Law Abiding Citizen

Law Abiding CitizenTitel: Law Abiding Citizen
Regi: F. Gary Gray
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det tog ett bra tag innan jag kom mig för att se den här filmen. När jag läste om handlingen så blev jag inte direkt sugen. En mans fru och dotter blir mördade och mördaren undkommer allvarligt straff genom juridiktrixande. Mannen, spelad av Gerard Butler bestämmer sig för att hämnas på allt och alla. Det kändes liksom inte som det fanns nån större poäng med filmen. Det börjar i källaren och sen stannar det liksom där. Så kändes det. Sen tyckte jag postern såg rätt b ut med en hypnotiskt stirrande Butler. Till slut såg jag den ändå eftersom den fanns på Voddler.

Jag trodde inte jag skulle gilla filmen men jag hade fel. Det ÄR en mörk och jobbig känsla över hela filmen. Samtidigt är det en sorts heistfilm på ett vrickat och spännande sätt. Butler sätter dit allt och alla på de mest smarta sätt. När man tror han har åkt fast så visar det sig att han lirkat dem alla runt sitt lillfinger och har dem i sin lilla ask. Mm, det var en ganska obehaglig film där ingen är god eller ond. Jo, förresten, vissa är onda men ingen är riktigt god. Skådisarna gör sitt jobb, just Jamie Foxx har blivit lite av en favorit. Law Abiding Citizen är en hämndfilm som är en heistfilm som jag rekommenderar.

4-/5

The Raid

Titel: The Raid (Serbuan maut)
Regi: Gareth Evans
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

En polisstyrka sitter i en minibuss på väg till ett uppdrag. Man ska fånga in Jakartas gangsterboss Tama. Enda problemet är att Tama befinner sig på översta våningen i ett höghus som bebos av Jakartas värsta skurkar. Förutom skurkar med skjutvapen har Tama även tillgång till Mad Dog (Yayan Ruhian), den kanske mest obehagligt skickliga och vrickade marial arts-skurk jag har sett på film. Polisen har Rama (Iko Uwais) som visar sig vara en fena på pencak silat, en indonesisk martial arts-stil.

The Raid är helt galen action. Jag sitter och funderar på om man är en störd person om man gillar sånt här. Det är rått våld, grovt våld. En sak man kan säga är att det inte är tråkigt i alla fall. Arbetet som är nedlagt i fajtingscenerna är imponerande. Själva historien däremot är enklare än enklast. Egentligen helt utan handling lyckas man få till en film som fick mig att sitta som klistrad. Början är en ganska lång uppbyggnad. Det tar ganska lång tid innan det hela drar igång. Under denna uppbyggnad är det ändå spännande. När det sen drar igång gör det det ordentligt.

Det är nåt med scenerna som är annorlunda. Och så det indonesiska språket som känns som en blandning mellan thailändska och spanska. Actionsekvenserna är helt galet fantastiska. Trots att det är snabba klipp ibland så ser du ändå vad händer. Allt händer liksom på riktigt, det är bara det att det är ett furiöst tempo. Närstriderna är skickligt och brutalt gjorda.

Gangsterbossens ena medhjälpare är en obehaglig typ. Han heter Mad Dog. Han fångar dig men tar ur magasinet ur sin pistol och vill göra upp med sina bara händer. Visst, det låter som en kliché men den här snubben känns helt vrickad så det blir inte en kliché.

Ungefär en minut i början samt under några sekundkorta klipp när vår hjälte Rama tänker på sin gravida fru får vi smör på det klassiska asiatiska sättet. Men det kanske är en procent av speltiden. I övrigt så är det ultravåld, även det på det typiskt asiatiska sättet. Och så regnar det också i början av filmen som det brukar göra i åtminstone sydkoreanska filmer.

Slutuppgörelsen är brutalare än brutal, och nånstans under den sista kvarten av filmen så kände jag att nu kanske jag hade fått nog av brutna ben, knivar i halsar och andra blodigheter. Det påminde lite om känslan jag fick när jag såg Ong-bak. Det räckte liksom. Men en fascinerande film är The Raid.

4-/5

The Raid går även under namnet The Raid: Redemption och den finns att se på Voddler.

The Future

Titel: The Future
Regi: Miranda July
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag såg Mirandas Julys debutfilm Me and You and Everyone We Know på Stockholm Filmfestival 2005 och jag gillade filmen. Det var en udda och konstnärlig indie-rulle och July hade en hel del bra idéer men som helhet räckte det inte till mer än godkänt med plus i kanten från min sida. Nu är July tillbaka på långfilmsscenen med The Future, en film om att inte våga åldras, att inte våga GÖRA nåt med sitt liv, och att därmed fastna på samma ställe. I filmen träffar vi Sophie (July), en kvinna som tillsammans med sin pojkvän Jason (Hamish Linklater) beslutar att göra nåt med sina liv. Men det måste vara rätt sak. Sophie bestämmer sig för att koreografera och dansa 30 danser på 30 dagar, spela in filmer och ladda upp dem på YouTube. En dans per dag i månad. Jason? Ja, han blir en snubbe som knackar dörr för att sälja träd som ska rädda ozonlagret. Jojomän, har snackar vi GÖRA nåt med sina liv.

The Future är en typisk Miranda July-film, och det säger jag baserat på bara två filmer. 😉 Det jag menar är att det märks, precis som i debuten, att July är performancekonstnär. Jag såg att nån på Filmtipset skrev att det är en vanlig historia berättad på ett ovanligt sätt och jag håller med. Jag skulle kalla det för en surrealistisk film; filmens verklighet är verkligen upphöjd. Julys uddighet förtjänar att hyllas även om allt inte blir bra, i alla fall kan det vara svårt att få ihop allt som en hel film.

Jag gillar inte riktigt Hamish Linklater som spelar Jason, han känns så där jobbigt indie med långt rufsigt hår. Dessutom är karaktären en slacker som är up to no good. Jag vet inte, Sophie gör ju åtminstone nånting. Killen bara… eh, jag ska vara öppen för allt och låta det… DET komma till mig. Vad kommer? Jo, att han ska knacka dörr för att få folk i L.A. att rädda skogen. Nå, han kanske bara är rädd för att han om försöker för mycket inte kommer att hitta nåt som han brinner för, nåt att göra med sitt liv, så han tänker att bara han låter det komma till honom istället så ska det ordna sig. Hmm, det brukar inte funka så. Man måste jobba lite för det så är det bara.

Jason är i själva verket så desperat att han kan, eller önskar att han kunde, stoppa tiden. Hmm, man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Just detta leder till en underbar scen där Jason försöker få igång tiden igen genom att dra i gång havets vågor. Jag kom att tänka lite på von Triers Melancholia just i den scenen. Den kändes mastodontisk och det fanns en viss undergångskänsla.

De scener som jag gillar mest är nog de som är åt det surrealistiska hållet. Det finns en härligt udda scen där Sophie (eller performancekonstnären Miranda July) dansar i, inuti, en gul t-shirt (se bild ovan). En ångestfylld talande scen är den där hennes tjejkompisar är gravida, sen har de plötsligt fött barnen, och sen är det barnen själva som är där medan Sophie själv sitter kvar på samma jobb och plats och inget händer för henne. Ytterligare en udda men den här gången rolig scen är när Sophie slumpringer upp en man för att prata om… vädret, till att börja med.

Problemet är till viss del att karaktärerna i Mirandas Julys film inte känns som riktiga personer utan snarare som själlösa aktörer, pjäser utan vilja, i ett konstprojekt. Detta gör att karaktärerna blir lite av pappfigurer i hennes värld och det bidrar nog till att man (eller åtminstone jag) känner sig lite distanserad. Och sen vete katten om den där katten är så lyckad (sorry, kunde inte låta bli). Fast en trea är filmen värd. Kanske mer när jag tänker efter eftersom den ändå gjorde lite intryck.

3/5

Filmen finns att se på Voddler från och med 23 maj så klicka dig dit för en konstnärlig upplevelse.

Ironclad

Titel: Ironclad
Regi: Jonathan English
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Ironclad är filmen om vad som hände efter att Magna Charta hade tagits fram och skrivits på av Kung John av England. Åtminstone är det det som filmens berättarröst påstår. Kung John? Jo, just det, det är alltså den elake prins John från Robin Hood och Ivanhoe. I Ironclad är han också elak och filmens skurk. Vad var då Magna Charta? Själv trodde jag det var nånting i stil med en föregångare till Englands konstitution. Av filmen fick jag veta att det var ett avtal mellan Kung John och Englands adel och präster. Vad ville adeln och kyrkan? Jo, de ville ha mer makt förstås och Magna Charta gav dem det. Uppenbarligen var England i uppror under den här tiden (början av 1200-talet) och Kung John kunde inte styra sitt rike.

Nu ändrade tydligen inte Magna Charta egentligen nånting. Kung John (här spelad Paul Giamatti i helt galen frisyr) började helt enkelt avrätta de baroner som hade skrivit på fördraget. Dessutom har han lierat sig med danskar (?) som kommit till England med båt. Baronerna med William d’Aubigny (här kallad Albany och spelad av Brian Cox) anar vad som håller på att hända. De samlar ihop en handfull män, däribland korsriddaren Marshal (James Purefoy), tar med sig Magna Charta och tillskansar sig i det strategiskt viktiga slottet vid Rochester. Om de kan hålla stånd mot Kung John styrkor tills hjälp i form av franska styrkor kommer så kanske de har en chans.

He, det här är en film fylld till bredden med klichéer. Det tog bara nån minut innan man hörde det första krigsvrålet ”Gaaaaahhaaah”. Strider med svärd, järnklubbor och stridsyxor och det numera standardmässiga cgi-blodet avlöser varandra. Däremellan får vi lite slottsliv à la Ivanhoe. När stridsscenerna visas utan ljud och bara en klosterkör som ackompanjemang blir det för mycket. Jag gillade inte heller den fåniga storyn med den unga slottsfrun av Rochester som har en med tråkig man och givetvis på tre sekunder blir kär i tempelriddaren Marshal. Så fort hon är tillsammans med Marshal visas hon i motljus och vi får höra änglakörer. Nej, det kan inte bli godkänt.

Det mest intressanta med Ironclad är den historiska biten, Magna Charta, Kung John, fick han verkligen hjälp av danskar osv. Är det hela korrekt beskrivet rent historiskt? Efter vad jag googlat och wikipediat fram så är det inte så mycket som stämmer. Men, men överlag kanske det är nästan rätt. Och vad hände sen efter att filmen tar slut? Lite kul är också att jag precis läser sista delen i Jan Guillous tempelriddarböcker. Historien i filmen påminner mycket om Arn-böckerna med en tempelriddare som återvänder hem efter strider i Det Heliga Landet och sen gör en insats för att grunda ett nytt rike i sitt land.

2/5

Filmen finns att se på Voddler om ni nu är sugna på vapenskrammel och pekoral. 😉

Gillar ni historiska actionäventyr kan jag tipsa om dessa tre filmer som jag skrivit om tidigare. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.

   

%d bloggare gillar detta: