig på att ”den stora slakten” visades i svartvitt även om övergångarna från och och tillbaka till färg var ganska snygga. Det blev liksom vatten som sprutade och inte blod. Nja. Jag har hört att det hade med censur i USA att göra på nåt sätt. Nån som vet nåt mer? Tofu? (min kommentar: Tofu är en gammal filmforumkompis som var insnöad på bl a asiatisk film). I detta avsnitt såg man också väldigt tydligt vid ett tillfälle att det inte var Uma utan en stunttjej som hoppade runt i den gula dräkten. Lite dåligt, men kanske oundvikligt. Slutfajten mellan O-Ren och The Bride var vacker. Den fallande snön var smått poetisk. En fråga: i slutet visas en kort scen (i svartvitt) med Uma som säger typ: ”How did you find me?”. En man svarar: ”I’m the man”. Var det Bill som sa det sista och när hände detta? Jag fick för mig att det var för fyra år sen under hennes bröllop. Nåja, det kanske framgår av tvåan… Slutbetyget till del ett blir alltså 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hitchcock: Spellbound (1945)

Alfred i profilShinypodden har just nu Hitchcock-tema och senaste pratade de om filmen Spellbound från 1945. Själv var jag säker på att jag hade en text om den på bloggen men det visade sig inte stämma. Det är åtgärdat nu och det handlar om en rejält gammal preblogg-text som skrevs i augusti 2003.

Ingrid Bergman (den ljuvliga) spelar en psykiater, Dr Constance Peterson, som jobbar på en psykiatrisk anstalt. Till anstalten kommer Dr Edwards (Gregory Peck) som ska bli ny chef. Ljuv musik uppstår mellan Bergman och Peck. Snart visar det sig dock att något är fel med Dr Edwards. Han uppvisar en oförklarlig fobi för ränder mot vit bakgrund. Dr Peterson försöker då med psykoanalys få Dr Edwards att minnas vad som kan orsaka denna fobi. Det hela utvecklar sig till en mordhistoria kryddad med minnesförluster och surrealistiska drömsekvenser med scenografi av Salvador Dalí.

Första halvtimmen av den här filmen var en fyra. Det är härligt att se Bergman och Peck, som här gjorde en av sina första filmer (Peck alltså). Det är småroligt och samtidigt mystiskt med Pecks fobi för ränder. Sen blir det tyvärr något av en transportsträcka i mitten (förutom den mystiska drömsekvensen som är rolig) fram till den lite spännande upplösning. Jag vet inte, men jag har en känsla av att producenten David O. Selznick haft flera fingrar med i spelet. Att Alfred kanske inte har fått göra precis som han ville och att det kanske därför inte känns helt som en Hitchcock-film. Jag gillade filmen men den når inte upp till en fyra. Betyget blir 3+/5.

Det finns en scen i slutet av filmen som fick mig att tänka på en identisk scen i Pedro Almodóvars Köttets lustar. Just denna scen har också Hitchcocks speciella stil när det gäller bildlösningar. Ni som har sett båda filmerna vet vad jag tänker på, väl?

Alfred Alfred Alfred Alfred Halvsep

M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)

Fritz Lang är en regissör som har gjort en hel kader med fina filmer. Från tidiga tyska stumfilmer som Metropolis till noir-rullar som While the City Sleeps och Scarlet Street. Min korta preblogg-text om regissörens första ljudfilm M skrevs i juli 2007.

M är en imponerande film på många sätt, särskilt med tanke på att den har några år på nacken. Den känns modern. Klippningen är innovativ, som t ex när man växelvis visar myndigheterna respektive gangstergänget när de på olika platser har runda bordet-samtal om hur de ska stoppa den gäckande barnamördaren (som spelas läbbigt av en vansinnig och visslande Peter Lorre). Inledningen är mycket bra men sen tycker jag filmen har en svacka i mitten när den känns lite som en torr dokumentär utan nån riktig huvudperson. Jag känner att filmen, för mig, har en del likheter med Citizen Kane. Jag känner mig imponerad men samtidigt något distanserad. Filmen tar sig en aning mot slutet då Lorre gör en imponerande desperat insats. Bäst i filmen är gangsterledaren (Gustaf Gründgens), komissarie Lohmann (Otto Wernicke) och Lorre, förstås.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Report (2019)

The Report kändes som en blandning av två andra BOATS-filmerna, nämligen Kathryn Bigelows supertajta Zero Dark Thirty och den svenska filmen Quick. En skillnaden var tyvärr att The Report var svintråkig i princip hela tiden.

Efter visningen pratade Henke om hur filmen Spotlight sopade banan med The Report. Min första tanke var: Spotlight, vad har den med The Report att göra? Ja, det är väl egentligen självklart. Bägge filmerna handlar om det envisa arbetet med att avslöja övergrepp och fel som begåtts, och de som utför arbetet spelar ett sorts schackspel med sin motpart. I fallet Spotlight, den katolska kyrkan, och fallet The Report, CIA.

Men i mitt huvud efter filmen så hade jag alltså främst Zero Dark Thirty och Quick så jag kopplade av nån anledning först inte till Spotlight. Det hade jag dock på ett sätt redan gjort tidigare. Min bloggkompis Filmitch och jag körde ett bloggprojekt för några år sen då jag ”tvingade” Filmitch att titta på ”terrorister i Mellanöstern”-filmer varav en av filmerna givetvis var Zero Dark Thirty. Så här skrev jag i samband med det:

”När jag nu läser igenom min recension [av ZD30] så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål.”

Cirkeln är alltså sluten och vi är tillbaka vid Spotlight.

Varför drar jag paralleller till Quick? Jo, för om man pratar om inkompetenta förhörsledare så kan man ta fram Quick och The Report som två exempel. Det som skildras i de bägge filmerna är ungefär lika obehagligt och omoraliskt. Det handlar om pajaser som får ett väldigt ansvar och som missbrukar det fullkomligt.

Problemet med The Report är alltså att den är tråkig. Det handlar om en (tortyr-)rapport som vår huvudperson Daniel Jones (Adam Driver) har jobbat med i flera år. Den har tagit över hans liv. Frågan är om den nånsin ska göras publik. Filmen lyckas tyvärr inte förmedla nån spänning eller förklara vad det är som gör att man eventuellt inte kan publicera rapporten. Republikanerna vill det inte. CIA vill det inte. Men djupare än så går man inte. Eller så missade jag några detaljer när jag nickade till.

När jag såg The Report kändes det som att man klätt en historia som kanske inte var så intressant i en konspirationsteori-kostym som inte riktigt passade. Det blir underkänt men det är inte jättedåligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer och Movies – Noir för att kolla vad de tyckte om The Report. Kanske kan de komma med en lite positivare rapport än vad jag levererade.

Parasite (2019)

Jag vet inte hur det gick till men jag höll på att missa Bong Joon-hos senaste film, den allmänt hyllade Parasite, under årets Malmö Filmdagar som gick av stapeln i slutet augusti. Om jag minns rätt så räddades jag av Carl som lyfte den som nåt man bör se i programmet. Jag hade sett titeln Parasite men helt missat att det var Bong som låg bakom.

Bong Joon-ho har under ett flertal år gjort en hel del personliga favoriter som t ex Memories of Murder, The Host, Snowpiercer och Okja. En återkommande Bong-skådis och favorit är Song ”Babyface” Kang-ho och han är med även i Parasite. Så det var upplagt för en trevlig visning i salong 1 på Filmstaden i Malmö.

Så, levererade filmen är frågan? Mitt spontana Twitter-omdöme efter visningen skvallrade om att svaret var JA:

”Wow. Film nummer 7: Bong Joon-hos PARASITE var ju inte en besvikelse. Jag kände direkt att jag var i en skicklig regissörs trygga händer. Filmen kändes som en sorts version av Jordan Peeles Us fast klart bättre.”

Ja, jag håller med mig själv. Parasite är mycket bra och kan mycket väl jämföras med Us. Hantverksmässigt är det rent guld och det känns att det är en filmfilm det handlar om.

Song Kang-ho (lite mindre babyfejsig än vanligt; han kanske börjar bli gammal?) spelar pappan i en fattig familj, familjen Kim, som livnär sig på diverse småjobb men även ganska intrikata heister. Deras nya mål är den rika familjen Park som bor i en fancy arkitektvilla på höjderna ovanför staden, långt ifrån Kims trånga och sunkiga källarlägenhet. Sonen Kim inleder infiltrationen genom att bli personlig engelsklärare åt dotter Park. Snart har även resten av familjen Kim jobb i hushållet Park.

Det jag gillade mest med hela filmen var de välskrivna heistdelarna. Just hur Kim en efter en lyckas få anställning hos Park genom att få den nuvarande chauffören och hushållerskan sparkade. Manuset är verkligen tajt när det gäller just de här delarna. Lite som kugghjul som välsmorda hakar i varandra. Jag satt och njöt.

En lång bit in i filmen har vi fortfarande inte sett nåt våld alls. Nej, det är en ganska mysig dramakomedi om än med en del vrickade inslag. Mot slutet blir det dock ändring på det, minst sagt. Innan våldet drar igång har vi introducerats till en twist, en twist som kanske inte funkade fullt ut för mig. Det kändes för osannolikt. Å andra sidan passade det in ihop resten av filmens ton, en oförutsägbar ton som gav mig en känsla av en annan värld.

Min favoritscen och samtidigt den jobbigaste scenen under filmen utspelar sig på en soffa och under ett bord. Ni som sett filmen vet vilken scen jag tänker på. Nästan Ruben Östlund-skämskudde-varning där.

Så kommer vi då till våldet. Det var kanske här som filmen lite lite lite tappade mig. I alla fall en aning. Pappa Kims reaktion på att pappa Park rynkade på näsan kändes, återigen, för osannolikt. Efter den här våldsorgien så kände jag att filmen egentligen var slut men den fortsatte kanske tio minuter till i form av en epilog som kändes onödig.

Parasite är en film om Klasskampen med stort K om ni inte fattat det. Det är samma tema som vi hittar i både Joker (mästerverk!) och Us (halvdan), två andra filmer från 2019. Kanske är just detta ett vanligt förekommande tema detta filmår? Men ska jag vara ärlig så var det knappt nåt jag tänkte på under filmtitten. Jag hade nog med att följa med i själva handlingen och njuta av det visuella och känslan överlag. Det är mer i efterhand som just detta har poppat upp i mitt huvud då jag har lyssnat på diverse podcaster om filmen.

Slutligen: det här är ju en sydkoreansk film och då ställer sig vän av ordning (dvs jag själv) frågan: regnar det? Svaret är ett störtskurande JA!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu går bloggen in i Stockholm Filmfestival-läge eftersom höstens filmfest drar igång just idag, och därav en ny header i form av The Lighthouse. Bong Joon-hos Parasite visas tre gånger under festivalens sista helg men just nu är alla visningar slutsålda, så jag är glad att jag såg den redan i Malmö.

Halloween (1978)

För ett antal år sen kollade jag igenom de klassiska amerikanska skräckfilmerna A Nightmare on Elm Street (ettan och trean), Halloween, Friday the 13thThe Evil Dead, Hellraiser, The Texas Chain Saw Massacre och Romeros första zombietrilogi. I dessa allhelgonatider så passar det väl att skicka upp min preblogg-text om just Halloween som skrevs i februari 2004.

John Carpenters klassiska skräckis med Jamie Lee Curtis i huvudrollen (som barnvakternas barnvakt) tar sin början 1963 då en sex år gammal Michael Myers hugger ihjäl sin syster. 15 år senare rymmer han från den anstalt där han suttit inspärrad. Myers läkare doktor Loomis (Donald Pleasence) tror att han är på väg hem till sin gamla hemstad Haddonfield för att sprida skräck. Han har inte fel. (Min kommentar: Muahahaha.)

Jag gillade verkligen början av filmen, och då den är en fyra. Carpenters egenhändigt komponerade musik satte rätt stämning direkt och prologen med en lång tagning sedd från Michaels sexåriga ögon på väg till sin syster med en kniv är verkligen skickligt gjord. En mycket bra s.k. point of view-tagning, av samma kaliber som inledningen i Strange Days t ex. Även början av den del av filmen som utspelas 1978 var bra: när Michael börjar visa sig för Jamie Lee och doktor Loomis kommer till Haddonfield.

Det kanske hörs att det kommer ett ”men” också, och det kommer här. Men – sen tycker jag filmen tappar ganska mycket. Det blir för mycket upprepningar. Michael står där med sin mask, Jamie Lee ser det. Jamie Lee tittar igen och då är han borta. Tredje gången så är det liksom inte spännande längre. Under sista delen av filmen tyckte jag att spänningen var helt borta. Det händer liksom inget. Ibland behöver det inte hända så mycket men det kan ändå vara en kuslig stämning. Inte så här tyckte jag. En filmnörddetalj är att Jamie Lee och barnen hon vaktar sitter och kollar på sci-fi-filmen Forbidden Planet (1956) med Leslie Nielsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Andromeda Strain (1971)

För några dagar sen skrev jag lite kort om Daniel Espinosas rymdskräckis Life och drog paralleller till 70-talsfilmen The Andromeda Strain (eller Hotet som den svenska titeln lyder). Min sparsmakade preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Hotet är en lite halvdålig svenska översättning måste jag säga. Men filmen i sig är mycket bra. En satellit störtar i ett litet samhälle i öknen i USA. När den ska hämtas upptäcks att hela befolkningen har dött, förutom ett spädbarn och ett fyllo. En grupp forskare kallas in och samlas i en topphemlig och toppmodern anläggning under jorden för att ta reda på vad som har hänt. Har satelliten fört med sig nån smitta från rymden?

Det här är verkligen en seriös och snustorr thriller där man helt enkelt får se forskarna med olika metoder försöka hitta smittokällan. Just därför är den bra och faktiskt rejält spännande. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Efter ungefär halva filmen insåg jag att jag hade sett den tidigare. Men jag mindes bara en sekvens egentligen. Det var när de upptäckte den lilla stenen i satelliten och speciellt när den plötsligt pulserar och växer. Bra, speciellt eftersom forskarna först missade det och jag skrek till: Titta, den rörde på sig för fan!
</spoiler>

Man kan fråga sig om inte Ingmar Bergman och Sven Nykvist hämtade inspiration från The Andromeda Strain när de gjorde Viskningar och rop

Under the Shadow (2016)

Under the Shadow är en film som via skräckfilmsgenren skildrar situationen för många kvinnor i Iran. Den är proppfull med symbolisk skräck och även verklig skräck då den utspelar sig under Iran-Irak-kriget på 80-talet.

Shideh (Narges Rashidi) och hennes man bor i Teheran tillsammans med dottern Dorsa. När mannen drar ut i kriget stannar Shideh kvar i staden med dottern alltmedan Iraks robotattacker intensifieras. En oexploderad robot träffar deras hus, och Shideh (eller om det var Dorsa) misstänker att den förde med sig nåt… annat, en s.k. djinn. Muahaha.

Shideh är en modern kvinna som studerar till läkare (tills hon blir förbjuden att göra det), gympar till Jane Fonda-videor (i hemlighet) och lyssnar på Yazoo (yay!). Det gnabbas inom familjen, som i vilken familj som helst. Det är bara det att det är lite andra förutsättningar här jämfört med hur det är i Solsidan. Shidehs man tycker kanske Shideh är lite fööör modern och därmed jobbig (eller snarare att det skapar jobbiga situationer). Jag kom att tänka på den briljanta Nader och Simin – en separation, en film som i grunden kanske berättar samma historia men är ett rent drama.

Jag kom även att tänka på en film som Hidden Figures. Det kan vara små detaljer i vardagen som gör att en person känner sig nedtryckt. I Iran, i alla fall på 80-talet, får man inte ha videoband t ex. Det kan tyckas som en småsak men det är ju en form av bisarrt förtryck. Kvinnor får inte köra bil. Kvinnor ute på stan måste ha slöja för att dölja sitt hår. Det är ju lika galet som slöjförbjud.

En sak jag insåg under titten är att jag älskar att lyssna på persiska; det är ett vackert språk. Mjukt och poetiskt. Det flyter liksom som en lugn flod. Jag har haft ett antal jobbkollegor från Iran och de pratar svenska med en skön brytning som ger samma känsla.

Tillbaka till slöjan. Under en sekvens i filmen får Shideh panik och rusar ut ur huset ut på gatan. I all hast glömmer hon slöjan, blir ertappad och riskerar därför prygling. Hon blir utskälld av en domare för sitt allvarliga brott. Shidehs blick på mannen säger allt. Irakiska bomber faller tätt men jag har ingen slöja. Det gäller att prioritera rätt. Senare i filmen tittar Shideh på sig själv i spegeln med sin slöja och hon känner inte igen sig själv. ”Vem är det?” frågar hon sig själv. En främling i spegeln. Hon känner att hennes egen identitet förminskas.

Filmen är fylld med symbolik, möjligen övertydlig symbolik, om kvinnans roll i Iran. Bl a vandrar Shideh i varm och kladdig asfalt, som i kvicksand, och kan inte ta sig framåt. Men till slut bryter hon sig loss, hoppar in i bilen och kör rätt igenom garagedörren i sin flykt bort från det hemsökta huset. Krasch!

Under the Shadow var för övrigt det brittiska bidraget till Oscar för bästa utländska film 2016 och den går lämpligt nog att se på Netflix. Jag tyckte kombinationen av drama, samhällskritik, skräck – bl a en riktigt effektiv hoppscen – fungerade utmärkt, så om du är vilse bland alla filmer på Netflix så är detta ett tips.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: