John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

Det tredje kapitlet i sagan om John Wick blev tyvärr en stor besvikelse. Filmserien om John Wick känns lite som en stor raket som startar från jorden, proppfylld med explosivt bränsle. Så länge det finns bränsle kvar i tanken så går det i… raketfart uppåt. Men så fort bränslet är slut faller raketen som en sten, utan fallskärm.

Det som tar slut i fallet John Wick är väl en blandning av att faktorn nyhetens behag (kompetent gjorda martial arts-sekvenser i Hollywood-film!) har minskat, att mitt intresse för den påhittade värld som skapats har minskat samt det enkla faktum att John Wick 3 är en sämre film än sina föregångare ettan och tvåan.

Handlingen i del tre är en karbonkopia av det som hände i tvåan. John Wick har ett pris på sitt huvud och tvingas slåss mot all världens lönnmördare i New York och Casablanca. Vi träffar återigen några av de bekanta rollfigurerna från de tidigare filmerna spelade av bl a Lance Reddick (Cedric Daniels från The Wire, yay!), Ian McShane och Larry Fishburne.

Nykomlingar är Asia Kate Dillon (som en ”domare” utsänd från lönnmördarsällskapet) och Halle Berry som Wicks lönnmördarekollega Sofia plus hennes två schäfrar. Fin hund!

Vi och John Wick kastas direkt in i en fajt, och sen tar det egentligen aldrig slut. Fajterna är väl ok eller till och med mycket bra men av nån anledning så drogs jag aldrig in och uppskattade martial arts-baletten den här gången. Jag upptäckte att jag exempelvis inte är speciellt förtjust i knivslagsmål. Det är nåt som skär sig (ehe) med att det ska vara riktiga knivar samtidigt som det är på låtsas. Då funkar det lite bättre med skjutvapen. Där finns mer av en distans och allt känns som på låtsas.

De fajter som jag alltid uppskattar bäst är ju de där kombattanterna enbart har sina nävar som vapen. Klassisk kung fu kan man säga. (Eller wushu ska man tydligen säga mer korrekt.) En film som Ong-bak är ett utmärkt exempel. Den är brutal men man slipper både knivar och skjutvapen.

Undantaget som bekräftar regeln är ju The Raid som jag tycker är helt fantastisk och där bjuds det på diverse vapen förutom den blygsamma handen. Däremot funkade inte alls The Raid 2 för mig. Jag fick lite samma känsla under John Wick 3. Jag var liksom färdig med konceptet och det fanns inget nytt att hämta här. Istället blev det mest tröttsamt.

Mellan actionsekvenserna händer det att filmen lugnar ner sig lite grann med några mer stillsamma scener där två personer samtalar. Oftast handlar det om att Wick ska försöka övertyga någon att hjälpa honom. Nja, det fanns inget speciellt att hämta här heller.

En annan faktor som spelade in var att jag på visningen satt bakom en pappa och hans lille son (hur gammal var han? 11-12 kanske) och jag kände att John Wick: Chapter 3 – Parabellum möjligen inte var rätt film att visa för sin inte ens tonåriga son. När jag satt precis bakom den där pojken så kändes det fel att tjoa när en yxa klöv skallen på en skurk. Ja, tjoa hade jag nog inte gjort i vilket fall. Men nu kändes det konstigt att ens tjoa inombords. Jag fick helt fel feeling i kroppen redan från början. Synd.

Jag ska inte såga filmen fullständigt. Den är snygg. Keanu är perfekt som Wick. Fajterna är som sagt bra. En inledande knivfajt är absurt over the top. Jag gillade den där ”domaren” spelad av den för mig tidigare helt obekanta Asia Kate Dillon. Hundar funkar ju alltid på film och så även Sofias två schäfrar. Vilka stunthundar! Ett trick där en av hundarna hoppar från Sofias rygg upp över en mur var härligt. Slutligen var det kul att se att Lance Reddick fick sin beskärda del av lite action under den i och för sig på tok för långa slutuppgörelsen.

Det blir två skottsäkra västar för hundar av fem möjliga till den alldeles för långa John Wick 3. Två timmar och tio minuter!? But why?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Raid 2: Berandal (2014)

The Raid 2Hoppsan! Det här blev helt oväntat en riktig trampmina som exploderade i ansiktet på mig. Jag älskade den första The Raid-filmen som var en brutalbriljant kampsportsuppvisning som fick mig att sitta klistrad. Den här gången har regissör Gareth Evans förmodligen fått en större och mer välfylld pengapåse och därmed beslutat sig för att göra en STÖRRE film. Nu ska vi ha biljakter, pang pang-scener och kvartslånga fajter i lervälling. Det funkade inte för mig. Fan, också. The Raid 2 tar vid direkt efter ettan men handlingen är förflyttad från det klaustrofobiska hyreshuset till först ett fängelse och sen Jakartas gangstervärld där hjälten från första filmen ska gå undercover. Jag blev mest äcklad och uttråkad tyvärr.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Raid

Titel: The Raid (Serbuan maut)
Regi: Gareth Evans
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

En polisstyrka sitter i en minibuss på väg till ett uppdrag. Man ska fånga in Jakartas gangsterboss Tama. Enda problemet är att Tama befinner sig på översta våningen i ett höghus som bebos av Jakartas värsta skurkar. Förutom skurkar med skjutvapen har Tama även tillgång till Mad Dog (Yayan Ruhian), den kanske mest obehagligt skickliga och vrickade marial arts-skurk jag har sett på film. Polisen har Rama (Iko Uwais) som visar sig vara en fena på pencak silat, en indonesisk martial arts-stil.

The Raid är helt galen action. Jag sitter och funderar på om man är en störd person om man gillar sånt här. Det är rått våld, grovt våld. En sak man kan säga är att det inte är tråkigt i alla fall. Arbetet som är nedlagt i fajtingscenerna är imponerande. Själva historien däremot är enklare än enklast. Egentligen helt utan handling lyckas man få till en film som fick mig att sitta som klistrad. Början är en ganska lång uppbyggnad. Det tar ganska lång tid innan det hela drar igång. Under denna uppbyggnad är det ändå spännande. När det sen drar igång gör det det ordentligt.

Det är nåt med scenerna som är annorlunda. Och så det indonesiska språket som känns som en blandning mellan thailändska och spanska. Actionsekvenserna är helt galet fantastiska. Trots att det är snabba klipp ibland så ser du ändå vad händer. Allt händer liksom på riktigt, det är bara det att det är ett furiöst tempo. Närstriderna är skickligt och brutalt gjorda.

Gangsterbossens ena medhjälpare är en obehaglig typ. Han heter Mad Dog. Han fångar dig men tar ur magasinet ur sin pistol och vill göra upp med sina bara händer. Visst, det låter som en kliché men den här snubben känns helt vrickad så det blir inte en kliché.

Ungefär en minut i början samt under några sekundkorta klipp när vår hjälte Rama tänker på sin gravida fru får vi smör på det klassiska asiatiska sättet. Men det kanske är en procent av speltiden. I övrigt så är det ultravåld, även det på det typiskt asiatiska sättet. Och så regnar det också i början av filmen som det brukar göra i åtminstone sydkoreanska filmer.

Slutuppgörelsen är brutalare än brutal, och nånstans under den sista kvarten av filmen så kände jag att nu kanske jag hade fått nog av brutna ben, knivar i halsar och andra blodigheter. Det påminde lite om känslan jag fick när jag såg Ong-bak. Det räckte liksom. Men en fascinerande film är The Raid.

4-/5

The Raid går även under namnet The Raid: Redemption och den finns att se på Voddler.

%d bloggare gillar detta: